"..låt mig gå i bitar, låt mig skrika färdigt tills bröstkorgen blir tom. låt mig spricka söner, det har jag verkligen förtjänat..

-

...jag har skrikit färdigt, och bröstkorgen är tom. såg du, jag sprack sönder. kan du få mina armar på plats? "



jag hittar ju gamla, färdigskrivna inlägg på datorn ibland, som jag inte publicerat. här kommer ett till sånt, och jag visar det för att jag vill att ni ska se skillnaden från då till nu. Fastän det bara var någon enstaka månad sen.

så, september-tankar:


"Jag har en liten dålig egenskap.
Att jag är väldigt bra på att lyssna på andras problem men väldigt dålig på att berätta om mina egna.

Eller alltså ja, att jag kan lyssna på andra är ju såklart ingen dålig egenskap, den vill jag ha kvar och förvalta och förfina.
Men att bara lyssna, och sen le och låtsas som att allt är bra. det är falskt. Men alltid…. ”mina problem räknas inte, är inte riktiga, är inte på riktigt, är fåniga, är självförvållade, är inte något att nämna, ingen vill veta, ingen bryr sig – då skulle de väl fråga?, det är jobbigt för människor att prata om, stackarna, de har nog med sitt eget. Det här är väl inget, ska inte tynga någon. Är väl inget att prata om, jag är störd i huvudet helt enkelt. Äh det är lugnt, jag klarar mig bra, jag mår bra.

Så jag säger inget. När ingen frågar.
Har det i mig. Tills jag exploderar.
Farligt! "

men det känns annorlunda nu.

kanske för att jag häver ur mig precis allt på denna blogg. har gett upp den där tanken på att prata med människor så nu skriver jag det här och inbillar mig att folk lyssnar iaf, haha;) (obs - jag skojar!)

jag pratar visst med nån ibland och det känns lugnt och bra, mina ät-tankar är inte helt borta, men under kontroll. och jag tror inte längre jag kommer expoldera eller spricka sönder.

kärlek!
/ia