så som det inte borde få vara:
firade ju som sagt midsommaraftons dag tillsammans med familjen
och vänner till familjen. dessa vänner är en mamma, med sina två barn. de har
firat många midsommrar, jular och så med vår familj. (tack för min godhjärtade mamma!)
men det saknades en person.
det yngsta barnets (ca 2-3år?) pappa. för han sitter i ett
fängelse nån stans i sverige och väntar på att utvisas. utvisas till ett
hemland där han inte alls vet vilken framtid som väntar honom. med ett hårt
politiskt klimat. men framförallt, ett hemland där han skiljs från sin dotter.
i flera år har de levt med den ständiga pressen: får han
stanna?
han är välutbildad. har haft jobb hela tiden. och framförallt:
har barn här! hallå? hur omänskligt och hårt får det bli?
det gör så ont i mig när jag ser lilla V, (sån fin unge!) och vet att hon
kanske från och med nu måste växa upp utan sin pappa, för att svenskarna väljer
att skicka iväg honom. skiljer ett barn från sin far. det gör ont i mig när hon
säger att pappa är borta. det gör ont i mig när jag tänker på alla de år hon
kanske måste växa upp utan tryggheten i att ha en far. tänk om någon hade skickat bort min pappa när jag var tre år gammal. vem hade jag varit då? hur hade jag mått? det gör ont i mig när
jag tänker på V.s mamma som förlorar sin man och sin trygghet. det gör ont i
mig när jag tänker på V.s storebror som redan fått vara med om för mycket, får
tar för mycket ansvar för att det blir han som blir mannen i huset.
Hur kan man göra så?
Och vad kan jag göra åt saken?
nu kanske nån säger: tänk om vi skulle behålla varenda en
som vill till sverige? Ja, men tänk på vilken j**** levnadsstandard de flesta
har i det här landet. kan vi inte lägga nån krona extra på att människor i
samma familj ska få hålla ihop? på att de som förföljs och torteras i sina
hemländer ska få stanna? jag betalar
gärna mer skatt om det är det som krävs, och struntar i iphonar, platt-tv:ar,
dyra kläder, utekvällar och en snordyr bil. det finns något som heter
värdighet. ALLA borde ha rätt till ett värdigt liv. inte bara vi som råkar vara
födda som lyckliga svenskar.
det var en fin midsommar. men någon fattades.
 |
| Lilla V. (snart faderslös?) med Anna & Edvin |
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar