söndag 30 augusti 2015

Antananarivo, 30 augusti

Framme. Och mår bra och resan gick bra. Nu känns väl saker och ting inte lika overkliga som innan,  men fortfarande rätt konstigt.  Imorgon ska vi åka till och gå ombord på skeppet,  det har anlänt till Madagaskar och ligger i hamn nu.  Har  nu bott tillsammans med några andra som också ska jobba på skeppet.  Våra nationaliteter: svensk,  dansk,  amerikansk,  kanadensiska,  nya Zeeland,  Kamerun.  Sånt är ju alltid häftigt och spännande.

Mycket olika intryck och känslor,  ändå känns det inte lika överväldigande som när jag åkte till Indien första gången.  Då var allt nytt,  nu känns det lite som att jag har gjort det här förut.  Men det ska bli oerhört spännande när vi kommer till skeppet och ska börja arbeta. DET kommer bli nytt och nervöst.
Vi hörs mer då.

Kärlek!  /ia

fredag 28 augusti 2015

Nu är det dags

Jag tror fortfarande inte att jag fattar det här med att jag om tjugo minuter ska åka till Afrika och vara borta i två månader.  Det har varit så intensivt med jobb och allt annat på slutet att jag inte hunnit tänka på det här så mycket.  Det är nog först när man är på plats som det kommer känns på riktigt.  Men det är ju skönt att inte va så nervös iaf :)

Hejdå till Micke idag också,  tror inte jag fattat det heller,  och tur är väl det annars hade jag väl bölat ihjäl mig.  Bjöd pojken min på pannkaksfrukost tidigt imorgon och tror han blev glad för det iallafall :)

Vi hörs när jag är i Afrika eller så. Tack alla som peppar mig!

Kärlek!  /ia

måndag 24 augusti 2015

Ko-dum/lugn

Jag tänker att jag inte riktigt fattar vad jag håller på med eftersom jag känner mig så ko-lugn bara några dagar innan avresan till Afrika. Men tur är väl det, är ju skönt att jag inte har vett att vara så nervös att jag skiter på mig ;)


Eller så är det bara Guds frid över att jag tror allt kommer bli bra. Självklart kommer det kännas tufft och jobbigt ibland, men det tillhör livet. Det är i utmaningarna man växer som människa och kan känna sig nöjd efteråt. 


Kärlek! /ia

söndag 23 augusti 2015

Något mer

Jag hoppas innerligt att den här resan ska bli något mer än självförverkligande. Visst, det är en av mina stora drömmar som går i uppfyllelse men jag vill inte att denna resa bara ska vara för min skull. Jag vill att det ska bli något mer, något större.
Självförverkligande är så himla poppis och inne nuförtiden, men jag vill inte tro och leva bara för individen, för mig själv, utan också kunna tänka på andra, tänka kollektivt.
Jag ber till Gud om hjälp med detta. I mig själv är det så lätt att bli ego.

Kärlek! /ia

fredag 21 augusti 2015

Semesterbilder del 2

Andra dagen på vandringen vaknade vi upp till det här; Fäbodsliv och strålande sol.









Sen vandrade vi vidare upp på nästa berg:







Kärlek! /ia

tisdag 18 augusti 2015

Att våga satsa för att vinna

Det känns som att det var längesedan jag verkligen litade på Gud och gjorde något utanför ramarna som tvingar mig att förlita mig på honom.
Det känns också som att det var längesedan jag kände den där sprudlande glädjen i min tro. Jag tror det hänger ihop.
Visst känner jag en stor frid i min tro på Gud, och en stor förtröstan och ett lugn som bara växer sig starkare hela tiden, men det där att jag verkligen går utanför min trygghetszon och gör något som känns större än mig själv, något där Gud måste vara med för att få det att fungera... det var längesedan.
När jag lever mitt vardagsliv här i Sverige känns det på något sätt som att jag har allt jag behöver, och har jag det inte försöker jag att skaffa mig det på egen hand. Eller nöjer mig med mindre än vad som vore det bästa för mig. Ett sorts välstånd och slöhet som gör mig oberoende av Gud.

Men nu är det snart dags. Dags att kasta sig ut i det okända och bara lita på att Gud leder. Det känns faktiskt bra, livsnödvändigt, att våga göra det. Jag behöver bli beroende av Gud igen. 
Nästa fredag när jag åker till Afrika så är det i en förtröstan på att Gud har mer koll än vad jag har. Och också en tro och ett hopp att det steget utanför min bekvämlighetszon kommer göra att jag återfår den där sprudlande glädjen i Gud. Den där tron på att jag kan vila i hans famn utan att vara rädd för morgondagen. Den där tron på att det kan hända häftiga, övernaturliga grejer i livet. Och i mitt hjärta.

Snart ute på tur igen :)

Kärlek! ia

Semesterbilder del 1

Det var längesen och jag är långsam, men jag vill börja visa er lite småglimtar av vad som var sommarens bästa vecka, såhär långt iallafall. Vår vandringssemester vid Högakusten.

Första natten övernattade vi i Söderhamnstrakten som ett stopp på vägen upp. Hittade en nice badplats och frukoststunden blev fantastiskt vacker.
Då visste vi inte att det bara var början på en hel vecka med magiska frukostar.

Morgon dag två. Här har vi alltså hunnit tagit oss upp till Högakustenbron och gått etapp ett på vandringen till ett ställe som hette Sör-Lövvik. Första milen med tung packning avklarad och detta var den lyxigaste stuga vi sov i med både toa, el och rinnande vatten. Vi badade i havet dock; iskallt! :)

Här har vi tagit oss upp på Valkallen, en utsiktsplats 240 meter över havet och där vi vaknade på morgonen.
Väl värt mödan att ta sig upp!

Fantastisk utsikt.

Högakustenlandskapet är verkligen vackert.

Därborta ser ni Högakustenbron, där vår vandring började. 


Wiihoo uppe! :)

Det var väl inte direkt armmusklerna jag använde mig av för att komma upp på berget, men men......

'Därnere gick vi igår'
Love u!

Kärlek! /ia

torsdag 13 augusti 2015

Förväntansfull och rädd

Det här med Afrika... nu är det två veckor och två dagar tills jag åker. Knappt. Känslorna inför? Ibland är det rädsla, ibland är det spänning. Ibland panik och ibland förtröstan. Ibland ledsamt och ibland sprudlande förväntan.
Mest skräckblandad förtjusning.

Många säger 'Du är så modig!'. Jag kanske var modig, eller dumdristig, när jag ansökte, men om ni tror att jag tar det här med en klackspark så tror ni fel. Jag är väldigt nervös såklart.



Den här bilden la Maria upp på sin Instagram nyligen. Modiga Maria som ska åka till Hawaii i 15 månader(!) (och här nojar jag för två månader, hehe....) och jag tycker den var så mitt i prick. Man vet att man borde vara sprudlande förväntansfull, för man har ju valt det själv, men ju mer det närmar sig desto mer undrar man vad man har gett sig in på.

MEN.
Det känns rätt. Och det tror jag är huvudsaken och det allra viktigaste. Jag känner en förtröstan på att Gud vet vad han gör även om jag själv inte gör det. Jag hoppas jag kan ta tillvara på tiden där utan att längta hem alltför mycket.

Här är lite info som kommer från http://www.mercyships.se/, där kan man läsa lite om vad det är jag ska iväg på om man känner för det.
Lite kort om Mercy Ships:

Mercy Ships äger och driver världens största civila sjukhusfartyg, Africa Mercy, och erbjuder gratis sjukvård till de fattigaste människorna i världen. Ombord erbjuds operationer, tandvård och kvalificerad sjukvård som förvandlar en människas liv från onödigt lidande till hopp och hälsa. 
Mercy Ships har besökt över 570 hamnar i 72 länder och hjälpt drygt 2,5 miljoner människor. Mer än 1 600 volontärer från över 40 olika nationer bistår arbetet varje år.
Sverige har haft drygt 260 volontärer sedan Mercy Ships start 1978.

Mercy Ships grundades 1978 av Don och Deyon Stephens med vision att hjälpa de fattigaste. Många professioner finns ombord som kirurger, tandläkare, sjuksköterskor, sjukvårdslärare, skollärare, kockar, sjömän, ingenjörer och jordbrukare, ger av sin tid och kompetens till Mercy Ships arbete. Alla volontärer betala även för mat och husrum.

Mercy Ships syfte är att se förändringen i enskilda individer, att tjäna en människa i taget och ett land i taget. 

Fundersam... ja, hur ska det här bli egentligen? :)

Kärlek! /ia

söndag 9 augusti 2015

Gåvan, söndag

"Abraham tog till sig det som Gud gjorde för honom, och det var vändpunkten. Han litade på att Gud gjorde allt bra istället för att försöka göra det av egen kraft.

Den som sliter och gör bra ifrån sig förtjänar sin lön; man kallar inte hans lön för en gåva. Men märker du att jobbet är för mycket för dig, att det är något som bara Gud klarar, och om du litar på att han gör det - eftersom du inte skulle kunna göra det själv hur mycket du än försökte -, då är det denna tilltro som Gud använder för att göra det bra mellan dig och sig. Och det är en ren gåva."


Kärlek! /ia

tisdag 4 augusti 2015

Materiell (o)lycka?

Idag kom min mamma förbi mig hemma i lägenheten eftersom hon hade lite ärenden i stan, och för att återlämna lite grejer jag hade glömt hos dem sist jag var där.
Det var ju fint väder idag (wiiihoo halleluja!) så vi satt oss ute. På en innergårdsparkering av grus, eftersom vi varken har uteplats eller balkong.

Men vet ni vad? Tanken som slog mig: Vad spelar det för roll om jag sitter ute på en grusparkering istället för en fin balkong/uteservering/skärgårdsö/lyxyacht/poolkant/sandstrand/lyxvilla så länge som jag mår bra. Så länge som man har den fysiska och psykiska hälsan, så länge man har familjen frisk och nära, så länge man har kärleken och vänner? Det är värt allt.

Hur många hade inte velat byta? Hur många människor befinner sig inte på de där ställena där de borde vara superlyckliga men döljer sina tårar bakom mörka solglasögon? Hur många skulle inte byta en lyxyacht mot psykiskt välmående? Hur många skulle inte byta en poolkant mot en frisk familj? Hur många skulle inte byta en dag i skärgården mot ett liv med glädje och kärlek?
Oavsett om det innebar att de hamnade på en grusplan utan balkong.

Mår man bra i själen så finns det ingen materiell lycka som kan mäta sig mot det.

Dagens tanke och ord. (Och tack Gud för att orden kommer till mig igen, ibland. Eller att jag låter dem komma till mig genom att stanna upp och tänka efter.)
Amen.


Kärlek! /ia