onsdag 31 augusti 2011

run forrest run

-



Run to the hills, run for your lives


lördag, alltså om tre dagar, ska jag springa tjejmilen (om jag är frisk och fortfarande lever). Ett varv runt Djurgården i Stockholm, och en mil alltså. Tillsammans med Johanna.

Jag får tänka såhär: För några år sedan hade jag aldrig frivilligt anmält mig till en löpartävling. Och definitivt inte på en mil. Jag får se det som att det har varit bra att ha det här som träningsmotivation i sommar. Som att jag får åka ner till Stockholm och få en trevlig helg med en av mina allra finaste vänner. Som att jag gör det bra bara att ta mig igenom loppet. Som en rolig grej.

Men, lite såhär ser jag det också: Usch, det här kommer bli jobbigt, jag är ju inte överförtjust i att springa, eller det känns inte riktigt som min grej liksom. Det kommer bli en timmes ren plåga. Jag skulle vilje prestera, göra en hyfsat bra tid. Jag kommer kanske bli besviken om jag inte klarar mitt mål. Jag har prestationsångest.

Och för att göra det ännu värre för mig själv (nej, tänk positivt ia: för att peppa mig själv ännu mer heter det) – så tänkte jag skriva ut här vad mitt mål är. (och då kommer ju misslyckandet kännas större om jag inte klarar det för att då måste jag ju berätta det för er – men men, jag kan behöva träna på sånt med – och ska försöka vara nöjd oavsett resultat).
Så: Att springa milen på under en timme. (ja men det ska väl inte va så svårt, det fixar du ju lätt tänker ni. Nej, det tror jag inte. Kanske att jag fixar det, men inte lätt. Faktum är att de få hela milar jag sprungit i år tagit ca 70 min (visserligen i backig terräng och utan att tagit ut mig till max, men ändå…) Så under timmen känns verkligen som en utmaning.

Aja skitisamma, vem bryr sig egentligen? (Jag). Nu har jag skrivit av mig lite om prestationsångesten jag alltid får så fort nått heter tävling och tidtagning. Ska försöka njuta lite av det hela också.

Och förresten ska man vara tacksam bara att man har en frisk kropp, två ben, och tio tår så man överhuvudtaget kan gå, röra sig och springa (kanske man kan med färre eller fler än tio tår också iofs men…)¨

/ia.

måndag 29 augusti 2011

så är det bara.


vad jag än babblar och bubblar om här. tramsar och flamsar om. yta och djup. träning och knäppheter.
oavsett.

så finns det en sak som verkligen räknas.

Gud & Människor. Kärlek till Gud och Människor.

På riktigt, i längden är det det enda som räknas. Det enda som gäller. Det enda som håller. Det enda som skapar. Det enda jag vill. Det enda som betyder något. Det enda som skapar glädje. Det enda som gör ett liv.

Det är ni som är fantastiska och viktiga. Ni och vi tillsammans! Så då kör vi, ett liv i kärlekens tecken..? Ok?
Även om det är svårt. Men vi försöker.
och ha överseende med allt det där andra som bubblar i min hjärna.

Puss/ ia.



men det är sällsamt vackert, här kommer hösten igen. det är kallt som i stenhus, det doftar av regn.

-



2011-08-24: En österlig sjö. Ett hav. En ocean av drömmar.




Sommaren är slut. Hösten är här.

Så är iallafall inställningen i min hjärna. Idag började skolan igen, alltså är det höst. Det känns både och, lite ledsamt såklart att sommaren är slut, speciellt som det blev så lite sol&badande, och nu är det nog försent. Men det har ändå varit en bra sommar med bästa sommarjobbet någonsinn och perfekt avslutning med utomlandsresa.

Och det fina med hösten är att det alltid känns som en chans till nystart. Nya livskapitel som ska skrivas. Och nu är det ju sista terminen innan sjukssköterskelegitimationen. Galet. Spännande. Kul. Skönt. På onsdag gör jag mitt första pass på ambulansen i Falun - så håll er olycksfria de närmaste 5 veckorna kära vänner - jag vill inte komma och hämta era krossade kroppar i några bilolyckor eller så!

Och hösten kan också vara en chans till nystart när det gäller att motivera sig till förändringar som kan vara bra. Som att jag från och med idag på lite mer allvar ska försöka sockeravvänja mig. Har blivit alldeles för mycket sånt i sommar! Och nej, det innebär inte att jag helt ska sluta äta godis, fika, unna mig såna saker ibland. Eller att jag ska bli nitisk, det är bara dumt tror jag. Att jag ska hetsa för att gå ner i vikt. Däremot ska jag skärpa till mig så jag blir av med ovanan att bli sockersugen så himla ofta, så att dagar med socker blir ett undantag snarare än en regel. Och mätta min kropp med lite bättre grejer istället. Typ mat :) Låter klokt va? Wisch me good luck och hjälp gärna till genom att inte fresta godisråtan med något sockeraktigt. (och jo, det är också bulimi/hetsätningsrädslan som ska tämjas...)

Så ja, trots allt, trots att jag älskar sommaren säger jag: Välkommen fina höst!

/ia

söndag 28 augusti 2011

it's in the air

-


i Kungsan!



Sådant där onödigt o-prydlighets vetande som jag bara får sån oförklarlig lust att skriva ibland:

Igår under min löptur (ja för en gång skull talar jag sanning när jag säger att jag var ute och sprang. För det jag brukar kalla springa är nog ofta någon form av jogging i fis-takt. Men igår sprang jag – bra men jobbigt!)
Hursomhelst: när man springer/fis-joggar tycker jag bäst om att ha cykelbyxor på mig. Minsta möjliga motstånd och kläder som inte är i vägen liksom. Mina cykelbyxor börjar dock bli ganska slitna, men eftersom jag avskyr att gå på stan blir det liksom inte av att ta mig ner och köpa nya (men jag ska snart. sen. ska bara. nån gång ). Så minst en gång har jag i alla fall sytt igen hålen mellan benen. Men de har gått upp igen. Och det är ju inte så himla farligt. För man har ju liksom trosor under så wtf? Men igår (haha – usch vad jag är hopplös!) så bar det sig inte bättre än att jag satte på mig ett par trosor som sen också gick hål mellan benen…. Så hål på hål på hål, 3 lagersprincip eller nått.
Luftkonditionering helt enkelt! … Så lite tur kanske att det bara var en löptur ute i det fria och ingen bredbent streching på Friskis jag sysslade med.

Så, nu vet ni!

Och såna där andra oviktigheter som att jag börjar skolan kanske sista skolterminen nånsinn, att jag nu ska göra praktik på ambulansen, att jag fortfarande väntar och längtar på att bli moster skiter jag väl i att skriva om. Varför när man roa sig med sånt här?

(p.s jag har en till på lager som ni ska få nån gång - den handlar om italienare, svett och nakna bröst – så håll ut!)

/ er alldeles för öppenhjärtliga (och öppenbyxade) tjej

Puss & god natt
.

lördag 27 augusti 2011

Leave tonight and live and die this way

-
Hej alla trogna och otrogna bloggläsare! (fast jag föraktar otrohet. i den äktenskapliga meningen alltså. Är man otrogen är det dags att göra slut!!!
otrogenhet till bloggar kan man väl stå ut lite mer med, i nån grad sådär. )

Aja, skitisamma. Det jag ville säga ikväll var väl i stort sett bara att jag är hemma, mår bra (eller allt snurrar - om det beror på post-färjaåkande, saltbrist, att dagens lunch var glass och middag chokladboll eller något annat knas vet jag inte - men sängen kallar oavsett!) och har haft en väldigt bra resa. Den kommer jag säkert berätta mer om snart eller såsmånigom och lägga upp en del bilder då och då.
Men snabbt bara: St:Petersburg var en fantastisk stad. Dels beroende på att den är mycket större än alla andra städer jag besökt (en bit över 4,5 miljoner tror jag), att den ryska kulturen är annorlunda, att staden var otroligt vacker där med allt vatten runt omkring (lite som Stockholm) men framförallt beroende på den helt fantastiska och annorlunda arkitekturen. Massor med häftiga byggnader överallt, och då var vi bara där en dag, finns säkert tonvis mer att se.
- så jag måste nog tillbaka nån gång :)

Sen var vi en dag i Helsingfors också. Och båtivet med mor var riktigt mysigt, faktiskt. Jag tror jag var ganska snäll iallafall.



Helsingfors


Vinterpalatset - St:Petersburg


Och resesuget i mig har ju på ett sätt fått sig lite tillfredställelse... men då blir man ju sugen på mer också! nån som är villig att göra en jorden-runt resa med mig? :)


Puss!

/ia


måndag 22 augusti 2011

And all this time I’ve been so god damn stubborn.

-




Jag får inte ge upp hoppet. Aldrig sluta tro, hoppas. Inte glömma bort att jag kan, att det går att bli frisk. Att bli fri.
Jag får inte tappa min vilja. Inte sluta kämpa. Inte ge upp och tänka att det kommer vara såhär för resten av livet, att det inte kommer bli bättre, att tankarna ska följa mig livet ut. Att det aldrig ska bli normalt, sunt.
Om jag tänker så, inte ens vill och tror, ser möjligheten att bli befriad så kommer det ju aldrig att ske. Och även om ja inte tror på min egen förmåga att kämpa mig dit, så tror jag på en Gud, en Jesus, som kan befria, som kan bota sjuka, som kan göra det trasiga helt. Så varför skulle det inte gå? Varför skulle jag begränsa Gud i hans möjligheter att hela?

Jag måste fånga goda tankar. Ta dem till mig, göra det till sanningar, en verklighet jag kan leva efter. Inte låta de onda, dåliga tankarna ta överhanden. Jag har den senaste tiden fångat en sån, god tanke. Som jag jobbar med, tar in i min hjärna, försöker plantera den där. Och jag tror faktiskt den håller på att landa, slå rot. Bli min verklighet, inte bara något som gäller andra. Jag är inget undantag.


Det finns människor som inte tränar varje dag, men som inte på något vis är tjocka för det.

Så. Om jag får in detta, kan leva efter det, har jag kommit en bit på väg. Kanske kan ge kroppen ro att vila ibland, som den såväl behöver. Kanske kan ha träningsfria dagar utan att bli ett orosmoln, utan ångest, utan att det blir en kamp, utan tårar, utan att nedvärdera mig själv, utan elaka tankar. Om jag kan göra denna tanke till min verklighet kanske jag kan åka bort, ta ledigt, semestra utan att tro att jag med ljusets hastighets färdas mot en otymplig hundrakiloskropp.

Det vore skönt.
Så därför tar jag in denna tanke. Gör det till en verklighet som gäller mig också, inte bara andra. Jag tar in, det gör gott.

/ia.

P


pass, pengar, p-piller, plåster, plattång, paraply...
fast inga pesetas!

/ia.

Show me how to love like you have love me

-
igår var en bra dag ( = var inte hemma själv nästan något alls, eller i lagom dos ). Och en bidragande orsak till detta var bl.a. en närgången treåring som viskar saker i ens öra medan han har munnen full av mat. Så om jag skulle höra lite dåligt kommande dagar vet ni att det kan bero på matrester i örat. ;)

och en fullsatt kyrka, lite tårar och släppt stolthet på rätt ställe, en bra löpbandstid, lunch och middag i trevliga sällskap och ja.... inte för mycket tid till tankar. I like it!

Idag står gym, fika med Samuel, packning och löptur med Johanna på schemat. Tror det blir bra!
(Ja snart får ni vara utan nya blogginlägg i nåra dar när jag far fram och tillbaka över Östersjön lite. Russia here I come!
Och när jag kommer tillbaka kan jag ev. vara moster. Coolt awesome värre! )

/ia.

lördag 20 augusti 2011

En pessimist i sitt livs form.



Jag följer med dig hem ikväll, för jag vill inte vara själv.



Såhär tänkte jag skriva:

Jag vet en sak som gör mig mer ledsen än att sitta ensam hemma i lägenheten utan något att göra en fredagkväll.

Vet ni vad? Jo, att sitta ensam hemma i lägenheten utan något att göra en lördagkväll.



MEN det vore ju inget upplyftande inlägg direkt. Så vi skiter i det va! Tog en promenad istället.


Men jag kanske skulle behöva en...... tv? flaska sprit? ett ligg?

nädå jag skoja bara.


Nu ska jag snart sova och vakna upp pigg (kanske inga grannar som festar till 03. inatt?), glad och positiv.


So long suckers!

...Nej, sov gott vänner var det ju jag skulle skriva.


/ia.

fredag 19 augusti 2011

kissekatt

-
något som måste vara en fördel med att vara kille: närgågna katter blir inte ett lika stort problem när man måste göra en utomhuskissning.

/ia.

torsdag 18 augusti 2011

Oh Lord.


Förut har jag tänkt typ såhär (och skrivit nått om det också tror jag…?): att jag inte visste om min tro liksom höll måttet eftersom kristna i andra länder t.ex. Kina och de första kristna, är/var beredda att lida så för sin tro, bli torterade, dödade etc. Och att jag inte alls visste/trodde att jag skulle kunna göra det på samma sätt.

Och många gånger kan man höra tankar som liknar detta: Att vi kristna i Sverige idag, på 2010-talet är ganska fega. Vågar inte stå för vår tro. Att vi inte är beredda att lida. Att vi är bortskämda. Att vi har det för bra. Att vi inte offrar något.

Och visst, jag tror det finns en hel massa poänger i ovanstående påståenden. Att de delvis stämmer. Att vi nog troligtvis har det alldeles för bra materiellt ställt för att våga göra oss riktigt beroende av Gud. Och massa mer…

MEN det var inte det jag tänkte skriva om nu. Utan en ny tanke som slagit mig på sistone och som växt i mig: Vi kanske dömer oss själva för hårt? Och jämför oss på fel sätt. För JO, jag har kommit på att kristna i Sverige år 2011 visst riskerar något, måste offra något, lida osv.. Men det handlar inte om rent kroppsligt, fysiskt lidande och tortyr och såna saker: MEN en kristen i Sverige 2011, som vågar stå upp för sin tro, som gör den till mer än en privatsak, som verkligen lever i Guds närvaro, som är framåt och rak med sin tro, låter det påverka sina livsval, hävdar att det finns en absolut sanning, inte vill leva som denna världen och detta samhälle säger till oss att vi ska leva riskerar att: förlora sitt anseende. Sin status. Sin popularitet. Sin chans att vara omtyckt. Att vara en i mängden. Att vara älskad av allt och alla. Och vad kan vara viktigare än det i dagens samhälle? Inte mycket. Vem vill frivilligt bli stämplad som annorlunda. Töntig. Knäpp. Tappad verklighetsuppfattning?

Så nej, det är väl inte så konstigt att unga i skolan inte skryter och ställer sig upp på borden i cafeterian och ropar ut sin tro (inte för att jag tror det skulle vara ett så smart drag men ni fattar nog poängen..). Inte så konstigt att man kanske håller tyst om sin idol Jesus på sin arbetsplats även fast man hyllar honom i kyrkan varje söndag. Kan lätt kännas som lite dubbelmoral i det hela. Tror knappast jag är den enda kristna som känt mig falsk någon gång då och då. Eller ganska ofta. Som tvivlat på hela livsstilen. Hur är man en Jesu efterföljare på 2000-talet?

Men som sagt, jag tror inte det är konstigt att vi är lite blyga i vår tro när hela detta samhälle har nån sorts jantelag över sig att man inte ska sticka ut. Och att vara troende är ganska utstickande. Kanske inte om man svävande säger ”… jo men jag tror på nått. Typ en Gud. Som har skapat världen. Och som älskar alla människor. Och som man kan be till när man har det svårt. Något övernaturligt. Typ…”
Men säger man att: Jag tror Jesus är vägen, sannigen och livet och att ingen kommer till Gud utom genom Jesus. Om man säger att man tror att det finns en himmel och ett helvete och att man faktiskt själv måste tacka ja till erbjudandet att få vara Guds barn i himlen för att komma dit. Om man säger att man tror att det finns en djävul som vill ondska och vill förstöra (men som Jesus har vunnit över, så man behöver inte vara rädd för den lilla besten!). Om man säger att tron och Jesus är mer än ett fritidsintresse, en snuttefilt, utan det viktigaste i sitt liv, viktigare än allt annat…
Ja då är man ganska kontroversiell, tror jag, i en tid där budskapet är: allt kan vara sanning, bara det känns bra för dig. Men om man vill göra sin tro till något mer än en privatsak… ja då simmar man på djupt vatten.

Så summan av kardemumman (av experten på långa inlägg): Jag tror visst kristna i Sverige måste offra något för att stå upp för sin tro, nämligen anseendet bland andra, och det är svårt om något i en kultur där alla vill vara älskade och omtyckta av alla. (Sen tror jag givetvis att man kan bli väldigt omtyckt just av att ha Jesus som förebild och försöka leva som han med kärlek, ödmjukhet, rättvisa, omsorg om de svaga osv. som ledstjärna i sitt liv)

Och nej jag ser inte det jag skrivit om som en anledning, en ursäkt, att stoppa in sin tro i den privata garderoben. Men däremot kanske en förklaring till att det lätt blir så…

/ia.

onsdag 17 augusti 2011

bullar i ugnen


Angående det som alla (?) snackar om just nu...



Grattis till nya livet som är på väg!



... så vill jag bara säga ett stort grattis till Viktoria och Daniel. Att de ska få äran och gåvan att bli föräldrar tycker jag är helt fantastiskt. I mars ska den där ungen tydligen klämmas fram... spännande.

Själv väntar jag dock allra mest på en annan liten bulle i ugnen. Ett litet pyre som faktiskt beräknas se världens ljus första gången någon gång nästa vecka. Galet att det är så nära nu...
Och då ska vi för första gången få reda på om det är en liten kis eller tös... Men jag ska göra mitt bästa för att vara en cool supermoster oavsett vilket :)
Jag längtar. Undrar om den lilla också längtar ut från det där varma sköna magen? Hoppas den trivs så bra så jag hinner hem från min Rysslands-visit innan den tittar ut iallafall...

Och så får vi inte glöma Mich som fått en liten Ebba (som jag tyvärr inte kunde va med och hälsa på idag pga jobb.... Första i gamla klassen som blivit vuxen nog att föra sina gener vidare :) Stort!
Mycket bäbisar alltså!



Världens finaste utsikt som jag hade i Dalhalla på Melissa Horn.
Tänk att där finns ett bäbisliv som snart ska kläckas :)



Tackar Gud för dessa nya, efterlängtade liv. Som jag tror båda kommer hamna hos världsbra föräldrar - det är min bön att alla barn skulle få göra det. (Ett annat inlägg om det här).


/ia

måndag 15 augusti 2011

la vie et la mort

--
I fredags hade jag en ledig dag som spenderades på, ett för mig, lite ovanligt sätt. Jag var ute i skogen. Och plockade svamp. Blåbär var det också tänkt med där gav vi upp och åkte och badade istället.
tack Tore, Angelica och Robert som lurade ut mig, det var en mycket trevlig dag!


Vi hittade ju inte överdrivet mycket men räckte till en stekpanna och en svampmacka var.

UTSÖKT gott! :)



Grillning med utsikt över Runn.


Angelica fixar smörstekt kantarell över öppen eld.
Kan ha varit godaste kantarellerna jag nånsinn ätit.



Nöjd kille efter att ha fixat kokkaffe på öppen eld.


Hela gänget. (Förutom hon bakom kameran då). Rune kom på visit också och drog nåra roliga historier så man fick sig ett gott skratt = förlängt liv.



Och sen på kvällen träffade jag mina flickor, Sofia, Jessica & Johanna. Mys. En bra dag när man har vänner som förgyller ens liv. Tack! <3.


/ia.


workingclass hero

-
"Arbetaren är värd sin lön" står det i Bibeln. Jag tror att det Gud specifikt måste ha tänkt på just då var undersköterskor som har hand om patienter med diaréer.

men jag kan ändå säga att jag älskar mitt sommarjobb! <3.
så lite ledsamt att det bara är två dagar kvar nu. och att jag hellre skulle jobba kvar där än börja plugget igen. men bara en termin kvar nu, håll ut!

/ia.

söndag 14 augusti 2011

Jag vädrar blod, det luktar sorg.

-

den här bilden är till för att ge dig dåligt samvete - för det är verklighet

- så varsegod!


vill ni göra mig glad?

skänk då en peng till någon välgörenhetsorganisation. ett bra förslag kan vara att skänka något till svältkatasrofen på Afrikas horn.
Som ni säkert vet tycker jag att det är ganska orättvist att det ska få vara så att vissa människor, som bara haft oturen att födas i "fel" land svälter ihjäl medan vi bara haft tur att födas i ett land med välfärd. (Jag såg på nyheterna om en kvinna som inom ett dygn förlorat fyra av sina fem barn pågrund av torkan och svälten - går det ens att sätta sig in i?) Vi har ju inte direkt gjort något jättestort för att förtjäna att ha det så här bra. eller inte jag iallafall. Jag menar inte att vi ska skämmas över att ha det bra, men vara tacksamma och dela med oss till andra.
Det är gott att få ge!

och skulle tro att alla som läser det här har råd. Om inte: strunta en pizza, en godispåse, en ny t-shirt, en bilresa eller en ny gardin och vips: du har råd att skänka en hundring.

Så come on! alla som gör det kan få en kram av mig. (vilket åtråvärd belöning, hallå!)

och JO, det gör visst skillnad, det spelar roll, pengarna behövs! Tänk att få vara med att förändra världen till lite, lite bättre. Vilken grym chans. Och det gör inte bara skillnad för människor borta i Afrika, det gör skillnad i ditt eget hjärta också skulle jag tro.

(och ja - jag ger, såklart, annars vore det lite magstarkt att skriva detta inlägg va?)

/ia.

lördag 13 augusti 2011

vad vore en bal på slottet?

-
roliga listan:
- städa
- stryka
- byta lakan
- tvätta
- sopor
- kompost
- diska

åh ljuva vuxenliv. (och ljuva ursäkter till "jag gör det sen" )

puss & godnatt.

torsdag 11 augusti 2011

vilsen väntar på värmande vän

-
jag har en ny fotoram här hemma. men fotot som ska sitta där saknas ännu. för det ska vara ett bebisfoto. men snart så. <3

godnatt.
/ia.

Du vet hur munnar ler, de älskar gärna det de ser, men skräms bort om det finns mer

-

en helt annan dags outfit.


bara för jag ville posta ett inlägg men inte hade nån fantasi till att skriva om nått vettigt eller ovettigt just nu.

/ia.

onsdag 10 augusti 2011

I wish I was your favorite girl

-

en sån där förvarning: nej jag är inte mörkt, svart deprimerad. jag har bara försökt fånga en känsla - ett ögonblicksmoment - en kväll...

...igen


Alla så lyckliga.
Du ler.
Så att ingen ska se. Bakom masken.
Maskäten.

Trycket stiger.
Skriket – det tysta gallskriket som ingen hör.
Hotar att ta sig ut.
Så knip. Läpparna hårt.
Och le.

Och varje gång jag ser
Dig.
Er.
Ett litet hugg i hjärtat.
Ett lätt slag i magen.
Bländad.
Av dig.
Av Er.
Om
Om inte. Om,
det hade kunnat varit jag.
Som stod där vid din sida.
Strålande lycklig och vacker.
Som fick ta din brunbrända hand.
Stryka genom ditt hår.
Jag skulle torka dina tårar,
Såsom ingen annan nånsinn gjort.

Och i min säng om natten.
När alla är så lyckliga.
Efter kärlekens kväll.
Är jag den enda som inte ler?
Som kväver ett skrik.
Som rullar varv efter varv.
Som vrider mig bland mina lakan.
Som en metmask vrider sig på kroken
Dödsdömd

Innan
Den sköna, befriande sömnen tar mig med.
Som en gäst,
Till lyckans land.


/ia

Jag är din vän och vi lär oss av varann

-


Att va i Grekland med sina bästa vänner blev man också himla glad av alltså.


Igen? Någon sugen?

Sånt som gör mig glad…:
Idag när jag var hos barnmorskan för att kolla blodtrycket så sa hon nått i stil med: du är ganska vältränad va? Jag: ”… Njo, jag tränar väl en del…”. Hon: ”Ja för det märks/hörs” på pulsen.

Träningsegot/nörden i mig jublar.
För det är klart, när något som är (för?) viktigt för en och som man lägger (för?) mycket tid på, så är det ju roligt när det ger lite resultat. Så när det inte syns på utsidan så är det kul när det är nån vits med tränandet ändå iallfall, ett starkt hjärta är väl ett fint betyg och bra hälsobesked.
Och lågt blodtryck också.. Ja sånt som jag blir glad av helt enkelt. Tur människor är olika och att man blir glad av nått i alla fall : )

Och detta har firats. Hur då? Jo med det veckliga ”mastodont-svettningar”s passet: 5km löpbands-spring i (för mig) relativt högt tempo, följt av bananpaus och sedan 75min spinning. Alltså helt sjukt vad jag svettas, man kan typ vrida ur kläderna efteråt. Och så är man helt slut så man knappt vet hur man ska orka ta sig hem. Men sen – blir man nöjd och glad. Och sover gott.
Fina fisken alltså.
(och just nu - när träningen faktiskt går lite bra och framåt, vändningen är det positiva med att ha varit nere i botten, så får ni nog stå ut med en del träningsinlägg - det är ju liksom så kul.)

/ia.


tisdag 9 augusti 2011

Tell me lies, tell me sweet little lies.

-
En sak som är väldigt fin med att bli lite äldre (ja för det blir man ju även om det tydligen inte märks på utsidan) tycker jag är att man inte längre bara har vänner i sin egen ålder och som befinner sig i samma livssituation som en själv. De vännerna finns ju fortfarande kvar och är väldigt viktiga, men liksom skönt att det inte är som på högstadiet och gymnasiet när man i princip bara umgicks med 88:or.
Att nåra av de jag nu räknar som mina finaste vänner och som jag umgås med är bl.a. småbarnsmammor som min systers svägerska, ett ex storasyster eller syrrans gamla klasskompis, min fd. fotbollstränare osv…
Ja visst är det fint när livet får bli så! Att man umgås med dem man vill och behöver, passar ihop med, oavsett ålder, kön och livssituation.

Heja, mer sånt!

(och måste ju säga att jag älskar vissa av 55+ uskorna på mitt jobb. Vilka förebilder!) Eller ja all personal på mitt jobb i princip, de är fantastiska, både mot patienter, i att utföra sitt jobb och som arbetskamrater. Många att se upp till).

/ia.

måndag 8 augusti 2011

Vad ska vi göra med vår tro, vad ska vi göra med vårt hopp, vad ska vi göra med vår kärlek som glöder?

-

Följande; en text jag skrev på Betel. Inför påsk, när jag tänkte över vad Gud egentligen gett oss. Att han gett oss allt. Och vad det innebar att han offrade sin son, Jesus, på ett kors.


Jag, er Gud, gav er min jord.
Att förvalta och råda över.
Jag gav er skogen, och bergen och havet.
Jag gav er sommaren och vintern.
Jag gav er musiken och glädjen och skratten.
Jag gav er solen om dagen, och månen om natten – för att mörkret inte skulle få råda på denna jord.
Jag gav er djuren och naturen.
Jag gav er kroppar - att gå med, att dansa med, att älska med.
Jag gav er männen, jag gav er kvinnorna och jag gav er barnen. Att känna kärlek för.

Sen gav jag er språket.
Att uttrycka er med. Att uppmuntra varandra med. Att kommunicera er vilja med.
Jag gav er bönen. För att vi ska prata med varann. Jag ville ha en relation till er, mina älskade barn.
Jag gav er den fria viljan.
För att er kärlek till mig skulle komma från era hjärtan.
Jag står här och väntar.
Som en far vill jag bara sluta er under mina vingar, som rymmer så mycket mer än ni nånsinn kan förstå.
Och jag har inga klor, så jag kan inte gripa tag i er och föra in er i mina vingars skugga mot er vilja. Jag kan bara bereda en plats. Ni måste välja själva.
Åhh, om ni ville komma till mig, mina barn.

Jag gav er gåvor och talanger. Att tjäna varandra med.
Jag gav er pengarna. Att förvalta. Att ge till den som inget har. Att visa kärlek och empati med. Och investera som kloka förvaltare, för att kunna tjäna mig.
Åhh, om ni insåg att jag är er skapare som bara vill er väl.

Jag födde ett barn
Som jag älskade över allt annat
Det var min förstfödde, min älskade, min ögonsten
Det var en del av mig, det var mitt kött och mitt blod
Och som en moder vaggade jag barnet i mina armar

Men jag kunde inte behålla min son här uppe hos mig
Det skulle vara för själviskt
Ni behövde honom
Så jag sände ner min son till världen
För att också ni skulle få del av den kärlek som mitt hjärta nästan sprängdes av, för min sons skull

Han hånades
Han bespottades
Han svettades blod
Han fick en krans av törne – som rispade hans panna

Och sen, sen slog de min älskade son
Med en piska av järn och benbitar
Den slet upp köttsår på hans rygg

Sen gick han, min älskade, till Golgata
Han bar sitt kors
Och där, så genomborrades hans händer och fötter av spikar
Och jag fick se på.
Bom! Bom! Bom!
Kan ni höra slagen?
Som ekar, genom årtusenden

Så gav jag, er Gud, min älskade son till er värld, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.




Tack. För hur det än är, är jag glad och tacksam att jag fått chansen att leva ett liv, ett människoliv, där vi får ta del av alla de goda gåvor du gett oss. Och ta del av nåden, kärleken och förlåtelsen. Det är stort. Större än jag nog förstår här och nu.
- och idag har jag fått prata ätstörningar och rädslor halva dagen. det har gjort gott. det liksom krymper då.


/ia.

babyface, part 2.

-

Angående det där temat om att jag tydligen ser så ung ut, fick jag det bekräftat ännu en gång idag:
Busschaufför: Ja, du är väl 15, 16 va? (För att situationen inte ska bli alltför genant för honom drar jag en lite vit lögn): Nä, jag är 20, faktiskt.
Han trodde alltså att jag var ca 7-8 år yngre än vad jag är, någon som precis gått ur nian typ. Tackar! Men han sa som alla andra att ”när du blir äldre kommer du tycka att det är världens komplimang att du ser ung ut”. Och så var det ju bra för då kunde jag ju lätt åka buss på halv biljett, tyckte han.

Ja förresten så envisades han med att jag inte skulle betala alls, så bussturen blev gratis, något komiskt och till syvende och sist så tyckte jag att det var en mycket trevlig chaffis! (Men så var han ju inte helsvensk och det har ju en förmåga att vara lite mer avslappnat då….)
För jag tar inte illa upp när folk säger jag ser ung ut. Är alldeles för van : )


15 eller 23, who knows and who cares?


/ia

söndag 7 augusti 2011

jag vet inte vad det nya är, men bättre än det här

-
Älskar att träna dagen efter vilodag, benen är fräscha så det går alltid så bra då:) eller relativt bra iallafall om man jämför med hur det varit på sistoende. Löpformen kanske äntligen är lite på g iallfall. Är ju inte långt kvar till 3sept och Tjejmilen nu.... bävar redan. Hu! (Ska iallafall vila benen nån dag innan tävlingsdags, det är då ett som är säkert!)
Puss.
/ia.

Words are unnecessary

-


För det kallas kärlek.





Marcus & Mariann 2011-08-06





-

torsdag 4 augusti 2011

du har rock'n' roll i dina bröst, du har blues i dina lår, du har visor i ditt hår och poesi i dina sår

-


(obs! mannen på bilden har ingenting med texten att göra. däremot kan kvinnan(?) på bilden vara något inblandad....)


Jag skrev om nått. Som inte är så aktuellt längre. Men rörde om, då. Nu är det över. Var över redan då.


Jag förlorade.
Igen.
Det enda som inte skulle hända. Inte fick hända.
Men jag är svag.
Och förlorar. Min kamp. Mina ideal. Den fina bilden av mig själv. Av min nystart.
Jag förlorade.
Och du vann ingenting.
Bara lite skam och skuld.
Att du tog tillfället i akt.
Jag förlorade.
Vi vann ingenting.
Det var inte ens för kärleks skull.
”- Orkar. Inte. Längre. Vara. Duktig.!”
Enda anledningen.
Till att du fick mig. Hela mig.
Utom mitt hjärta.
Jag förlorade.
Det vita oskuldsfulla, än en gång.
Blev grå, än en gång.


och här är den flera år gamla ursprungstexten. för den som glömt. hur man nu kan göra det ;)

Jag ville vara vit. Som snö.
Men jag svek. Och blev svart. Röd. Och tillslut alldeles grå…
Som en urtvättad trasmatta, använd.

Jag ville vara bra. Som man ska vara.
Men jag svek. Mig själv, mina ideal, mina drömmar.
Som en barbie, jag gör vad du vill.

Jag ville vara som det förväntas. Göra min plikt.
Så jag svek. Dig, med min falskhet.
Som en skådespelerska, jag gör min roll.

Och svart, rött, grått kan aldrig bli vitt.
Kanske ljusbeigt.
Men jag drömde en gång om att vara vit. Som snö.



/ia.

tisdag 2 augusti 2011

När jag somnar står en ängel vid min dörr, precis som förr, och gör att allting ordnar sig och den blir tryggheten för mig. Vem går eldvakt för dig?

-
Förra veckan skulle ju jag, Hanna och Jessica cykla runt Runn. Orkar inte skriva så mycket om det nu i denna sena timme (för mig iallafall) mer än att det var mycket trevligt! För vad blir inte trevligt om man gör det tillsammans med trevliga människor? <3
Nån liten bild från vår matsäckspaus i närheten av Torsång.


Runn


Jessica & Hanna



Jag och Jessica



Och måste avsluta med att jag är så glad och nöjd med min nya cykel som jag fick av pappa i söndags: sju växlar, cykelkorg, skön sadel. Vad mer kan man begära av livet? (eller ja, av en cykel iallafall....)

/ia.

måndag 1 augusti 2011

Men säg varför rodnar Cecilia Lind?

-
idag har varit en bra, ja nästintill perfekt, dag. ledig så nästan hela dagen spenderades på stranden med sol och bad. äntligen! gjorde ett fuskdopp för någon vecka sedan men idag badade jag på riktigt.
och som strandnöje en bra bok jag kan tipsa om även om jag inte läst ut den ännu: Tillsammans är man mindre ensam - av Anna Gavalda. Och så en kaffetermos såklart.

och sen ett träningspass med lite löpbandsintervaller som jag var pepp på och det gick oväntat bra. första gången på länge som det verkligen kändes att konditionen och löpformen kanske är på uppåtgående i allafall. härligt!
och nu på kvällen en minigolfmatch vid Slussen med brudarna. Så kanske dagens viktigaste jag måste påpeka: Vem vann? Jo, det var allt Ia Lindström det ;) Så då kan jag somna gott.

och att jag inte solat baksidan så himla mycket i sommar fick sitt fina resultat idag.... hoppsan!
och nederdelen av stjärten ser likadan ut, men även om jag lämnar ut mig själv en del i denna blogg så finns det vissa gränser, så det bjussar vi inte på, haha.


lady in red



ett inläggg med många superlativ. men så var det ju som sagt en bra dag också. såna här lediga sommardagar kommer ju inte alltför ofta så då får man passa på att njuta. imorn jobb 06:45 igen. så godnatt!

/ia.

You got that something that keeps me so off balance

-
Att jag faktiskt, mot all förmodan, bara tycker det är lugnt och skönt, en ro i hjärtat, en ostressad själ, sen han åkte måste ju bara tyda att han tog sig alldeles för långt in i mitt hjärta, rörde om alldeles för mycket i min hjärna.
Ibland saknar jag det.

/ia.