lördag 31 december 2011

snart kommer hela världen dyrka ditt namn

-

....men jag ska älska dig för den du är.


och jag? I have the time of my life. Och Gud har än en gång visat hur fantastiskt magiskt cool han är. Det här blir ett häftigt år!
kärlek!
/ia.

we found love in a hopeless place.

-
igår gick jag på stan och kollade på ringar med en kille. visst låter det spännande va? den bra, men inte så spännande sanningen, var att jag och min pappa (vilken komplimang att få bli benämnd "kille", haha) var och köpte en examenspresent till mig. Och jag har ju önskat mig smycken, eftersom det är något man kan ha kvar länge. Och det fick bli en s.k. Falu-ring, det passar ju mig eftersom jag blivit så förbannat patriotisk. Mycket nöjd! Nu måste jag bara tålmodigt vänta till 20 januari innan jag får använda den också...

ja igår var en en dag med lite ovanliga, men väldigt roliga aktiviteter: ia handlar, pappa betalar! :) för förutom examenspresent kirrade vi även min julklapp, världens bästa julklapp nånsinn, nämligen: sprillans ny längdskidsutrustning. (och obs! jag brukar verkligen inte få såna här dyra presenter... jag måste ha varit snäll eller något!) Nu ska jag inte åka på något begagnat skit längre utan flyga fram i spåren ;) Vi spräckte budgeten rätt rejält, så jag får kanske lägga ut ett par tusen själv också. Men det kommer bli bra. Så kanske att jag trots allt inte kan flytta söderut utan måste hålla mig här i snölandskapen...nu ska jag bara skaffa mig ork och kondition som motsvarar min utrustning så ska det nog bli bra. Tur att Sörskog finns, finns ju iallafall en 5km slinga med snö där som man kan snurra runt några varv per dag på.



2500:- för endast dessa superpjuks... definitivt det dyraste jag nånsinn har haft på mina fötter.

Jag kommer ju se rätt proffsig ut iaf... och det är väl det som räknas?;)

skidorna är på preparering fortfarande, så jag väntar tålmodigt.



OCH

igår hände något nytt. och bra. jag klarade av att bryta en massa negativa tankar. den här hösten har jag ju tänkt ganska positivt, men det har varit i kombination med att jag levt på ett "bra" sätt också (bra med träning, bra, nyttig mat osv.). Igår åt jag "fel", som vanligt här hemma (det är det som är jobbigt!) och tränade, enligt mig, för lite. Så jag kände mig sådär oduglig. och att jag blir aldrig frisk. MEN då satt jag mig ner, läste några kloka ord, valde vad som var viktigast här i livet.. Jag läste några ord om hur mycket Guds hjärta måste blöda för alla dessa människor som han har skapat sina fantastiska avbilder, till sina barn, och de vill inte veta av honom, de har inte hittat till honom. Vad vill jag då göra av mitt liv, tänka nedsättande tankar om mig själv, eller försöka göra mitt lilla, så gott jag kan, för att sprida den frid, kärlek, glädje som Gud ger...? Jo det senaste såklart! Och jag får be Gud om ursäkt för att jag inte alltid klarar av att älska henne som han har skapat, att jag hatar henne som Jesus dog på korset för. Jag ska sluta med det! Så jag klarade faktsikt av att skärpa till mig, vända tankarna, göra en jobbig negativ dag till en glad positiv dag.


och den, positiva känslan, av att jag fixar det här, med Gud och människors hjälp, det tänker jag ta med mig in i 2012!


GOTT NYTT VÄLSIGNAT ÅR MINA FINA FINA VÄNNER! <3.


(och förresten, tror jag att den här statistikräknaren på bloggen måste ha fel ibland, för i såna fall skulle 35pers ha läst min blogg klockan 06.00 imorse, och i såna fall är ni ju inte riktigt kloka i huvudet!!!!)


kärlek!

/ia

fredag 30 december 2011

nothing else matters.

-
jag hade kunnat skriva 1000 negativa ord om hur det känns just nu. tyvärr. det är lite jobbigt. om känslan av att tappa allt man byggt upp. Men vad skulle det tjäna till? Jag vet ju, det blir bättre igen.
Så jag väljer att inte skriva de där negativa orden. för att det inte ska få ännu mer utrymme i mitt liv.

Nä, jag väljer att publicera de här tankarna istället (det onda ska besegras med det goda, right!?):

Nu ska jag försöka förklara den här förändringen mot friskhet och glädje som skett i mitt liv. Om vad det är i min tro som möjliggjort det. Jag vet inte om det blir så enkelt, och jag är verkligen inte någon teolog, men jag ska försöka berätta såsom jag har upplevt det....

I många år tänkte jag att: Det måste ju vara nått fel på mig. Eftersom jag hade tron, kallade mig kristen (var det också), var frälst, gick i kyrkan, läste Bibeln, bad. Och jag ville tro. Men: Jag var helt död på insidan. Varför mådde jag så dåligt om jag nu hade hittat Gud, Jesus? Ja, det måste helt enkelt vara nått fel på mig och min tro eftersom jag inte förmådde vara glad eller glädja mig. Och jag undrade, eftersom det där svarta hålet på insidan hela tiden kvävde mig: Är allt falskt? Är allt det där om Guds kärlek bara hittapå-grejer? Varför upplever jag inget? Ingen kärlek, ingen glädje? Varför sitter jag i kyrkan och som en kritisk granskare och tänker att alla människor är falska eftersom de säger sig älska Gud men ändå tar vi inte hand om varandra. Jag var bitter. Jag hörde allt det där om att ha Jesus på insidan, om man hade Jesus i sitt hjärta skulle allt bli bra, man skulle vara glad, uppfylld, osv osv, även om man hade det svårt på jorden. Jesu glädje skulle liksom gå utöver allt det där. Och man pratade om helig Ande som var vår hjälpare … Men allt jag tänkte på var hur tjock jag var. Hur misslyckad. Hur ensam jag kände mig. Hur jobbigt och långtråkigt livet var.


För jag fattade inte. För det var hela tiden jag. Jag, jag, jag. Jag som hade en dålig tro. Jag som mådde dåligt. Jag som var ensam. Jag som var sviken. Jag gjorde mig själv till ett offer, inför andra människor.
Och jag skämdes över mig själv och min svaga tro. Tänkte: Hur ska jag kunna säga till okristna människor att jag tycker de ska börja tro på Gud och bli kristna. Ska jag säga: Bli som mig, bli kristen. Jag mår skit och har ofta ångest och tycker att livet är svårt och meningslöst, ibland vill jag helst dö. Men bli kristna ni, fine! Det kanske funkar bättre för er än vad det gör för mig..

Det skulle inte känts så äkta... Och jag visste inte om jag som kristen vågade visa upp de mörka sidorna av mig själv. Hur jobbigt livet var. För det måste ju vara nått fel på mig.
Jag tänkte på hur misslyckad jag själv var, eftersom vi kristna ska vara föredömen i hur man behandlar andra, man ska älska sin nästa som sig själv…Men jag tänkte ju massa med fula tankar om andra människor, var ofta otroligt osunt arg på min mamma, ville undvika människor som jag tyckte var jobbiga, tyckte att människor var falska osv. osv. Alltså inte särskilt god.

Men saker förändrades.
Jag vet knappt själv hur. Jag tror det dels beror på att jag vet att människor bad för mig. Bön har en helt magisk, övernaturlig kraft. Jag tror det också berodde på att jag själv gav upp alla tankar på att hitta meningsfullhet, glädje och lycka på andra sätt än hos Gud. Jag tror det berodde på att jag fylldes med en sådan oändlig frid varje gång jag var i kyrkan och fick ha gemenskap med kristna syskon. Känner Det här är rätt, det är här jag vill vara.

Det finns också ett bibelord, som jag läst säkert 100 gånger, men aldrig fattat, på riktigt, tagit det till mig, i hjärtat, gjort det till mitt livs verklighet. Men det kom till mig och det förvandlade min verklighetsbild.. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig… (Gal 2:19-20).
Aha! Äntligen gick det upp ett ljus i mig. Det var inte jag som skulle prestera fram en bra tro, prestera fram lycka och glädje, prestera fram ett fint liv, prestera fram friskhet från ätstörningarna, prestera fram kärlek till andra människor osv. Nej, jag fick dö. Dö från mitt eget. Och istället låta Honom ta över mitt hjärta. Och eftersom Han är vacker, fylld med kärlek och frid, så blev även mitt hjärta fyllt av glädje, lycka, goda tankar.

Och även om jag, ia, fortfarande kanske är sjuk, har ätstörningar, har dåliga dagar och fula tankar om andra människor, har svårt att känna glädje och så, så spelar det liksom ingen roll, för jag bara ser på det, stoppar henne åt sidan och tänker ”det spelar ingen roll att du är sjuk för du är ändå död och det är Jesus som lever i mitt hjärta”. Jesus är inte misslyckad, ful, äcklig, tråkig, trött på livet osv. Han är vacker och strålande.
Och jo, vissa dagar får man kämpa lite mer för att kunna slå de där mörka tankarna ifrån sig. Men han som bor i mig är så mycket starkare än han som finns i världen. Han är en fis i rymden i jämförelse.

Och jag känner att jag äntligen kan vara äkta. Verkligen på riktigt kan säga att livet med Gud är helt fantastiskt. En spännande resa. En resa att offra allt för. Det enda som håller. Det enda som kan ge hjärtat glädje och frid. Det enda som kan göra mig till en bra människa. Verkligen kan säga att det är något jag önskar att varje människa fick finna.

Och jag kan bara säga att det känns fantastiskt fint att nästan varje dag få vakna med en bubblande livsglädje i mig. Att jag känner sådan kärlek till livet och till människorna. Det hade inte kunnat hända på mänsklig väg. Genom att kämpa mig till det.
Och ja, det är en evig tacksamhet. Jag vet hur det känns när man vill dö. Men nu vet jag också hur det känns när man vill leva, leva, leva! Leva för Gud, för hans värld, för människorna i den. Leva för er…

Kärlek!
/ia.


Jag krossar fönstret, tar mig in i ditt rum.

-


Innanför de fyra väggarna
I det fina, trygga huset
Hos familjen Idyll.
Så finns det något som ingen ser

Kylan.
Murarna som ingen river ner

Ett hus dukat med vita dukar och fint porslin…
… när du bara vill slänga allt glas i golvet och skrika:
Hör mig. Se mig. Älska mig som den jag är. Kan jag inte få duga som den jag är?

Och innanför de stängda dörrarna
I det tysta huset
Så kniper läpparna.
Om det där som gör så ont.

Vi ler och låtsas och pysslar.
Det är fint.
Pyntat och skinande rent.
Ytan.

Och tänk om jag bryter mig in
Med min smuts på det putsade golvet.
Med blodet från mina sår.
Med allt mitt skräp.
Min skuld och skam.
Av den svartaste synd.
Till det vitaste av hus.


När jag skriker i tomma, tysta rum.
Så fönsterrutorna skallrar.
Vad händer då?

Låt allt krackelera.
Innan det är försent.
Innan ni blir stenar.


Stenarna som krossar. dig.


/ia, -11.

torsdag 29 december 2011

But I know, you will find secrets laying all around when you're dying from your self.

-
Nyårsafton ska spenderas på ett nygammalt sätt.

Kristen ungdomskonferens. (Officiellt åker jag med som ledare. Men jag känner mig mest som ett litet kid, jag med. )Visserligen bara över själva nyårskvällen. Men ändå. Så skönt. Sist, och enda gången, jag gjorde något liknande var 06/07 tror jag.


Jag ska skriva om det sköna nyårsfirandet för det gör att jag slipper dilemmat, det gamla vanliga dilemmat. Alkohol.
Ska jag dricka mig full?– för att det är ganska kul, för stunden iaf, men ganska olämpligt i mitt fall. Både fysiskt och i de "ståndpunkter" och värderingar jag vill stå för. Ska jag dricka alldeles lagomt måttligt?, ett glas vin eller max två, för att bli lite pigg och slippa ifrån den där frysenheten och tröttheten som så ofta drabbar mig kvällstid. Eller ska jag dricka inget alls? för att det är ganska smart, speciellt i min situation, då jag är så sjukt dålig på att vara, just det, måttlig?
”Och så blir det färre onödiga kalorier om du låter bli” – säger den där rösten (den där rösten som ska BORT! ni vet). Aja, poängen är ju nu att jag slipper det där dilemmat, som gör att nyår och alla andra såna sammankomster blir lite jobbigt, utan det blir helt och självklart en helnykter kväll. Helt i min smak, egentligen ju. Tror jag ska skriva ett inlägg om min syn på alkohol nångång. Som kristen, som nästan hängt mer på krogen än i kyrkan, som inom sjukvården sett en del av alkoholens biverkningar och med lite egna svagheter i generna, kanske jag har nått att säga.

Tänk vad enkelt det skulle vara om jag bara omgav mig med människor som inte drack. Men vem har sagt att livet ska vara enkelt? Och förresten, jag kan ju inte sluta hänga med mina bästa, fina fruar. Neverever.
Så jag får fortsätta kämpa med mina dilemman och svaga punkter. Men just nu är jag tacksam för att jag slipper, för en kväll. Och såklart ska det bli roligt på massa andra vis också att åka ut i dalarnas urskogar på lite hederligt nyårsfirande : ) jag ska ju bli ett konferensfreak och ta igen all min missade frikyrkouppväxt :) Eller?



så, lite Nyårslöften också kanske.

Eventuellt att jag ska sluta med mina svordomar här i bloggen, jag svär ju aldrig ”live” det är bara det att när jag blir lite sådär upprörd över nån orättvisa här i världen så vill jag gärna klämma i lite extra :) Men det låter inte så fint kanske.

Ett annorlunda träningsmål förutom att genomföra tjejvasan och vasaloppet på ett bra sätt, bara för ha nått annorlunda, en fix, rolig idé att genomföra:
Klara att göra 50 armhävningar i rad (ja, riktiga armhävningar på tå helt självklart givetvis.)

Kanske återkommer med fler löften. Kommer inte på nått mer just nu.

Vad ska vi mer säga om
2012?
Inför 2011
hade jag ju mina känningar, om att det skulle bli ett bra år, ett glädjens år. Läs om det här. Och då visste jag ju inte ens att Anna var gravid och att det skulle bli någon sorts brytpunkt i mina ätstörningar.
Så, 2012: Jag tror, hoppas, vill, känner på mig, att det kommer bli ett år där jag först och främst får tjäna. Tjäna Gud och tjäna människor. Både i min yrkesroll och vid sidan av det. Med allt jag är och allt jag har. Det är min
dröm.
2012
känns också som ett öppet år. Jag är inte längre bunden till någonting. Vad som helst kan hända. Att inte ens ha nån aning om var man bor när året är slut känns… spännande. Att inte veta om livet har förändrats på vissa, avgörande punkter. Hmm.
Med mycket frihet kommer också mycket val och jag är expert på att ha beslutsångest. Över stora och små livsfrågor. Så kanske det även blir ett förvirrat år…??

Aja, nu ska jag sluta svamla om det och istället leva det där livet. Släppa rädslorna, släppa loss. Nu lyfter vi och flyger, ok?



Är det 2012 världen ska gå under. Helst inte, jag har för många punkter kvar på min "att göra innan jag dör" -lista. Så ge mig ett par år till va! :)

Kram! Och kärlek
/ia.


Som om det inte fanns nånting att förlora, som om det inte fanns nånting att förstöra


Jag hittade två färdigskrivna inlägg, ett alldeles nyligen och ett lite äldre, som handlade om samma sak. Rädsla.

Så eftersom det verkar vara något jag går och funderar lite över får ni ett två i ett inlägg här. Varsegod!

Del 1:
Ibland tänker jag såhär (obs jag är knäpp): Om man har lite förhoppningar och drömmar om något fint, varför ska man då riskera att de förhoppningarna grusas? Varför ska man riskera att drömmen spricker?
Och så skiter jag i att testa mina vingar, vågar inte ta chansen, vill inte förlora något. Rädd. Vill fortsätta leva i min lilla trygga värld. Med de människor jag är trygga med. De situationer jag är trygga med.
Jag vet inte om jag är såhär av naturen eller om det är sjukdomen som gjort mig sådan?? Att det att man vill vara trygg och ha kontroll över allt som har med mat och träning att göra även smittat av sig på alla andra områden av livet.
Men eftersom jag börjat släppa på den där kontrollen så kanske jag vågar bli lite mer… våghalsig?

Men det där ”man måste våga för att vinna” tycker jag är struntprat. Jag har faktiskt vågat, flera gånger. Och jag förlorade. Stort.


Del 2:

Och jag är rädd att förstöra allt, på det som inte ens har börjat.
Rädd - När alla de negativa tankarna tränger på.
De mänskliga tankarna. Det där om att jag ju jämt förstör allt.
Det där om att varför skulle det vara rätt nu.
Det där om att jag inte är menad att ha det enkelt, fint och bra.

Men vet ni vad? Rädsla och fruktan är verkligen inte något som kommer från Gud. Det är någon som vill få oss paralyserade och handlingsförlamade.


Så jag slutar vara rädd. Testar vingarna. Låter det flyta. Är glad och tacksam för det vi har. Och låter framtiden vara ljus, spännande och öppen.

Deal?
Men käre gode Gud, hjälp mig att vara positiv. Hjälp mig att släppa fruktan. Jag behöver din hjälp.

Kärlek! /ia.

onsdag 28 december 2011

jag trodde flyttfåglarna stuckit härifrån, men...

--
låt inte fåglarna bygga bo i ditt huvud, ia.

kärlek! till er,
/ia.

Efter skimret, efter snön.

--
Det går ju mot ljusare tider nu. Dagarna blir längre, mörkret kortare. Yeah säger många. Nja.. säger jag. Jag tycker det är lite jobbigt. Jag älskar mörkret. (Min pappa skulle typ mörda mig nu om han läste detta, haha) Mörkret gör mig lugn. Mörkret gör mig snäll.
Ljuset gör mig rastlös.


Vårarna är alltid värst. I alla år, har mina sjukdomsperioder alltid varit värst på våren. Har jag haft viktnedgångsperioder är det alltid april, maj. För det är då man blir som mest rastlös. Rastlös av att sitta still. Rastlös av att vara ensam.
I december kan man kura ihop sig i en fåtölj, under en filt, tända ljus och läsa en bok och ändå känna: Jo men det är rätt ok att sitta härinne och mysa. Fastän jag kanske är ensam. När det blir mörkt vid tre känner jag ingen press av att vara hyperaktiv om jag själv inte har lust…

På våren… när det är ljust precis hela tiden, borde man göra saker. Det är då man borde göra massa häftiga saker med alla de där häftiga vännerna (man kanske inte har?). Det är då man borde ha romantiska picknickar med den där pojkvännen( man kanske inte har… ?) Det är på sommaren man borde resa på massa fantastiska semesterresor med familjen (som man kanske inte har?). Det är då alla förväntningar ska infrias. Det är då man ska leva livet (som man kanske inte har?). Det är då man ska planera den sköna sommaren med alla dess aktiviteter. Det är då man hade velat åka på alla de där konferenserna och festivalerna, om saker hade varit annorlunda. Om man hade passat in. Om man hade haft någon vän att åka med... Det är på sommaren man ska gå på fester och vara snygg och populär…

Det är på våren man borde ut och springa, träna, fastän man kanske inte har ork och lust. Det är då alla ska skaffa de där bikinikropparna.

Det är då jag har tusen myror i kroppen. Det är på våren jag kan bli rädd för döden. Det är på våren jag vill skita i allt och leva ett liv som kanske inte längre tillhör mig.

Därför älskar jag hösten. Vintern. Mörkret och lugnet. Och det skrämmer mig lite att vi är på väg därifrån….

Men. Gud har skapat sommar, höst, vinter, vår. Alltså måste det ju finnas en mening med allihopa, right? Och, ja, jag älskar ju solen, värmen. Så inget ont som inte har nått gott med sig, haha!

-----------

Och idag ska jag ju ha vilodag. Vilket innebär att jag måste planera min dag med någon form av sysselsättning, och sällskap, från morgon till kväll för att det inte ska bli jobbigt. Komiskt eller tragiskt? Jag vet inte. Men det är ju en lösning på ett problem i alla fall.
Så: Nu åker jag iväg och mellandagsrear/shoppar lite förhoppningsvis. Och sen vidare till Anna med familj för att hänga där resten av dagen. Lite Edvin-kärlek tar mig alltid ner på jorden och inser att mitt matintag/träningsnivå inte är det världen snurrar runt. Tack för att ni finns! <3.

Ses ikväll!

Kärlek!
/ia.

tisdag 27 december 2011

I'm sorry.

-
jag läste några ord, om förlåtelse, i IKON1931 häromdagen. Och de träffade mitt i prick, beskrev preeeeecis vad jag själv tänker. Så varför ska jag hitta på massa egna ord om det? Nej varsegod:

"Att förlåta är svårt. Det är lättare att fly in i sin bubbla. Det kan vara skönt att linda in sig i självömkan och ensamhet, att få känna sig som minst i världen. Minst, men samtidigt viktigast i världen. Det är ju jag som blev dåligt behandlad, det är mig det är synd om. Jag, jag, jag.
Ibland känns det bra att vara där i sin egen värld och bara deppa. Men i längden odlar det bara bitterhet. Deppbubblan ställer sig bara i vägen för allt positivt och man är fånge i sin egen oförlåtelse."¨

Jag levde så, på det sättet, länge. Alldeles för länge. Jag levde i oförlåtelsen och bitterheten. Mycket aggressioner, mycket ilska. Men att börja ta klivet därifrån, bestämma sig för att förlåta även om känslolivet kanske inte alltid höll med, det är bland det bästa jag gjort i mitt liv. Det har gjort mig fri. För det är bara mig själv jag stänger in och förstör för när jag lever i oförlåtelsen. Det är sitt eget liv man förstör... Bestäm dig för att förlåta även om du inte känner för det. Med viljans hjälp kan man göra det, lite i taget. Att förlåta är den mest helande kraft man kan tänka sig. Det kan lappa ihop relationer man trodde var körda. Det kan bli början på nått nytt... Och för mig var det så, att började jag i den änden som hade lett in i allt ont, så blev också problemet löst från rätt håll, och lösningen blir därmed bestående. Amen :)

Att lära mig förlåta och släppa bitterhet har satt mig fri. Fri att älska.

kärlek!
/ia.

och han tror han är förälskad igen, det är så mycket i skallen. Men när du säger "godnatt, käre vän" så står du påklädd i hallen...


Och han ler och förvandlas som pojkar är små när de är nakna med kläderna på...

Problem 1:
Det är jättebra att vara snäll.
Men det kan vara farligt att inte kunna säga nej. Farligt att inte kunna sätta gränser.
Farligt att vilja vara alla till lags hela tiden.

En gång i tiden gav jag till och med av min egen kropp. Inte alls för att jag ville. Nej. Jag ville inte alls. Innerst inne skrek en liten tjej: Nej, NEJ, NEJ!!!!
Men jag ville vara snäll…
Helt fucking idiotiskt.
Jag ska aldrig göra så igen. Min kropp är min. Bara min, och möjligtvis guds, och den är helig.

Kanske till och med farligt ibland att tro att man kan rädda människor. Genom att vara god och snäll. Speciellt när det gäller de där vilsna småpojkarna (ofta äldre än jag själv iofs men...) som mitt lilla överbeskyddar hjärta ofta börjar banka för. Men kanske är det inte min lott att rädda deras oroliga själar? Speciellt när det jag tror är småpojkar ofta visar sig vara varulvar i fårakläder. Som precis som alla andra bara vill komma åt dig…
Och då kanske inte en sån som jag, som är alldeles för godhjärtat, blåögd och vek och gränslös ska ta mig an… och tro att jag kan bli en god vän.
För jag vet att jag ligger farligt nära den där gränsen hela tiden. Alltså inte gränsen med att ge min kropp till någon. Utan gränsen att ställa upp hela tiden.

Jag ska lära mig säga nej.
Om jag lär mig att våga, inser att det inte är farligt att säga nej. Och om jag lär mig att tydligt visa att mina avsikter inte alls tjej/kille grejen (jag har verkligen helt och hållet gett upp tanken på att ha ett förhållande med någon som inte är kristen. Ett rätt, bra och skönt beslut. Vilket innebär att ca 98% av sveriges befolkning, hur trevliga de än råkar vara, går bort direkt. Så äre bara. Och just nu finns mitt hjärta någonstans, och så länge det är det tänker jag definitivt inte se åt något annat håll!) Men lär jag mig att vara tydlig med mina avsikter, eller rättare sagt icke-avsikter, så kanske jag kan bli, just det, vän, med de där vilsna pojkarna. Men annars ska jag nog hålla mig ifrån dem. Det är ju klokt av mig att ha insett det iallfall.


Problem 2:
Är det nån mer som är som jag?
Som de gånger man själv verkligen skulle behöva hjälp och stöd, inte vågar be om det.

Att man de flesta dagar är social och trevlig och har kontakt med människor, försöker inspirera andra, men att det är just den dagen, den dåliga dagen, som man själv inte hör av sig, fastän man just då skulle behöva lite uppmuntrande ord.
Jag vet ju att jag har flera vänner som sagt: hör av dig när det blir jobbigt ia. Ring om du behöver prata. Du får höra av dig när du vill. Osv. osv.
Men de dagarna stirrar man bara ilsket på telefonen och tror att någon genom tankeläsning ska förstå att jag behöver dig, någon, just, just nu.

Så när jag är tyst. Det är då jag behöver er allra mest.

(och med det inte sagt att den dagen är idag – även fast jag känt mig mer på topp än såhär… lite ilsken, haha. jag tror mest jag behöver en vilodag, 8 dagars rätt hård träning på rak börjar nog ta ut sin rätt.. så imorn ska jag kanske fördriva dagen med shopping istället ;) )

Kärlek!
/ia.


måndag 26 december 2011

Dimman spricker och du hittar inte ut, syret ditt tar slut.

-
Ibland får man höra att människor ser på oss kristna som några fina, perfekta typer som inte vet något om det verkliga livet. Att vi har det så bra, med våra fina fasader, våran medelklass, att vi inte vet hur hårt livet kan vara. Och att vi tror att vi är så himla mycket bättre än alla andra för att vi inte är så ”syndiga”. Lite fina i kanten med näsan i vädret.

Då vill jag bara säga:
Jag känner kristna som skär sig själv. Jag vet kristna som blivit slagna av sina pappor. Jag vet kristna som gått igenom brutna förlovningar och vad allt det innebär i brustna relationer och brustna hjärtan. Jag vet kristna som varit utbrända och kämpar med depressioner. Jag vet kristna som kämpar/kämpat med ett beroende av att kolla på porr. Jag vet kristna som har problem med alkohol. Jag vet kristna som velat ta sina liv. Jag vet kristna som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Jag vet kristna som blivit av med sina föräldrar eller nära vänner i sjukdom och olyckor. Jag vet kristna som varit uppvuxna som offer för mobbing. Jag vet många kristna som har dåliga relationer till sin familj. Jag vet kristna som har syskon som missbrukat och slagit dem. Jag vet kristna med ätstörningar. It’s enough?

Vi är människor. Precis lika skadade och fula som alla andra. Däremot kanske vi borde bli lite bättre på att berätta om de här mindre fina och smickrande sidorna av våra liv. För att kunna hjälpa andra - och inte kväva oss själva..

Kärlek!
/ia.

när jag blir grå, när jag faller, orkar du för två?

-
Äsch då.
Återigen fick jag bli påmind om att det finns en anledning till att jag ska hålla mig ifrån vissa saker. Överkänslig x 3000. Men tur att jag kan skratta åt mig själv i efterhand. Även om jag vet att detta är något jag måste jobba med, att det är en svag punkt, att jag faller gång på gång.
Och tur är också att det mest är mamma som fått se mina hysteriska sammanbrott genom åren. Och numera kan vi båda le lite överseende åt mina tokigheter och svullna köttbulleögon, dagen efter. Och som hon så snällt sa ”… du hade ju ganska fina funderingar i alla fall…”. Och ja, det har jag!
Även om jag blir överdramatisk ibland är livet enligt mig inte en mjuk och gosig romantisk komedi, även om man skulle önska så. Jag tänker mig livet som den mest storslagna action eller äventyrsfilm man kan tänka sig. En kamp mellan gott och ont. Häftigt att få vara med va?Men sen kan det ju säkert komma lite komiska och romantiska inslag emellanåt också, inte mig emot! haha. Ska jag sluta vara så kryptisk? Njej, det är kul:)

Men: Igår var jag alltså ute på krogen, och det slutade som vanligt med att jag fick prata Gud med människor som har en ganska bergfast övertygelse om att han inte finns. Det är bra att få ha de här samtalen, men det kan vara oerhört jobbigt också. Det får mig inte att tvivla på min egen tro, för jag vet vad Gud gjort, men det får mig att få upp ögonen för hur otroligt mycket vår värld skulle behöva höra talas om honom, och hur otroligt svårt det är framföra bilden av Bibelns Gud när människor redan har en bestämd bild av hur den där stränga, onda makt-Guden är. Och det kan vara lite jobbigt, men bra, att inse att mitt liv faktiskt inte längre går ut på att jag ska ha det så bra och roligt som möjligt, utan att jag ska göra Guds vilja med mitt liv. Men det är ju det jag vill innerst inne, så fine!


Aja, färdigsvamlat, nu tänkte jag visa lite bilder från julen:



lite snö vare här...
och jag blev så galet sugen på att leka Herran på Täppan,
men ingen ville leka med mig...






På julen ska man ha lata dagar..


Det tog Pipen tillvara på



Och Mattan...



Och pappa... (Och det är lungt, jag har redan varit finkäsnlig nog att påtala att han börjar bli tjock och måste träna mer. Haha!)



Fin finaste Edvin fick en katt av morfar...



och hans händiga och pyssliga morsa (vi fick visst inte samma gener!) hade sytt ett lapptäcke...



Kille i Leksandsdräkt...Patriot - precis som moster:)


och så blev det juldag. här ser ni fyra av fem fruar i månggiftet,

Helena är INTE ett bigfan av fotning.. synd, för hon är snygg!



Förresten, om man får en tvättkorg i julklapp av sin familj tror ni det då är nån sorts pik om att man borde bli lite mer ordningssam?

Varje dag här hemma i Baggbo får jag nån liten mini-utskällning att jag måste sluta vara så slarvig och plocka ordning efter mig - och det värsta är att jag nog måste erkänna att jag förtjänar det!

:)


kärlek!

/ia.

en karta cipramil, en karta härifrån.

--
Och det spelar ingen roll. Om jag är 15, 17, 19, 23.
Jag hade kunnat välja den enkla vägen. Att vara där, med alla andra. Som alla andra.

Men jag väljer dig Gud.
Och ibland får man en insikt. I kampen det innebär. Jag valde att berätta om dig i kväll. Fastän jag hade kunnat låta bli. Och min största bön är att det ska betyda något för någon…

Jag hade kunnat varit som dem. Som dansade med sina vänner. Som gick hem med någon.. Eller som åt bullar med den trygga vänskapen. Men jag valde dig Gud. Varför fick inte jag leva i den trygga kyrkvärlden? Varför sände du ut mig bland människorna som inte vill veta av dig. ?? Varför ska mitt liv alltid vara en kamp mellan två världar?? Jag VET, Gud att du aldrig, aldrig nånsinn, kommer låta mitt liv vara bekvämt och enkelt. För jag vet du vill nåt mer.
Men jag kan inte hjälpa det. Inte ens nu. Att tårarna rinner när jag vandrar hem, ensam, i en svart natt. På (jag vet! – sorry) alldeles för vingliga klackar. I natten. När jag hade kunnat följa. Valt värmen. När alla andra går hem två och två. Så är det jag, och en svart natt. Och tårarna. 15,17,19,23...

Men jag väljer dig Gud. Nu och för alltid. Och det får kosta alla tusentals tårar. För jag skall vittna om dig för evigt. Det är det som är min lott. Det här är mitt spruckna kärleksbrev till dig.

Kärlek!
/ia.

lördag 24 december 2011

too many days have been wasting like sand,... too many times I have wanted to die.

-
Julafton…
Och jag har inte haft några spy-tendenser på hela dagen. Yeah! Sånt kan man bli glad över.
Att börja dagen med träning tror jag ska bli en ny, bra tradition. Så kan jag vara glad resten av dagen sen:)

Men seriöst… att nästan varje dag få höra uppmuntrande ord om att jag betyder något, gör något gott, att jag är värd allt bra, att jag peppar och uppmuntrar… det gör mig så rörd så ni anar inte. Tacksam in i själen. Tacksam för att livet har fått blivit så. Att jag kommit hem, landat. Att jag har blivit jag. Att jag får leva. Tack Gud! Och tack vänner som ger all denna uppmuntran. Ni gör det värt att fortsätta på den goda vägen..

Jag hittade lite gamla dagboksanteckningar idag. Från våren-07. När det var allra, allra värst. Bara för att ni ska förstå hur oerhört tacksam jag är för att vara där jag är i dag, full av livsglädje tänker jag citera lite från den våren: (Och bli inte ledsen nu mamma, jag mår bra NU, och det är väl huvudsaken?) Det blir lite långdraget. Men den våren var… livsomvälvande.

7april 2007:Tankarna är kaos… Kände mig helt borta ett tag på eftermiddagen, hungrig men duktig. Nu mätt men snart smällfet också. Knäpp, knäpp, knäpp. Jag ljuger till höger, vänster. Hela jag är genomfalsk. Det är jobbigt, att ständigt behöva sätta på sig en mask. Jag är så egoistisk!! Hur ska nån kunna älska någon som hatar sig själv? Ja, kom på det idag, jag hatar verkligen mig själv. Eller inte mig själv, men de tankarna jag tänker. Orkar inte med mina sjuka tankar längre. Ibland känner jag mig frisk och ibland känns det som jag är sjuk och aldrig kommer bli frisk. Eftersom jag är rädd för att jag ska börja äta om jag blir glad så äter jag nästan ännu mindre när jag är glad för att bevisa för mig själv att jag klarar att stå emot då med…I torsdags sa mamma att hon tycker jag ska gå till läkaren om jag inte mår bra. Hon säger att jag inte får bli smalare… fast de har lugnat ner sig, börjar väl vänja sig med mina nya matvanor. …
…vill på ett sätt berätta för någon, vill inte bära det här ensam längre. Men samtidigt är väl det ett tecken på att jag vill bli frisk. Blir jag tjock då? Om jag blir sjuk på riktigt kanske jag slipper alla krav..
… ibland känner jag mig så uttråkad. Livet känns totalt meningslöst men för alla andras skull kan jag inte ens tänka tanken att sluta leva heller. Vill inte förstöra någon annans liv. Det räcker med att jag förstört mitt eget. Tänk om jag måste släpas med dessa tankar hela mitt liv? Jag kommer inte stå ut? Tänk om jag bara inbillar mig alltihopa, jag tycker ju bara synd om mig själv… så ego… som kristen ska man tänka på andra och jag tänker bara på mig själv. Värdelös som kristen. Jag kan aldrig lämna gud men jag förstår om han skulle lämna mig. Värdelös kompis, i torsdags svek jag ******* igen….
… Jag har blivit vuxen alldeles för fort? Vart tog den gamla ia vägen? Hon som inte tänkte dessa sjuka tankar. Värdelös dotter, värdelös syster, värdelös i skolan, värdelös flickvän. För kristen. För världslig. Dricker, ljuger. Lögnare. Självömkan…
… Blir inte ens glad längre när jag går ner i vikt, igår var nytt bottenrekord. XX kg, hade någon sagt det för ett år sedan hade jag aldrig trott det… Blir rädd ibland. Tänk om det blir nått fel på mig, på riktigt…
… folk frågar hur jag orkar, Men fattar ni inte att det är det jag inte gör! Jag orkar inte. Det är därför jag pluggar, jobbar, tränar. Vad skulle jag gjort den här vintern utan jobb, plugg och träning, jag skulle blivit psykiskt sjuk på riktigt.
Hejdå/ socker monstret.”

12 april -07: ”Igår hade jag ont i bröstet hela kvällen, tänk om det är nått med hjärtat?...börjar bli sådär slö på träningarna, latmasken. Orkar inte träna, ingen träningsmani, vill ej träna. Illa, illa. Sen äter jag tills jag blir mätt, knäpp, skyll dig själv om du blir tjock… Hjärtinfarkt nästa?”
24april: ”Var det de svarta shortsen jag ville flytta ut knappen på? Nu hänger de i baken, men det gör inte så mycket.. ibland blir jag avundsjuk på tjejer med former, det ser kvinnligt ut.. drömde om pizza inatt. Hemskt va? … Men tränar jag inte förtjänar jag ingen mat heller”
1maj: ”Ibland ser jag ingen anledning till att jag inte ska äta, men kan ändå inte förmå mig. Det är ju min identitet, min trygghet”


Maj-07” Rädd. Ont i bröstet idag igen. Känner mig lite yr då och då… vill endera bli sjuk eller frisk, nått måste hända snart. Livrädd, vill inte lämna denna trygga roll, men orkar inte bara vara ledsen längre, vill ju vara glad. Sover dåligt numera också. Drömmer om mat, fryser. Snart brister det kanske. Kan inte nån tala om för mig att man inte blir tjock av frukt! Hatar att inte ha kontroll. .. Nu är det nog dags för promenad. För att jag vill eller för att bränna kalorier och kunna äta kvällsmat? Jag vet faktiskt inte. HJÄLP! Hur kunde det bli såhär fel?”

8 maj 2007:Jag tror jag bestämt mig. Jag vill bli frisk! Och jag måste ha hjälp, jag klarar det inte ensam. Annars kommer jag bryta ihop. Jag vill inte förstöra mitt liv. Orkar inte må såhär dåligt längre, vill vara glad och kunna lägga min energi på relationen till andra människor. Jag måste bli en hel människa igen. Men hur sjutton ska jag kunna komma ifrån de här tankarna som blivit en del av mig? Rädd, vad händer när jag släpper masken, rädd att allt kommer bli värre, men jag måste göra någonting, jag vill inte ha det såhär och jag vill inte förstöra mitt liv. Gud ge mig mod och hjälp mig! Livet är för kort. Vill inte leva såhär, hur kunde jag vara så jäkla dum att att jag snörjde in mig i den här härvan? Hur ska jag kunna ta mig ut härifrån? HJÄLP! Men jag ska klara det”

(och detta är endast lite av alla de ord som skrevs då)

Alltså, fatta. Den 8 maj 2007 tog jag beslutet att bli frisk. Det tog 4,5 år, aldrig hade jag kunnat ana att vägen var så lång, så jobbig, så brokig, ta så lång tid. Och det var tillslut inte jag som gjorde mig frisk. Jag gav upp, gav mitt liv till Gud, och han gjorde mig frisk.

Och förstår ni nu vänner? Förstår ni nu att jag är evigt tacksam till Jesus, att ha gått från detta helvete till ett liv där jag idag är fri att älska mig själv och andra. För mig är det ett under, mitt livs största under, mitt livs tacksamhet. Och jag vill alltid ära Gud för att han gjorde det…!

Kärlek!
/ia.


fredag 23 december 2011

en annan natt innan huden började lukta bränt.

-
jag har alltid varit rädd för kärleken...



rädslan – att stå på gränsen,
vid klyftan. Helvetesgapet.
Mellan den djupaste lyckan och den svartaste avgrunden
jag finns. jag finns inte.
Hjärtat i en berg och dalbana. Och vi vill skrika Stopp!
Men farten ökar. Och ökar.

rädslan – att släppa likgiltigheten och istället brinna
brinna upp, det bränner, bränner.
”inte leka med elden” lilla flicka.
Jag vill vara kall. Kallare. Kallast
Men jag kan inte förneka.
Så bränn mig inte!

rädslan – att visa sig svag
blottad, naken – bara ett rött hjärta som bultar
nått så stort, att tappa andan. Faller… Faller!
hårt.

då – finns Han där. Med sitt fadershjärta.
Så stort och bultande.
Och han fångar mig. Dig. Oss
Och vi får stilla vila. Och brinna.
Han blåser på oss. ”- Kväv inte varann mina barn!”
Men han låter oss brinna. Han ger oss bomull. Att linda våra hjärtan i.
Och det är ok. Det är ok.


/ia.

Homecoming – maybe we can start again?

-
Jag kom att tänka på att jag fått en ny hobby den här senaste tiden. Hobbyn att göra andra människor glada. Jag fullkomligt älskar det faktiskt! :)

Och visst låter det som ett ganska sunt fritidsintresse? Försöker göra slag i saken av tankarna att skicka uppmuntrande sms, eller kort, eller mejl till nån ibland. Så att det inte bara stannar i tanken.

Och vet ni vad? Det coola är att ju mer man själv försöker sprida glädje, desto mer får man själv också ta emot av kärlek, glädje och uppskattning. Alltså inte så att jag gör detta bara för att få människors uppskatting. Jag gör det av hjärtat. Men den automatiska konsekvensen blir kärlek som sprids som ringar på vattnet. Och det känns som det börjats skapas så många goda cirklar i mitt liv. Som lite motvikt mot alla de där onda cirklarna jag omgett mig av så länge.

Det här livet är bra häftigt alltså!


Jag vill tacka varendaste liten vän jag har för att just du finns i mitt liv. Vad vore livet utan er?
Och jag tackar Gud för att jag fått upp ögonen för hans underbara skapelse och de underbara skapelser som han skapat alla er till!



Jul i vårt hus.

Nu är jag hemma i Baggbo. Bland det bästa med att komma hem måste ju få vara att stoppa ner näsan i min älskade kattbäbis päls och bara mys-mysa med henne.. Visst håller du med J.K? ;)
Och imorn får jag mysa med en människobäbis också! Och inte vilken människobäbis som helst utan Edvin<3

Har haft en skön dag – myskläder och utan smink hela dagen – när hände det senast?
Och premiärat på skidorna. Det regnade. Det var bakhalt. Jag hade nog underskattat kroppens energibehov och höll på att svälta ihjäl efter en mil ca. MEN när det inte var några hala uppförsbackar utan platt och fint så kände jag känslan. Den där underbara känslan av att hjärtat jobbar, blodet pumpar, musklerna kämpar, snön, kraften, kroppen…. Det här kommer bli riktigt bra såsmånigom!

Ibland undrar jag om det verkligen är sant att jag är 23 år??. Om det inte bara är ljug och hitta på. Ett exempel på ett sådant tillfälle är när resten av familjen äter fläskkotletter och potatis och jag äter korv och makaroner istället. (mikrade rester dessutom) Då känner jag mig inte riktigt som 23… utan 3 snarare? ;)

Imorn är det julafton. Jag önskar er världens bästa jul allihopa om jag inte skriver mer innan dess. Till alla som firar jul med barn i närheten (ja gärna ni andra också) låt bli alkoholen för f**. Alla barn förtjänar en vit jul! Jag är evigt tacksam att mina föräldrar är nykterister (förutom pappas fyllor en gång vart tionde år typ, haha).
Var snälla mot varandra också!

Kärlek!
/ia.

vi är redan vinnare, räddade och fria.

-
Nu är nog julen här. Jullov. Ledighet.
Och det känns jättebra. Jag är ju en julnörd och älskar den här tiden, kanske framförallt tiden innan jul. Och det ska bli kul att umgås med familjen och sånt där som hör julen till….

MEN, julen är inte enkel.

Julen är inte enkel om man är rädd för mat. Julen är inte enkel om man är rädd för socker och fett. Julen är inte enkel om man är rädd för viktuppgång. Julen är inte lätt om man är rädd för känslan av hetsätning. Julen är inte lätt om man en gång varit rädd för att få bulemi. Julen är inte lätt om man tycker man måste göra sig förtjänt av att äta. Julen är inte lätt om man känner att man är en person som hur lätt som helst skulle kunna hamna i ett sockerberoende. Julen är inte lätt när meningen är att man ska sitta still och koppla av med mat när man alltid blivit orolig och rastlös av mat. Julen är inte lätt när man får mycket tid till att bara vara = mycket tid till att tänka på allt det där ”onödiga” man stoppat i sig…

Så ja, detta är verkligen en utmaning. Jo, jag känner mig mycket friskare. Jag får väldigt sällan ångest över mat numera, men har väl inte en helt avslappnad inställning heller, ännu. Jag är fortfarande inget big fan av att proppa i mig hur mycket som helst. Eller jo, när jag gör det så är det ju gott : ) finns ju hur mycket smarrigt som helst på julbordet. Tror skärgårdssill, skinkmacka och choklad måste vara mina topp tre favoriter : ) Eller rödbetssallad kanske… hmm:) eller kanske pepparkaka med ost..
Men när man knappt äter middag i vanliga fall kan det lätt bli lite för mycket av det goda med all buffémat. Som att det inte vore nog med tankarna så mår ju även min mage kasst (jag har väl misshandlat den för mycket genom åren…) så jag får ju ont och sura uppstötningar (fräsch info, jag vet! – men detta är ju en ärlighetsblogg) av all mat.

Så, jag ska försöka. Försöka äta måttligt och ha goda tankar. Ska försöka koppla av och bara njuta.
Men kommer det nått deppigt, jobbigt, negativt inlägg här nån dag framöver så är det säkert bara så att jag ätit för mycket julmat. Eller att jag tycker att jag gjort det i alla fall. Så då kan ni väl peppa mig med lite uppmuntran och säga att jag inte är den enda som äter lite mer än vad man behöver över jul…

Man får väl ta någon avgiftningsdiet i januari sen om det går helt åt skogen, haha.




Ett litet knasigt inlägg kanske. Knasigt men ärligt, sån är jag!


kärlek!

/ia.

torsdag 22 december 2011

och mitt hjärta darrar när min faders röst jag hör

-
Några mycket tänkvärda ord, från en av alla de bloggar jag läser. Utav en tjej, som precis som jag, insett det fina i att välja liv och glädje framför ätstörningar..

While you’r hating your life just because you can’t get what you want, Remember that someone is praying to have a life like yours.

Jag har slutat hata mig själv och mitt liv. Det är en helt fantastisk befrielse.
Och kanske ska vi våga oss på detta med att vara nöjda med våra liv, precis som de är. För kanske att någon går och drömmer om att ha ett liv precis som ditt...

kärlek!
/ia.

(9 timmar till jullov!)

onsdag 21 december 2011

jag vet vilken dy hon varit i.

-
tänkte fortsätta på temat att hylla mina vänner här i bloggen. det känns positivt och bra :)

Idag är det Tores tur.
Efter att jag klarat den praktiska slutentan idag (halleluja vad glad jag är!) så hade det ju känns deppigt att sitta ensam hemma och fira. Så det kunde inte bli bättre än att göra det ute hos en fin vän ute på Ragnvaldsberg hela eftermiddagen. Vi har lagat mat (okej, Tore kom på vad vi skulle göra, betalade, lagade det mesta ... men jag gjorde salladen! haha.). Tre rätters...Lyx! Men man klarar bara slutexaminationen en gång i livet :) (och jag vägrar låta tankarna om dåligt samvete över "för mycket" mat ta över min hjärna. bort, bort, bort! för har man fina stunder med fina vänner ska man uppskatta det och värmen i hjärtat. inte få panik över kalorier och skit. man lever bara en gång - då vill jag vara en glad tjej och inte en självhatare. så det så! så du med dina fula onda tankar, bort! inget ska få förstöra denna lyckliga dag!)

och jag beundrar denna människan och hans familj. för deras generositet, både rent ekonomiskt men lika mycket öppenheten, gästfriheten, spontaniteten och enkelheten. Jag vill också bli mer sådan. Och perfekt med en vän som säger att det inte spelar någon roll om man har det ostädat hemma för att han ändå kommer stöka till det innan han åker därifrån:)
Och jag beundrar hur en familj kan ha en sådan energi och glädje och livslust, blandat med tragedin och sorgen. Och att man kan prata om det. Och att man gör något av sin sorg. Att man inte blir apatisk.


och för övrigt tänkte jag säga detta: Jag är stolt. Över mig själv. Och tänker tillåta mig att vara det. Jag har alltid varit en sån som mest ryckt på axlarna åt mina MVG:n och klarade tentor. Och tänkt att det liksom hör till, det är den jag är. MEN nu ska/har jag blivit lite bättre på sånt, lite snällare mot mig själv. Och tycker jag jobbat riktigt bra som snart har en högskoleutbildning i min hand. Jag är stolt över att jag klarade examinationen, mest för att det inte handlar om råplugg och bra minne, utan att det handlar om att jag bemöter människor på ett bra sätt och att patienterna uppskattar mig. Det känns guld värt i hjärtat. Och det den här praktiken och examinationen framförallt gett mig, som är så sjukt tacksamt och värdefullt, är en tro på mig själv. Ett självförtroende över att jag faktiskt kan bli en riktigt bra sjuksköterska. Har ju hört det förr, men inte trott på det, inte litat på mig själv. Nu börjar jag inse att det kanske kan vara sant.

Och det gör mig glad, lycklig, stolt och tacksam.

framtiden är ljus och det var verkligen på tiden. Och kanske kaxigt och säga, men jag säger det ändå och med en ödmjukhet att inte ta det förgivet: Jag tycker jag är värd det här. Det här bubblet i hjärtat.

kärlek!
/ia.


det är bra med vänner som lurar ut en på olika aktiviteter...

ps. och föresten ska jag hylla Emelie Frank idag också. Som tagit körkort. Grattis och nu kan vi föralltid tillsammans minnas 21december 2011 som en himla bra dag. Du är så bra och en så fin vän och människa. Kram! d.s.

måndag 19 december 2011

jul jul strålande jul.


Lite allt och ingenting om allt möjligt:

Jag har en väldigt fin vän som heter Olivia Buer så nu behöver inte Gud skicka sms till mig längre :)

I jultider blir det ju mycket julmusik. Tänkte nämna tre favoriter och en hat-låt, haha.

Finns ju många bra och fina men dessa tre uppskattar jag lite speciellt för att de är väldigt fina men man har inte blivit uttjatad på dem:
- Veni Emmanuel
- Det brinner en stjärna
- Mitt hjerte alltid vanker
- Marias sång
- What child is this anyway

Okej det blev fem..! : ) Skulle kunna rabbla tiotusen till så jag ger mig här. Betlehems stjärna iofs…
Och låten jag inte kan med: Stilla Natt..


Jag gillar att min handledare på praktiken är ett Friskis-fån precis som jag, det binder oss samman på något vis:)


När någon säger. Hon var mitt allt. Och mitt allt finns inte längre. Då blir man så otroligt tacksam för det man faktiskt har.

Kan ha lite stora, bra, framtidsgrejer på gång både imorgon och på onsdag. Jag återkommer!

Kärlek!
/ia.

Och du vet hur munnar ler, de älskar gärna det de ser, men de skräms bort om det finns mer

-
Något litet om den stora prestationsångesten:

21 december, onsdag, den stora nervositetens datum. Då jag ska prestera och bli bedömd… (att jag överhuvudtaget skriver om det här är ju ett framsteg – det innebär ju att jag måste erkänna ett ev. misslyckande för er…)

Och jag önskar mig faktiskt inte en massa hejarop som: Åh det fixar du lätt! Jag vet att du klarar det! Osv. osv.

För ja. Jag klarar ju alltid allt sånt där. Som har med skola och så att göra. Alla förväntar sig det. Jag förväntar mig det. Så vad händer den dag jag misslyckas? Är det därför rädslan är så stor? Att jag egentligen är mer rädd för känslan av misslyckande, min egen och andras reaktion på det, än vad jag är rädd att inte klara själva tentan i sig.

Jag har ju alltid varit duktig. (Sen har jag ju misslyckats på massa andra områden i livet, familj och relationer, kärlek, vänner och gemenskap, att vara kristen och kyrkan, misslyckats med min egen kropp, med hur jag ville att den skulle vara. Misslyckats i att klara av att bli fri och frisk. )

MEN, skolan och prestationer, alltid check! Aldrig ett misslyckande.. Aldrig ett IG, aldrig ett underkänt prov, aldrig en omtenta. Högst betyg på skolan i högstadiet (inte som skryt – utan som ett underlag för var min rädsla att inte lyckas kommer ifrån…), massa stipendier hit och dit, bra gymnasiebetyg (fast inte ens bäst i klassen eftersom jag gick med Anton Lundmark, haha). Teoriprovet till körkortet fixat på första försöket, såklart, med god marginal. Uppkörningen på första försöket (faktiskt! – det var inte helt förväntat). Alltid bra omdömen på praktiken… Alltid beröm om man kliver fram och gör nått i kyrkan…
Jaja… så inför mitt, kanske allra sista, stora grej i skolvärlden, det viktigaste… så önskar jag bara att någon säger:

”Hej ia, det spelar ingen roll om du lyckas eller misslyckas för jag tycker om dig lika mycket ändå, och ser på dig med exakt samma ögon ändå.”

(och är det ingen som säger så för jag väl göra som jag brukar – låtsas att jag är Gud och skicka ett sms till från honom till mig själv eller nått… haha!)

Och jag tycker detta, en praktiskt tenta med någon som ”övervakar” mig känns 1000 gånger värre och nervösare än en skrivtenta… menmen.
Trots all nervositet har jag också samtidigt ett stort lugn. För det är inte på liv och död, och jag tror det ordnar sig. På det ena eller andra viset.


kärlek!/ia

söndag 18 december 2011

Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer och ljuset blir större när natten tar form,och värmen blir mer värd i storm.

-
Jag har nog aldrig sett det så tydligt som nu; det finns något gott och så finns det något ont. Det finns någon som vill oss väl och det finns någon som vill oss illa. Och för mig är det inte nån sorts läskig insikt, det är skönt för det ger en förklaring till många saker och det gör mig medveten om att det finns en kamp och jag vet på precis vilken sida jag vill stå i den kampen och det fina är att jag redan nu också vet vad som är starkast av dem båda och vilken sida som kommer att vinna..

Och varför nu vara så här (överdramatisk?) och prata om gott och ont, om kamp och så vidare…Som att det vore något himla krig. Kan du inte bara chilla lite ia? Vara svensk och neutral ;) Njuta lite avslappnat av livet sådär?


Nej, för jag har dels börjat sett, blivit medveten, om den här kampen i mitt eget liv och bland mina egna tankar. Varje dag. Varje dag måste jag välja vilken sida jag tillhör, och om det är de goda tankarna och kärleken som ska få styra min dag, eller om det är de dåliga tankarna. Och jag försöker tänka lite såhär: Man kan inte hindra fåglarna från att flyga över ens huvud, men jag kan hindra dem från att bygga bo… Jag låter ätstörningstankarna rinna av och passera. Med Guds hjälp går det. Allra oftast. Han är starkare.

Och den här veckan märkte jag en sak… När det var några tuffa dagar så var det en röst som sa åt mig (inte en god röst!): Men du ia, ska du verkligen hålla på och skriva om, och berätta, och prata om att du håller på att bli frisk och så, om all livsglädje du upplever, vad Gud gjort i ditt liv osv… Tänk om det inte är sant. Tänk om det är lögn. Tänk om du bara inbillar dig att du är frisk. Här ser du ju, en riktig skitdag, du mår inte alls bra. Allt är sig likt, allt är som gammalt, om du säger nått annat är det bara lögn. Du är falsk om du vittnar om Gud.
Men såna röster vill jag inte lyssna på! För jag tror det är exakt vad det icke-goda vill. Att vi inte ska tro oss själva att våga berätta om godheten. Att vi ska hålla tyst.. Han vill så ut tvivel och självförakt i våra liv… Men tji, idag fick han så han teg, så det så! Ha!

Jag ser också allt tydligare den här kampen mellan gott och ont i samhället och miljön runt omkring mig. När jag å ena sidan blir helt uppfylld av kärlek för att livet kan vara så fint, fina vänner, familj, en fantastiskt församling och fantastisk gemenskap osv. osv. Och samtidigt hör man om exempelvis mannen som i fredags blev ihjälsparkad på öppen gata i Ludvika. Gatorna jag vandrar varje sommar. Mannen som hade en liten bäbis därhemma som nu inte längre har någon pappa. För att någon valde att sparka ihjäl honom. Då ser jag tydligt det onda… Och jag tror vi måste göra allt för att inte låta det segra. Övervinn det onda med det goda. Övervinn det onda med vänlighet,ömhet och kärlek. Det är svårt - men samtidigt så enkelt! Börja där du är. I din omgivning. Välj, tänk efter om du sprider godhet omkring dig, eller om du sprider något negativt.

Rubriken är ett citat ur en Winnerbäck låt, Vänner, och jag låter även inlägget avslutas med ett citat. Denna gång de välkända orden av Erik Blomberg(?)-

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

och aldrig i hela mitt liv, över min döda kropp, att jag tänker vara med och låta det onda vinna kampen i mitt liv. Glöm det säger jag bara! Och jag vill även göra allt som står i min makt att för att det är godheten som ska få min energi och min kamp under min tid på jorden.

kärlek!
/ia.

utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

-
Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag kann känna mig pepp på andra saker utöver träning (även om det såklart är bland det allra, allra roligaste!). Men jag kan också vara pepp på livet, pepp på vänner, pepp på Gud och kyrka, pepp på att skriva och blogga och sprida något gott. Pepp på att få vara ute i naturen och snön, pepp på att fira jul med min familj.

ja så är det.

sen är det alltid ett litet antiklimax att ena stunden vara totalt uppfylld, att vara med en massa människor man tycker så oerhört mycket om, och sen i nästa stund komma hem till en helt tom lägenhet. Men det är något jag måste lära mig att hantera...

och nu kilar jag iväg på ett, förhoppningsvis, hårt och svettigt spinningpass på Friskis. Pepp var ordet!

kärlek!
/ia

det bor en annan i min kropp

-

Ja -

ja, jag vågar träffa människor och jag vågar äta. Jag vågar vila och jag vågar vara glad. Ja, jag vågar tro på framtiden och tro på friskhet och frihet. Ja, jag vågar vittna om Gud och jag vågar lita på honom. Jag vågar öppna mig och jag vågar tro att människor vill väl. Ja, jag vågar ta ut glädje i förskott och jag vågar vara lycklig utan rädsla.


kärlek!
/ia.

lördag 17 december 2011

break my heart for what break yours

-
Mitt fadderbarn heter Elijah. Han är snart fem år och kommer från Ghana. En liten, svart, söt pojke. Som jag, förhoppningsvis, kan vara med och bidra till får en bra uppväxt. Att han får gå i skola och så.


Är inte DU också lite sugen på att göra något för någon annan? Hjälpa ett barn? 200 svenska riksdaler i månaden. Jag tror du har råd.

kärlek!
/ia.

fredag 16 december 2011

I once was lost but now I'm found. I once was blind but now I see.

-
Ibland säger man små, små ord som man inte har någon aning om hur stora och betydelsefulla de orden kan få bli i en annan människas liv. Och att den människan kanske kommer bära med sig de orden i resten av sitt liv. På gott och ont.
Jag ska berätta om några sådana ord. Som en nära vän sa till mig en gång. Som fick betydelse. Som jag aldrig glömmer. Som jag är tacksam för än idag.

Det var väl nån fest och så. Som det var rätt ofta på den tiden. Och det var den tiden när jag inte trodde på mig själv. När jag inte visste vem jag var. När jag var bräcklig.
Och det var en fest med säkert en del halvbekanta och okända människor, jag minns inte längre. Men också några av mina riktigt nära var där. De där vännerna som känner en utan och innan. Som man växt upp med. Som kan ens historia. Som vet om alla ens sidor och egenskaper.
Och jag vet inte hur vi kom in på det. Och vad och varför vi pratade om det. Jag var väl på väg in i den där alkoholdimman. Men vad jag minns var min vän nykter, och vi pratade väl nått om varför man/jag kände att hade ett behov av att dricka. Jag minns, åh så tydligt, hur jag sa nåra ord med lättsam röst, men som nog speglade det mest förtvivlade på botten av mitt hjärta: ”Alla tycker om mig mycket bättre när jag är dricker.” För det var ju så det var. Det var då jag blev uppskattad. Det var då jag släppte den seriösa, lugna, lite tillbakadragna och blyga sidan av mig själv och blev…. rolig? skrattig? Lättsam? Lite galen :) Lössläppt? Ja ni fattar.
Och då sa Jessica orden som bara omslöts och bevarades i hjärtat: ”Ia, jag tycker bättre om dig när du är nykter”. Detta var alltså personen som kände mig så väl. Och hon gillade mig. Precis som jag var. När jag var mig själv. Den riktiga, lite seriösa, allvarliga ia. Om hon som verkligen kände mig föredrog den sidan, så kanske det var värt att satsat på den människan, den sidan. Den sidan, det riktiga jag, kanske faktiskt var värt att vårdas. Och kanske värt att älskas. Kanske någon kunde tycka om mig även när jag inte var full och crayzy och galen och lössäppt.
Tack! <3




min uppmaning: Våga säg de där betydelsefulla orden till era vänner. Våga säg att ni tycker om dem. Berätta för dem att de har betydelse i era liv. Våga säg vad det är just hos dem som ni uppskattar. Man kan aldrig sprida för mycket godhet!

Kärlek!
/ia.

torsdag 15 december 2011

i kön och kostymer, svett och parfym ville jag sjunga om den ömhet vi var värda. men det var så svårt.


Lite såhär då va:

Jag tror det är bra att jag lär mig att inte skriva om saker när jag är mitt uppe i det. Man ser inte så klart då. Idag kan jag tolka saker med lite mer distans, så:
Igår tänkte jag att jag skulle skippa träningen och ta en vilodag, för jag behöver det. Skulle äta middag, vara hemma, ensam, mysa och fixa lite. Kanske ta mig tiden att sitta ner och läsa en bok. Men jag pallade bara inte. Jag kunde inte. Kunde inte sitta still. Att äta middag var inte att tänka på. Så tillslut fick jag ju ge upp och gå och träna ändå, såklart. Och blev botad. Kom hem och var trött och glad och ro att landa.
Visst kan jag skippa träningen, så länge jag har något annat för mig. Träffar folk, aktiverar mig. Men att vara ensam hemma, en hel kväll, och själv föra diskussionen med min hjärna, ”varför går du inte och tränar nu när du ändå har tid” – att föra den diskussionen en hel kväll utan någon att bolla det med. Jag pallar inte. Jag står inte ut. Jag ger upp, och tränar. Ett sådant där träningspass som inte drivs av glädje och energi, utan drivs av måste, måste, måste. För att kunna må bra efteråt.
Och det som gjorde mig lite extra ledsen igår var när jag för skojs skull skulle kolla upp hur många dagar sen det var jag var hemma ensam en kväll utan att vare sig gå och träna eller iväg och träffa nån, så såg jag att det var över fyra veckor sedan…
Och insikten drabbade mig: Jag klarar inte av att vara själv. Ensam hemma.

Och det handlar ju inte bara om tankar och psyket, utan (bra eller dåligt??) min kropp är så van med att få träna nästan varje dag, och få den där endorfinkicken, så när jag ska gå hemma en hel kväll, utan att ha fått kicken, så blir jag helt rastlös. Ledsen. Gör massa dumma grejer som jag ångrar och skäms för sen.
Ska det verkligen vara så? Att man måste träna varje dag för att kunna slappna av och vara glad? Och jag börjar tvivla på mina tankar om friskhet… Men banne mig, nej, jag är ju för sjutton 1000 gånger friare och gladare än jag varit, så jag har kommit långt. Men jag kanske inte är så framme som jag trodde…


Och jag släpper fram det där ordet: Träningsberoende. Jag tränar ju med glädje och lust, allra allra oftast. Men… jag vet ju att det här varit min svaga sida i många många år, att äta normal mat och lite fika då och då, det pallar jag, men att inte träna…. Nej. Det är för svårt, för jobbigt.
Och visst, det är ju inte världens sämsta beroende direkt. Bättre än alkohol, droger, tabletter osv. såklart. Men ändå.

Och att jag inte kan hantera ensamhet… ja det är ju också lite sorgligt. Men, tyvärr, tror jag knappast jag är ensam om det. Om önskan att livet ska gå i 110km/h, om att nästan alltid vara omgiven av människor. För att slippa sig själv. Och jo, jag tror det finns något naturligt och bra i detta också… I att vi inte är skapade att vara ensamma. Men man kanske måste klara av att vara ensam några timmar varje dag...

Nu till de bra sakerna med denna insikt: Att jag kände mig absolut tvingad att gå och träna, handlade inte om att jag trodde jag skulle bli tjock om jag inte gjorde det. Alltså ingen ätstörning. Ett träningsberoende och rädsla för att vara själv är vad det är.

Vad gör man åt det? Skaffar en barnvakt åt mig själv kanske? Haha. Att få bort träningsberoendet genom att träna mindre kommer inte på fråga just nu då jag ska hårdträna inför en grej. Men, jag kanske aktivt måste, i förväg, planera in dagar då jag måste vila.

Idag då? Jo, eftersom jag tränade igår är jag ju i ännu mer behov av vila, speciellt eftersom planen är att köra skiten ur mig själv imorn på skivstång intervall, och kanske träning hela helgen. Och idag tror jag att jag klarar det. Med ett knep ( av det lite tragiska slaget…), dels är jag ju rätt trött i kroppen, så om jag då bara äter exakt vad som behövs för att inte vara hungrig, men absolut inte så man blir så där energifylld, pigg och sprallig ni vet, utan att man är sådär trött att man faktiskt inte orkar göra någonting, inte ens har lust att träna för man är trött. Ja då funkar det. Yeey vilken seger. Hmm.
Men första gången på en månad jag är ensam hemma en kväll utan träning. alltid något.
Nu ska jag bara brottas i nån timme med tanken på om jag ändå inte borde gå ut och gå lite när jag faktiskt inte har tränat idag. För att inte vara helt och hållet lat…


Nä men gud vad negativt det här kändes. Jag mår bra! Jag är inte anorektiskt, ätstörd, jag är glad och mår helt okej. Jag har fina vänner, en bra familj, ett spännande liv, en praktikplats där jag lär mig massor, snart en högskoleutbildning i min hand, en frisk kropp, en människa som gör mig glad nästan varje dag och framförallt: En tro som bär allt, som håller. En Gud. Grundtryggheten. Friden.

Sen har jag tydligen lite att jobba på. Livet ska inte vara lätt som en plätt.

Kärlek!
/ia.



onsdag 14 december 2011

du sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig

-
Dilemmat: Jag vill att den här bloggen ska vara något positivt, något som inspirerar människor. Något som sprider glädje och kärlek. Jag vill vara någon som sprider glädje och kärlek.

Hur gör man då med dagarna då allt går åt skogen? När det blir fel.
Ska man låta bli att skriva om det för att inte sprida något negativt? Eller ska man dela med sig för att visa att livet inte alltid är enkelt och perfekt och går på raka spår? För att vara ärlig. (Jag borde bli bättre på att hålla käften helt och hållet tror jag, haha!)

Ikväll var en tuff kväll, med tuffa insikter om mig själv. Och jag ska klura på om det är bra att dela med sig av de lärdomar man kan dra av det. Eller om jag ska hålla mig till att skriva när jag har något positivt att dela med mig av.
Och så är jag rädd att göra människor ledsna och sårade om jag berättar hur det verkligen är. Ibland.

Vi får se. Vad tycker ni?


Kärlek!
/ia.

I hear you whispering my name; ”- My love for you will never change..”

-
Snart är ju det här året slut.
År 2011.
Och jag minns att jag alldeles innan det här året tänkte, kände på mig: År 2011 kommer bli ett bra år. Och så rätt jag hade! (Och eftersom jag bara några dagar in på nya året begick ett av mitt livs största misstag så kunde det ju bara bli bättre sen,…!)

Alldeles första dagen på det här året köpte jag ett fint jul/nyårskort till mig själv och låtsades att jag var Gud som skrev ett julkort till ia (jag har aldrig sagt att jag inte är knäpp!)

Hur som helst, såhär stod det, 1 januari 2011:
Gott Nytt År Ia!
Låt det här bli ett bra år, där du kommer ihåg hur fin, viktig och värdefull du är. Välj liv, glädje och gemenskap! Kom också ihåg att det viktigaste handlar inte om hur mycket/hårt du tränar, vad du äter, hur mycket du väger.
Att du är ett barn älskat och skapat till Guds avbild är viktigare.

P.S. Alla gör misstag och går fel ibland. D.S.

Fina förhoppningar, en bra önskan. och nästan lite profetiskt där va? :)
För det var ju så det blev, tillslut, till sist, äntligen.
Jag tror, och hoppas, att jag kommer minnas 2011 som året då jag bröt mig fri. Eller rättare sagt, året då Gud bröt mig fri.

Och jag ska även minnas andra höjdpunkter detta år:
10 september 2011. Ska alltid vara i mitt hjärta. Dagen då Edvin föddes. Mitt första syskonbarn. Och jag ska alltid minnas den glädje, det livsmod, den vilja att vara glad som det förde med sig. Den fina stämningen och lyckan i våran, inte längre trasiga, familj.
Hösten 2011: Hösten då allt bara föll. Föll av mina axlar. Och jag blev fri. Och friskheten, den äkta friskheten, tog sin början.
Oktober/November: Att skriva c-uppsats med Hanna. Himla bra och roligt.
Ska också minnas alla roliga praktiker och sommarjobbet på 45:an, då jag verkligen landat i att jag tror att sjuksköterska är ett himla roligt yrke. Och att jag kanske kommer kunna göra det bra till och med…
Året då jag kände att jag verkligen blev en familjemedlem i min församling. Underbart! Så många nya fina kontakter, så många underbara människor. Och att få känna att man har något att bidra med.

Att börja lite mer seriöst med längdskidåkningen och åka Tjejvasan var nog bland det absolut roligaste jag gjort i min idrottskarriär. Är också nöjd rent prestationsmässigt. Överhuvudtaget ett bra träningsår.

Finns ju visserligen en stor viktig grej kvar på detta år för att helt kunna summera det som ett bra år: Vilka julklappar jag får på julafton!;) nejdå, skämtåsido, har ju mitt livs viktigaste, nervösaste prov framför mig: praktiska delen av kliniska slutexaminationen. För att se om jag får bli syrra eller inte. Så sjukligt nervöst! Och klarar jag det, ja då är det verkligen, (på riktigt, vad fint!)
det bästa året i mitt liv.

Och kanske, kanske, att 2011 i efterhand också kommer kommas ihåg som året då något bra och stort tog sin början. Men det vet man ingenting om ännu.


Nyårsafton 2010. Skål för ett bra år!

kärlek!
/ia.

tisdag 13 december 2011

vi skulle köpa oss fria, vi skulle stjäla oss vackra, vi skulle fylla oss tomma, vi skulle rädda oss själva.

-
fick en kommentar av jocke under vår kaffedejt idag "ia, jag tror du är den mest j**** envisa människa jag känner" (och inte första gången jag hört sådana antydningar från olika människor...)
och det var nog verkligen inte menat som en komplimang, haha. MEN jag tar det ändå som ett fint betyg. För hur skulle det t.ex. gå att åka Vasaloppet om man inte vore envis? :)

och luciadagen idag då: jodå, gick upp och såg på SVT-lucian vid sju, (började inte förren nio, lyx!), har ätit lussebulle, har varit på luciakonsert, har blivit bjuden på pepparkaka och glögg på skivstångspasset på Friskis. Så helt ok :)
(och resten av dagen har jag ägnat åt att se när doktorer stoppar in slangar och kameror i folks stjärtar... mmm mys på hög nivå..)

äkta, goda vänner växer inte på träd så dem ska man uppskatta...:

Från Maria&Eriks bröllop, 2008-08-24(?)
Lite blondare, lite mer korkad, lite mer ute på fel vägar...
... men vänner består.


och varje gång vi dejtar får jag massa kärleksråd..

... och jag gör alltid precis tvärtom... det är inte lätt att vara min coach, haha.

kärlek!
/ia