tisdag 31 maj 2011

Where is life in this town?

-
-
Också en gammal text jag skrev på Betel (fast jag tror inte att jag lagt ut den förut...). Jag är dålig på att ta mig tid att skriva sånt numera. Och dåligt med inspiration och fantasi.
Men hursomhelst. När jag läste den här blev jag på nått vis glad. För att det känns inte som jag ser världen lika svartvitt som då. Att jag är lite mer hel än då... Ser lite mera ljus än i den här mörka, men sanna, texten. För jag tror trots allt att vi, var och en, är lite förstörda. Att allt inte är perfekt, som det var tänkt en gång.


Fem sinnen:

Min Gud, min Gud…
Jag ville
se.
Se din underbara värld, med oförstörda ögon. Se din vackra natur, se det perfekta i varje människa jag möter här.
Men mina ögon har skadats. Och jag ser bara trasigheten, det förstörda, alla sprickor i fasaderna. Det gråa, betongen, regnet… en osminkad verklighet.

Min Gud, min Gud…
Jag ville höra.
Höra ljudet från ett paradis, ett porlande vattenfall, ljudet av en mild sommarbris. Jag ville höra en ljuv stämma som säger: jag älskar dig.
Men mina öron har skadats. Och jag hör skriken, dånet, larmen. En blödande värld, en värld där fasorna får människor att skrika, gråta. En högljudd klagan, var det här allt?

Min Gud, min Gud…
Jag ville känna doften av din ljuvlighet.
Av sommarens blommor, av nytvättad babyhud. Dofter som bara väcker fina minnen att le åt.
Men mitt luktsinne är skadat. Det luktar bränd hud. Det luktar hat, själviskhet, aska, fattigdom och avgaser.
Som ett tjockt täckte, en dimma omöjlig att ta sig igenom.

Min Gud, min Gud…
Jag ville smaka på ditt rikes härlighet.
Känna smaken av ett nytt vin, det fullkomliga, det perfekta. Smaken av kärlek, närhet och värme. Sötman i årets första jordgubbe, smaken av din älskades kyss.
Men mitt smaksinne är skadat. Det smakar beskt. En smak av bitterhet. Bara salta tårar på min tunga. Gud, när tar sorgerna slut?

Min Gud, min Gud…
Jag ville
känna. Känna din närvaro i hela vår skapelse. Känna solen värma min hud, ömma smekningar av en modershand, den brinnande huden av fingertopp mot fingertopp.
Men min känsel är skadad. En förlamning. Kalla vindar av hårdhet som får mig att krypa ihop, liten, mindre, minst… Knivar genom kroppen, blodet, skorven, ärren under mina fingrar. När kan vi ta på varann utan denna hinna av tillgjordhet?

Min Gud, min Gud
Ge mig min syn, min hörsel, min lukt, min smak och min känsel tillbaka. Fader vår som är i himlen, tillkom med ditt rike och gör mig hel.

/ia, typ våren -10 kanske?


godnatt fina vänner!
/ia.

I don't want to feel like it's an end of a summer

(Nej jag vill inte att det ska bli juni. Jag vill ha maj i evighet. Den här maj. Låt det aldrig ta slut.... )


Igår var det en lite lessen tjej som insåg att hennes seghet och svårighet att bestämma sig hade spelat henne ett litet spratt. För jag hade ju i princip bestämt mig på söndag kväll att beställa biljetter till hela Peace & Love veckan. (Och det fanns biljetter när jag kollade). Men jag tänkte att jag bestämmer mig helt på måndag. Men eftersom jag inte hann göra det förrän ganska sent på kvällen så var det slutsålt. Minst sagt snopet!

Men nu kommer poängen: Endera kan jag välja att gräma mig skitmycket för det här, bli lessen, sur osv. (det blev jag ju lite först förståss). Men inget blir ju bättre av det. Jag kan lära mig en läxa: att inte dra ut på mina beslut.
Och, kalla mig naiv, MEN jag tror att om Gud vill att jag ska på P & L så kommer han fixa så att jag hittar en biljett att köpa. Och har han andra planer för mig (typ att det kanske kommer en drömprins på en vit häst och rövar bort mig till romantiklandet eller nått) (obs ta mig inte alltför seriöst!!) så kanske det inte är meningen att jag ska på P&L och då blir det säkert nått bra av det med…
Det är skönt för en liten människa att lämna över saker man inte kan påverka till Han som är. Den han är.


