jag vill så gärna skriva och blogga. jag älskar det. jag ÄR inspirerad, men det kommer inget. jag vet inte vad jag ska skriva.
det känns trist eftersom jag känt att detta med att skriva är något, nästan det enda, som jag är hyfsat bra på. jag har känt det som min talang, min gåva från Gud. om jag då inte kan skriva längre, vad ska jag då göra? jag som förut bubblande har kunnat spottat ut text efter text, vad händer? är Gud tyst? är det jag som inte lyssnar?
jag som så sällan pratar om min tro för att jag känner att jag är så mycket bättre på att skriva om den, om jag inte skriver längre, vad ska jag då göra av min tro? hur ska jag få utlopp för den?
jag som vill bli bra på att skriva, hur ska jag bli bra om jag aldrig övar?
jag tror också att jag, lite omedvetet, drabbats av prestationsångest och lite rädsla. för det är ju inte så himla hippt att tro på Gud, idag i Sverige år 2014. eller hur? lite gammalmodigt, lite trist, inte så verklighetsförankrat? lite töntigt, lite ocoolt och man är lite lättlurad och dum i huvudet? det är liksom lite 1800-tal och inte dagens verklighet? religion är något dåligt som förstör människors liv och är orsaken till krig?
såklart man påverkas av det samhällsklimat som finns angående troende människor idag, vare sig man vill det eller inte.
och man vill väl vara en hipp cool människa som alltid har roligt, inte en tråkig tönt?
jag ber till Gud: ge mig nånting att skriva om. och det kommer inget.
men det är som om ett enda ord dykt upp i mitt huvud nu på senaste när jag funderat över det här med att skriva och blogga: ärlighet.
jag tänker ju mycket. ibland för mycket för mitt eget bästa tror jag, haha. känner ni igen er, grubblar ni mycket?
hursomhelst, jag tänker ju mycket på det här med Gud och tro och så. och det är inte alltid så enkelt, ofta tvivlar jag. inte på Guds existens, men på min egen förmåga att tro. hur lever man som en kristen i Sverige år 2014? man vill njuta av livet och vara glad, samtidigt vet man att så otroligt många människor i den här världen lider, i krig och förföljelse, hunger och fattigdom och annat elände, och det känns som det är vår uppgift, vi som har det så himla obeskrivligt bra, att försöka hjälpa dem som har det sämre.
man kanske måste offra lite av sitt eget liv och sin bekvämlighet om man ska kunna leva ut Guds vilja, men vem vill frivilligt lida och säga nej till livets goda och istället följa en Gud som inte ens syns? det är väl väldigt omodernt?
hursomhelst, eftersom jag tänker så mycket på Gud och meningen med livet, så ska jag försöka dela med mig lite av mina ärligaste tankar här på bloggen. en del i att komma igång med skrivandet igen tror jag handlar om att släppa tanken att det man skriver måste vara 'perfekt'. att det måste vara bra, 'smashiga' inlägg så att folk tycker jag är duktig på att skriva. speciellt när jag skriver om Gud vill jag liksom att det ska vara 'bra', så att Gud inte blir besviken på mig och så att människor inte tycker att jag tänker och skriver 'konstiga' saker.
jag ska försöka släppa det den här hösten. och gå efter ledordet: ärlighet.
livet är inte alltid enkelt. tron är inte alltid enkel.
även om jag i grund och botten är otroligt tacksam för allt jag har och glad över det och tror att jag/vi behöver öva oss att se mer till det vi har, så tror jag också det är viktigt att vi människor delar hopplöshet, frustration och tvivel med varandra.
viktigt att vi släpper på den perfekta ytan, visar lite smuts och sår.
det vill jag försöka skriva om. mina vardagliga tankar, inte perfekta blogginlägg.
vill avsluta med ett bibelord jag läste i morse. det var längesedan jag kände att ett bibelord drabbade mig så, betydde så där oerhört, kändes som mitt i prick och verkligen välbehövligt. Tack Gud att det kom i rättan tid och satte dina ord på mina tankar och känslor.
psalm 139:23-24
'Rannsaka mig Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.'
det är ju det jag är rädd för. är jag på väg bort från Gud? eller så är jag mer beroende av honom än någonsin just för att jag vet om risken? Gud är väl större än livets omständigheter?
det finns mycket att tänka på.
det känns trist eftersom jag känt att detta med att skriva är något, nästan det enda, som jag är hyfsat bra på. jag har känt det som min talang, min gåva från Gud. om jag då inte kan skriva längre, vad ska jag då göra? jag som förut bubblande har kunnat spottat ut text efter text, vad händer? är Gud tyst? är det jag som inte lyssnar?
jag som så sällan pratar om min tro för att jag känner att jag är så mycket bättre på att skriva om den, om jag inte skriver längre, vad ska jag då göra av min tro? hur ska jag få utlopp för den?
jag som vill bli bra på att skriva, hur ska jag bli bra om jag aldrig övar?
jag tror också att jag, lite omedvetet, drabbats av prestationsångest och lite rädsla. för det är ju inte så himla hippt att tro på Gud, idag i Sverige år 2014. eller hur? lite gammalmodigt, lite trist, inte så verklighetsförankrat? lite töntigt, lite ocoolt och man är lite lättlurad och dum i huvudet? det är liksom lite 1800-tal och inte dagens verklighet? religion är något dåligt som förstör människors liv och är orsaken till krig?
såklart man påverkas av det samhällsklimat som finns angående troende människor idag, vare sig man vill det eller inte.
och man vill väl vara en hipp cool människa som alltid har roligt, inte en tråkig tönt?
jag ber till Gud: ge mig nånting att skriva om. och det kommer inget.
men det är som om ett enda ord dykt upp i mitt huvud nu på senaste när jag funderat över det här med att skriva och blogga: ärlighet.
jag tänker ju mycket. ibland för mycket för mitt eget bästa tror jag, haha. känner ni igen er, grubblar ni mycket?
hursomhelst, jag tänker ju mycket på det här med Gud och tro och så. och det är inte alltid så enkelt, ofta tvivlar jag. inte på Guds existens, men på min egen förmåga att tro. hur lever man som en kristen i Sverige år 2014? man vill njuta av livet och vara glad, samtidigt vet man att så otroligt många människor i den här världen lider, i krig och förföljelse, hunger och fattigdom och annat elände, och det känns som det är vår uppgift, vi som har det så himla obeskrivligt bra, att försöka hjälpa dem som har det sämre.
man kanske måste offra lite av sitt eget liv och sin bekvämlighet om man ska kunna leva ut Guds vilja, men vem vill frivilligt lida och säga nej till livets goda och istället följa en Gud som inte ens syns? det är väl väldigt omodernt?
hursomhelst, eftersom jag tänker så mycket på Gud och meningen med livet, så ska jag försöka dela med mig lite av mina ärligaste tankar här på bloggen. en del i att komma igång med skrivandet igen tror jag handlar om att släppa tanken att det man skriver måste vara 'perfekt'. att det måste vara bra, 'smashiga' inlägg så att folk tycker jag är duktig på att skriva. speciellt när jag skriver om Gud vill jag liksom att det ska vara 'bra', så att Gud inte blir besviken på mig och så att människor inte tycker att jag tänker och skriver 'konstiga' saker.
jag ska försöka släppa det den här hösten. och gå efter ledordet: ärlighet.
livet är inte alltid enkelt. tron är inte alltid enkel.
även om jag i grund och botten är otroligt tacksam för allt jag har och glad över det och tror att jag/vi behöver öva oss att se mer till det vi har, så tror jag också det är viktigt att vi människor delar hopplöshet, frustration och tvivel med varandra.
viktigt att vi släpper på den perfekta ytan, visar lite smuts och sår.
det vill jag försöka skriva om. mina vardagliga tankar, inte perfekta blogginlägg.
vill avsluta med ett bibelord jag läste i morse. det var längesedan jag kände att ett bibelord drabbade mig så, betydde så där oerhört, kändes som mitt i prick och verkligen välbehövligt. Tack Gud att det kom i rättan tid och satte dina ord på mina tankar och känslor.
psalm 139:23-24
'Rannsaka mig Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.'
det finns mycket att tänka på.
Santos läser Bibeln också, hehe
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar