---

När man släpper lite på kontrollen kan man uppleva glädje, frid, få ro. Se att det faktiskt funkar att leva spontant ibland. Leva nu, inte då och inte sen. Inte i det som varit, eller det som kommer komma. Släppa gamla bördor, leva i tro på att framtiden kommer bli bra. Kanske inte spikrak och perfekt, men att den kommer leda mig framåt.

När man börjar läka kan man börja tro på kärleken igen. Inte bara den romantiska kärleken (som jag ibland fortfarande tvivlar på) utan den medmänskliga kärleken. När man inte längre dömer sig själv allra hårdast så blir det lättare att inte döma andra. När man inte ser ner på sig själv så blir det lättare att inte se ner på andra.

Jag var, och är (men lite mindre nu) sån. I min egen brist och otillräcklighet så har jag lätt att se ned på andra. Inte medvetet, inte för att jag vill. Men därinne fanns/finns det något ont som ropar: Om inte jag är perfekt ska ingen annan heller få tro att den är den. När jag är så dålig, varför ska andra få tro att de är så himla bra? Varför ska andra vara lyckligare, bättre, snällare, snyggare, smalare, mer framgångsrika? Hemska förbjudna tankar. Men dom finns där. Och det är på så sätt bitterheten tuggar sig in i ens liv. Den ruttna, självdestruktiva bitterheten, som inte för något som helst gott med sig. Som förpestar din tillvaro. Man vinner ingenting utom självförakt.

Att börja lätta på den bitterheten ger andrum. Att våga se sig själv. Varför tänker jag såhär, hur blev jag den jag är, vem är jag arg på? Vad är det i det destruktiva jag är så envist rädd för att jag biter mig fast i det? Vad är det jag inte vågar släppa kontrollen över?

När jag låter mig läkas så kan livet få beröra igen. Jag tillåter mig själv att släppa på kontrollen och lämnar den, inte till någon annan människa, för människor är trasiga, utan till honom som skapat mig.

Jag, personligen, kan aldrig läka själv, i min egen styrka. Så därför överlämnar jag mig till Gud. Och låter något större än mig själv beröra mig och vara meningen i mitt liv. Han som vet vad det innebär att vara brusten och utlämnad vill bära mina bördor. Det är stort.

Vissa säger att man är en svag människa om man inte har styrka nog att vara sin egen lyckas smed. Jag tycker det är starkt att erkänna att man inte klarar sig själv. Och naturligt att den som skapat oss också får bli en del av oss.

Och när man inser att man inte vill leva sitt liv grundat på sina egna bristfälliga styrkor, så kan man också öppna sig för andra människor. Erkänna att ensam inte är stark, utan att vi är gjorda för ett liv i gemenskap. Och när man accepterar att andra människor inte finns till för att fylla just mina behov, utan att vi alla är syskon i en del av något större, då börjar man våga sätta sig själv och sina egna bekräftelsebehov åt sidan. Och då händer något fantastiskt, en värld av äkta relationer öppnar sig. Relationer som vilar i ömsesidighet, jag finns här för dig och du finns här för mig. Istället för att utnyttja varandra till vår egen fördel, kan man bli en del av varandras glädje. På en äkta grund. Utan själviska baktankar.

Jag är inte där, men jag är på väg. På en resa av läkedom och kärlek. Och jag är så tacksam för att jag hittat hit…