söndag 31 augusti 2014

historiskt

imorgon är en historisk dag, 1 september 2014 står nämligen jag (och vi) för första gången som ägare till ett förstahandskontrakt på en lägenhet. stort?. nja, inte jätte kanske, men lite lustigt ändå. att det är först nu det händer.
studentlägenheten blev jag ju 'utslängd' från några månader efter att plugget var slut, lägenheten i kyrkan jag bodde i en kortis var bara tillfälligt boende, och nu har jag bott i denna lägenheten i snart 1,5 år på ett andrahandskontrakt. och då vet man ju aldrig vad förstahandsägaren har tänkt sig, och som när han sa upp sig var det först inte säkert om vi fick bo kvar.

men det fick vi! och imorgon börjar det 'på riktigt'. och katterna är fortfarande med på köpet, som mina denna gång. wiihhoo! lyckades övertala M, hehe. får se om han, och kanske jag, ångrar oss? de håriga busdjuren....

och i och med det här ingick det ju en lägenhetsbesiktning i veckan om med den också att vi kommer få det lite uppfräschat. med början redan imorgon, snabba ryck. nya tapeter i kök och vardagsrum, och vi får vara med och välja lite grann. har gett mig stor beslutsångest, hehe. men tror det kommer bli bra, har ju inte varit riktigt förtjust i den här rejält gröna tapeten vi har i sovrummet nu så nästan vad som helst kommer nog kännas mer ok. har tänkt (den lite knäppa) tanken ibland att 'om vi bara hade vita tapeter i sovrummet så skulle jag bli så lycklig'. haha. och en riktig sänggavel på det så vore det ju nästan himmelriket, eller hur? det får bli ett misson att genomföra såsmånigom.

aja. det ska bli intressant att se hur det blir. en hel del vitt, men det blir väl tjusigt och stilrent?

så.
nu får jag bo här så länge jag själv vill. första gången det händer i mitt vuxna liv. känns rätt bra faktiskt. ja, om inte M. slänger ut mig då, men det tror jag inte. vem skulle då baka hembakta frukostmackor till honom liksom? ;))

jag och en glad favoritunge

puss, hej och kärlek! /ia

torsdag 28 augusti 2014

'And once you asked me well what's my biggest fear.. -That one day I'd wake up all alone with a big family and emptiness deep in my bones'

positivt tänkande.
visst är det bra, det tror jag med. att vara tacksam, att se till det man har, att se möjligheter.

man ibland tror jag vi mår onödigt dåligt för att vi går och förtränger en massa tankar, de där tankarna vi inte vill tänka. de hemska, mörka, jobbiga tankarna som vi nog alla bär inom oss. våra rädslor, det allra värsta vi kan tänka oss. vi förtränger dem för att vi tror att vi skulle dö, att vi skulle må så oerhört dåligt om vi vågade tänka de svartaste tankarna fullt ut.

mitt tips för att må bättre: våga tänk dem. tankarna du inte vill tänka.

i Sverige är vi ganska så bortskämda med att inte behöva möta så mycket elände och sorg. jo, självklart finns det sorg, men när till exempel någon i vår närhet dör så beror det ofta på ålderdom eller sjukdom, inte på extrema grymheter där folk mördar varandra på det otäckaste sättet de kan, med flit.
jag vi är oerhört rädd för den, döden, sorgen och smärtorna. det är lite tabu. ångesten tillhör inte våra fina tillrättalagda liv. sorg och död hör inte hemma bland våra Ikea-prylar, vårt fondsparande och de nya Nike skorna.
och kanske värst av allt: vi är så ovana vid ledsamhet och stora sorger att vi inte vet hur vi ska dela dem med andra. vi behåller dem för oss själva, tankarna om de stora hemskheterna.....och tillslut kvävs vi ihjäl?

vad är det värsta du kan tänka dig? 
att dina föräldrar eller barn blir sjuka och dör? omkommer i en bilolycka? att det händer dina syskon något?
är det att din katt blir påkörd eller att du själv får cancer? är det värsta du kan tänka dig att din partner gör slut eller att du själv tvingas göra det. en skilsmässa, är det din värsta mardröm?
är du rädd för att huset brinner upp under en eldsvåda på natten? är du rädd för att bli våldtagen på väg hem från parken? är du rädd för att jorden ska gå under av alla miljöhot eller att du ska få sparken? är du rädd för dåliga ekonomiska tider eller att aldrig i hela livet hitta någon att älska och dela livet med? är du rädd för att Gud inte godkänner dig och för att hamna i någon sorts 'helvete'. är du rädd för krig eller obotliga sjukdomar?

jag tror såhär (fast nu är ju inte jag nån psykolog förstås - bara en vanlig tjej med eventuellt lite vanligt vett) att om vi går runt med de här rädslorna, som vi nog gör mer eller mindre medvetet, men förtränger tankarna på det, så kommer ändå känslan av något olustigt sätta sig i kroppen på dig. 
du kommer undra: varför mår jag inte bra fastän jag borde? varför drabbas jag av olustkänslor, ledsamhet och nedstämdhet fastän det mesta är så bra?

jag är iallafall sådan. när jag låtsas, inför mig själv, att allt är jättebra men känner känslan i kroppen att det inte är det, då krockar ju mitt förnuft, mina tankar med känslorna i min kropp och det blir kaos.
om jag däremot vågar tänka på det som känns ledsamt, sorgligt, läskigt, oroande så blir det faktiskt mycket bättre...i slutändan iallafall.

självklart tycker jag inte vi ska gå runt och tänka på ovanstående sorger hela tiden, då skulle vi ju bli deprimerade på riktigt. och man kan ju inte hela tiden gå runt och tänka "tänk om jag blir sjuk eller mina nära dör" hela tiden heller.

men i vissa stunder. när du känner oro i din kropp och i ditt tankeliv. släpp fram tankarna. om du gör det kommer du också lära dig bearbeta dem. de kommer inte att vara svarta monster i ditt huvud.
våga tänk den värsta tanken du kan tänka och du ska se att du överlever det med. du kanske blir jätteledsen och gråter en skvätt, fine! det är nog bara bra.

gör du det kommer du lära känna dig själv, istället för att bli rädd för dig själv och dina tankar. du lär dig vad du blir ledsen av och vad du oroar dig över. du kanske lär dig hantera situationer: tänk dig OM du blir arbetslös eller ensamstående, hur skulle det kännas? vad skulle du göra? hur skulle du kunna gå vidare, ta dig ur situationen?
kanske du kanske till och med skulle inse att även om det allra värsta händer skulle du få lov att på något vis finna kraft och gå vidare. så smånigom kanske du skulle kunna skratta igen, leva igen, även om inget skulle bli som förr.

vågar du tänka de här tankarna tror jag du skulle kunna skrämma iväg många hjärnspöken du har och bli ännu bättre vän med dig själv.



kärlek! /ia

måndag 25 augusti 2014

remember the greatest gift is love

sista halvan av sommaren var ju sådär fin, som ni säkert minns. drömfin. 
och även när jag började jobba igen men Micke fortfarande hade semester och det var sådär gris(skönt)varmt, så kändes det ändå som om jag hade semester de där dagarna som jag var lediga.

lördag den 2 augusti var vi på släktträff i Ullvi, Leksand. det var på Mickes morfars sida som de hade samlats, ca 70-80st, och jag kände mig lite som en bov som inte egentligen alls är släkt med dem, man räknas väl inte som släkt om man inte är gifta eller har barn ihop?
men det var roligt att få följa med och räknas som en del av släkten iallafall.

utsikt över Siljan från Ullvi bystuga. 

ett brudpar tog sina bröllopsfoton där just då


 
fina va? uppklädda för en gångs skull :)

Vi minglade, åt god mat, fick höra lite historia om släkten och hur de levde förr, gick bort till gården de ursprungligen kom från, fotades, gick tipspromenad och drack kaffe + kaka. en fin dag!









Daniels-släkten

efteråt var vi med Mickes kusin Anna och hennes Will till Andersbotjärn och spelade badminton och badade. jag och M. åkte cross och jag minns allt som en sån där fin sommarkväll.

kärlek! /ia

torsdag 21 augusti 2014


ekorrhjulet 
vi inte ville springa i 
vi är där 
du kvävs 

ekorrhjulet 
som alla andra 
äta, jobba, sova, dö
var inte livet tänkt som något mer?

vi går till jobbet
vi går hem från jobbet
du är trött

kicksökaren
och hon som ville hjälpa
i meningslösheten
kommer vi döda varandra? 

ekorrhjulet
vi släpas in i det
är det dags att ta sig ut?
när är det försent?

är det också dags att lyfta blicken
och se det lilla lyckliga
fågelsången efter regn
att solen ibland skiner?
att våga vara lycklig
även inuti ett ekorrhjul?



ett ämne som snurrat hett i min hjärna, speciellt nu direkt efter semestertider, är den här livsstilen med 48 veckors jobb och 4 veckors semester som vi 'tvingas' leva i. jag funderar på vad det gör med människor och varför vi känner oss så tvingade att leva så? jag funderar på varför det gör att människor inte mår bra och vad man kan göra åt det? kan man bryta sig ur ekorrhjulet och leva en annan livsstil, finns det några alternativ? eller hur hittar man lycka och meningsfullhet mitt i det där?

det som liksom plågar mig extra mycket är att det här måste-jobba-livet påverkar människor i min närhet, mer än mig själv, men att det ändå liksom drabbar mig eftersom jag märker att de här personerna inte mår bra av det. 
ett exempel: min pappa var så trött, så trött innan han gick i pension. grådassig och somnade jämt. man märkt att han var sliten och inte alls tyckte det var roligt att gå upp runt 05 fem dagar i veckan och åka till jobbet. jag var rädd för hans hälsa, att han skulle bli sjuk på riktigt. 
nu, efter pensionering är han som en helt annan människa. ser mycket piggare ut, gladare, verkar må bättre. och jag hoppas han lever och får se mina eventuellt kommande barn nån gång och sånt där.
M. var också lite som en annan människa under semestern. öppnare, gladare, inte lika stressad eller trött. och det är ju inte konstigt alls. men det känns sorgligt att det här 'ekorrhjulet' ska få ta så mycket energi och kraft ifrån människor. 
(samtidigt är det ju en lyx vi lever i i Sverige idag om man jämför med andra länder och hur det var förr i tiden. ca 40 timmars arbetsvecka och två lediga dagar i veckan är nog mer än vad vissa människor nånsin kan drömma om....)

jag är bara 25 år och har många, många verksamma yrkesår framför mig, hoppas jag. en grej som gör att jag kanske inte plågas lika mycket som andra av att gå till jobbet är ju för att jag medvetet valt att jobba 'bara' 85%, för att få mer tid över. jag struntar just nu i de ekonomiska förlusterna av detta, jag klarar mig bra ändå. men jag vet att alla inte har förmånen att kunna välja arbetstid så.
det andra, och livsviktiga, tror jag är detta: mitt yrke känns meningsfullt. det tror jag alla yrken kan vara, om man själv ser det så och lägger den värderingen i det. 
min största dröm i livet är att få hjälpa människor och det får jag i mitt yrke. det gör mig glad. alla människomöten lyfter mig. det gör vardagen meningsfull.
självklart skulle man kunna jobba med ännu mer utsatta människor, 'rädda världen' mera konkret, ge mat till svältande barn i Afrika, men ändock: jag kan varje dag göra det bästa jag kan för just mina patienter, som ju också är sjuka och lider på sitt sätt.   

jag tror att det här samhället lurar oss. vi matas med att tro att vi 'måste' jobba heltid hela livet, 48 veckor om året, för att kunna överleva. för att kunna konsumera allt det där vi 'måste' ha. 
men måste vi det, måste vi ha allt? kanske skulle vi kunna nöja oss med lite mindre, en billigare bil, ett billigare boende, lite mindre märkeskläder.... och vi skulle inte behöva springa i ekorrhjulet i samma frenetiska tempo. 
vi kanske en period i livet skulle kunna kliva av det där hjulet och säga: nej, jag vill inte vara med.

såklart jag förstår att man behöver pengar för att överleva, för att få det att gå runt. men hur mycket, eller lite, pengar egentligen? kanske är din fritid och tid med familj och vänner värt så mycket mer? OM man är nöjd med livet i jobbcirkusen får man självklart gärna stanna där för mig. men om man inte är det? om man mår dåligt av det? då tror jag det är superviktigt att faktiskt våga reflektera över det. börja kolla på andra alternativ. vad kan jag göra för att komma närmare det liv jag vill leva? 

semestertider

jaha, slutsats: jag får väl rösta på nått parti som vill ha sex eller sju timmars arbetsdagar. då vore alla problem lösta? hehe.  

kärlek! /ia

tisdag 19 augusti 2014

Be thankful

idag är jag tacksam för en ledig dag, fram till 21.00 iallafall. att få ligga och dra sig lite i sängen och känna som man har oceaner av tid framför sig. nästan i allafall. dagar lyckas ju gå så in i bombens fort, alltid. (förutom fredagkvällar och lördagar, de går för långsamt ibland... om man är ensam. det är inte meningen man skall vara ensam sådana dagar...)

jag är tacksam för en långpromenad och fika med Hanna. att vi fick tid att träffas, tid att prata. ord om det gemensamma yrket, ord om en gemensam tro. och ett fint och soligt väder, som böts till superregnskur så fort vi satt oss under tak för fika. bra tajmat!

jag är tacksam för lite pysseltid hemma. betala räkningar, svara på mejl, fixa saker, städa....åhh jag älskar sånt. ibland.

jag är tacksam för ett bra och roligt spinningpass. det var längesen men jag var motiverad och kroppen kändes hyffsat pigg och bra. pressade mig ganska hårt utan att döda mig själv - det ska vara roligt att träna. tillräckligt mycket utmaning, men inte plåga och tvång. det har jag fått nog av. men svettigt vare!

tacksam för att M. hade handlat och lagat mat. chiliconcarne och ris. lyxigt att få så god mat serverad utan att behöva göra minsta lilla själv. och han är en duktig kock, M.

tacksam för någon att vara nära. kroppsnära. jag behöver det. 

tacksam att jobbnatten, hittills, gått bra och tacksam för trevliga kollegor.


kärlek! /ia

måndag 18 augusti 2014

toppar och dalar





För att minnas, och för att muntra upp mig själv en sån här regngrå måndagseftermiddag vill jag påminna: det fanns en sommar. och den var bra, otroligt bra. den var varm och den innehöll kärlek och kittel i magen. Extra kittligt blir det ju när man är på Liseberg och åker berg-och-dalbanor. bildkavalkaden därifrån tänkte jag dela med mig av. 
Glädje!  


Lägg till bildtext












Kärlek! /ia 


fredag 15 augusti 2014

Är det i kroppen eller knoppen?

De där humörsvägningarna. Men är glad, ledsen, peppad, uttråkad, ångestfylld, orolig, inspirerad, lycklig.... Allt i en enda röra. Hela tiden, byts på så kort tid.

Jag vill gärna skylla på hormoner och mensen och sånt skit. För att erkänna det andra, att man är en störd knäpp persont utan koll på sitt liv och sina känslor. Det vill man ju inte.

Kärlek! /ia

torsdag 14 augusti 2014

'Rannsaka mig Gud och känn mina tankar'

jag vill så gärna skriva och blogga. jag älskar det. jag ÄR inspirerad, men det kommer inget. jag vet inte vad jag ska skriva.

det känns trist eftersom jag känt att detta med att skriva är något, nästan det enda, som jag är hyfsat bra på. jag har känt det som min talang, min gåva från Gud. om jag då inte kan skriva längre, vad ska jag då göra? jag som förut bubblande har kunnat spottat ut text efter text, vad händer? är Gud tyst? är det jag som inte lyssnar?
jag som så sällan pratar om min tro för att jag känner att jag är så mycket bättre på att skriva om den, om jag inte skriver längre, vad ska jag då göra av min tro? hur ska jag få utlopp för den?
jag som vill bli bra på att skriva, hur ska jag bli bra om jag aldrig övar?

jag tror också att jag, lite omedvetet, drabbats av prestationsångest och lite rädsla. för det är ju inte så himla hippt att tro på Gud, idag i Sverige år 2014. eller hur? lite gammalmodigt, lite trist, inte så verklighetsförankrat? lite töntigt, lite ocoolt och man är lite lättlurad och dum i huvudet? det är liksom lite 1800-tal och inte dagens verklighet? religion är något dåligt som förstör människors liv och är orsaken till krig?
såklart man påverkas av det samhällsklimat som finns angående troende människor idag, vare sig man vill det eller inte.
och man vill väl vara en hipp cool människa som alltid har roligt, inte en tråkig tönt?


jag ber till Gud: ge mig nånting att skriva om. och det kommer inget.



men det är som om ett enda ord dykt upp i mitt huvud nu på senaste när jag funderat över det här med att skriva och blogga: ärlighet.

jag tänker ju mycket. ibland för mycket för mitt eget bästa tror jag, haha. känner ni igen er, grubblar ni mycket?
hursomhelst, jag tänker ju mycket på det här med Gud och tro och så. och det är inte alltid så enkelt, ofta tvivlar jag. inte på Guds existens, men på min egen förmåga att tro. hur lever man som en kristen i Sverige år 2014? man vill njuta av livet och vara glad, samtidigt vet man att så otroligt många människor i den här världen lider, i krig och förföljelse, hunger och fattigdom och annat elände, och det känns som det är vår uppgift, vi som har det så himla obeskrivligt bra, att försöka hjälpa dem som har det sämre.
man kanske måste offra lite av sitt eget liv och sin bekvämlighet om man ska kunna leva ut Guds vilja, men vem vill frivilligt lida och säga nej till livets goda och istället följa en Gud som inte ens syns? det är väl väldigt omodernt?

hursomhelst, eftersom jag tänker så mycket på Gud och meningen med livet, så ska jag försöka dela med mig lite av mina ärligaste tankar här på bloggen. en del i att komma igång med skrivandet igen tror jag handlar om att släppa tanken att det man skriver måste vara 'perfekt'. att det måste vara bra, 'smashiga' inlägg så att folk tycker jag är duktig på att skriva. speciellt när jag skriver om Gud vill jag liksom att det ska vara 'bra', så att Gud inte blir besviken på mig och så att människor inte tycker att jag tänker och skriver 'konstiga' saker.

jag ska försöka släppa det den här hösten. och gå efter ledordet: ärlighet. 
livet är inte alltid enkelt. tron är inte alltid enkel.
även om jag i grund och botten är otroligt tacksam för allt jag har och glad över det och tror att jag/vi behöver öva oss att se mer till det vi har, så tror jag också det är viktigt att vi människor delar hopplöshet, frustration och tvivel med varandra. 
viktigt att vi släpper på den perfekta ytan, visar lite smuts och sår.
det vill jag försöka skriva om. mina vardagliga tankar, inte perfekta blogginlägg.

vill avsluta med ett bibelord jag läste i morse. det var längesedan jag kände att ett bibelord drabbade mig så, betydde så där oerhört, kändes som mitt i prick och verkligen välbehövligt. Tack Gud att det kom i rättan tid och satte dina ord på mina tankar och känslor.

psalm 139:23-24
'Rannsaka mig Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.'

det är ju det jag är rädd för. är jag på väg bort från Gud? eller så är jag mer beroende av honom än någonsin just för att jag vet om risken? Gud är väl större än livets omständigheter?
det finns mycket att tänka på.






Santos läser Bibeln också, hehe


kärlek! /ia

onsdag 13 augusti 2014

move that body

jag skulle vilja uppmana alla därute att motionera, röra på er, träna... ja göra något som får kroppen att jobba - jag lovar er ni kommer få FETT betalt för det.
(nu vet jag att många av er säkert gör det redan, men jag tänkte ändå ge er gårdagens exempel på vad träning kan göra, för kropp och själ)

igår var det dagtid på jobbet, vilket för min del innebär uppstigning ca 05:40. för min hjärna, och fötter, som fortfarande är semestersåsiga så var det en rätt tuff dag. speciellt eftersom den avslutades med ett jobbigt möte med oss sjuksköterskor. ska inte gå in på det alltför mycket men det är ganska tufft att vara sjuksköterska idag när arbetsvillkoren hela tiden blir sämre och sämre och allt fler slutar och man inte får in nytt folk. och vi som blir kvar ska ställa upp och täcka upp för de som fattas....hua, det slutade hursomhelst med MEGAhuvudvärk. drabbar mig inte så ofta, men när det väl gör det gör det så ont att jag nästan blir illamående och alldeles vimmelkantig.

jag hade tänkt träna direkt efter jobbet. men det kändes som en omöjlighet. ville bara ligga still och dra en filt över huvudet. så jag åkte hem. man ska inte pressa kroppen till mer än vad den tål, hjärnan var helt slut.
hem och låg och blundade i soffan i 30 min tills det värsta av värken bedarrat. försökte släppa de upprörda och oroliga tankarna. vara tacksam för en M. som klappade mig på ryggen.
vi hjälptes åt med maten, käkade och fick lite ny energi, och huvudvärken tonades av ännu mer men fanns fortfarande där.

det är NU mina vänner man kan göra ett väldigt klokt val: dra iväg och köra det där träningspasset som man hade tänkt sig göra på eftermiddagen. nu när huvudet halvt om halvt trillat på plats så vore det ju dumt att såsa ner sig i soffan igen och förmodligen bara vara seg och trött en hel kväll (man ska ta vara på sin lediga tid och inte bara låta den rinna bort!)
jag vet ju att jag mår så oerhört bra av att få röra på mig, träna.
tog en tyst promenad till gymmet, för att ytterligare rensa hjärnan på jobbproblem och annan skit, och få andas frisk klar luft sådär efter regnet (åskvädret kan ju också varit bidragande orsak till huvudbanket).

körde ett hårt axel, biceps och triceps pass. 9 tuffa övningar. inget annat att fokusera på än musklernas jobb, inga djupa tankar om livet eller på jobb eller nått sånt.

och vips: så var jag tipptopp igen. nästan iallafall. huvudvärken helt borta. tröttheten motad för några timmar. endorfiner, glädje. kraftfullhet, inspiration, styrka, hopp. positiva tankar.

allt det där hade jag kanske gått miste om om jag inte dragit iväg på det där träningspasset. och det här är ju bara ett exempel av många. när man drar sig för det lite innan men det är SÅ värt det efteråt.

ta er ut, snälla! ni kommer må så mycket bättre. kroppen är gjord för att arbeta, användas. för att bli stark, samtidigt som du tränar din hjärna också.
på mina ca 2,5 år på öronkliniken har jag sammanlagt haft 2 sjukdagar. visst är jag säkert en friskus med generna men jag lovar att träning och rörelse också bidrar stort till att jag tycker jag har en hyfsat bra hälsa, både fysiskt och psykiskt.

jag tror fler skulle orka mer om man tog sig tid att röra på sig. du får igen varenda minut i glädje och ork!

att göra sig redo...

lyfta...
..och flyga.

(bilderna är tagna i Grebbestad)


om gårdagens tråkiga var situationen på jobbet så får det bli en dagens glada också:
jag och några av fruarna planerar en weekend tillsammans i Grövelsjön nu i september. det kan väl inte bli annat än kanonbra? längtar redan nu! fjällen, på hösten, med bästa tjejerna. åhåhåh!:)

kärlek! /ia

måndag 11 augusti 2014

Lunåns gårdsmejeri

har ju redan nämnt att jag var med syster-familjen till Lunåns gårdsmejeri för nån vecka sedan. men det blev ju några foton tagna med riktiga kameran så de tänkte jag dela med mig av mig nu.

det fanns två åsnor, som hette Knut och Bengt. en liten lurvig, tror det var Knut, och en fullvuxen. 



den här lilla fölet behövde också mat, hehe

dvärggeten som eventuellt kan ha hetat Lisa. minnet sviktar... näpen va?

och "minigrisen"..




alpackorna... den gråa var livsfarlig ;) 'den dumma' som Edvin kallade den, hehe

fjällko
två finingar! 





kärlek! /ia

fredag 8 augusti 2014

fredagsmyset, eller var det en måndag...

här är det ju lite ljummen aktivitet må jag säga. jag spar på mig, hehe.
nädå, men man måste ju prioritera. den senaste tiden har jag prioriterat ute-tid i solen, tid med M, och om jag får någon minut över så läser jag en bok. en favoritsyssla som blir så bortprioriterad under året men som jag försökt ta upp nu under sommaren.
sommarläsning, visst smakar det ordet ljuvligt i munnen? iallafall om du är en bokstavsälskare som mig.

just nu läser jag en bok som heter 'Än finns det hopp'. den handlar om livet runt ett lasarett i Sverige år 1953, när polioepedemin härjadesom värst. man får följa några patienter, läkare, sjuksköterskor och så vidare. riktigt intressant att följa dessa människors öde och dessutom få en liten inblick i hur vården och samhället var i Sverige för 70 år sedan. speciellt när man själv arbetar inom det och kan se hur mycket som förändrats...
aja, jag kan kanske komma med lite fler boktips i ett senare inlägg.
nu måste jag nog läsa några rader till innan det är dags för skönhetssömn och uppstigning i tupptid imorgon (05.45 typ, uhuh!)

världens finaste!

jag är så tacksam för tvåsamheten och att få dela mitt liv med någon, den någon som inte är vem som helst utan M. någon som är så fin och bra. någon att dela både oglammig vardag med och de dagar som har lite mer stjärnglans kring sig. som dagen ovan, när fotot togs. en dag på klipporna i Smögen. kan ha varit sommarens bästa!

jag är glad och tacksam för att vi har kunnat få så ovanligt mycket tillsammanstid nu de senaste veckorna när M, och delvis jag, haft semester. det är enklare att göra varandra glada när inte jobb, trötthet och stress sliter i en. 

du kan göra mig glad som ingen annan och jag är så tacksam att jag träffade dig och fick dig i mitt liv!

(och ja det är alltså Micke jag skriver om och inte Håkan-hunden. även om han också är fin så är det ju ingen jag delar mitt liv med i vardagen, Linköpingsbo som han är...)

tack Gud för de glada soliga dagarna, de behövdes och jag ska bevara dem i mitt hjärta.

kärlek! /ia