tisdag 31 mars 2015

Nostalgi: Skärgårsdoktorn

Inatt när jag jobbade hade jag tänkt bjuda er på ett blogginlägg om det var lugnt på avdelningen och tiden fanns. Det gjorde den.... men jag fastnade på SVT-play och SVT öppet arkiv. Vilken grej för en sån som mig som inte har tv hemma, hehe.
Såg första avsnittet av Mästarnas mästare och blev SÅ sugen på att åka till Italien och Sicilien, såg så otroligt vackert ut där. Någon som vill följa med, typ Mikael kanske? ;) Och blev dessutom oerhört impad och avundsjuk på Danijela Rundqvists muskler. Vilken vältränad kvinna alltså! Åhh suktar efter hennes kropp, :D

Hur fint ser inte det där ut liksom?

Och sen... nostalgi på hög nivå: Skärgårdsdoktorn! Kollade två avsnitt och blev alldeles gråtfärdig ibland, en sådan fin serie... Då blev jag sugen på att ha en liten fiskebod i Stockholms skärgård, :) Hela 17 år sedan serien kom, men jag minns än hur bra jag tyckte den var och det tyckte jag nu med. Så det är ett tv-tips om ni gillar att vara så nostalgiska som jag. Finns på öppet arkiv hos SVT alltså.

(Och jo, jag tog hand om mina patienter också när det behövdes, men de sov så lugnt och snällt inatt)
Ska snart iväg och jobba igen, få se om det blir nått blogginlägg skrivet, nått Skärgårdsdoktortittande eller om det blir mer jobb att göra på avdelningen inatt)


Kärlek! /ia

måndag 30 mars 2015

Löparpeppen

Jag är glad ibland också, såklart. Rätt ofta faktiskt. Jag är glad när jag tränar eller har tränat. Älskade endorfinkickar, den där goa känslan man får i kroppen, som behövs. När jag tränat (hårt då) går jag runt med en god känsla i kroppen resten av dagen, oftast.

Just nu försöker jag komma igång med löpningen. Och även om det känns stundtals tungt i benen och med en rätt kass kondition så går det iallafall framåt. Och det gör mig så nöjd, att träningen faktiskt ger lite resultat.
Kommit igång att jogga lite ute och då blir det väl en 6-7 km, och inne på löpbandet försöker jag köra lite intervaller eller kortare distanser med lite högra fart. Körde ett sånt intervallpass i går på Friskis och det var det bästa på länge :) Jag är inget löpproffs direkt eller supervältränad men man kan ju bara jämföra med sig själv och igår kände jag mig nöjd.

En liten extra motivation för löpningen är att jag ska vara med i Blodomloppet i maj, och springa tillsammans med några arbetskamrater. Att ha ett lopp att träna inför är nog det som behövs för att den här lat-rumpan verkligen ska få motivation. :)
Har ett mål inför den här säsongen och det är att kunna springa en mil under timmen, vilket jag har klarat förut men det var flera år sedan och jag har inte riktigt varit i närheten av det de senaste säsongerna. Men nu är jag pepp, även om det är en hel del träning dit.
Hoppas på att få vara frisk och skadefri.

Så, nu fick ni ett inlägg om mitt nördintresse träningen och om vad som gör mig glad och pepp.





























Kärlek! /ia

söndag 29 mars 2015

Ett UFO på villovägar

Ibland känner jag mig mest som en utomjording, som liksom inte passar in på den här planeten. Jag förstår mig inte på människorna här.
Så mycket yta.... och jag känner mig som en djup brunn av...vemod.?

Men jag gissar att alla människor känner så ibland, att de liksom inte passar in. För vad vet jag om vad som döljer sig bakom människors fasader? Lika lite som de vet vad som döljer sig bakom min.

Kärlek! /ia

lördag 28 mars 2015

Brrr! Vilket privilegium.

I torsdags när jag stod i duschen hos mamma och pappa slog det mig: vad privilegierade vi är. Ja, det har jag väl tänkt förut också, men det slog mig återigen. Denna gång var det just det att jag stod i en varmdusch som fick mig att tänka tanken: tänk förr, när det inte fanns sådana moderniteter som varmvatten, hur var det att leva då? Hur var det för människorna här i kalla Norden under vintrarna? Vi kan ju så fort vi fryser göra något åt det; dra upp värmen i huset eller ta en varm dusch. Tänk att inte kunna det, något vi tar så enormt för givet.
Hur kallt måste det inte vara att vara uteliggare under vintern? Det är ju så skönt på kvällen när man är trött och frusen att krypa ner under tjocka täcket, men tänk de som inte kan det? Tänk de som bara sover i något kallt och dragit utrymme på en pappkartong?

Det brukar också ibland slå mig när jag tar mina promenader runt Gruvan, jag bor ju i gruvkvarteren här i Falun, vad privilegierade vi är när det gäller våra arbeten och arbetstider. Tänk förr, att jobba och slita nere i de där mörka, trånga, rökiga gruvgångarna ca tolv timmar om dagen. Två dagar om året hade de semester har jag för mig, en på jul och en på midsommar.
Visst ska man alltid kämpa för förbättrade arbetsvillkor men om man jämför hur vi hade det med hur det var för några hundra år sen i det här landet så får man ju nästan skämmas för att man är så pass gnällig som man är.... Livet var nog något helt annat då kan jag tänka mig, det gick väl mest ut på att överleva och försörja sin familj. Nu har vi så mycket annat att tänka och fundera på, lägga vår tid på, engagera oss i att jag ibland tror att livets alla möjligheter och val är det som gör att vi kan tycka att våra liv är komplicerade och att vi oroar oss för så mycket.
Har för mig att filosofen Jean-Paul Sartre konstaterade något i stil med att val skapar frihet och att denna frihet skapar ångest. Existentialismen. Kanske ligger det nånting i det?

Hursomhelst... att det var ett lyxigt privilegium med varmvatten filosoferade jag hemma hos mamma och pappa.... tills varmvattnet tog slut och jag fick duscha ur det sista balsamet ur håret i kallvatten. Då var det inte lika lyxigt och roligt längre!

Några änder runt Faluån. Foto: Ia Lindström

Kärlek! /ia

fredag 27 mars 2015

”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka."

Några ord ur The Message som handlar om innehållet i Jakobsbrevet som jag tyckte var så kloka.

"Precis som ett sjukhus samlar många sjuka människor under ett och samma tak och inte hymlar om att de är sjuka, på samma sätt samlar kyrkorna syndare. Många som inte är inlagda på sjukhus är lika sjuka som patienterna, men de har inte fått någon diagnos, eller så är sjukdomen dold. Likadant är det med syndare som inte lagt in sig för vård i kyrkan.
Kristna församlingar är med andra och inte alltid goda föredömen i fråga om moral. Tvärtom är de ställen där människors brister och tillkortakommanden kommer i öppen dager, erkänns och behandlas."

Jag tycker orden talar rätt mycket för sig själva.
Jag drömmer om en kyrka, en gemenskap, där människor ska våga komma med sina fel och brister, våga visa upp sina sår, sin skam, sina fläckar istället för att bära en helig, men falsk, mask av fromhet, en tvingande känsla av att visa upp sig själv i bättre dager än man faktiskt är.

Kyrkan är ingen plats för perfekta människor, tvärtom. Det är människor som inser att de är sjuka, att de är syndare, men som vill bli friska. För att kunna bli frisk måste man erkänna sin sjukdom. Det är en längtan jag har, att bli bättre på det. Att våga visa upp sin sorg för andra, gör att man kan få hjälp att läka.



Kärlek! /ia

torsdag 26 mars 2015

Att känna den styrkan du ger mig


När jag är svag så är du stark. 

Tack Gud att jag får vara ditt barn.

Har fastat det senaste dygnet för att be över en speciell sak. I fastan blir man fysiskt svag men det känns som den andliga styrkan växer på något vis. Man klarar så mycket mer än man tror.

Idag skickar jag in en ansökan och om det är Guds vilja kan det bli ett riktigt stort äventyr som jag inte alls vet vart det kommer leda mig. Be gärna för att det blir rätt.

Foto: M.Jansz-14

Kärlek! /ia

tisdag 24 mars 2015

Våren, den sköna? Eller osköna...

Jag tycker våren är ganska obehaglig. Blir lätt rastlös och ledsen. Allt ljus passar inte med min sinnesstämning. Det känns som alla älskar våren utom jag. Man ska vara ute och göra massa roliga saker och ha massa människor att umgås med, och har man inte det då är man ganska ...misslyckad...? Det känns så i alla fall. Stora livsbeslut som ger mig lite lätt ångest ska tas. Semestern ska planeras och vad ska man göra till hösten? Kroppen ska snart exponeras i ljuset med bikini, shorts och linne. Naket. 
Blir alltid orolig och rastlös i april. "Visst gör det ont när knoppar brister?"
Nä, hösten och vintern passar mig bättre. Det blir lugn och ro i livet och i själ och hjärta. Harmoni. Mörkret passar mig bättre än ljuset.


Följande skrev jag som en kommentar till PT-Fias inlägg om våren, där hon lyfter fram att hon har svårt att möta våren med den där odelade glädjen som många andra gör. Kände igen mig precis. Och är glad att det åtminstone fanns några liknande själar som inte hoppar och jublar av glädje när våren kommer.


Foto: Mikael Jansz, mars-14


Jag försöker reda ut varifrån det kommer den där obehagskänslan inför våren och vad det är jag egentligen känner. Har det med kroppen, ljus, vitaminer och hormoner att göra eller är det 'bara' psykiskt, i mitt huvud som jag förvandlar våren till något negativt?

Jag kan inte minnas att jag hade den här känslan som barn. Då var det ju roligt när snön smälte och man kunde leka i överfyllda bäckar och vattendrag, lammen föddes som var så gulliga och man kunde vara med dem flera timmar om dagen, man gick ner i skogsdungen och byggde kojor, plockade massvis med vitsippor... Ja, det var väl en lycklig tid.

Men redan när jag var ca 10 år hade jag en vår som jag minns som jättejobbig. Två av mina kompisar miste varsin förälder inom ca 2 veckor mellanrum, en pappa som tog livet av sig och en mamma som fick en hjärnblödning (tror jag det var). Jag blev så rädd för döden, att mina föräldrar skulle dö ifrån mig så jag ville vakta på dem jämt och vågade knappt gå hemifrån och när jag var hemifrån fick jag sån ångest. Det var om våren...

När jag fick mina ätstörningar så började det i januari men riktigt eskalerade under våren. April var hemsk! Sådan ångest, jag vägde alldeles för lite och mådde både fysiskt och psykiskt så dåligt men den där rastlösheten i kroppen tvingade mig att gå, gå, gå. Gå mina promenader, gå, gå, gå, inte sitta still. Usch vad jag ogillar den oron i kroppen! Även andra år har jag ofta tyckt att ätstörningarna varit som värst under våren. Tror det är ljuset som gör att man inte får ron i kroppen att kunna sitta still.

Och ja, sen är det ju det att mina favoritårstider, hösten och vintern, är slut när våren kommer. Brädåkningen och längdskidåkningen är slut, mina 'roliga' intressen, på sommaren har jag ju inget jag brinner för till hundra procent direkt. Att det känns som att jag och M. umgås mer på höst och vinter än på våren/sommaren (han har ju sin crossåkning då) är väl ytterligare en anledning till att det ibland kan kännas lite deppigt.

Efter vår kommer sommar och sommaren gör att man frångår vardagen och rutinerna lite, och jag tycker om vardag och rutiner. Sen kan det ju ändå sluta som i somras, att sommarsemestern faktiskt var helt underbar. Men det kan man ju aldrig veta i förväg. :))

Foto: Ia Lindström, Källslätten maj-14

Och som vanligt varje bår vill jag dela Karins Boyes kända dikt 'Visst gör det ont när knoppar brister'. Tycker den beskriver det rätt bra hur man kan känna inför våren.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Kärlek! /ia
Att ställa den svåraste frågan.
Älskar du mig?

Att inte våga.
Att vara rädd för svaret.
Rädd för min egen reaktion på det jag fruktar allra mest.

Jag tystnar.
Tårar rinner ljudlöst.
Tårar syns inte i mörker. 

Ännu en dag till ända.
Utan svar på en endaste fråga.
Utan svar på livets viktigaste fråga.


Kärlek! /ia

söndag 22 mars 2015

Grövelsjöbilder del 3

Jag tycker om att sitta och pyssla lite med foton jag tagit och nu kommer bilderna från den tredje och sista vandringsdagen i Grövelsjön tillsammans med Chellan, Frida och Jocke.
Dag 1 och Dag 2 hittar ni här.

Fantastiskt vandringssällskap
Den här dagen gick vandringen på lite mer lågland och i skog.


Höstfärger...Åhhh, I love it!

De tre vännerna... och Frida, som fotade.

Vi gick till en fäbod som heter Valdalsbygget, ligger väldigt nära den norska gränsen.
Lunchpaus!

Soligt och varmt var det denna dag. Jocke livsnjöt, som ni ser :)

...och svalkade sig i bäcken, som var iskall!

Jag tappade ner linslocket till kameran i bäcken, och fick ilningar i händer och armar av att rota runt i det där kalla fjällvattnet :D

Just när vi var där var det inga djur på fäboden, tyvärr.

Lingon....sylt kan ju va det bästa!

Frida

Tre vandringsmän på vägen. Eller tre visemän?
På hemväg

Alla med kameran i högsta hugg :)

J. poserar i gräset...

...och F. på bryggan.


Kärlek! /ia 

fredag 20 mars 2015

Min tro del 4: Vardagslivet

Jag har ju skrivit lite grann om min tro i några inlägg, bl.a. hur det började, varför jag är med i en församling och hur jag håller min tro vid liv. De delarna finns att läsa här:  del 1 ,del 2  och del 3.

Då tänkte jag gå vidare med: Hur märks det då att jag är kristen, i mitt vardagsliv?

Jag har ju tidigare skrivit om att jag gärna går morgonpromenader och ber, kommer hem och läser Bibeln. Så det är väl en del av vad som påverkar mitt vardagsliv och vad jag lägger tiden på. Att läsa Bibeln och be är viktigt för mig, det är det jag bygger min tro på. Försöker, om jag inte blir alltför uppslukad av nuet, att även slänga iväg nån bön då och då under dagens gång, det står ju i Bibeln att vi ständigt ska be och jag vill ju liksom hela tiden känna att Gud får vara med i min vardag, inte begränsa honom till en kvart varje morgon.

Förutom min personliga, individuella dagliga relation till honom, som har vuxit men skulle kunna växa så ännu mycket mer, så går jag ju till kyrkan på söndagarna (de söndagarna jag kan, med helgjobb och mycket vinteraktiviteter kan det bli lite skralt med det, speciellt vintertid).
Varannan torsdag har vi något som kallas husgrupp (det kanske jag redan skrivit om tidigare?) där vi är några i kyrkan i någorlunda samma ålder, ca 20-40 år, hehe, som träffas. Vi snackar, fikar, pratar om vardagliga saker och delar livet. Tanken är att det ska finnas några i kyrkan som man har en lite tätare relation till och verkligen lär känna så att man vågar dela med sig av även tyngre saker i livet. Vi ber för saker tillsammans och ber för varandra.

Ibland lyssnar jag på kristen musik, typ lovsång, fast inte jätte ofta, har liksom inte hittat nått som helt passar mitt musiktycke och smak. Men jag kanske ändå undviker sådan musik som jag inte tycker fyller mig med bra saker, t.ex. så gillar jag inte texter med väldigt våldsamma eller sexistiska inslag, det är väl ganska naturligt. Detsamma gäller ju filmer, tv-serier, böcker etc. Om det är något som bara fyller mig med obehag och får mig att må dåligt för att jag tycker det drar mig från Gud, då vill jag inte se på/lyssna/läsa om sådant.

Jag tänker rätt mycket på Gud, meningen med livet, vad jag ska göra med mitt liv, hur man följer Jesus och så vidare. Men så är ju jag en liten grubblare också :)
Att jag funderar på sådana här saker, och att min tro och relationen till Gud är viktigt för mig är något som jag vill och tror även avspeglas här i min blogg. Jag tycker om att skriva och vill att den gåvan ska få användas av Gud på bästa sätt.


Ja, det var lite grann om vad som kanske skiljer mitt vardagsliv från hur jag hade levt mitt liv och spenderat min tid om jag inte hade varit troende med viljan att leva ett liv i efterföljelse.
Lite mer om värderingar, etik, hur min tro påverkar min åsikt om hur man behandlar andra människor, hur man ska leva sitt liv och sådant, kommer i ett annat inlägg :)


Det är inte direkt såhär jag brukar se ut när jag går till kyrkan, det är ju inte ens Svenska kyrkan jag går till. Men tycker vi var så fina så bilden är värd att få vara med i bloggen igen ;)
Kärlek! /ia

torsdag 19 mars 2015

Först pannkaka och sedan sol

Idag har jag varit ovanligt glad tycker jag. Eller en bra sinnesstämning liksom. Började dagen med att gråta en skvätt - då var det ju liksom klart sen!
Bättre att få ut sig det och sedan må bättre, eller hur? Visst har tårar en väldigt förlösande effekt?

Sen har jag städat, det mår jag också väldigt bra av. Rensa, göra fint, sortera ut, strukturera. Ger ro i själen. Lagat mat åt Herrn i huset, kände mig så snäll så :)
Och sedan träning - mitt andningshål. Finns det nån frustration kvar så hjälper det ju alltid att svettas.
Det var min dag det, i kompakt form.
Godnatt!

Middagsdags :)

Kärlek! /ia

onsdag 18 mars 2015

Skoterutflykt i Åre

Hej i onsdagen!
Jag och M. var ju till Åre förra helgen, den innan Sälen. Vi tog inte så värst mycket foton, men när vi var på skotertur hade vi den med oss och försökte klicka lite kort.

Vi stannade och tog fikapaus vid en liten bro. Solen sken så fint och fåglarna kvittrade. 


Vårbäck

Skoterförar'n! :)

Lite chill i solen.

Utsikt över Åre-fjällen.      

Det blåste väldigt så den här familjen grävde in sig i en snövall på lä-sidan. Coolt!


Livsnjutarn ;)

Det var varmt och smältigt i Åre...

Fina fjällvärld - trivs så bra där!

Sedan efter det här blev det snöstorm...tur vi redan var på hemväg, hehe.

Kärlek! /ia