torsdag 31 december 2009

´´

en liten snabbrapport från sälen:

minus 4 grader, bra backar, mysig lägenhet, grymt sällskap...

och fy va kul de va att stå på min kära snowboard igen. grymt! och än har ja inte slått ihjäl mig.

ja har de bra helt enkelt.

snart är de nytt år. man kanske borde sammanfatta de förra, men de skulle ta för lång tid. men man kan väl säga att de började rätt ok, dippade lite upp och ner under våren men sen har det bara blivit bättre och bättre och bättre. Betel var nog det bästa som kunde hända mig och de fyra senaste månaderna kan ha varit de bästa i mitt liv. så året avslutas med en lycklig ia.


ta hand om er kära vänner.

/ia.

onsdag 30 december 2009

¨¨

nu drar vi till fjällen.

precis som markoolio (är att man inte vet stavningen kanske ett sundhetstecken?) gjorde en gång i tiden.

ja har en magkänsla. av att de kommer bli grymt!

vi Ses! och gott nytt år om ja inte skriver nått innan dess. så får vi se vad 2010 har att erbjuda.

/ Ia.

tisdag 29 december 2009

--

JAG ÄR SÅÅÅÅÅ GLAD!
Och lite lycklig sådär. Sådär så att man gör glädjehopp på sin vinterpromenad, såna som luffaren (Oscar?) gör i Rasmus på luften. För han är fri som en fågel…

Och då undrar ni kanske varför jag är glad?
Jo, det är Madelene Eva Birgit Motins som ställt till med detta glädjerus. Och hennes syskon, som jag numera älskar.




min då blott 18-åriga lilla beskyddare och extra mamma, som tror man blir våldtagen bara för att man råkar gå lite vilse, haha ;) men jag gillar dig ändå! <3


Och nej, ja är inte lesbisk, och jag är inte kär i Madde. Bara nästan.

Jag hade liksom en känsla av att inget skulle bli som förut. Att det skulle bli tomt, att något skulle fattas mig, att Betel inte skulle bli lika underbara Betel igen.
Men nu har jag en känsla av att det kommer bli en underbar vårtermin…


Tack Madde. Tack Maddes syskon. Tack Gud.


(Och tack snyggingen på Stadium som ägnade sin dyrbara tid att leta reda på en snowboardbindningsskruv (kul ord!) åt mig. Och gratis fick ja den också. sånt gillar vi. Och tack pappa som är en händig karl och bra på att skruva skruvar och sånt. Nu har jag en åkbar bräda. och snart åkbara längdskidor med. Ostoppbar! Haha, detta kan jag nog få äta upp när jag vurpar..…)

Jag ska nog fira allt detta med att försöka slå nytt rekord i armhämvningar-på-rad-utan-att-vila-emellan.
Jo, jag är lite knäpp. Men just nu en glaaaad knäppis. =)

Och i mitt hus gör vi såhär: mamma bakar pepparkakor. Jag äter pepparkakor. En fin uppdelning av sysslorna tycker jag.

Puss!
/Ia

¨¨

nu är jag 5 dl blodfattigare.

och imorn åker jag till sälen. säsongens snowboard preimär. yeah!

och det är typ -20.

/Ia

lördag 26 december 2009

--

Jag trodde inte att det var så lätt. Så nära.
På nåra minuter slungas ja tre år tillbaka i tiden. Jag är återigen 18 år. Förvirrad, utan rötter. Och livet suger hårt. En blandning av panik och likgiltighet. och samma tryck över bröstet. Samma ångest. Jag hade glömt att det gjorde så ont. Var så svårt att andas. Samma känsla av att ingenting kommer förändras. Samma känsla av maktlöshet. Samma tårar i en mörk vinternatt. Samma djupa andetag för att klara av att gå in och hålla masken.
Och samma tröst av en mjuk kattnos…

men jag antar jag får skylla mig själv. Delvis. Att lyssna på musik från , kolla på foton från , vara tillbaka i samma rum, samma hus, samma föräldrar, samma känsla av otillräcklighet, känna samma dofter som , och återigen ha kontakt med samma människor som , Han som gjorde mig så förvirrad gång på gång på gång. Hon som lever kvar i samma livsstil som jag gjorde , där träning är det enda andningshålet, gör att man lätt slungas bakåt i tiden. En perfekt (för) liten kropp, samma sug efter det livet, alkoholen, dansen, korgen, bekräftelsen, ögonen, händerna. Det kommer nära. Och man minns. Och är där igen.

Men det är bra. För när jag återigen känner hur det kändes, hur hårt det trycker över bröstet när paniken slår till, då förstår jag också varför jag inte kan stanna kvar i den känslan. Varför jag måste hitta nya verktyg att klara av motgångar.
Och jag inser hur bra jag mår nu. hur bra jag har det. Hur nödvändigt det var att bryta med en sån livsstil. Och varför jag VILL må bra. Det är det viktigaste. Att jag inte vill vara där, i självömkans land. Där det är mest synd om mig i hela världen. Där det är alla andras fel att jag mår dåligt. Det var en trygghet. Så sjukt falskt.
Så det är bra att känna det igen. så jag uppskattar vad jag har nu.

Och ni behöver inte bli rädda. Jag SKA aldrig dit igen. För jag har hittat andra verktyg. Att träna och svälta bort sin smärta, sin otillräcklighet, funkar inte. För du blir aldrig nöjd, kommer aldrig fram till en punkt där du kan säga: nu är det tillräckligt. Nu kan jag leva med mig själv. Du kommer fortsätta, fortsätta, och aldrig nånsin bli tillräckligt bra. ..
Ja, jag har andra verktyg nu. Jag skriver. Jag berättar. Men framförallt har jag en Gud. Som inte bara är nån skuggfigur i bakgrunden som jag inte orkar ta till mig. Utan en levande Gud som är större än alla känslor. Och som orkar bära mig, som ger mig kraft. Jag tror inte längre att nån annan ska rädda mig. Jag har slutat hoppas på drömprinsar som kommer ridande på sin vita häst och räddar mig från allt ont. Jag måste rädda mig själv. jag måste skrika ut till Gud: hjälp mig! Det är du som kan ge mig kraft och styrka.
Så allt är annorlunda nu. Det är bra nu. Men jag minns.


Och jag tycker om att gå. I mörkret, där det inte finns nåra gatlyktor som stör. En kall vinterkväll och det är snö överallt. Det kanske gör ont, men du känner att du lever.


(och jag vet att vissa tycker att det är dåligt/patetiskt att lämna ut sina innersta tankar och känslor på en blogg på nätet, där vem som helst kan läsa. Men ja tänker såhär: om man inte känner mig så skiter man väl ändå i vad jag tänker o känner. Och om man känner mig så kan man nog ta sanningen. Och erkänn, bra mycket bättre att göra såhär: skriva av sig känslorna så man kan släppa dom, än att ligga på golvet och grina och sen bara äta morötter. Jag har provat den senare metoden, och den är inte särskilt framgångsrik när det gäller att gå vidare. Så ja har bytt taktik…..)


/ ia.

torsdag 24 december 2009

--

Så faller snön
och vi
som inte orkar
ska vi gömma oss
i månader
ska vi sakta blekna bort

Beskydda mig
från vad jag vill ha
innan jag gör mig illa
innan jag gör mig illa

Ur ingenting
kommer ingenting
och vad skulle vara rätt
om ingenting är fel

Beskydda oss
från vad vi vill ha
vad vi får hålla i sekunder
skimrar till och går sönder

/ J. Johansson


En bra julafton.
Jul innebär ju mycket traditioner. Och en tradition som vi kört hårt på här hemma i många år är bråk.
Bråk, skrik, bråk. I princip varje förbannade jul. Men kan man tänka sig, ibland sker det underliga att man bryter med gamla traditioner. Så denna jul prövade vi att leka familj idyll. Inga bråk. Halleluja! De blev ju riktigt trevligt. Kanske en ny tradition att fortsätta med?

Och ska ja ta bort den ironiska tonen så är jag ärligt väldigt glad. För att vi faktiskt kan. Fira en jul, så som det är tänkt, i gemenskap med sina nära och kära. Det känns fint. Och just därför är nog detta en av mina bästa jular någonsin. Jag förstår mer nu varför folk längtar till julen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att få en släng av dåligt samvete, som vanligt när jag känner mig sådär genomlycklig. För jag vet hur det känns när julafton är den värsta dan på året. Då fasaden man annars kan hålla uppe spricker. Och jag vet att det finns människor där ute, närmare än man anar, som inte firar nån familj-idyll jul. Såna som firar jul helt i sin ensamhet. Eller med spritflaskan som kompanjon. Människor som inte har råd att köpa julklappar till sina barn. Eller föräldrar som super sig fulla framför sina barn. Eller människor som bor i pappkartonger under tunnlarna vid Slussen. Eller vuxna som bråkar. Eller fulla jultomtar. Eller familjer som spricker av sjukdom. Död. Cancer. Eller pappor som slår sina barn. Det finns därute. Medan jag sitter här och myser i en soffa framför en öppen eld. Julgran, julevangeliet, kyrkan, julbord, paket, glädje, snö, konserter, knäck, gemenskap, julmusik, risgrynsgröt (Parentes: Vi har en elefant i vår julkrubba, undrar om det verkligen fanns såna i Betlehem?? )

Jag njuter. Tacksamt. För jag vet att många hjärtan är fyllda med ångest just nu. Och jag vet att jag är jobbig som alltid ska dra upp massa saker som grumlar glädjen. Men jorden är inte ett paradis, hur mycket man än försöker blunda.. och ibland kan jag längta till dess, när allt är som det var tänkt att vara. Jag ska bara gifta mig och skaffa barn först, sen kan himlen få komma =)

Idag firar vi Jesus typ 2009:e födelsedag. Gammle man, grattis! och tack för att du behagade komma till oss, från evigheten ner till ett skitigt stall. Hipp hipp hurra på din födelsedag. Och tack vare det har även jag fått lite presenter:

En spikmatta. Som jag önskat mig. Tack tack.

Tunna strumpor med skaft. Som jag också önskat mig. Eftersom jag fick trosor i födelsedagspresent och strumpor nu så innebär ju det att jag nu kan tvätta ännu mer sällan. Jippi!

Nu gjorde ja det igen Madde, ett (alldeles för) långt blogginlägg!
GOD JUL!





/ Kram Ia.


ps. jag såg på Karl-Bertil Jonssons jul, för första gången efter 21 jular. Skandal att jag inte sett det förut, de var ju awesome-bra. Hej min nya julaftonsvän. ds.

onsdag 23 december 2009

--



så här ser lycka ut...
och jag är så tacksam för att jag hittade hem genom att åka bort.
och det gör att jag kan åka hem. med frid och glädje.


/ ia.

tisdag 22 december 2009

--





inom dessa fyra väggar ska ja spendera min jul... som 21 jular före denna.

och ja tror att den här julen kan bli bra. rikgit bra. och jag ska försöka vara en bidragande del till det...

/ ia.

måndag 21 december 2009

''

Jag fick en chock igår.

När jag kom upp på mitt rum och in på toaletten inser jag: shit vilket mega stort handfat jag har. Ska det verkligen se ut såhär, vara såhär stort, så djupt och sitta såhär högt upp?

Efter nåra månader med Betel-handfat är man inte direkt bortskämd och jag fick mig alltså en smärre chock när man inser att de handfat jag använt mig av på senare tid typ är byggda för pygméer (och jag hör INTE till den kategorin, så det så!)

Jag kunde till och med tvätta av mig sminket utan att skvätta ner halva mig med vatten. Vilken välsignelse! Tänk att man ska få lov att flytta till Stockholm för att lära sig uppskatta normalstora handfat…

/ ia.

''

En tågresa har nog aldrig gått så fort. Jag var liksom inte vid så mycket medvetande från Uppsala till Borlänge, dessutom två säten jag kunde bre ut mig över.

Pappa kom och mötte mig på stationen. Jag hann va hemma i 45 minuter. Sen var ja på jobbet. Och åhh vad jag älskar att få en mjuk smekning på kinden av en 80-årig-rynkad-dam-hand. dom vet vad det innebär att ha levt ett liv. Och förtjänar all respekt. Och att dom ger sina kärleksklappar till mig är så sjukt fint. (nu vill ja ju nästan jobba mer i jul)

Och jag har fortfarande inte varit uppe på mitt rum sen jag kom hem, och klockan är nu halv tolv. Eller öppnat mina väskor, får bli morgondagens problem. Fast först ska ja sova ut tänkte jag. Tänkte jag skulle ta igen lite missad sömn från betel, fast som arvid sa, skulle jag ta igen alla missade sovtimmar så skulle ja få sova hela jullovet, och de är ju inge kul.

Och jag har träffat min lilla katt.

Och mamma och pappa pussades (!!!!) gonatt.

Och jag längtar efter att åka längdskidor.

Och jag har sett till att mamma ställt bort våran våg på för mig hemligt gömställe medan jag är hemma. (rätt töntigt att det ska behövas, men rätt moget förslag av mig ändå, man ska inte fresta sig själv i onödan,!)

Och det är mindre snö här än i Stockholm, sjukt.

Och jag har inte bråkat med nån än.

Så än är det ju inte så pissigt att va hemma. Vi får se hur detta utvecklar sig.


Och jag skiter i att skriva nått om känslor. För jag försöker stänga av en stund.För att sedan kunna koppla på igen. Men just nu försöker jag gå på standby ett tag och ta en liten paus från alla känslor och tankar.

The best days are not planned

Och ja just det inga känslor var det nu ja. Good luck ia-fia. Och när man pratar med sig själv på sin egen blogg är det dags att gå och lägga sig. God natt!


Kram. /ia.

fredag 18 december 2009

tänk.

En text jag INTE skrivit själv. Men som jag tyckte var så bra så att den bör delas med sig av.

”Orkar inte”
Du försöker bli stark igen, du spanar otåligt efter tecken på att du håller på att återfå krafterna, du spänner dig för att möta utmaningen.
Dödsryckningar, inte livstecken. Den tid är förbi när du var stark. Det är för sent nu att gå ner från korset.
Fly inte från svagheten. Var inte rädd för utblottelsen. Sluta kämpa. Var stilla… anar du… KRAFTEN?
Hemligheten tycks pinsamt enkel: först när jag äntligen ända ner i botten accepterar att jag är människa, då kan Gud bli Gud
… i mig.


(tolka fritt!)


Och så tar vi en till på samma gång:


Att lämna sin egen rättfärdighet
är som att ute på ett stormigt hav kliva ur sin kära båt – ”ja, det är gediget hantverk rakt igenom, jag har byggt den själv” – och sätta foten rätt ner i vattnet och börja gå – ”detta är absolut vansinne, nu har jag ju ingenting att hålla mig till, jag drunknar!”
Först när jag känner urberget under fötterna och vänder mig om och ser mitt ynkliga lilla skal sjunka som ett såll i det svarta djupet, slår mig chocken så hjärtat stannar:
- Gode Gud, hur kunde jag ge mig ut i den där!


(tolka fritt!
men jag tror det handlar om att våga släppa taget om kontrollen över sitt eget liv. Inse att man faktiskt inte kan eller förmår att ha hela kontrollen, utan att överlämna den till den som har skapat oss, som från allra första början hade en plan för våra liv. att lita på det, att den planen leder oss rätt, är nog ändå ganska mycket mer förnuftigt än att tro för mycket om sin egen förmåga att skapa sig sitt liv på ett bra sätt. "man är sin egen lyckas smed" tycker jag är ett dumsnutigt uttryck, fast ofta lever vi nog som att vi tror att det var så... Min lilla träeka jag byggt, som jag tror är så snygg och bra och hållfast, klarar inte trycket när stormen kommer. därför kliver jag ur min egen båt, mitt eget självförverkligande, och börjar gå mot Gud. Och under mina fötter finns då en bergfast grund, en grund som alltid står fast och stadig... det var min lilla tolkning)

/ ia

ps. jag har jullov och en blåtira. livet är fint.

'

onsdag 16 december 2009

åhhh.

mitt egoistiska jag vill bara skrika: lämna mig inte här! stanna! allt skulle bli så tomt...
men jag förstår det svåra valet också..

åhhhhh varför ska allt va så förbannat orättvist jämt! ibland vill jag slå alla dumma vuxna i huvuet. med en stekpanna. eller brödkavel. ont ska de göra iallfall. och så skulle ja stoppa lite vett i huvet på dom. åhhhhhhhhhhhh igen. och när ilskan försvinner så är sorgen kvar.

vem skulle annars få mig att vrida mig av skratt?

frustration!
GUD hjälp oss.

/ ia.

tisdag 15 december 2009

lycka..

'


Lycka:

- är att dansa ringdans runt en julgran på Skansen, skojande & skrattande med kära vänner och en massa barn i mer passande ringdansålder
- är att i armkrok åka kana på skorna
- är att göra snöänglar
- är att sitta inne och mysa när stora snöflingor faller och gör hela världen vit
- är att låta svetten spruta på ett spinningpass, man undrar varför man plågar sig själv , tills endorfinerna börjar sprida sig i kroppen och man inser att träning är en av livets stora gåvor
- är morgonpromenader i snön, men mina böner som enda sällskap
- är att le mot en okänd människa och se hur den ler tillbaka
- är att inse hur fantastiska människor är, och vilka fina vänner och bekanta man har
- är att få skriva julkort till dom man älskar


Frid:
- är att veta att allt nog ordnar sig, på ett eller annat sätt
- är att slippa stressa dygnet runt
- är att veta att kropp, vänner, träning, relationer, familj, bekräftelse, kunskap, utveckling, skrivande är viktigt, men inte det viktigaste.
- är att slippa pressa fram beslut i stora och svåra frågor, att veta att var sak har sin tid. Och att man får ta sin tid.


Oro:
- är att inte ha en aning om vad man ska göra efter den 28 maj.


Och se vad mycket längre lycka & frid spalterna än oron blev!

Jag säger Tack Gud för lyckan. Tack för friden. Tack för att jag vågar leva igen, inte bara överleva. Tack för fri luft att andas.
Och ge mig gärna en hjälpande hand inför framtiden.

/ Ia.

fredag 11 december 2009

--

Det förlorade:

Jag ville vara vit. Som snö.
Men jag svek. Och blev svart. Röd. Och tillslut alldeles grå…
Som en urtvättad trasmatta, använd.

Jag ville vara bra. Som man ska vara.
Men jag svek. Mig själv, mina ideal, mina drömmar.
Som en barbie, jag gör vad du vill.

Jag ville vara som det förväntas. Göra min plikt.
Så jag svek. Dig, med min falskhet.
Som en skådespelerska, jag gör min roll.

Och svart, rött, grått kan aldrig bli vitt.
Kanske ljusbeigt.
Men jag drömde en gång om att vara vit. Som snö.




Och så vill jag säga TACK. Ett stort tack till de människor som tydligen hade röstat fram mig till ”Årets kvinnliga förebild” på Betel, nu på Nobelfesten vi hade i onsdags. Det värmer så enormt så ni anar inte och jag blir så sjukt ärad över att lilla jag, bland alla dessa fantastiska tjejer och kvinnor här på Betel får denna utmärkelse. (Jag som inte ens kan ett dyft om musik, bland alla dessa duktiga musiker) Jag ska bära med mig det och verkligen försöka leva upp till det. Och det gör man nog bäst genom att vara sig själv och söka Gud. Och det bästa av allt är att denna utmärkelse, för mig iallafall, blir ett kvitto på att den livsstilsförändring jag faktiskt gjort har gett resultat. Och det känns fint och gör det värt att kämpa vidare på denna bana. Om någon sagt för ett år sen att jag skulle bli utsedd till kvinnlig förebild på en bibelskola hade jag nog skrattat högt. Jag har verkligen inte levt som en förebild borde göra. Men den här vägen jag börjat vandra på nu känns som den kan ta mig långt, både till ett bra liv och till slut ända hem till Gud.
Och ett tack till, till dig som vågar vara ärlig. Och som gör att jag vågar visa sidorna av mig själv som jag är mindre stolt över. För när man inte blir dömd så känns det fint att få dela sånt som gjort ont, men som gjort en till den man är…


/ Ia.

måndag 7 december 2009

--

Dagens undran, och tips till alla, väldigt inklusive mig själv:

Varför snackar man inte med personen/personerna i fråga om man undrar över nått istället för att prata med andra om det och så skaffar man sig en massa föreställningar om något som man inte har en aning om hur det ligger till. Jag blir lite lack. På mig själv och alla andra som fungerar på detta viset. Vi människor är ett konstigt släkte….


ibland önskar man att man vore en åsnebakdel eller nått. utan tankar & känslor. men så funkar det inte eftersom man kom till denna jorden som en människa.

sov gott. / ia.

lördag 5 december 2009

--

'

Det är ganska kul det där med att leka vuxen och sköta sitt egna lilla hushåll och så. Till exempel som att jag tycker att det är rätt roligt att handla och själv planera allt sånt.. MEN bland det mest ovärda är ändå när man får lov att handla toapapper. Världens tråkigaste sak att köpa. Snacka om att lägga pengarna på skitsaker.

Det var dagens djupa inlägg.

Kram /Ia.

onsdag 2 december 2009

hej

'


Det har tydligen blivit en vana för mig att berätta om hur duktig jag blivit. Så då fortsätter jag väl på det temat (idag har vi pratat om ödmjukhet på lektionen, undrar verkligen om något gick in hos mig så som jag skryter… haha. Nejdå, de var en grymt bra lektion, mat för hjärtat, och allt det jag är stolt över är ju för att det är grejer som får mig att må så mycket bättre, så då kan ja ju dela med mig av mina positiva erfarenheter)

Till nöten: Jag är duktig därför att jag har slutat att läsa bloggar som jag inte mår bra av att läsa. (ja de kan man ju verkligen behöva gå på bibelskola i tre månader för att komma underfund med, smarthead ia-fia där, men men är man lite blond och korkad så är man). Jag läser inte längre, eller försöker låta bli så ofta jag kan i alla fall, sånt som inte bygger upp mig. Till exempel lite diverse bloggar som handlar om hur mycket folk tränar eller hur mycket karriär och massa smala-snygga-tjejer-bloggar. Visst det kanske kan vara kul om man blir glad och peppad av det, men när man inser att det bara skapar stress så är det nog dags att klicka på det röda krysset. Så det har jag nu gjort. Så nu håller jag mig mest till mina kära vänners bloggar, samt underbaraclara, hon är grym och kan vara en värdig förebild. Och eftersom jag gillar att läsa bloggar så tas läs-tips tacksamt emot, så länge de inte handlar om träning och sånt. Eller jo de får det göra, men då ska det vara en sund nivå. Extrema saker nosar ja alltför lätt upp alldels själv.

Ser ni vilken klok människa jag börjar bli? Men ja måste passa mig för högmodets kant, för vissa dar sitter man där och är inte ett dugg klok utan bara jättekorkad och kan inte alls vara sund och mogen och snäll mot sig själv. Och då är det piss och man är inte så himla kaxig längre. Så jag aktar mig. Och försöker ta tillvara på såna här dagar då man bara ler och känner sig lycklig i hela kroppen. Och dom dagarna kommer allt oftare känns det som. Känns som jag fylls av kärlek, och jag vet vart den kommer ifrån. Himmelsk glädje. Låter sjukt klyschigt, men jag tror på det. Och jag tror på fullaste allvar att de här tre senaste månaderna vart de tre bästa och lyckligaste i mitt liv. Och att det inte skulle bero på att jag kommit så sjukt mycket närmare Guds vilja med mitt liv här är i all fall skitsnack för mig. Sen kan ju folk få tro vad dom vill. Jag vet vad och vem jag tror på.

Fick lite feeling häromkvällen (när jag dessutom hade pjamas på mig kl nio – sensation!) och det blev nåra texter skrivna.
Jag vet inte om jag ska förklara så mycket, men alla texter är ju inte självupplevda ska kanske sägas, inte så att man själv har känt och upplevt allt man skriver om. Men man kan ändå känna känslan, om man snuddat vid den…
Ibland känns det som att jag alltid tar allt på så stort allvar. Som att jag ler när andra skrattar. Och med den feelingen kom detta, som jag tror att vi alla kan känna igen oss i mer eller mindre. Vi har alla våra erfarenheter, våra minnen. Vissa gömda i garderoben, men de börjar komma fram mer och mer. Och ett problem, en upplevelse, en smärta är aldrig mindre eller större en nån annans, eller mer värd. Ett lidande är alltid ett lidande, även om det är något stort eller litet som drabbat oss…



Är du en av dom som ler när de andra skrattar
en av dom som viskar när de andra skriker
en av dom som vakar när de andra sover
en av dom som drabbats så hårt att en hinna av lättsamhet är omöjlig ?

Är du en av dom som tvingades bli vuxen alltför fort
en av dom vars barndom fick ett abrupt och oväntat avslut
en av dom som växte dig stark av dina erfarenheter
en av dom som fick lära sig att livet inte är en dans på rosor?

Är du en av dom som gråtit dig till sömns, natt efter natt
en av dom som blivit slagen till golvet av din egen ångest
en av dom som plågat ditt eget hjärta, din egen själ, din egen kropp med alla svarta tankar
en av dom som svikit dina ideal och fått retuschera dina drömmar?

Kanske är det därför du alltid bär en hinna av allvar
kanske är det därför du kallas ”mogen” och ”seriös”
kanske är det därför du är en tänkare som inte kan ignorera den mörka sidan
kanske är det därför du ler när de andra skrattar?




detta blev långt. för att lätta upp stämningen lite kom jag på att jag borde bjuda på nån bild då och då. har bara blivit en väldigt massa text här på slutet.
så här får ni en stockholmsbild från typ september när vi var på Djurgården och hittade en väldigt lämplig vägskylt. Kolla in namnet så fattar ni. hur kan fem så vackra människor va singlar? ;) haha




puss & hej från en glad tjej. / Ia.

'

söndag 29 november 2009

'

Hej. Jag har blivit sjukt duktig på att uppdatera min blogg tycker jag. Stor applåd till mig. Tack tack.

Så här ser mitt liv ut just precis just nu: det är mörkt ute, jag har tänt första andventsljuset ( + massa andra ljus – lovar att inte elda upp hela Betel), lyssnar på skön musik, är nästan helt ensam här på internatet tror jag. Framför mig har jag: mickrat kaffe, ett fat med blodgrapes klyftor, och en godispåse med i stort sett bara choklad. Inte helt fel att sitta uppkrupen och mysa i mjukisar seg efter två sena nätter, med premiär utgång i sthlm igår. Sjukt kul för övrigt. Har massa timmar på mig att göra lite läxor, men också at chilla, läsa bloggar, läsa Bibeln och andra böcker. Har varit på adventsgudstjänst i Korskyrkan tidigare idag, fint och stämningsfullt med en vanlig kör och en barnkör som sjöng adventssånger. Förutom adventsljustaken har jag fått upp både julgardiner och julstjärna (dock med lite hjälp från arvid, tack tack, fast typiskt att man som tjej låter sina manliga grannar fixa allt sånt man råkar behöva en skruvmejsel för, jag, som påstår mig vara feminist, sitter ändå fast i könsrollstänkadet, haha). Hursomhelst så börjar julstämningen infinna sig. Mys!

Gårdagens två stoltheter, en stor och en liten. Den lilla: jag var ute i skogen och joggade för första gången på x antal veckor, och trodde inte jag skulle orka nånting, men sprang i över en timme. Men stoltheten är att jag gjorde det UTAN musik i öronen. Det är stort. Det brukar alltid vara det som gör att man orkar, man tänker bort tröttheten, men igår dog batteriet efter ca 2 minuter, så de var det bara att bita i. Men de gick ju över förväntan ändå. Och insåg återigen att jag skulle kunna kalla mig förälskad i andra andningen, känslan när benen bara går (springer) av sig själv på små knöggliga skogsstigar och hjärtat pumpar lagomt hårt och svetten rinner. Love it! Så enkelt är det. Men att det gick utan musik, det var dagens stolthet nr 1.

Nr 2: vi var som sagt ut ett gäng igår, på nån klub vid Fridhemsplan. Lagomt stort, lagomt sunkigt, inga brats, men inte massa äckliga tafsare heller. Och det kostade 20 spänn. Sånt gillar man om man är från bjurs eller småland. : ) hursomhelst, stoltheten ligger i att jag lyckades övervinna min rädsla och gå på krogen. Var rädd att jag skulle bli sugen att dricka mig full bara för att jag var i den miljön igen. Har ju inte saknat det hittills, så ville inte väcka mina alkohol-gener till liv om man säger så. Men resultatet blev detta: har fortfarande inte druckit en droppe sen 22 augusti, och hade ändå en sjukt kul kväll, med dans från tio till två. Tack för kvällen mitt trevliga sällskap, vem behöver alkohol när man har er?

Så: jag är en dukig tjej. Ibland i alla fall.

Har inte skrivit nått på senaste dagarna, så tänkte bjuda på en gammal text, eller skrev den väl för nåra veckor sen. Är inte helt, helt nöjd, men allt kan inte vara tipp topp jämt..



jag har blod på mina fingrar

när tonårspojken sparkar på den som redan ligger
när pappan misshandlar sin nya fru
när vi vänder blicken från mannen på gatan
har jag blod på mina fingrar

när tonårstjejen svälter sig
när mamman dricker sin sista vodkadroppe
när barnsoldaten skjuter ihjäl de som var hans vänner
har jag blod på mina fingrar

när trettonåringen tar en överdos amfetamin
när gruppvåldtäkten fullbordas
när girigheten brer ut sig över världen och polarisarna smälter
har jag blod på mina fingrar

när du skär dig i handleden
och tror att ingen ser
så får jag blod på mina fingrar
för vi har alla del i världens bortvändhet från dig



Nä, nu borde jag verkligen plugga lite.
Take care / Ia.

lördag 28 november 2009

'


hej. klockan är tre på fredagsnatten och jag borde verkligen sova, men börjar bli fredagstradition att vara uppe lite för länge. det blir så när man steker pannkakor långt in på kvällen.

istället för da-gens-vi-sa så kommer här dagens text. ska man bli bättre på nått så måste man ju öva, övning ger färdighet, så därför ska ja tvinga mig själv att skriva lite oftare. och offentliggörande-biten gör ju att man pressar sig själv lite mer så...
... här är dagens verk och dagens känsla. Catch it.


rädslan – att stå på gränsen,
vid klyftan. Helvetesgapet.
Mellan den djupaste lyckan och den svartaste avgrunden
jag finns. jag finns inte.
Hjärtat i en berg och dalbana. Och vi vill skrika Stopp!
Men farten ökar. Och ökar.

rädslan – att släppa likgiltigheten och istället brinna
brinna upp, det bränner, bränner.
”inte leka med elden” lilla flicka.
Jag vill vara kall. Kallare. Kallast
Men jag kan inte förneka.
Så bränn mig inte!

rädslan – att visa sig svag
blottad, naken – bara ett rött hjärta som bultar
nått så stort, att tappa andan. Faller… Faller!
hårt.

då – finns Han där. Med sitt fadershjärta.
Så stort och bultande.
Och han fångar mig. Dig. Oss
Och vi får stilla vila. Och brinna.
Han blåser på oss. ”- Kväv inte varann mina barn!”
Men han låter oss brinna. Han ger oss bomull. Att linda våra hjärtan i.
Och det är ok. Det är ok.



för övrigt, dagens (eller nattens) låttips: Shout out louds - Impossible.


/ Ia.

'

torsdag 26 november 2009

--

'

I tisdags hände nått märkligt. Efter tre månader här på Betel (började jag inte ragga -eriksregeln, haha) utan jag var utan mascara en hel dag. Wow. Jag dog inte och inte nån annan heller tror jag.

Jag har inte gjort nått klantigt på flera dagar tror jag..kanske för att jag går och lägger mig på lite mer humana tider den här veckan.

Igår hade mina kära vänner och klasskamrater som går bibel-musik konsert. Awesome grymt bra! och gårdagen bjöd på en till höjdpunkt, ett femminuters samtal från min livsfilosofskamrat (jocke). Sjukt länge sen vi snacka och man stoppar lätt Dalarna åt sidan och koncentrerar sig på det som är här, men när man väl påminns så inser man vad man har där också, och att det finns väldigt mycket bra även om det varit mycket dåligt skit också. Sexpack, barfotaklubben (för alla som är icke-tofflor) och lite skvaller hanns med. Gött.

Nu switchar vi samtalsämne:
Jag tycker inte om att säga att jag hatar något. Men är det något jag starkt starkt ogillar så är det att prata om mat när jag äter. Eller rättare sagt om dieter, bantningsmetoder, vad som är nyttigt, onyttigt, fett, kolhydrater, kilon, hur man går ner i vikt, hur man blir fet etc etc.

Visst, jag går igång direkt på samtalsämnet. Men jag blir galen. Att höra tankar som snurrat runt i ens skalle i stort sett 24/7 i snart tre år, att höra andra prata om tankar man själv bara vill bli fri från gör att jag vill sätta händerna för öronen och bara sjunka genom jorden. Speciellt om det händer vid ett matbord.

Jag vill skrika: skit i alla förbannade kalorier och ät! Inte till någon annan, utan till mig själv. Skit i kilon hit och dit, i vad som är nyttigt osv, (så länge man håller sig inom en rimlig gräns)

Att prata om mat är för det mesta jobbigt men ändå ok, men att prata om det samtidigt som jag äter får det att stocka sig i halsen på mig. Jag vill ju ha ut det ur min hjärna, inte in. Och det är till stor del mitt eget fel, för jag spinner ju så lätt vidare på samtalsämnet. Efter alla tankar, alla böcker, tidningar, artiklar man läst så kan man ju lite för mycket om alla viktnedgångsmetoder. Dom försökte döda mig. Men det ska inte få hända. En dag ska jag ha begravt alla sjuka tankar helt och hållet. En dag…

Men redan nu har jag en sorts frid. Den friden kom för åtta år sen när jag bestämde mig att ge mitt liv till Gud. Och den friden kan ingen, ingen nånsinn ta. Och det gör det till det dyrbaraste jag äger..

Bön:
” Jag är fin för att du har skapat mig
Jag är dyrbar för du älskar mig
Skön är jag i dina ögon
en ädelsten i din hand

Därför kan det kvitta om någon säger
att jag är värdelös och dum
I mitt hjärta viskar du sanningen:
Att jag är mer värd än guld

Jag är din ögonsten, din hemliga skatt
Du är glad att jag finns till
Jag vill tacka dig så länge jag lever
Och aldrig glömma vem jag är”



Och det är dagar när man som minst känner för det, när man känner sig hopplös, ful, dum, att man inte kan ändra på sig, att man är fast i ett ekkorhjul man aldrig kommer ur, när man känner sig hemsk och en dålig vän och en dålig dotter och en dålig kristen och ja… när man helt enkelt vill typ bara sälja sin hjärna på Blocket.. för ett billigt pris…
Det är då det tar emot att be ovanstående, men det är då det behövs som mest.


De här blev en sjuk blandning av allt möjligt. Som pannkaka med grönsaker, kanske inte smakar så gott ihop men har man bara en tallrik så måste man lägga dom på samma. (sjukt långsökt liknelse, haha)

Kram / Ia.

måndag 23 november 2009

---

'

idag har jag skärt mig i fingret. jag skulle skära paprika egentligen, (så de var inget självmordsförsök)

dagens slutsats: har man planer på att förblöda ska man inte satsa på fingret.

/ ia.

ps. jag tycker det är dumt att försöka förblöda. tids nog ska vi alla dö, bättre att passa på att leva så länge man kan. ds

ja är så sjukt klok.

/ ia igen.

'

fredag 20 november 2009

viktigt tillägg till förra inlägget:
jag glömde nämna att jag hade sönder en stol i ljushalllen i måndags också, när ja skulle klättra lite :)
och igår hade jag sönder en vattenhink i bastun... jag kommer snart få förhäjd hyra..

och just det, idag välte jag ett brinnande ljus på mig själv (jag fattde inte eld) och i måndags började det brinna lite i min ljusstake här på rummet.

så håll er ur vägen!

/ Ia.

torsdag 19 november 2009

'


De senaste dagarna har jag bl.a.:
- Spillt ut en mjölkliter på Olivias matta
- Gått vilse (så jag tillslut på nått konstigt sätt kom fram i Stora Mossen)
- Slagit tårna i ett bordsben
- Fått en skåplucka i huvudet (var i och för sig inte mitt fel)
- Varit med om en näradöden upplevelse (obs, stark överdrift!) när jag satte i halsen. Både tekoppen och jag flög iväg.
- Snubblat över en stol i klassrummet

Summan av kardemumman: jag tror jag börjar få brist på fungerande hjärnceller eller nått.



Bra grejer:
- Jag har hittat min borttappade kajal-penna. Halleluja!
- Ikväll är det klassisk konsert här på Betel. Tror de kommer bli sjukt bra.
- Ska kanske till Sälen och åka snowboard med mina finaste Bjurs-flickor över nyår. De blir nog grymt i såna fall!
- Jag har haft trevliga, icke-irriterade, telefonsamtal med både mamma (som kommer hit i helgen) och pappa denna vecka.
- Jag är varken speciellt trött eller stressad eller novemberdeppig. (lite ibland bara) Det är bra.
- Efter ett jotta-besök här så har jag numera spotify på min dator. Sjukt värt och bra. Tack tack. (och jag får då lov att erkänna att killar kan vara bra att ha ibland, typ när man vill ha hjälp med datorer och andra tekniska grejer)
- Jag har fått lite energikickar och städat både mitt rum väldigt noggrant och röjt i vårt Betel-kök. (ser nog snart lika dant ut igen, men men, man får njuta så länge det varar)
- Jag har den äran att få umgås med så bra personer och fina vänner hela dagarna i ända här. Ni är guld värda! (mer värda en guld faktiskt, om man vill märka ord)

Och sist men inte minst: Jag får ha en relation till Han som har skapat hela världen. Och det allra grymmaste är att jag i den relationen slipper bära upp nån mask, fejka nått. Eftersom han ändå vet allt om mig så är det ju lika bra att komma som jag är, med alla brister, all egoism som man inte vill ska finnas där, självföraktet, högmodet och humörsvängningar och allt. Och han hjälper mig att bli en gladare människa. I mig själv skulle jag aldrig klara det, men med lite himmelsk hjälp så går det.
Och det var dagens predikan. Amen!



Och endera börjar jag bli lat.
Eller så börjar jag bli frisk.
Och vilket låter bäst liksom? Så då kör vi på ordet frisk, ok?!
Men det tar sin tid…


/Ia. (som dessutom funderar på att byta namn, så jag faktiskt får heta Ia på rikgit. Det skulle kännas mest naturligt så..)

tisdag 17 november 2009

...

'

nöd och lycka, hand i hand. och det är ok. du behöver inte välja.


/ Ia.

måndag 16 november 2009

människor här börjar komma nära. ända in på skinnet, inte bara fasaden. Och det är väl så det ska va, så det är menat och tänkt. Det är bra.
Och samtidigt en liten rädsla. För det är när man tar mod och vågar öppna sig som man riskerar att bli sårad. och att såra nån tillbaka…


Och för att inte bli för överseriös här kan jag berätta om lite roliga händelser på Åkeshovs simhall som hände igår:
Efter att ha gymmat och sen simmat = trött & sen dessutom en allmänt seg dag (vilket man får skylla sig själv om man dricker te till halv fyra på nätterna) så skulle jag i alla fall bege mig hemåt. Så jag går in mot omklädningsrummet men tycker att nått känns lite konstigt… det är killar där.. hmm. Aha, jag har gått in i killarnas omklädningsrum. Och jag svär, de var inte med flit. så när jag insett detta så fick jag rätt bråttom därifrån..
Och storyn slutar inte där, för sen när jag står och duschar (i tjejernas omklädningsrum!!!) och är ganska rätt så spritt språngande naken så kommer det in en kinesisk (eller nått liknande) tonårsgrabb in i duschen..! han måste också ha gått lite fel, och han gick ju definitivt längre än vad jag hann komma, så jag var ju inte värst den dan.. de borde skylta omklädningsrummen bättre helt enkelt.
Men man kan ju hoppas man förgyllde grabbens dag.. eller kanske inte förresten.

en annan kul händelse var när jag hoppade i regnpölar och madde ramlade i leran, men de kan vi kanske ta en annan gång.

Förövrigt har veckan varit lite galen. Sjukt många alldeles för sena kvällar/nätter men så länge det är trevligt och man funkar dan efter så är de väl ok. Och jag har haft väldigt kul och trevligt. Jag och madde har verkligen triggat ingång varann den här veckan. Och inatt fick ja den stora äran att sova på hennes golv. Mys mys. Och jag har ätit frukost runt kl ett både lördag och söndag. Inte likt mig, folkskolelivet börjar forma mig mer och mer : )

Och ikväll kom olivia hem igen och det är så fint att ha henne här igen och vi hade en riktig tjejmyskväll + marcus. och olivias matta är numer befläckad med både cider och mjölk. vilket välkommnadne!

Nu börjar kl närma sig ett så ja borde sova så jag är redo för morronpromenix halv sju imorn : )
Kram & gonatt!


You might have laughed if I told you


/Ia.

onsdag 11 november 2009

jag skrev nått häromveckan. till olivia. jag saknar och tänker. man kan försöka tänka sig in i situationen, men man kan aldrig nånsinn förstå.


det är svårt
att se dina svarta ögon
de brukade vara blå

det gör ont
att höra din tystnad
du brukade porla av skratt

det är svårt
att se din krökta rygg
du brukade stråla av glädje

det gör ont
att inte veta vad man ska säga
inte kunna lova att allt blir bra

men det är fint
att få dela dina tårar
och be till samma Gud.




så tänkte jag och de känns fortfarande så sjukt aktuellt. för aktuellt. den här världen är inte fullkomlig.

Upp 21:3 "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Ty det som en gång var är borta."


Tack för ditt löfte och ditt ord.

/ Ia.

måndag 9 november 2009

måndag

Måndagar är en tårarnas dag. För att man är alldeles för trött. Och då blir man överkänslig. Men det kan vara skönt att vara lite överkänslig, och få lätta lite på trycket. Lyssna på lite sorglig musik, och tänka på allt som inte gick som det skulle, men som ändå är en del av ens liv. Och istället för att trycka undan det i garderoben så kan man ta fram det då och då, begrunda det, låta det göra ont. Sår behöver luftas för att läka, stänger man in dom så blir dom infekterade, förr eller senare. Så för att läka, tillåter jag mig att sörja..
…över en förlorad vän, dåliga relationer, allt självdestruktivt man gjort, kroppen man hatat, de bortslängda åren, alla de dåliga tankar man tänkt, all nöd man ej kan bemöta. Släpp ut det. Rena mig, så att jag kan ta in det nya friska. Och hjälp mig att försonas.

Jag skrev nån slags dikt eller bön eller nått i fredags. Jag ber:

kom med din heliga kärlek och rör vid mig
så att jag kan förstå
djupet i din godhet
det stora i din kärlek, din totala utgivelse

kom med din oändliga makt, din eviga ande
så att jag kan acceptera
min egen litenhet
och samtidigt min storhet,
i att få avspegla dig

kom, så att jag kan förstå
hur man gör för att älska





och TACK. Tack Herre för att min kropp är frisk och kan bära med mig i vardagen. Tack för hälsa. Tack för allt som lett mig hit där jag är idag. Tack för alla fina människor runt omkring. Tack för att du hör våra böner. Tack för att jag fått chansen att leva ett människoliv. Med den fria viljan. Och med det ansvaret det innebär.


/ Ia.

onsdag 4 november 2009

ikväll skulle jag raka benen. men jag rakade fotknölen istället och det hela slutade i stockholms blodbad (kanske en lightvariant, men ändå).

tur som man haver hade madde ett stort bra plåster, så jag förhoppnigsvis slipper bloda ner mina alldeles nyinsatta rena nya födelsedagslakan. (tack tjejer!)

intressant info va?

och på tal om blod så har vi diskuterat mens och sex runt vårat middagsbord här på betel idag. igår var det bajs. vi börjar verkligen bli som en familj.

gonatt. / Ia.

---

det gör ont att se en vän ha det svårt.
Herre, hör vår bön!


/ Ia.

söndag 1 november 2009

höstlov

hej och hå.

och så var höstlove-t slut. tillbaka i Stockholm och Bromma. (efter en extrem jobbig dra-en-nästan-100kg tung väska -med endast höger underarmsmuskel över hela centralen och från brommaplan till Betel - vandring. det är så mycket jag vill aldrig göra om detta varning på den vandringen att jag skulle kunna tänka mig att beställa taxi från brommaplan till Betel nästa gång, vad kan de va, 500 meter? )

ajt. Lovet. Det blev ju trots allt så mycket bättre än vad jag kunde tänka mig i min stora frustration förra lördagskvällen. nästan för bra, sådär att de kändes lite småjobbigt att åka från Falun. Tur att ja vet allt undebart som väntar mig här: fantastiska vänner, bra undervisning, etc etc.

hursomhelst, skulle ja skriva om hela mitt lov skulle de kunna bli en hel memoar och det ska ja bevara er från, de kan ni ha fått nog mycket av i förra inlägget som blev extremlångt. så denna gång så tänkte ja sammanfatta lovet i punktform, bra saker och mindre bra saker. vi börjar med de bra, och de kommer att överväga, så kom inte och säg att ja måste börja leva, eller skärpa mig eller whatever.

Bra:
- lax med smält mögelost på min födelsedag (gjorde de alldeles själv)
- massage på grand med min kära syster när hon fyllde 25. (alldeles gratis, tack jonas!)
- jobb 3 dagar. de gick helt ok, kul att se gamlingarna och jobbarkompisar och så den lilla detaljen att man får lön
- iallafall 2 ordentliga sovmornar
- träffa pappa <3
- kyckling med ungsgrönsaker i Solvarbo hos Anna & Mattan. (de två som också får mig att tro på äktenskapet, heja heja er!)
- jag bakade. äppelpaj och de blev jättegott (mamma fick göra de kletiga delarna eftersom ja har lite lätt fobi för att kladda ner händerna)
- mitt födelsedagsfika med mina fina Bjursåsflickor. jag gillar er så sjukt mycket och älskar att bara prata massa djupt och odjup med er
- att jag varit hemma i 9 dar utan att dricka så mycket som en droppe alkohol eller ställa mig på den förbannade-världens-sämsta-uppfinng (våg) en endaste gång. Så bra gjort Ia! (Tack, tack). Jag börjar lära mig, har ju ett mål och då låter jag bli att göra sånt som bara drabbar mig själv och få mig att må dåligt och drar mig bort från det jag vill med mitt liv.
- fotbollsavslutningen, go-carten var gryyyyymt skoj.
- alla grattishälsningar på 21-års dagen. värmde nått sånt enormt.
- allehelgona ungdomskonferensen hemma i pingstkyrkan i Falun. Så kanonbra. Att sjunga massa lovsång, höra om kriminella, muslimer och satanister som blivit kristna och vad de fört med sig i deras liv är så värt. och utmanande undervisnig, pepp pepp pepp.
- att träffa Maria var super bra.
- en springtur på mina gamla hemvana stigar satt fint.
- att mina och mammas bråk lugnade ner sig betydligt när veckan gick. idag stod vi till och med armarna runt varandra och bad tillsammans i kyrkan. den lilla försoninsgesten fick mina tårar att rulla stort, så mycket påverkar den relationen mig... (sen vart de lite osämja i bilen på vägen hem sen, så länge höll de i sig. nästan komiskt, ska man skratta eller gråta...?)
- tacos X 2
- väldigt fina morronpromenader
- att en kär vän sa att hon tyckte jag verkade så glad och att jag var som en helt ny människa nu sen ja börjat på Betel och en annan som sa att jag såg ut att stråla. Kändes så grymt fint att höra att den förvandligen ja verkligen känner händer på insidan också syns på utsidan. då kan ju de ev. extra kilon som kommer smygande av denna glada livvstil slänga sig i väggen! (försöker mota bort den lilla ångest-djävulen på höger axel, de går rätt bra faktiskt)
- och säkert en massa annat som ja inte kommer på nu.


Lite mindre bra:
- hann varken träffa jocke eller serena
- hann inte slappa och bara vara hemma och typ läsa och sånt så mycket som jag hade velat
- hann inte träna mycket alls
- alla större och mindre irritationer mellan mig och mamma

det får räcka, så de blir massa mer positivt än negatvit. för så är livet just nu. lite negatvia saker ibland, men övervägande positivt. grejt va?

och ojdå de här blev visst rätt långt ändå. de där med att fatta mig kort är visst inte min grej.

sov gott. nu ska vi in i Betel-vardag igen i sju veckor. de kommer bli så bra tror ja.

Kram / Ia.

lördag 24 oktober 2009

Hej.
Är inte det här konstigt, att när jag är i Stockholm och Betel så får jag ingen inspiration alls till att blogga, men sen när jag som nu, är hemma i Dalarna så kommer behovet av att skriva av sig. Varför? Jo för att jag får mest inspiration när jag är endera lessen, arg, upprörd eller frustrerad. Och just nu? FRUSTRERAD!!


Det här lilla inlägget kommer handla om både negativa och positiva saker, men vi börjar med det negativa, så att vi får de bästa kvar till sist och kan lämna sidan med lite positiva känslor. Ok?

Så: sen ja kom hem har jag varit vaken i mitt hus tillsammans/samtidigt som mina föräldrar kanske ca en timme. Och under den tiden har jag och mamma hunnit bråka 3 gånger. Jag blir så sjukt less. På mig själv, för att jag jämt när jag är hemma faller jag in i regression. Och för er som inte läst så mycket om Freud så innebär det att man använder sig av en försvarsmekanism som innebär att man går tillbaka till ett tidigare stadium, barndom. Eller på ren svenska: jag beter mig som en omogen, surig inne-i-värsta-pubertetsperioden-tonåring. Fastän ja faktiskt blir så mycket som 21 på onsdag. Varför varför blir jag så? Fräser åt minsta lilla. Arg, lättretlig. Ja om ja visste de skulle ja nog göra nått åt det. .
Redan igår en kvart efterhemkomst stod jag och skrek dom väl invanda orden ”jag orkar inte prata om de där!!!!!” åhh. Och varför ska hon klaga på mig precis hela tiden? (att ja har mössa på mig inomhus, att ja använder en bönekrans hört-att-de-kan-vara-new-age, att ja inte umgås med dom osv...) Och få mig att känna mig så sjukt dålig??? Nu vältrar ja verkligen ur mig all skit här men antar de är bättre än att stänga in all frustration.

Och då kanske de inte är så konstigt att man inte vet vad som är hem eller bort när man känner att man kan andas så mycket lättare när ja kommer bort härifrån. Inte så konstigt att man inte har hemlängtan. Inte så konstigt att ”det luktar lite vääääl starkt”??? (pik!)

Ett litet annat frustrerande ämne, inte alls i samma klass men ja kan ju lika gärna ta upp de nu när ja är inne på klago-spåret. (Ia’s klogovisor, haha) Men i alla fall såhär: varje gång jag överhuvudtaget börjar kolla åt en killes håll, spelar ingen roll om de är seriöst intresse eller bara nån man spanat in för att den är snygg, eller nån man vill kolla upp lite ifall de kan bli nått seriöst intresse.. så händer detta: personen ifråga börjar dejta nån annan. Om killen så har varit singel i 20 år så börjar dom alltid träffa tjejer och skaffar flickvänner precis när jag spanar in dom. Så om ni har nån killkompis som behöver en flickvän så kan ni väl se till att ja blir intresserad av den så kommer den garanterat snart ha en tjej som INTE är jag.
Shit vad ja låter bitter. De är nog åldern…

Så nu tar vi lite positiva grejer, som faktiskt överväger rätt mycket just nu.
Igår tänkte jag såhär: ”jag är så sjukt lycklig” ”jag tror just nu är den bästa perioden i mitt liv” osv. så de är ju rätt ok. Stockholm, betel är helt fantastiskt. Underbara människor. Underbar miljö. Underbart att slippa stressa hela tiden.

Och igår fick ja en så fin, lycklig ”jag-kan-också” känsla. För om sanningen ska fram, ibland känner jag mig utanför, annorlunda på Betel. Det svarta fåret liksom. Alla, precis alla, är estetiska underverk och alla är musikaliska och gör massa produktiva bra saker hela tiden. Sjukt bra konserter hela tiden, och alla är så duktiga. Och ja är inte avundsjuk på själva musikaliska förmågan, för de är inte nått jag känner att jag vill och behöver konkurrera med, jag har liksom inte intresset och talangen. Men har känt att alla producerar saker hela tiden, är duktiga och får beröm, och de verkar ha en sån fin gemenskap, de svetsas samman i musiken. Och vad gör jag? Jo ja sitter ensam med näsan i mina böcker. Sjukt kul va? Jo, ja tycker faktiskt det. Jag kan rent utav säga att jag älskar det. Jag älskar kunskap, att lära mig nya saker. Speciellt om Gud och kristendom. Men andra måste tycka att man är sjukt trist. Och så är ja väl möjligtvis bra på att träna och ha träningsdiciplin. Eller om de är så himla bra vet ja inte, skapar mest en massa jag-måste-träna-annars-väger-ja-snart-100kilo-ångest, men hursomhelst, att man är bra på att träna är ju inte direkt nått produktivt som man kan gå upp på en betelscen och säga. (nu är ja verkligen sjukt hemskt ärlig och de här blir ett långt inlägg).
I alla fall, den här veckan har vi haft tema-vecka. Om Martin Luther King. Och jag valde att jobba med ett tema om orättvisor i världen, siktade in mig på svält fattigdom. Jobbade själv (tråkiga, osociala, människa!) och valde att skriva texter (tråkig igen) och skrev en faktaartikel, en dikt, ett tal och en bön inom området. Helt humorbefriat (inte så lätt att skämta om att ett barn dör var sjätte sekund i svält). Överseriösa, humorbefriade, osociala, du-passar inte in Ia, gjorde detta. Och tyckte själv att de var sjukt intressant, kul och lärorikt eftersom jag älskar att skriva och försöker och vill engagera mig lite för orättvisor i världen. Och när ja väl har skrivit texterna kan ja väl lika gärna läsa upp dom som att bara klistra upp dom på ett papper, de blir ju lite mer feeling då. och så plötsligt sitter ja framför hela skolan, och de är ingen som skrattar åt mig, eller tycker jag är tråkig eller dum eller överseriös eller humorbefriad. Folk gråter. Är helt tysta. Jag börjar också nästan gråta. Och får så sjukt mycket fin uppmuntran efteråt att ja blir helt rörd. Att de var bra, att ja är duktig på att skriva, att sånt jag tog upp behöver höras… och ja, sjukt rörd blir jag. Och den fina jag-kan-också-känslan kom. Jag kan också producera något fastän ja inte är bra på musik eller dans eller konst och fastän jag är tråkig och osocial och humorbefriad. Jag älskar att skriva, och jag fick uppskattning och folk tycker det var bra. De kanske låter självgott men åhh vad bra det känns. Jag vågar tro att jag kanske har lite talang inom skriveriet. Och det gör mig pepp att fortsätta träna på det. För de är ju de ja innerst inne drömmer om. Att få använda Ordet för att beröra folk.

Och sen idag har ja haft lagavslutning och de var också grymt kul. Höghöjdsbana. Go-cart såå himla roligt. Och jag blev nöjd med mig själv där med, var inte så dålig som ja trodde. Och roligt att prata lite med min tränare Patrik igen, om ja ska vara ärlig (och de verkar ja ju va just ikväll) en utav få vuxna som jag känner att ja har förtroende för. Tack. och jag mår så sjukt mycket bättre nu än det nervvraket ja var i våras..

Om ni orkat läsa ända hit måste ni verkligen bry er om mitt lilla liv och mina tankar. Tack tack för uppmärksamheten. Nu blir de gonatt (och klockan på min blogg stämmer inte om ni tycker ja har konstiga tider, haha)

¨kram / Ia.

tisdag 13 oktober 2009

---

När man släpper lite på kontrollen kan man uppleva glädje, frid, få ro. Se att det faktiskt funkar att leva spontant ibland. Leva nu, inte då och inte sen. Inte i det som varit, eller det som kommer komma. Släppa gamla bördor, leva i tro på att framtiden kommer bli bra. Kanske inte spikrak och perfekt, men att den kommer leda mig framåt.

När man börjar läka kan man börja tro på kärleken igen. Inte bara den romantiska kärleken (som jag ibland fortfarande tvivlar på) utan den medmänskliga kärleken. När man inte längre dömer sig själv allra hårdast så blir det lättare att inte döma andra. När man inte ser ner på sig själv så blir det lättare att inte se ner på andra.

Jag var, och är (men lite mindre nu) sån. I min egen brist och otillräcklighet så har jag lätt att se ned på andra. Inte medvetet, inte för att jag vill. Men därinne fanns/finns det något ont som ropar: Om inte jag är perfekt ska ingen annan heller få tro att den är den. När jag är så dålig, varför ska andra få tro att de är så himla bra? Varför ska andra vara lyckligare, bättre, snällare, snyggare, smalare, mer framgångsrika? Hemska förbjudna tankar. Men dom finns där. Och det är på så sätt bitterheten tuggar sig in i ens liv. Den ruttna, självdestruktiva bitterheten, som inte för något som helst gott med sig. Som förpestar din tillvaro. Man vinner ingenting utom självförakt.

Att börja lätta på den bitterheten ger andrum. Att våga se sig själv. Varför tänker jag såhär, hur blev jag den jag är, vem är jag arg på? Vad är det i det destruktiva jag är så envist rädd för att jag biter mig fast i det? Vad är det jag inte vågar släppa kontrollen över?

När jag låter mig läkas så kan livet få beröra igen. Jag tillåter mig själv att släppa på kontrollen och lämnar den, inte till någon annan människa, för människor är trasiga, utan till honom som skapat mig.

Jag, personligen, kan aldrig läka själv, i min egen styrka. Så därför överlämnar jag mig till Gud. Och låter något större än mig själv beröra mig och vara meningen i mitt liv. Han som vet vad det innebär att vara brusten och utlämnad vill bära mina bördor. Det är stort.

Vissa säger att man är en svag människa om man inte har styrka nog att vara sin egen lyckas smed. Jag tycker det är starkt att erkänna att man inte klarar sig själv. Och naturligt att den som skapat oss också får bli en del av oss.

Och när man inser att man inte vill leva sitt liv grundat på sina egna bristfälliga styrkor, så kan man också öppna sig för andra människor. Erkänna att ensam inte är stark, utan att vi är gjorda för ett liv i gemenskap. Och när man accepterar att andra människor inte finns till för att fylla just mina behov, utan att vi alla är syskon i en del av något större, då börjar man våga sätta sig själv och sina egna bekräftelsebehov åt sidan. Och då händer något fantastiskt, en värld av äkta relationer öppnar sig. Relationer som vilar i ömsesidighet, jag finns här för dig och du finns här för mig. Istället för att utnyttja varandra till vår egen fördel, kan man bli en del av varandras glädje. På en äkta grund. Utan själviska baktankar.

Jag är inte där, men jag är på väg. På en resa av läkedom och kärlek. Och jag är så tacksam för att jag hittat hit…

måndag 5 oktober 2009

---

Rätt dålig uppdatering här, jag vet. Men men…

Vardagslyx: Pianokonsert här på skolan på en måndag, ca 2 minuter bort från rummet mitt.
Imorn har afro konsert, på onsdag och torsdag är det lunchkonsert med bibelmusik ensemblerna. Ja en hel massa musik hela tiden, alldels runt hörnet. Schyssta puckar!

I tisdags var jag, Olivia och Sara på studiofotografering, blev sminkade och sen poserade vi lite snyggt och så blev det helt fantastiska kort. Synd att de ska till sånt för att man ska bli snygg, haha. Men de var grymt kul att leka fotomodell för en kväll och ja råkade köpa 2 kort = 550 kr. Bra för studentkassan där Ia! Men man får väl passa på.

I helgen var ja hem första gången sen hitflytten. Det var trevligt och ja hann med ganska mycket, käka kebab med laget, jobba (faktiskt kul att träffa lita gamla tanter igen, fick bl.a. höra att ja ser ut som en trettonåring, haha). Familjemiddag med mamma pappa anna & mattan och tacos. Nice. Och sen lite tjejträff på kvällen. Så kul att se mina sötnosar igen.
Och sen på söndag var ja till kyrkan och de var också kul att va där igen och de allra roligaste var nog att träffa och prata lite med Maria igen, denna underbara kvinna! : )

Men sen kändes de faktiskt väldigt skönt att åka tillbaka ”hem” till Stockholm igen, till mitt lilla rum som ja trivs så bra i (som nu dessutom fått lite mer inredning och mysfaktorn är rejält förhöjd), och allra mest till alla de helt fantastiska människorna som finns här på Betel. Som en andra familj…

Och ja var så sjukt duktig i helgen att ja lät bli att ställa mig på den förbannade vågen fastän ja var hemma. Vill inte förstöra mitt glada humör med en massa ångest, jag har klivit upp på den där apparaten alltför många gånger och låtit den bestämma mitt humör. Även om jag rent logiskt förstått att lycka inte mäts i antal kilo på en våg så är det först nu jag har börjat praktisera det i mitt eget liv. Och det är så wow! Håll gärna alla era tummar för att de kan fortsätta såhär, med lite sundare tankar för var dag…


och jag har börjat lyssna på julmusik. Uppladdningen har börjat :)



Kram till er alla! / Ia.

onsdag 23 september 2009

---

när och varför blev min hjärna inprogrammerad på att jag måste träna minst en gång om dan för att få någon som helst ro i kroppen?
det är jobbigt.

men annars är livet här i stockholm underbart bra och jag trivs som en liten aborre i en insjö.
och allt är ju relativt och om man jämför så är livet väldigt bra just nu. men ska man acceptera gamla problem som en del av sitt liv och bara inse att så är det. eller går det att bryta?

hursomhelst, idag har jag lärt mig att Gud inte är snäll. Men god. och det låter ju faktiskt rätt klokt när man tänker efter.
och så har jag varit på öppen scen och sett och hört massa duktiga musiker. kul!
och ätit middag i vårat lilla kök. vad mysigt och vilken gemenskap vi börjar få. arvid, olivia, madde, erica, sara och jag = fem härliga smålänningar och så en liten dalkulla på det.
min slutsats: jag gillar smålänningar! :)

stor kram. / Ia.

söndag 20 september 2009


nu har jag äntligen fått nått jag kan skriva ett blogginlägg om:

idag när vi var ett gäng skönt folk från klassen som vandrade runt på Djurgården (eftersom Grönan tydligen var abbonerat av Ericsson och Skansen för dyrt för oss studenter) så hammnade vi istället i Rosendals trägård.

och då, bland buskarna, kommer nån som ser väldigt bekant ut gående. Madeleine Benadotte! Ascoolt tycker ju jag såklart eftersom hon, enligt mig iallafall, är typ den snyggaste tjejen i Sverige. Och så går hon förbi oss, på det avståndet att man skulle kunna ha slickat på deras kläder (för att uttrycka sig som Olivia, haha). Och hon var snygg, fast ändå sådär normal snygg, som en vanlig tjej. Var ju kul att hon ser mänsklig ut när hon inte har Nobelfestsklänning på sig. Jeans, vit skjorta, stora solbrillor...



Och hursomhelst, som om detta inte vore nog för att få förhöjd puls, nåra sekunder senare kommer brorsan, Carl-Philip, som typ är den snyggaste mannen i Sverige. och oh, han var snygg in real life också. tyvärr frågade han inte om vi skulle gifta oss, men men de kommer nog nästa gång vi ses, han vill väl inte verka alltför påflugen liksom...
Han hade en hund också.





sen satt jag och mina sköna kamrater på djurgårdskajen i X antal timmar och lapade sol och pratade. Mest om romantik och bröllop tror ja. typiskt tjejer :)


en bra dag helt enkelt.


kram. /Ia

torsdag 17 september 2009

---

"...människan måste ha en tillräckligt stor dröm. Självupptagenheten, vare sig som individ, grupp eller nation, är kanske människans värsta fiende...
Det är först när människan ser sitt liv som ansvarig och delaktig i ett större tjänande som hon fullt ut återfår sin fulla mänsklighet och blir fri att återspegla Gud"

ur en bra bok, "Ett hjärta större än världen".

tisdag 15 september 2009

Jag har ju inte bjudit på en endaste bild härifrån Betel och Stockholm än så de tänkte ja att ja får lov att ändra på.

Så här kommer tre mycket intressanta och talande bilder. ;)
(såsmånigom kanske man skrapat ihop till ett facebook-album, men håll till godo så länge) :)


Madde, Ia & Ylva på mys hos Lina...



dagens hopp..



kak-ätning..


gonatt / Ia.

---

Svarta ord på ett vitt papper

Och jag förundras över hur det kan gripa mig så
Känslan när fingrarna löper över tangentbordet och man vet precis hur man ska formulera sig
Tid och rum uppslukas
Kvar finns bara skapandet

Och välbefinnandet när du är klar. Har producerat. Och är nöjd.
Inget forcerat, bara dina känslor, upplevelser och erfarenheter omformulerade till svarta ord på ett vitt papper.

Och jag vill fortsätta. Vara i den uppslukande känslan av kreativitet. Fortsätta känna att man finns till i just dom där orden.

Orden som bara är mina och gör att jag finns till, lever, är, skapar.

Och för en stund få tro att man har en talang, en gåva. Innan man kommer ner på jorden igen. Men ändå ha kvar känslan av att vara nöjd, det kanske inte är världsklass, och kanske inte berör någon annan, inte har de rätta flytet och de gripande formuleringarna.

Men för mig, i processen, betydde det nånting och jag lämnar kvar en del av mig själv, min själ, min ande i orden.

Aj löv it.


(skrev just nåra textrader till en skoluppgift och blev nöjd, därför denna eufori, haha)

/ Ia.

söndag 13 september 2009

söndag 13 september

inatt drömde jag att ja var ihop med Zlatan. Ja tror de kommer visa sig bli en sanndröm.

fredag 11 september 2009

---

men den stora, stora rädslan är inte här ikväll

onsdag 9 september 2009

idag har jag samlat vuxenpoäng och använt tvättstugan för första gången här på Betel. Så nu har jag underkläder för tre veckor framöver igen. soft! :)

och de vuxenpoängen kan ju snabbt dras av eftersom jag gjorde en sån typiskt-mig sak tidigare idag. åkte till brommaplan för att handla. Utan bankkortet och med 20 spänn i kontanter. Smart Ia!
aja, tjugan räckte ju iallafall till fil och det var de som min gormetmiddag skulle bestå av så de fick väl räcka så då. men klantskallig är jag ju.
och häromdan åkte jag till gymmet utan att ta med plånboken med gymkortet i. också en riktig tiopoängare av mig. (det var sen när ja åkte hem för att hämta plånkan som ja la ut bankkortet som ja sen inte la i igen idag när ja skulle och handla...) men blir iochförsig billigt om jag bara tar med mig en tjuga varje gång ja ska handla. det gäller att vara smart som CSN-beroende student!

och så har ja delat mitt dalmål med hela skolan idag, haha. men de kan väl va skönt att höra för alla smålänningar o annat folk :)

gonatt gonatt

/ Ia.

tisdag 8 september 2009

Idag har jag ätit omelett och svettats som en gnu på ett sjukt jobbigt spinningpass. Och så har jag klämt ihop mig med ca 25 andra i Betels lilla Tv-rum och sett på idol.

Jag har lärt mig lite klokheter från vår mysfarbror Anders, och så har jag haft lite bibelprofilslektion med min lilla trio bestående av mig, Benjamin och Mark(läraren). Ingen chans att sjunka ner bakom bänken och bli osynlig de dagar man är trött, men samtidigt riktigt bra möjligheter att få vara med och påverka undervisningen. Kommer nog bli en hel del filosofi känns de som.

Ja… en nice dag helt enkelt.

Kram. /Ia

söndag 6 september 2009

söndag 6 september

helgen blev inte riktigt som de var planerat (ingen Håkan bla.) men slutresultatet tycker ja ändå är bättre än alla förväntningar. tack alla kära Betlare :)

och idag har ja vart inne i centrum nästan 10 timmar så nu snurrar de i lilla Baggbo-flickans huvud. ja är inte van att se så mycket folk, haha.

så nu får de bli tack och gonatt så ja orkar upp och gratta våra födelsedagsbarn. och imorn börjar lyxen med lagad frulost igen. Gött ;)

Kram / Ia.

fredag 4 september 2009

fredag 4 september

helgplanerna:
fredag: Grönan & Håkan Hellström
lördag: träna, städa, taco-kväll?
söndag: in till stan, kyrka.

jahapp, de var det.

/ Ia.

torsdag 3 september 2009

torsdag 3 september

Ja vet verkligen inte vad jag ska skriva här längre.

Känns liksom inge intressant att skriva om hur bra jag mår. Eller är det de?

Intressant att veta att jag numera längtar till nästa dag, spänd förväntan av vad den kan föra med sig, både i nya kunskaper och umgänge med härliga människor?

Att jag trivs som en fisk i vattnet här i Bromma och Stockholm, att det känns precis lagom blandning av land/stad just här, med skogsområde nära men samtidigt jättenära in till storstan.
Att mina klasskompisar och folket på skolan och internatet redan börjar kännas som en familj för en?

Att det känns så skönt att slippa ha ständig plugg-ångest och tenta-skräck utan istället känna att jag läser om nått jag verkligen brinner för att lära mig om, det jag tycker är mest relevant här i livet.

Att att flytta hemifrån nog är det bästa jag gjort på länge och att jag mår så mycket bättre av det, att få känna frihet av att sköta mig själv samtidigt som jag bara behöver gå utanför rumdörren för att vara social med folk.

Att det är fantastiskt skönt att omge sig av en miljö där det inte förekommer någon alkohol. Insåg nog inte innan hur bra det är. Så skönt att de inte ens är snack om att ut och supa när helgen kommer, att man inte har några fyllefester där folk gör bort sig och alla hånglar med alla och sen ska man snacka om vem som hade sex med vem hela veckan lång.

Att det gör en enorm skillnad att inte väga sig varje morgon som jag gjort innan i över 2,5 år. Att slippa ifrån den ångesten det innebär att varje dags humör ska bestämmas av hur mycket vågen står på, gör att det känns som att jag kan andas.

Att jag känner en sån frid och ett lugn, jag är den jag är, på den plats jag är menad att vara just nu, det är jag 100% säker på, för allt känns så rätt och bara tanken på att gå kvar i de hjulspår ja gick i gör att de kryper obehag i mig. Jag behöver tänka nya tankar, och det gör jag så mycket lättare på ett nytt ställe med nya människor.

Att träningen känns sjukt kul och inspirerande, att jag tränar för att må bra och ha kul, de kanske blir lika mycket som förut eller mer, men kanske med en sundare inställning.

Att jag mår så bra och känner på ett sätt som aldrig förr att jag bara vill vara här och nu, inte se framåt, inte bakåt, bara totalt nöjd med mitt liv här idag. Får man verkligen känna så? Eller blir man klubbad i huvudet ”-Ia, sådär lycklig får du inte gå runt och känna dig”. Jag är rädd, rädd att trilla ner i svarta hål. Jag vill bara vara kvar på dom rosa molnen.

Om det är intressant att veta? Tveksam. Men i sånna fall, varsegod!


Och nej, allt är inte bra, man byter inte ut sina tankar på 1 vecka, jag är fortfarande rädd för det jag var rädd för innan, fortfarande fokuserad på mat och träning, men jag känner ändå en frid och ett lugn, och jag vill verkligen må bra och med den inställningen kommer saker nog kunna gå åt rätt håll. Det finns liksom inga bättre förutsättningar för mig att bli helt frisk än vad det finns här (när är man helt frisk? Blir man nånsinn de?)
Jag tror inte Gud vill att man ska se ner på sin egen kropp, hans skapelse, och när jag får vara så nära Gud som jag känner att den här miljön gör att jag är, så blir det också lättare att ta till sig hans tankar om att duga som man är, att man är skapad underbar och med en livsplan.

Och nej, att jag så mycket bättre här betyder inte att jag skiter i vänner och familj hemma i Falun, att jag på nått sätt skyller på er för att jag inte kunde leva och må bra där just nu. Det var bara mina egna dumma tankar. Och jag tänker på er och saknar er samtidigt som jag just nu vill hålla mig därifrån. Men ni finns i hjärtat och tankar.

Jag är ingen sån som vill lägga upp hela mitt liv på en blogg så om jag blir för personlig så ursäkta. Men det är ändå en sån stor del av mig att det vore hyckleri att inte låtsas om att jag har haft problem. Precis som alla människor har.

Och om nån av mina nya klasskompisar hittat hit så vet ni kanske lite mer om mig nu än vad jag berättat. Inga hemligheter, men heller inget man vill gå runt och skylta med i rädsla för att få nån sort stämpel på sig.


Imorn ska vi kanske på Grönan och kika på Håkan Hellström. De blir nog riktigt nice i sånna fall.

Kram /Ia.

tisdag 1 september 2009

kungen

vill bara berätta att på kändis-spaningsfronten går de bra. Igår såg jag kungen. Riktiga kungen alltså, Carl 16:onde Gustav, rent privat. Han körde i en bil med rutan nedvevad ca 2 meter från mig och mina klassisar.

Änt dä våle fränt så säg?

/Ia.

söndag 30 augusti 2009

Lördag 29 augusti

”den fina tunna linjen
mellan våran värld och din
skär igenom varje ljud
genom varje utsträckt tanke
varje ansats att förstå
varje sång jag nånsinn sjöng

aldrig, aldrig ensam
alltid ensam här
aldrig, aldrig ensam…”



Snart har det gått en vecka här på Betel och i Stockholm. Känns som sex långa dagar sen jag flyttade, har nog sällan vart med om en sån intensiv vecka. 60 nya personer att lära känna, en ny stad, första gången man flyttat hemifrån… Ja de blir en del.

Men än så länge kan ja väl bara beskriva det ungefär så här: Nu är ja inte bara vid liv, jag lever också. Jag lever här och nu. Inte i framtiden, inte i det som varit. Utan är helt och hållet nöjd med nuet. Det känns annorlunda och konstigt. Men bra.


Idag tog jag cykeln in till centrala Stockholm. Gick runt lite i gamla stan, lite på söder och sen Drottningholsmsgatan. Och vad tror ni hände när jag hitta en klänning, som var lila, på en second hand. Jo självklart: shopping! Detta kan bli ett farligt år, haha.


För övrigt har jag legat på en spikmatta för första gången i mitt liv. Det gillar jag!
Så har redan börjat snickra på en önskelista till jultomten-09.
(utan inbördes ordning)
- Spikmatta
- Startplats i tjejvasan
Kommer inte på nått mer just för tillfället.
(och det känns svårt att blogga. Mycket lättare när man har massa frustrerade känslor som vill ut och måste ta vägen nånstans. Men när man känner sig harmonisk och tillfreds finns de liksom inte så mycket att säga..)


TACK till mig själv att jag tog chansen att göra det här, TACK alla som stöttat mig i valet, men mest TACK Gud för att de nog var du som fixade allt, från ett frö och längtan i mig, och sen allt praktiskt tills den dagen jag faktiskt var på plats här.


Morsning godbajs!

Kram /Ia.

tisdag 25 augusti 2009

tisdag 25 augusti

Hej.

Borde väl göra ett flytt-inlägg antar jag. Men de skulle kunna bli hur långt som helst så då vet ja inte vad jag ska skriva istället.

1000 nya intryck på bara två dagar.

Men jag trivs jättebra. Klassen verkar bra och man har redan lärt känna varandra en del. Verkar vara jätteschysst folk.

Skolan är fin, lärarna verkar bra och vilken lyx att gå på folkhögskola! Vi börjar kl nio varje morgon, bara att kliva upp, klä på sig, får färdiglagad frukost ca 20 meter bort, sen 50 meter till och man är på skolan. Höstlov, jullov, sportlov, påsklov. Den här veckan har vi mest introduktion, info, lära känna grejer och sånt.

Har redan cyklat runt lite här i omgivningarna, igår var vi ett gäng som cyklade ut till Drottningholm. Vi såg dock inte kungen, bara högvakten och en aggressiv svan.

Har inte vart in till centrala Stockholm än, det får nog bli helgäventyret. Men precis som ja alltid trott känns de som jag tycker mycket bättre om att bo här i en stad där de är folk och liv och rörelse än hemma där de bara är massa hästskit och träd : )

Fast ja är inte så dum att ja tror att ja kommer gå runt med den här lyckokänslan i ett helt år, klart de kommer en vardag när de inte känns nytt och kul längre. När man börjar irritera sig på folk och längta hem. Men än så länge är de bara härligt. Och jag tycker verkligen det ska bli världens lyx att på skoltid få lära sig om kristen tro, ha andakt varje dag och så vidare. Grymt.
Och det bara kryllar av esteter här, alla är musikaliska utom jag tror ja. Men men, nån ska väl vara lite annorlunda också : )

Idag såg jag också redan min första kändis : ) Helena Bergström eller vad hon heter, hon i Änglagård. Coolt!

Har hittat en träningsanläggning inte alls långt härifrån, verkar jättefräsch så när lönen kommer på torsdag så kanske man kan börja gymma igen. Kul!
Nu ska de bli en första Stockholmslöprunda i naturreservatet som ligger precis här bakom skolan, tänk att ha storstad och natur så nära båda två.

Undrar när ja trillar ner från de här rosa molnet då? Eller är de så här livet ska va bara att jag missat det hittills?

Kram / Ia.

söndag 23 augusti 2009

åhh. den här sommarn blev inte vad den hade kunnat blivit.
men nu är de höst.

och vi tar nya tag och nya utmaningar. och nya svid. och en ny dag en ny kamp. och ett sista blogginlägg från dalarna. för nästa blir nog från Sthlm.

Hur f'** ska de gå?
men de kan ju inte ¨gå så mycket sämre än nu.


och jag är snart 21. inte längre 17. var de enklare då?

puss o kram allt blir säkert skitbra. /ia.

fredag 21 augusti 2009

fredag 21 augusti

om man packar ner massvis med strumpor så slipper man tvätta så ofta!

torsdag 20 augusti 2009

torsdag 20 augusti

idag har jag jobbat. På kondisen & brännan. de är så man ska ha de :)

och de börjar bli många "sista" nu. sista fotbollsträningen. sista löprundan på bjursberget. etc.
och pappa måste ja säga hejdå till redan ikväll, den fjanten ska ju till åland så han inte kan skjutsa mig till sthlm, haha. så ja och mamma får guida oss dit själva, hur nu de ska gå...

idag är ja inte bitter. bara glad. har ju fått tränat & solat, sånt gör gott. och vart så sjukt sugen på nått fett så ja åt falukorv till lunch. mumsigt! :)

och imorn blir de hejdå fika med serran och hejdå middag med flickorna. lite vemodigt men de är ju inte som att jag försvinner till andra sidan jordklotet.

och borde kanske tagit nått extra jobbpass i veckan för att få mer flyttpengar men nej va skönt de varit att va ledigt, så skit i de!

Kram / ia.

onsdag 19 augusti 2009

onsdag 19 augusti

Jag är inte den jag borde vara,
jag är inte den jag ville vara,
jag är inte den jag hoppas vara,
men jag är inte den jag en gång var,
och tacj vare Guds nåd
är jag den jag är.

och det kanske får duga så.

tisdag 18 augusti 2009

Dagens flytt-fix:
- Har börjat packa
- Blivit lite blondare, eller nyslingad i alla fall, av Anna. Tack systeryster!
- Och hennes numera äkta man har fixat Microsoft office på min nya dator, så nu kan jag använda Word. Gratis. Tack Mattan!



Fick dessutom låna en resväska av M också då jag insåg att ja knappast skulle få plats med alla kläder i en… och har dessutom redan fyllt en väska med skor : ) (och ja, jag har 16 kvadrat att fylla upp detta med, haha) och en dataväska av Anna, så ja slipper köpa ny. Tänk vad syskon är bra att ha.




och ja blir så matt. Känns lite tråkigt att lämna falun med saker som känns ouppklarade… men men, man måste väl lämna det gamla för att uppleva nått nytt. Men bajs vad lust ja får ibland att dra alla över en kam och säga att killar är dumma i huvut. eller okänsliga. Eller hämdlystna. Eller utnyttjare. Eller tanklösa. Eller experter på att göra att det svider lite där jag antar hjärtat sitter.
Eller bara jag som är överkänslig? eller träffar fel personer vid fel tidpunkt? eller bryr mig och tänker för mycket?



och jag vill ha utomlands. NU! bort. och varmt.


Och de blir nog mkt blogguppdatering den närmast tiden, för lite nervös börjar ja allt bli och då är de skönt att skriva av sig.
see you!

Kram/ ia.

söndag 16 augusti 2009

söndag 16 augusti

Jag gillar, som jag sagt förut, söndagskvällar. Den här söndagen har jag dessutom just gjort klart sommarens sista arbetspass. Weeho! Nu ska ja va ledig en vecka, packa, spela fotboll och försöka hinna träffa lite olika folk som ja kommer sakna.
Konstigt, om en vecka, nästa söndagskväll, befinner ja mig i sthlm. Och ska bo där till nästa sommar, åtminstonde. Börjar bli lite fjantigt nervig… fast de hör väl till.

Igår skulle ja på harrys – och gissa vad som hände? Jo ja blev så trött så ja orkade inte. För vilken gång i ordningen denna sommar? Tråkigast ever men vad ska man göra när de känns som man ska somna stående? Och efter lite om och men fick ja mig en säng i Kräftskivehuset 281, i Tesans rum. Tack tack=)

Ja ska inte flytta till Sthlm och gå Bibelskola för att få ut nått av det i ”vanlig” mening. Inga högskolepoäng, inga betyg, inget ”man har användning” av. Jag blir inget av det. Det verkar en del ha svårt att förstå. Varför åker du inte och jobbar istället undrar vissa. Men ja skiter fullständigt i om ja kommer gå massa back i pengar och inte få ett simpelt högskolepoäng om detta år kan hjälpa mig att komma tillrätta med den livslögn som styrt mycket i mitt liv de senaste 2,5 åren. Lögnen om att mitt värde sitter i kroppstorleken. Att lycka mäts i antal kilo på vågen. Att ja inser att det är lögn är väl att ha kommit en bit på väg, men för att ta i tu med skiten så tror jag jag har som bäst chans om jag får ett år utan press, i en annan miljö, där jag får koncentrera mig på Gud. Så är läget och kan ja så åtminstonde delvis få sundare tankar om mat och träning är det en chans ja tänker ta och så jag kan nog ta en himla massa högskolepoäng och tjäna massa pengar senare i livet, men utan ett moln av ångest ständigt hängande över axeln. Värt att prova i alla fall.

Nu blev de superseriöst , men ja är trött på att vi människor har en förmåga att vilja gå runt med en mask där man låtsas att man jämt är glad och lycklig. Precis som alla andra är jag ibland glad och ibland ledsen. That’s life. Ja tänker inte gå och dö bara för att ja har lite störda tankar. Och jag fejkar inte när ja är lycklig. Att livet inte är en räkmacka ger ett djup som jag är tacksam för, trots allt. Sen vissa dar vill man bara köra en motorsåg genom hjärnan. Fast tur man inte gör de, hade blivit en himla massa sågspån att ta reda på : )
Tack o gonatt.

/ia.

onsdag 12 augusti 2009

onsdag 12 augusti

Det sägs att föda barn ska vara som att bajsa ut en vattenmelon. Är det så konstigt att man är tveksam till hela grejen? Det enda som ger hopp är ju att vissa tydligen gör det frivilligt mer än en gång.

(För det är ju verkligen ett så aktuellt ämne i mitt case, haha) men ska ja skita ut en vattenmelon behöver ja mental förberedelse i mååååååånga år!

/ ia.

måndag 10 augusti 2009

måndag 10 augusti.

insåg igår kväll att dagens match var sista hemmamatchen på bjurliden för min del. antagligen. kanske nånsinn. sorgligt.
så därför kändes de så himla gött med en vinst! och kul vare också, så kanske de trots allt blir fotboll igen nästa sommar om ja kommer hem till bjurs igen :)

dagen: hemmafrusysslor, både diskat, strykit, bakat. duktiga mig!
. och tjej-analys-terapi är bra. tack godingar <3. och ögongodis med för den delen. och kaffe latte. finns mycket man kan glädja sig åt. blod svett och tårar får man ta!

bara 5 jobbpass kvar nu...

pöss.

söndag 9 augusti 2009

Igår körde jag mot enkelriktat. för jag var förbannad. Alltså jag körde inte mot enkelriktat med flit, men när stubinen brunnit upp och det ryker ur öronen (för en skitsak egentligen) så varken ser eller tänker jag så bra. Jag borde verkligen försöka lära mig kontrollera mitt humör, och lägga nån liten centimeter till den där stubinen så mina vredesutbrott inte leder till nåra värre olyckor. Ja menar nästa gång kanske Herr Polis ser när ja klantar mig : )

Vrede är ju en av de sju dödssynderna. De andra är högmod, girighet, begär, avund, frosseri, lättja. Tur att de finns en hel famn med nåd för annars hade jag legat riktigt pyrt till (märk ordvitsen – pyrt till/helvetet, fyndigt Ia!) för ja har nog en hel del av alla de där dödssynderna i mig. Men vem är perfekt?

Igår skulle jag, som flera gånger den här sommaren, på Harrys och dansa lite tänkte ja. Tror ni ja tog mig dit? Nä som vanligt för trött. Så istället satt ja med en tekopp i Jockes soffa med klänning och uppdragna konsum-tubsockar . Sexigtvärre! Men trevligt var de iallafall. Singelpakten : )

Ja vill träna! Och nu tror ja jag håller på att bli frisk i halsen för nu har träningssuget kommit tillbaks. Match imorn först, hoppas benen inte värker som vanligt, ikväll känns dom bra i alla fall.
Fast ja har tränat i veckan. På andra små saker. Som att vara lite snäll mot mig själv. Vara nöjd, tänka lite snällt. Ibland går de dåligt, men ibland går de riktigt bra. Som i fredags när ja var till farmor. Bara kopplade av. Jag var på shopping i Ludvika centrum, hittade en fin tröja eller vad de nu var fast visste inte om ja hade råd, men farmor erbjöd sig att betala. Ja tackade inte nej : ) och åt en massa god lax, och glass och snäll var ordet.

Jag tycker inte man ska säga saker man inte menar. Gäller i hög grad även mig själv. Inte ens snälla saker. Om man inte menar det på riktigt riktigt.
Nån kan så lätt bli sårad då, även fast man inte menar det. Så därför är det, enligt mig, bättre att inte säga nått alls. Kanske därför ja blir lite tyst ibland. Men ja vill inte snacka en massa skit som ja inte menar.

Och om ja nu blir lessen av undvikandet så fick ja min lessenhet påspätt igår… men men mens.

Och idag har ja spanat på lammkött från 90-talet. Nått kul ska man väl få ha i alla fall ;)

Och de här blev en salig söndagskvälls-blandning, plocka vad ni vill ta åt er. Som en buffé ungefär.

Kram / Ia.

måndag 3 augusti 2009

måndag 3 augusti

Nu är äntligen internet tillbaks efter 5 dar. Men bra att få sig en liten fejsbook-detox. De där med kaffe-detox är det inte ens någon idé för mig att ge sig in på, kaffe är för gott och karaktären är för dålig (på alla sätt).

Aja hur som haver.
Idag var de dags att snöra på sig fotbollsskorna igen efter ett alldeles för långt uppehåll. Och jag var sugen…
Men önskar vi hade haft en bredare trupp så jag inte hade fått spela nu när ja inte har tränat. För nu när de är dåligt med folk så vill man såklart ställa upp för lagets skull men är inte så roligt när man inte tränat så man inte gör sig själv eller laget rättvisa. Min farmor hade kunnat gått ut där idag och gjort lika mycket vettigt som mig idag. O tyvärr så hinner ja nog inte träna upp formen så himla mycket till de tre återstående matcherna jag har kvar att spela (nånsinn??) då de är kvällsjobb framöver också.
All träning går förresten skit just nu och de är så frustrerande. Är inte ens sugen, eller jo på att gymma och fotbollsträna, men springlusten är borta. Tycker jag inte gör annat än vilar men ändå känns benen konstan sega och måste ha världens längsta återhämtningstid.. aja nog om min dåliga form!

Är lite less på det mesta så längtar mest till 23 augusti, får då bär det iväg mot stockholmio. Känns så skönt att de kommer hända något nytt i mitt liv, vad som helst, hade ja bara gått kvar här i samma hjulspår hade ja nog deppat ihop totalt. Vill verkligen ha ett brejk och vilket miljöombyte som helst känns välkommet och med den inställningen tror ja stockholmsåret kommer bli kanon. Vad som helst är bättre än detta, haha. Nä så illa är de inte och kommer sakna alla fina vänner här hemma men vill verkligen byta lite miljö. Kanske man kan byta ut en och annan dålig tanke också. och falun- stockholm är ju inte dödligt långt så ja dyker nog upp då och då, åker lite längd och så : ) och alla som ska till sthlm under året får stryk om de inte hör av sig!

Så nu är ja pepp pepp pepp!=) speciellt roligt när flera bekanta falubor kommer finnas nära, elin i samma klass till och med, så slipper man känna sig helt ensam och mobbad också. yeah.

(och när ja flyttar till Sthlm behöver ju vissa inte undvika mig till varje pris längre, eftersom jag är sååå farlig. Eller vad är problemet? Men då blir de ju iaf fritt fram att besöka fester hos gemensamma vänner och syskon utan att riskera att stöta på mig. Fint va?

Och nu lät ja ju onödigt bitter. fast egentligen kanske ja mest är lessen att de blivit såhär… Bitter, arg, lessen. Frustrerad. Eller så bryr ja mig inte alls… ja vet faktiskt inte ens själv.. men att en av få som fått en sån stor del av mig inte ens är min vän längre är ju tråkigt. Men sånt är livet och jag får stå mitt kast och acceptera läget. Fast frustrerande när ja tror att vi hade kunnat vara vänner. Puckon!

Får vara nog för nu innan ja blir en riktig bitterfi**a : )

Kram och gonatt. / Ia

onsdag 29 juli 2009

onsdag 29 juli

När kommer sommaren?
Jag vill sola och bada. Eller åka utomlands.
När det är såhär kan de ju lika gärna få bli vinter. Är sugen på att åka längdskidor och bräda. Fast hur mycket av den varan de blir i vinter får vi se. Fast en del längdskidor måste jag försöka få till så jag kan börja uppladdningen inför Vasaloppet, som ska helst ska åkas före år 2020, haha.

Dessutom längtar ja till jul. Såg lite foton från nån gammal tant på hemmet som firade jul. Och de såg så himla mysigt ut! Tänk er adventsljusstakar, levande ljus, lussekatter, röda gardiner, glögg och innemys. Fast på jul vill man ha en stor familj. Så den saknaden känns ju mer då. Förra året fick ja prova familj idyll-julen som inlånad. De var underbart mysigt. Fast man kan ju inte vara med nån bara för att jularna blir mysigare då. Skulle i och för sig vara så typiskt mig så korkad som jag är.
Aja, men man kan ju se fram emot andra julsaker. T.ex. julskyltning i gamla stan i Stockholm. De måste ju bara vara underbart mysigt. Längtar redan : )
Oj vad mycket jul de blev här nu, men när de inte blir nån sommar får man väl se fram emot julen istället då.

Och jag har inget mer att säga så istället bjuder ja på, i min smak, riktigt fint ögongodis.




¨
Otroligt snygga!
(och nej, ja är inte bi- eller homosexuell )men däremot tycker ja att bland det finaste som finns är en riktigt snygg tjej.
Ja kille med för den delen, men det finns ju faktiskt mycket fler snygga tjejer än killar. Eller inga snygga kändiskillar i alla fall, de ser ju bara så onaturliga ut. Spänniga och ”matchomän” looken. Ska se så himla hårda och känslokalla.

Tacka vet jag looken av vanliga killar som vågar visa känslor. Oj de blev ju en hel text om det här också : )

Bruce Springsteen – Streets of Philadelphia
Kram /ia.