-
Jag får inte ge upp hoppet. Aldrig sluta tro, hoppas. Inte glömma bort att jag kan, att det går att bli frisk. Att bli fri.
Jag får inte tappa min vilja. Inte sluta kämpa. Inte ge upp och tänka att det kommer vara såhär för resten av livet, att det inte kommer bli bättre, att tankarna ska följa mig livet ut. Att det aldrig ska bli normalt, sunt.
Om jag tänker så, inte ens vill och tror, ser möjligheten att bli befriad så kommer det ju aldrig att ske. Och även om ja inte tror på min egen förmåga att kämpa mig dit, så tror jag på en Gud, en Jesus, som kan befria, som kan bota sjuka, som kan göra det trasiga helt. Så varför skulle det inte gå? Varför skulle jag begränsa Gud i hans möjligheter att hela?
Jag måste fånga goda tankar. Ta dem till mig, göra det till sanningar, en verklighet jag kan leva efter. Inte låta de onda, dåliga tankarna ta överhanden. Jag har den senaste tiden fångat en sån, god tanke. Som jag jobbar med, tar in i min hjärna, försöker plantera den där. Och jag tror faktiskt den håller på att landa, slå rot. Bli min verklighet, inte bara något som gäller andra. Jag är inget undantag.
Det finns människor som inte tränar varje dag, men som inte på något vis är tjocka för det.
Så. Om jag får in detta, kan leva efter det, har jag kommit en bit på väg. Kanske kan ge kroppen ro att vila ibland, som den såväl behöver. Kanske kan ha träningsfria dagar utan att bli ett orosmoln, utan ångest, utan att det blir en kamp, utan tårar, utan att nedvärdera mig själv, utan elaka tankar. Om jag kan göra denna tanke till min verklighet kanske jag kan åka bort, ta ledigt, semestra utan att tro att jag med ljusets hastighets färdas mot en otymplig hundrakiloskropp.
Det vore skönt.
Så därför tar jag in denna tanke. Gör det till en verklighet som gäller mig också, inte bara andra. Jag tar in, det gör gott.
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar