Innanför de fyra väggarna
I det fina, trygga huset
Hos familjen Idyll.
Så finns det något som ingen ser
Kylan.
Murarna som ingen river ner
Ett hus dukat med vita dukar och fint porslin…
… när du bara vill slänga allt glas i golvet och skrika:
Hör mig. Se mig. Älska mig som den jag är. Kan jag inte få duga som den jag är?
Och innanför de stängda dörrarna
I det tysta huset
Så kniper läpparna.
Om det där som gör så ont.
Vi ler och låtsas och pysslar.
Det är fint.
Pyntat och skinande rent.
Ytan.
Och tänk om jag bryter mig in
Med min smuts på det putsade golvet.
Med blodet från mina sår.
Med allt mitt skräp.
Min skuld och skam.
Av den svartaste synd.
Till det vitaste av hus.
När jag skriker i tomma, tysta rum.
Så fönsterrutorna skallrar.
Vad händer då?
Låt allt krackelera.
Innan det är försent.
Innan ni blir stenar.
Stenarna som krossar. dig.
/ia, -11.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar