Det känns som att det var längesedan jag verkligen litade på Gud och gjorde något utanför ramarna som tvingar mig att förlita mig på honom.
Det känns också som att det var längesedan jag kände den där sprudlande glädjen i min tro. Jag tror det hänger ihop.
Visst känner jag en stor frid i min tro på Gud, och en stor förtröstan och ett lugn som bara växer sig starkare hela tiden, men det där att jag verkligen går utanför min trygghetszon och gör något som känns större än mig själv, något där Gud måste vara med för att få det att fungera... det var längesedan.
När jag lever mitt vardagsliv här i Sverige känns det på något sätt som att jag har allt jag behöver, och har jag det inte försöker jag att skaffa mig det på egen hand. Eller nöjer mig med mindre än vad som vore det bästa för mig. Ett sorts välstånd och slöhet som gör mig oberoende av Gud.
Men nu är det snart dags. Dags att kasta sig ut i det okända och bara lita på att Gud leder. Det känns faktiskt bra, livsnödvändigt, att våga göra det. Jag behöver bli beroende av Gud igen.
Nästa fredag när jag åker till Afrika så är det i en förtröstan på att Gud har mer koll än vad jag har. Och också en tro och ett hopp att det steget utanför min bekvämlighetszon kommer göra att jag återfår den där sprudlande glädjen i Gud. Den där tron på att jag kan vila i hans famn utan att vara rädd för morgondagen. Den där tron på att det kan hända häftiga, övernaturliga grejer i livet. Och i mitt hjärta.
Det känns också som att det var längesedan jag kände den där sprudlande glädjen i min tro. Jag tror det hänger ihop.
Visst känner jag en stor frid i min tro på Gud, och en stor förtröstan och ett lugn som bara växer sig starkare hela tiden, men det där att jag verkligen går utanför min trygghetszon och gör något som känns större än mig själv, något där Gud måste vara med för att få det att fungera... det var längesedan.
När jag lever mitt vardagsliv här i Sverige känns det på något sätt som att jag har allt jag behöver, och har jag det inte försöker jag att skaffa mig det på egen hand. Eller nöjer mig med mindre än vad som vore det bästa för mig. Ett sorts välstånd och slöhet som gör mig oberoende av Gud.
Men nu är det snart dags. Dags att kasta sig ut i det okända och bara lita på att Gud leder. Det känns faktiskt bra, livsnödvändigt, att våga göra det. Jag behöver bli beroende av Gud igen.
Nästa fredag när jag åker till Afrika så är det i en förtröstan på att Gud har mer koll än vad jag har. Och också en tro och ett hopp att det steget utanför min bekvämlighetszon kommer göra att jag återfår den där sprudlande glädjen i Gud. Den där tron på att jag kan vila i hans famn utan att vara rädd för morgondagen. Den där tron på att det kan hända häftiga, övernaturliga grejer i livet. Och i mitt hjärta.
 |
| Snart ute på tur igen :) |
Kärlek! ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar