-
Ibland får man höra att människor ser på oss kristna som några fina, perfekta typer som inte vet något om det verkliga livet. Att vi har det så bra, med våra fina fasader, våran medelklass, att vi inte vet hur hårt livet kan vara. Och att vi tror att vi är så himla mycket bättre än alla andra för att vi inte är så ”syndiga”. Lite fina i kanten med näsan i vädret.
Då vill jag bara säga:
Jag känner kristna som skär sig själv. Jag vet kristna som blivit slagna av sina pappor. Jag vet kristna som gått igenom brutna förlovningar och vad allt det innebär i brustna relationer och brustna hjärtan. Jag vet kristna som varit utbrända och kämpar med depressioner. Jag vet kristna som kämpar/kämpat med ett beroende av att kolla på porr. Jag vet kristna som har problem med alkohol. Jag vet kristna som velat ta sina liv. Jag vet kristna som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Jag vet kristna som blivit av med sina föräldrar eller nära vänner i sjukdom och olyckor. Jag vet kristna som varit uppvuxna som offer för mobbing. Jag vet många kristna som har dåliga relationer till sin familj. Jag vet kristna som har syskon som missbrukat och slagit dem. Jag vet kristna med ätstörningar. It’s enough?
Vi är människor. Precis lika skadade och fula som alla andra. Däremot kanske vi borde bli lite bättre på att berätta om de här mindre fina och smickrande sidorna av våra liv. För att kunna hjälpa andra - och inte kväva oss själva..
Kärlek!
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar