-
Jag upptäcker, och lär mig, att det alltid finns något i mig som vill dra åt fel håll. Mot det som inte är bra. Mot det mörka. Mot egoism och stolthet och saker som inte alls för mig mot den människan jag vill vara.
Så det gäller att passa sig.
Och om någon tror att jag är stark, så tror ni fel. All min styrka kom när jag själv gav upp och överlämnade allt till han som är stark. Han som är godhet och kärlek.
Och jag kanske är överkänslig. Men jag märker, att bara några få dagar utan uppmärksamhet på mitt inre liv, utan att jag lägger mitt liv i hans hand, så börjar det gå åt fel håll. Några dagar utan Bibeln, några dagar utan att be, några dagar där jag proppar hjärnan full med musik som inte gör något vackert med mig, dagar med ytlighet, med närhetslängtan, med konsumtion, med utseendefix…. Så börjar mina tankar gå åt helt fel håll. Jag blir ful. Inte rent utseendemässigt, utan jag blir egoistisk, oödmjuk, uppmärksamhetssökande, självömkande, stolt och drömmer om helt fel saker. (fasiken vilken fin supermänniska jag är va?, med massa smickrande egenskaper!)
Så nej, jag är inte stark. Jag är svag, svag, svag. Otroligt beroende av Guds vakande hand.
Men vet ni vad det fina är vänner? Det är bara att ta nya tag. Så när jag vaknade imorse började jag om, igen. Igen och igen. Säger: Gud, jag behöver dig. Jag behöver dig idag. Jag behöver dig alla dagar.
Jag matar mitt hjärta med bra saker. Med uppbyggande ord och musik. Och släpper min stolthet. Släpper mina tankar på att vara någon, söka min egen lycka och framgång på värdslig väg. Släpper, för det leder ingen, ingen stans. Bara rakt ner i fördärvet.
Att ge upp, lämna mitt liv till Honom leder till frid, kärlek, glädje. En inre styrka och skönhet. Och jag kämpar inte för att hålla fast. Utan släpper taget, och det får bli vad det blir. Kanske något vackert.
Och det är lätt och skönt att vara tacksam när jag spenderar mina dagar på sjukhuset. Så otroligt tacksamt att få vara frisk. Att få må bra. Att inte ha smärta i sin kropp. Att inte ha en dödsdom över mina axlar. Att inte ha en cancer som äter upp mig inifrån och ut.
Så: Är ditt hjärta oroligt, är din hjärna full av tankar som du egentligen inte vill ha där… Sök! Sök åt rätt håll, sök där du vet att du finner friden. Ge upp din prestige. Våga vara svag. Våga, det farliga ordet: lämna över. Lämna över livet, kollen. Till han som gör det så mycket mycket bättre.
Det är otroligt skönt. Jag lovar!
Kärlek!
/ia.
Jag upptäcker, och lär mig, att det alltid finns något i mig som vill dra åt fel håll. Mot det som inte är bra. Mot det mörka. Mot egoism och stolthet och saker som inte alls för mig mot den människan jag vill vara.
Så det gäller att passa sig.
Och om någon tror att jag är stark, så tror ni fel. All min styrka kom när jag själv gav upp och överlämnade allt till han som är stark. Han som är godhet och kärlek.
Och jag kanske är överkänslig. Men jag märker, att bara några få dagar utan uppmärksamhet på mitt inre liv, utan att jag lägger mitt liv i hans hand, så börjar det gå åt fel håll. Några dagar utan Bibeln, några dagar utan att be, några dagar där jag proppar hjärnan full med musik som inte gör något vackert med mig, dagar med ytlighet, med närhetslängtan, med konsumtion, med utseendefix…. Så börjar mina tankar gå åt helt fel håll. Jag blir ful. Inte rent utseendemässigt, utan jag blir egoistisk, oödmjuk, uppmärksamhetssökande, självömkande, stolt och drömmer om helt fel saker. (fasiken vilken fin supermänniska jag är va?, med massa smickrande egenskaper!)
Så nej, jag är inte stark. Jag är svag, svag, svag. Otroligt beroende av Guds vakande hand.
Men vet ni vad det fina är vänner? Det är bara att ta nya tag. Så när jag vaknade imorse började jag om, igen. Igen och igen. Säger: Gud, jag behöver dig. Jag behöver dig idag. Jag behöver dig alla dagar.
Jag matar mitt hjärta med bra saker. Med uppbyggande ord och musik. Och släpper min stolthet. Släpper mina tankar på att vara någon, söka min egen lycka och framgång på värdslig väg. Släpper, för det leder ingen, ingen stans. Bara rakt ner i fördärvet.
Att ge upp, lämna mitt liv till Honom leder till frid, kärlek, glädje. En inre styrka och skönhet. Och jag kämpar inte för att hålla fast. Utan släpper taget, och det får bli vad det blir. Kanske något vackert.
Och det är lätt och skönt att vara tacksam när jag spenderar mina dagar på sjukhuset. Så otroligt tacksamt att få vara frisk. Att få må bra. Att inte ha smärta i sin kropp. Att inte ha en dödsdom över mina axlar. Att inte ha en cancer som äter upp mig inifrån och ut.
Så: Är ditt hjärta oroligt, är din hjärna full av tankar som du egentligen inte vill ha där… Sök! Sök åt rätt håll, sök där du vet att du finner friden. Ge upp din prestige. Våga vara svag. Våga, det farliga ordet: lämna över. Lämna över livet, kollen. Till han som gör det så mycket mycket bättre.
Det är otroligt skönt. Jag lovar!
Kärlek!
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar