-
jag läste några ord, om förlåtelse, i IKON1931 häromdagen. Och de träffade mitt i prick, beskrev preeeeecis vad jag själv tänker. Så varför ska jag hitta på massa egna ord om det? Nej varsegod:
"Att förlåta är svårt. Det är lättare att fly in i sin bubbla. Det kan vara skönt att linda in sig i självömkan och ensamhet, att få känna sig som minst i världen. Minst, men samtidigt viktigast i världen. Det är ju jag som blev dåligt behandlad, det är mig det är synd om. Jag, jag, jag.
Ibland känns det bra att vara där i sin egen värld och bara deppa. Men i längden odlar det bara bitterhet. Deppbubblan ställer sig bara i vägen för allt positivt och man är fånge i sin egen oförlåtelse."¨
Jag levde så, på det sättet, länge. Alldeles för länge. Jag levde i oförlåtelsen och bitterheten. Mycket aggressioner, mycket ilska. Men att börja ta klivet därifrån, bestämma sig för att förlåta även om känslolivet kanske inte alltid höll med, det är bland det bästa jag gjort i mitt liv. Det har gjort mig fri. För det är bara mig själv jag stänger in och förstör för när jag lever i oförlåtelsen. Det är sitt eget liv man förstör... Bestäm dig för att förlåta även om du inte känner för det. Med viljans hjälp kan man göra det, lite i taget. Att förlåta är den mest helande kraft man kan tänka sig. Det kan lappa ihop relationer man trodde var körda. Det kan bli början på nått nytt... Och för mig var det så, att började jag i den änden som hade lett in i allt ont, så blev också problemet löst från rätt håll, och lösningen blir därmed bestående. Amen :)
Att lära mig förlåta och släppa bitterhet har satt mig fri. Fri att älska.
kärlek!
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar