Som om det inte fanns nånting att förlora, som om det inte fanns nånting att förstöra

Jag hittade två färdigskrivna inlägg, ett alldeles nyligen och ett lite äldre, som handlade om samma sak. Rädsla.

Så eftersom det verkar vara något jag går och funderar lite över får ni ett två i ett inlägg här. Varsegod!

Del 1:
Ibland tänker jag såhär (obs jag är knäpp): Om man har lite förhoppningar och drömmar om något fint, varför ska man då riskera att de förhoppningarna grusas? Varför ska man riskera att drömmen spricker?
Och så skiter jag i att testa mina vingar, vågar inte ta chansen, vill inte förlora något. Rädd. Vill fortsätta leva i min lilla trygga värld. Med de människor jag är trygga med. De situationer jag är trygga med.
Jag vet inte om jag är såhär av naturen eller om det är sjukdomen som gjort mig sådan?? Att det att man vill vara trygg och ha kontroll över allt som har med mat och träning att göra även smittat av sig på alla andra områden av livet.
Men eftersom jag börjat släppa på den där kontrollen så kanske jag vågar bli lite mer… våghalsig?

Men det där ”man måste våga för att vinna” tycker jag är struntprat. Jag har faktiskt vågat, flera gånger. Och jag förlorade. Stort.


Del 2:
Och jag är rädd att förstöra allt, på det som inte ens har börjat.
Rädd - När alla de negativa tankarna tränger på.
De mänskliga tankarna. Det där om att jag ju jämt förstör allt.
Det där om att varför skulle det vara rätt nu.
Det där om att jag inte är menad att ha det enkelt, fint och bra.

Men vet ni vad? Rädsla och fruktan är verkligen inte något som kommer från Gud. Det är någon som vill få oss paralyserade och handlingsförlamade.

Så jag slutar vara rädd. Testar vingarna. Låter det flyta. Är glad och tacksam för det vi har. Och låter framtiden vara ljus, spännande och öppen.

Deal?
Men käre gode Gud, hjälp mig att vara positiv. Hjälp mig att släppa fruktan. Jag behöver din hjälp.

Kärlek! /ia.