Och förresten så vill jag berätta om något glädjande också. Om mitt stora kap i helgen (nej det var inte en kille som jag plockade med mig hem!). Däremot ett par vita converse. För 20 spänn! Helt otroligt. Har gått och funderat på att köpa mig ett par nu i vår, men inte kommit riktigt till skott, 700kr för ett par tygskor med ett litet märke på är ganska mycket pengar för en student som lever på 2700 CSN-kronor i månaden. Så gissa lyckan när jag helt otippat ramlade förbi en loppis på en förmiddagspromenad, hade kontanter på mig och där står ett par vita converse. I storlek 36! Perfa. De var nog Gud som sänt ner dem till just lilla mig för att trösta mig för fredagens små besvikelser ; ) Lite slitna såklart eftersom de var begagnat, men slitna hade de ju blivit fort ändå.
där sparade snål-bjursingen in 680 riksdaler. Inte illa. Det är lycka i shoppinghjärtat det. (Och shoppade en hel del annat också i helgen... hmm, nått lär man ju roa sig med. Och eftersom jag inte hittade nått jag ville ha i Stockholm så fick det bli ersättningsshopping här i lilla Falun istället, där utbudet är mindre - men då blir det lättare att välja!)




<3 kärlek



/ia.

ps. dagens musiktips: Broder Daniel. Bra skit!

Dagens i-landsproblem


Mitt huvud spricker utan kaffe.
Min mage protesterar starkt (och ont) med kaffe.

What to do?
Den som kommer på nån smart lösning kanske kan vinna Nobelpris eller nått.

Puss
/ia.

söndag 29 maj 2011

glöm all skit vi gjort mot varann, leva som om självaste livet brann

.

Onda aningar:
Sår under tungan, spricka i mungipan, yrslig, kalla händer och fötter, sån där konstig trötthet.... usch, verkligen dags att kolla upp det där Hb:t igen. (blodvärde / järnbrist?)




Baggbo-idyll


Och idag blev det, trots allt, lite morsdagfirande ute i Baggbo. Det var fint. Grillat och sånt och sitta i pappas knä och fläta Annas hår och plocka blommor med mamma. Familj och lantidyll så det smäller om det, och som man ju kan stå ut med att spela med i i lagom mängd :) (och så har jag kört Volvo och lyssnat på Arvingarna - det är väl sånt man gör när man är i Bjurs? haha)

Och i kyrkan var det dop idag. Fint och jag blir så rörd av det. men varje gång jag går dit får jag bita ihop så hårt, så hårt för att inte spricka sönder. för att jag vet att det är sant. men så långt, långt borta...



/ia

lördag 28 maj 2011

och du så vacker att Sinatra skulle ha fallit vid dina fötter

-

Ikväll skriver jag listor. en heter "sommar" och den andra heter "karriär". Fina ord va? Sommarlistan är dock väldigt tom... Karriären däremot, där har jag massor av idéer : )



Kan det verkligen vara sant att om bara lite mer än ett halvår så så står man där som, förhoppningsvis, legitimerad sjuksköterska. Galet! Är rädd. Men längtar på samma gång.



Puss och gonatt!/ia.

hundred percent reason to remember the name

-
alltså jag försöker ju ta min tro seriöst och så. och tycker att det är något man ska ta på allvar. men bara för det betyder det ju inte att jag tror att Gud är en tråkig gubbe som inte har någon humor. Eller att Jesus inte skulle ha det heller. Och jag (jag kanske bara har dålig humor?) tycker iallafall att den här bilden är så sjukt rolig.




Fast egentligen, vem har sagt att Jesus inte skulle kunna ha varit tjock? Å andra sidan gick han ju runt i öknen en massor och mellan olika byar och städer så han måste ju fått rätt mycket motion. Och åt väl mest bröd och fisk. Så jag tror nog ändå att han inte var såhär fet....



Men här lite åt det mer seriösa hållet igen, delar av en bra låttext, tillägnad han tjockisen där uppe.


And I find peace When I'm confused

I find hope when I'm let down

Not in me

But in You

I hope to lose myself For good

I hope to find it in the end

Not in me

It's You

It's all I know



/ia

torsdag 26 maj 2011

You’re on your way, aren’t you babe?

-

Två tecken på att jag blivit en stadsbo (är ju trots allt snart två år sen jag lämnade lugna, lilla, lilla, trygga Baggbo):

- jag har börjat låsa dörren. Ja alltså när jag är inne i lägenheten. Först började det med att jag låste på natten, det har jag inte gjort förut. Men det är ju rätt vettigt kanske. Men det jag inte riktigt gillar med mittt nya stads-beteende är att jag har börjat låsa dörren på dagarna när jag är hemma. Direkt när jag kommer innanför dörren. Smack - låst. Och det är ju bara fjant från min sida. Man vill ju lita så pass mycket på människor att man inte behöver gå och ha låst hela tiden. Alltså: jag har blivit tråkig, cynisk och fjantig!

- jag tycker om (i lagom mån förståss) att bli väckt av ljud utanför fönstret på natten. Sover ju alltid med fönstret lite öppet nu under sommarhalvåret och det är ju bra mysigt att ibland vakna av att nån pratar utanför, nån kör bil för fort eller nån hund skäller för högt. Bor man på landet är det ju alltid alldeles tyst utanför fönstret. Att höra ljud gör att jag känner att jag finns i något, i en omgivning som inte är helt död.

Men att bli väck av fest utanför i korriodren är en helt annan sak. Det gillas inte! Förra torsdagen (torsdag - hallå vilka festar på en torsdag liksom???- )hade min fest-granne nått partaj och som om inte det vore nog var det nån idiot som hade spillt cider precis utanför min dörr. Så varje gång jag går ut glömmer jag bort fläcken och klistrar nästan fast där. Spill cider utanför era egna dörrar tack! Plus att det ser ju ut som det är jag som är en sådan "sull-gukku" - haha, bjursmål i högsta grad!

Det här blev lite flummigt och konstigt. Men poängen: Jag älskar staden och vill vara stadsbo i hela mitt liv. Säger jag nu och kanske hinner ändra mig... Men jag tror inte det.

puss
/ia.

tisdag 24 maj 2011

jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån. en rörelse i ögonvrån.

-
Avslutar kvällen med en bön. Som jag formulerade för så längesedan. Som i novber 2009 typ.
Men jag skulle kunna be den varje dag och om och om igen. För det är min längtan.


Kom med din heliga kärlek och rör vid mig
Så att jag kan förstå
Djupet i din godhet
Det stora i din kärlek, din totala utgivelse

Kom med din oändliga makt, din eviga ande
Så att jag kan acceptera
Min egen litenhet
Och samtidigt min storhet, i att få avspegla dig

Kom, så att jag kan förstå
Hur man gör när man älskar


/ia.
godnatt!

And if you have to leave I wish that you would just leave. Your presence still lingers here and it won't leave me alone.

-



Gör något jag inte är riktigt bekväm med. Publicerar en text som jag bara tycker är halv-bra sådär... MEN jag tycker tanken bakom texten fångar något. Det där narcissistiska hos oss. Det där se mig, hör mig, ta på mig, älska mig. Det där att man vill vara någons centrum. Visst har ni kännt det ibland?

Och förresten gjorde jag två varianter av texten och kan inte bestämma mig för vilken av dem som fångar känslan bäst. Så jag bjuder på båda. Så kan vi ju ha en liten omröstning här om vilken som är bäst, haha.




Du säger att jag är fin – men vad spelar det för roll när det är någon annan du kysser?
Du säger att jag är smart – men vad spelar det för roll när du inte lyssnar på vad jag har att säga?
Du säger att jag är värdefull – men vad spelar det för roll om du inte är här när jag gråter?
Du säger att jag är snäll – men vad spelar det för roll när jag inte får vara din bästa vän?
Du säger att jag är vacker – men vad spelar det för roll när jag inte alltid får vara i ditt blickfång?
Du säger att jag går att lita på – men vad spelar det för roll när jag inte får veta dina innersta hemligheter?
Du säger att jag är en äkta vän - men vad spelar det för roll när det inte är med mig du spenderar all din tid?
Du säger att jag är bra –men vad spelar det för roll när du lämnar mig ensam?




eller...



Du säger att jag är fin – så varför är det någon annan du kysser?
Du säger att jag är smart – så varför lyssnar du inte på vad jag har att säga?
Du säger att jag är värdefull – så varför är du inte här när jag gråter?
Du säger att jag är snäll – så varför får jag inte vara din bästa vän?
Du säger att jag är vacker – så varför får jag inte alltid vara i ditt blickfång?
Du säger att jag går att lita på – så varför får jag inte veta dina innersta hemligheter?
Du säger att jag är en äkta vän – så varför är det inte med mig du spenderar all din tid?
Du säger att jag är bra – så varför lämnar du mig ensam?



/ia

maj-11




Och hey!, det kanske ska tilläggas: Jag är inte alltid så här narcissistisk. Oftast inte faktiskt. Men ibland så, och det är väl helt ok antar jag.

måndag 23 maj 2011

Helgen i ord.


(Nu är jag en sån där som skriver om mitt liv som att det vore roligt. Men tro inte att jag glassar runt såhär jämt. Läs här. Men i helgen var det roligt (när blir det semester igen liksom...???) så det gäller att passa på tänker jag...)

Stockholm. Tåg. Sol. Tacos. Vin. Tunnelbana. Söder. Johanna. Sängdelning med Madde. Mysfrukostar. "Vill du ligga med mig då?" - 1000 gånger. Sminkad och ompysslad. Shopping (hittade dock ingenting jag ville köpa på 2 helad dagar - det är ju en bedrift i sig). Sallad. Erica&Olivia. Kaffe, massa kaffe. Mariatorgslunch. Djupsnack med Madde. Flum med Madde. Morgonmassage av Madde. (åh så skönt, massage borde ingå i mänskliga rättigheter!). Bio - Water for Elephants (skitbra film, och som vi sa: Robert Pattinson blev bara snyggare och snyggare ju skitigare han blev, haha). Godis. Djurgården. Vattenstänk. Mjukglass. Rosendahls trägårdar. Brats & silikonbröst. Singelbacken-igen. Sockerchock. Betelstock. Återseenden.

Jaha det var väl lite av helgen det. Som var super.


Men nu tillbaka till verkligheten, till småstaden och sockeravvänjning, artikelplugg och massa träning. Jag gillar vardagslivet också!

Och jag gillar att det är varmt och ljust halv elva på kvällen. Då behöver man inte cykla vilse. Älska sommar!

/ia.

Helgen i bilder.





Helgen inleddes med fredagsmys: Tacos i Bagarmossen.


Och fortsatte med ett glas vin inne i stan, där Johanna hängde på. Trevligt!





Lördag: Och jag väntar och njuter av solen medan Madde gör sitt typ 3:e klädbyte;)






Fika-utsikt från Panorama i Kulturhuset. Massa kaffe och jag vill inte bada i fontänen!





Det var Jesusmanifestationen i Stockholm i helgen. Och jag var en passiv, men tummen upp, åskadare.





Lunchade i gräset på Mariatorget. Det var vi inte direkt ensamma om....






Dessa fina flickor hängde in.






Och Erica & Olivia. Bra tjejer, minst sagt!






Sen tvingade jag såklar Madde att traska runt på söder...





och att sitta och kramas på en mur med fin Stockholmsutsikt





Men hon älskar att kramas med mig så det är lungt! :)


Söndag:

Perfekt väder för turist-utflyckta lite på Djurgården.

1,5 år senare, och jag kan fortfaranade posera vid denna skylt. Kontaktannons nästa, haha!



Rosendahls trädgård blev nästa utflyktsmål...




Lunch bland en massa Stockholms-brats och silikonbröst, ha!





Och fräscht att jag redan börjat glufsa i mig mitt käk innan jag fotar:)




Syster trädgårdsmästare hade gillat detta.


Helgens sista anhalt blev Betel och Betelstock. Första besöket sen flytten för ett år sen. Det kändes... typ ingenting. Jag är en känslokall bitch! (Och det får avsluta detta inlägg)/ia

söndag 22 maj 2011

japp.

Jag har det så bra så!

/ia.

torsdag 19 maj 2011

Mot den kungliga hufvudstaden. (Har lovat pappa att hälsa till kungen om jag ser honom - förstår inte varför, pappa gillar ju inte ens kungen...)

-

Okej, nu har jag hunnit klämma in ett träningspass (valet mellan plugg och träning blir alltid så självklart enkelt....) på förmiddagen, benstyrka, så nu tar jag helg och åker till Stockholm på en liten weekend. Kan ju hända att jag blogg-uppdaterar lite därifrån - men om inte: Ha en bra helg mina fina vänner! Det tror jag att jag kommer ha
Och nån lite elak röst i mitt huvud skriker: Att ha förväntningar - då blir man bara besviken. Släng dig i väggen säger jag då!!



Puss!

/ia.

jag är högt över molnen

-
Min, lite roliga, 62-åriga mamma idag, när hon skulle beskriva ett par som är i ca 40-års åldern: "Ja de är väl i min ålder ungefär...." Haha, så optimistisk ska jag också bli när jag blir gammal och grå:) Nejdå, mamma är inte grå. Hon är fräsch. Och bra!

/ia.

Du kan ställa frågor om sanningen - finns det en eller finns det tusen?

-

Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta

och med hela din själ och med hela din kraft

och med hela ditt förstånd,

och din nästa som dig själv.

(Matt 22:37-39)




Så himla enkelt, SÅ HIMLA SVÅRT! Men jag vill försöka....


/ia.

onsdag 18 maj 2011

Är ni med mig systrar, bröder - dansa för att hjärtat blöder

-
Jag har märkt…

Att det inte är så himla farligt att spricka sönder.. För man blir helare efteråt. Att bara totalt gråta ögonen ur sig en kväll, när man går sönder, när inget annat håller. Nej, det är inte farligt. Det är bra. För när all den där gråten, besvikelsen, som finns där inne och gör ditt hjärta till ett svart, tomt hål, får komma ut, så blir man levande igen. Det släpper, och man ser: det var inte så himla farligt. Det är ok att va ledsen och gråta ut det. Och helt ok att vara glad igen efteråt. Att le åt sig själv. Åt sin överkänslighet. Och med lite självdistans skratta åt figuren i spegeln dagen efter, som inte ser riktigt klok ut med sina röda köttbullsögon.
För man är bara människa! Inte någon utopisk perfekt ängel som alltid orkar vara tapper.

Gråt är bra terapi! Mycket bättre än massa annat dumt man kan göra när man är ledsen. Supa, knarka, slåss, självskada, svälta etc,etc. Efter att jag senast hade en sån där faller-igenom kväll så har jag varit på bra humör nästan hela tiden. Inte tagit livet sådär gravallvarligt. Så om det är en gråtattack som krävs – gärna det. Hellre än att jag blir en bitter kärring som är lite småsur hela tiden. Någon gång kanske man till och med kan bli så modig att man kan tillåta någon att få se ens tårar och finnas där till tröst. Men det låter vänta på sig. Men att överhuvudtaget våga erkänna att man gråter ibland – det får vara ett tillräckligt stort steg. Och…

Heja livet!

/ ia.

bring me to life

-
(plitade ner de här orden för några kvällar sedan. För det händer ju rätt ofta att kvällen kommer och man inser att man hela dagen har haft fokus på helkonstiga grejer. Som hur man ser ut och presterar osv. När man kanske borde fokusera lite mera på att vara medmänniska)

Åh herregud. I nån stund av klarsynthet, när jag hittar boken ”Livet jag längtar efter” längst ner i bokhyllan slår mig insikten hur långt borta jag är.
All fåfänga, träning, utseende, killar, fester … allt man bekymrar sig för. All min snarstuckenhet, allt patetiskt, all besvikelse, all lessenhet, all självcentrering. All min upphängdhet.(Haha, tjejer, kommer ni ihåg ordet?)

Jag har det stundvis väldigt bra, för det finns glädje i det där ovanstående. Och det är inte det att jag känner förakt för mig själv för det liv jag lever. Bara sorg, för jag tror det hade kunnat vara allt det där men också så mycket mer… Om jag hade haft mitt hjärta vänt åt rätt håll.

Och nu kanske det här låter jättedeppigt. Men jag känner det inte alls så. Mer en insikt i hur mycket mer rätt riktning saker i livet kan ta. Vilka möjligheter, vilken chans. Bara jag inte har tappat bort hjärtat innan jag är där.

Och lugn. Den 22 augusti 2010 gav jag ett löfte, om att aldrig mer tillbaka gå. här finns det beskrivet. Det är det största löftet jag nånsin gett och som jag har för all avsikt i världen att hålla.

sov lugnt, det tänker jag göra.

Puss. /ia.

Du är en drog - och jag måste lära mig att leva med abstinensen

-



/ia.

tisdag 17 maj 2011

the end.

-

Jag blir alltid så vemodig när jag läst ut en bra bok... Det finns en tomhet i allt som tar slut.

...och så sitter jag uppe för länge! (så jag till och med går ifrån min nya fina diciplin att ta disken varje kväll....)


kram&godnatt. /ia.

måndag 16 maj 2011

pretty as a picture

-


Hägg. Och jag är glad att jag kan bli lycklig av det lilla. Av en doft.


Jag tror att jag blivit lam. Skriver (eller tänker) nästan aldrig på något som gör mig sådär upprörd och arg. Skriver aldrig något samhällskritiskt, politiskt, något om hur man kan förändra världen till det bättre. Det enda jag känner lite inspiration att skriva handlar om träning, men det tänkte jag bespara er ifrån (just idag iallafall, hehe).

Just nu känns det som det räcker med att vara glad när man är glad, ledsen när man är ledsen. Försöka hinna njuta av en bra bok då och då. Äta choklad. Tänka på skönhet. Diska varje kväll. Göra så gott man kan. Och inte minst, njuta av våren. Tacka Gud för det fina och vara ok med att man inte förstår allt.


Men jag lovar. Jag kommer bli o-lam igen och tänka till och försöka komma med något vettigt. Nån gång ibland iallafall.


/ia

lördag 14 maj 2011

det är snart över

.


Att känna så mycket. För mycket.
Att vilja så mycket. Alldeles för mycket.
Att drömma så mycket. Flyga alldeles för högt.
Att bli så glad. Så varm. Så hög.
Utan anledning. Utan logik.
Att bli levande.
Att bli förtrollad.
Att bli tunghäftad. Handlingsförlamad. Stum.
Att bli ingenting. Kunna ingenting. Hjärnan bortblåst.

Att bli besviken. Att inte ta chansen.
Att missa en vän.

Att vilja ha något.
Som tillhör någon annan.
Att vilja ha något.
Man aldrig kan få.

Inbillning, inbillning, inbillning.
Dagdrömmeri. Flykt.
Skönhetssökande.
Trodde jag.
Månad in. Månad ut.

Inte känna, vilja, drömma. Det här. Så här.
Fel igen.
En främling.
Lära känna doften, en millimeter kärlek.
Det Förbjudna ordet jag inte vet något, något om.

Omöjligt. Inte såhär.
Naiv igen.


/ia

maj-11.

--


Om en vecka befinner jag mig hos den här pärlan i Stockholm. Det är något fint att se fram emot det!

/ia.

träningsglädje

.

- Jag har aldrig förut tränat så här mycket.
- Jag har aldrig förut tränat så här hårt.
- Jag har aldrig förut känt mig så här stark.
- Jag har aldrig förr haft en sån här träningsglädje!

Förut i perioder när jag tränat mycket har jag jämt känt mig så sliten, vissa pass tvingat mig själv att träna, bara för att få bort obehagskänslorna (har lärt mig att ångest är ett starkt ord som man ska vara lite försiktig med…).
Hursomhelst, jag är så himla glad, för nu tror jag dels att kroppen vant sig vid en rätt hög träningsdos men framförallt tränar (och äter) jag mycket mer effektivt och smartare än förr. Duktigt av mig att hitta lite mera rätt. Så att kroppen pallar 6 dagar per vecka eller träning 7dar i rad utan att gå under.


Hur är jag smartare nuförtiden då?
Jo, det jag kör, kör jag hårt, men försöker vila andra delar av kroppen. T.ex. såhär: har jag varit på spinning, sprungit eller gymmat ben nåra dar i rad vet jag att jag måste vila benen 1-2 dagar för att inte bli helt stum (det var främst benen som tog stryk förr). Men det innebär ju inte att man behöver vila helt. Kan man t.ex. köra mage, triceps, axlar ena dagen på gymmet. Och typ bröst, biceps, skuldror den andra. Plus nån promenad. Så har man vips vilat benen i två dagar, de är pigga och fit for fight igen, medan man blivit sjuuukt tränad på överkroppen undertiden ;) Och sen behöver ju de musklerna ha sin vila i nåra dar, så då kan man köra lite löpning, spinning, ben/rygg-gym nåra dar igen. Och så kan man rulla på. (Jo såklart det kan vara vettig med nån heldagsvila ibland också)

Och så det där med maten då. Att äta smartare, hur gör jag det? Jo, förr trodde jag att jag fick lov att äta mycket innan träning för att jag skulle orka. Och sen kunde jag äta skitlite/dåligt efteråt för då tyckte jag att jag redan fått min ranson för dagen, och att det ju inte var så långt att ”stå ut” till frukost. Inte konstigt att mina stackars små benmuskler blev jätteslitna när de inte fick någon mat (protein) som kunde bygga upp dem igen efter nedbrytande träning.
Jag äter fortfarande nått innan träningen, men inte lika mycket. ( = annat positivt -> mindre problem med sura uppstötningar.) (haha, gosch vad fräsch info jag ger om mig själv här nu alltså). Och så äter jag mer efter träningen istället. Och försöker äta bra saker som bygger upp, typ ägg, keso, blodpudding, fisk. (Köttfronten undviks dock i stort sett).
Och så gör ju säkert värmen, ljuset och att jag kommit mer tillrätta med min järnbrist såklart att man blir piggare på träning. (och kanske lite fina saker att titta på i gymmet)

Det enda som irriterar mig nu är ju att det här hade man väl kunnat listat ut tidigare. Om man varit bättre på att lyssna på goda råd om vila och mat. Men man är ju född till att vara så förbannat envis så man måste lära sig av sina egna misstag och inte kan lyssna på andras tips. Så gör jag jämt. Lite korkat ja.

Och faktum är (törs knappt säga det här för man blir så rädd för bakslag då…)
Men det var längesen jag kände mig så frisk. På ät-fronten alltså. Nu när jag tränar hårdare än nånsinn förr (med glädje!) så är också matnojan mindre. Känner att jag kan äta. Att det inte spelar så stor roll. Är inte så fokuserad vid vågen (klarade nyss 2,5veckor utan vägning!) så länge jag känner mig stark och pigg och märker att jag kan ha mina gamla kläder igen, som jag kunde ha innan Stockholmsåret.

Ja, jag har nog inte på flera år, sen skiten började, känt så lite frustration och förakt för min kropp. Jag är glad att jag har den, att den bär mig, att den gör att jag kan träna. För det är ju det jag älskar! Så då måste ja väl helt enkelt tycka om den kropp som gör att jag kan göra det jag älskar.

Min idol och mina gener, haha! : )


/ia

Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj


Haha, komik:

Enda gången killar kommer fram till mig på krogen är kommentaren alltid densamma:

- "Hej, du gymmar på Friskis va?"

Räknas man kanske som stammis där då? Och nått ska man väl va känd för.


(Idag passerade jag 100kg gränsen i benpress. Sånt kan ju göra min dag, men det är ju nörden det - och jag antar att intresseklubben antecknar ;) )

Men har haft en trevlig kväll med trevligt sällskap.




Sjuksköterskeflickorna, från en annan utekväll. Nu har vi 16år tillsammans - magiskt.


/ia.

onsdag 11 maj 2011

When all is said and done.

.
Förresten... något lite mer seriöst.

Idag vid slutbedömningen, efter att jag och min handledare slutat prata om sjuksköterskegrejer sa vi hejdå och kramade om varann.
Och så kollade hon mig i ögonen.
- ”Men kom ihåg det viktigaste.”
- " Ja, det är ju det som består," svarade jag.


(1 Pet 1:24-25)
Människan är som gräset
och all hennes härlighet som blommorna i gräset.
Gräset vissnar och blommorna faller av.
Men Herrens ord består i evighet.



/ia.

lägg nått kallt över min panna och lär mig gå på vatten



Nackdel med att bo själv:


Ingen kan hjälpa en när man sitter på toa och inser att man glömt att fylla på toapapper. (Men ja just det, jag skulle ju inte skriva om sånt där. Så då får ni inga mer smaskiga detaljer.


…eller smaskiga förresten.. Det är för sjutton inte ett dugg smaskigt när allt bara rinner totalt rakt igenom en. Möjligtvis en bra men mycket otrevlig bantningsmetod.
Nä fy, nu fortsatte jag på ämnet.

Stop right now.


Natti!



Falun är bra fint ibland. Som i maj. Som på Bryggcafét. Som med Jojsan.


/ia

måndag 9 maj 2011

Lid för konsten eller brinn



"Solkysst "


- kan det vara ett av svenska språkets kanske vackraste ord?

Jag älskar ord.


/ia.

söndag 8 maj 2011

men jag ska se dig trots allt du bär, och älska dig precis som du är

'
(Hittade ett gammalt inlägg jag började skriva nån gång förra hösten eller nått tror jag. Tyckte det var en liten festlig påbörjan till text, så nu publicerar jag den precis som den var skriven då för några månader sen…)


Jag gillar ju att kalla mig själv feminist. Jag tycker det är en bra grej, om men verkligen vet vad det står för och sammankopplar det med andra saker än orakade armhålor och BH-löshet. (iofs tycker jag att det ibland är sjukt skönt att vara just bh-lös men det är nog mest för att jag inte märker så stor skillnad med tanke på myggbettsstorleken, haha) Fast jag tycker om att raka armhålor och ben, så det så!

Aja, hursomhelst. Feminist av det slaget att jag tror på att män och kvinnor är olika, men att båda är lika värdefulla. Jag är inte en sån som tycker att allt ska vara precis lika, och att vi bara blir som vi blir på grund av uppfostran. Jag tror det finns inbyggda och nerlagda skillnader. Däremot tror jag stenhårt på lika värde. Jag är emot att männen ska utgöra normen, att män är det bättre könet. Män och kvinnor ska såklart ha lika lön för lika arbete. Kvinnor ska få vara hemmafruar om de vill det, inte för att de måste. Men inte heller känna att det inte får vara det pga. samhällets normer. Om de vill vara hemma och ta hand om hus, man och barn. Fine! Låt dem få uppskattning för det. Lika som hemmapappor ska ha uppskattning, och inte fånighetstämplas. Men inte heller att en man ska ha en stor applåd bara för att han dammsuger en gång varannan månad.

Kvinnor ska inte behöva skylla sig själv får våldtäkter och sexuella övergrepp bara för att de kanske är fulla, klädda på ett visst sätt, går ensam hem eller följer med någon de trodde var en vän. Lika lite ska män förväntas vara våldsamma, känslokalla djur som bara tänker på sex. Och kanske mat ibland. Revier-inkissande lejonhanar liksom.
(Och feminsten i mig gillar inte när folk (mest tjejer) kollar lite konstigt på mig när jag gymmar på ”manligt” vis, t.ex. genomsvettig och bänkpress. Anses det okvinnligt?)

Och ja, jag skulle kunna räkna upp hur mycket som helst. Men själva poängen med det här är att trots att jag kallar mig feminist, och kan föra mina åsikter såhär i intellektuella argumentationer så har jag upptäckt vissa grejer hos mig själv.


Nu ska det erkännas (oj, oj, oj):
- Jag faller för stora muskler.
- Jag anser att män är bättre (iallfall än mig, det finns såklart jättetekniska tjejer) på allt tekniskt och allt fixande med att praktiska saker som har nått med t.ex. verktyg eller fordon att göra. Sånt kan de gott få fixa och sköta.
- Att jag som tjej gärna vill bli omhändertagen, lite lagomt avgudad och uppassad.
- Gillar liten tjej/stor kille grejen. (Man vill ju ändå känna att man kan bli beskyddad liksom…)
- Killar får inte vara för snälla och mesiga, då tappar de liksom attraktionskraften (typiskt bad-boy tänkande) Dock STOR skillnad på att vara elak och på en kille som har förmågan att ta ner en på jorden, när det behövs.

Så ja, hur feministisk är jag egentligen...? Bara en riktigt tjejig-tjej kanske...




(Ja längre än såhär hade jag inte kommit… Men rätt komiskt. Och jag håller ju liksom med om allt fortfarande. Förutom det där med att vara BH-lös, den fascinationen verkar jag ha tappat…)

/ia

Sommartid. Jag är tystnaden och vinden.



Hittade en liten poetisk-grej-text med som tydligen också var opublicerad. Bjuder på den nu istället. Tyckte väl kanske den var för personlig då när jag skrev den. Men det är över nu.



Jag drar mig själv
i smutsen.
Allt för detta enda:
Att undvika ensamheten.
Och det blir billigt.
Jag blir billig.
Det som skulle vara fint,
Och dyrbart.

Och jag låtsas.
Och blundar. Och med all min tankekraft
Kan jag få dina händer,
till att säga: du är underbar och fantastisk.

Men när jag vaknar upp
Ser sanningen. I det vita ögat
Så vet jag.
Vi reducerar kärleken.
Till kroppar.

Men att vara den som går.
Frivilligt gå från skratt till tårar.
Tillbaka till min ensamhet.
Frivilligt gå från värme till kyla.
Det krävs styrka.
Och jag är så svag.
Svagare än svag.
Knäsvag.
Hos dig.




/ia.

fredag 6 maj 2011

jooooo.....

Ibland blir jag så besviken på mig själv.

För att jag lägger krokben för mig själv. För att det är mitt eget dumma jag som hindrar mig från saker som jag skulle vilja hända. För att min rädsla för misslyckande är större än modet att våga chansa och vinna och att jag på så sätt lägger band på och begränsar mig själv.


Till exempel: En person jag väldigt gärna skulle vilja lära känna. Och det skulle vi nog kunna göra också, om jag bara hade vågat. För personen, X, tar lite initiativ till kontakt då och då. Men eftersom jag är så himla rädd för att göra bort mig, framstå som dum etc. så vågar jag inte ta nåra intiativ överhuvudtaget. Så X tror väl att jag är världens stramaste, otrevligaste människa typ. Men det är ju bara för att jag är så himla blyg och hellre betraktar på avstånd, för då kan jag ju inte göra bort mig i alla fall och kan då gå ur det hela med hedern i behåll. Åhh fuck denna ständiga rädsla för att göra bort sig. För jag tror knappast jag är den enda som har den. Speciellt vi svenskar kanske, vi är så himelens rädda och måna om vad folk ska tycka och tänka om oss. Att vara korrekta och inte göra konstiga saker. (Förutom på fyllan då, då verkar människor kunna tänka sig att bete sig precis hur som helst).

Andra gånger den dumma rädslan styr: När man låter bli att fråga folk om saker, t.ex. om man ska hitta på något, för man är
mer rädd att få ett nej än man ser fram emot och tror och hoppas på ett ja.
Är det bara jag som kan vara så rädd för besvikelser att man försöker undvika att ha förväntningar och förhoppningar överhuvudtaget? Men hur kul är det liksom…? Ska man gå igenom hela livet på det viset kommer man ju inte vara med om mycket direkt. Ruttna bort kanske…

För att inte tala om vad rädslan för kilona, för vågen, för fettet gjort med mitt liv... Men den storyn hoppar vi just nu va, skulle bli lite långdraget.

Så ja, summan av kardemumman av detta inlägg: Jag är en blyg tönt. Haha.
Men jag ska försöka göra nått åt det… (bara det inte innebär att jag måste göra något utanför mina ramar som skulle kunna vara lite, lite pinsamt ;) )





/ fegis-ia! :)


Ps. jag gjorde en liten sån grej idag, vågade något och fick ett ja. Framsteg! Allt startar i tanken och beslutet.

puss!

torsdag 5 maj 2011

Mina tankar är så klara nu, alla frågetecken rätas ut. När bomben faller vill jag vara där du är.

.
.
Tack Gud för vänner. Nya och gamla.
Tack för umgänge och gemenskap.
Tack för träning och glädje.
Tack för välmående och friska tankar.
Tack för det lilla livet som växer.

/ia.

I thougt about you in a candybar

.
Till den som alltid tror att jag är så himla "hälsosam" & "sund":




inte riktigt såhär då men....



Äter lite lösgodis såhär kl. 09 på en torsdagsmorgon. allt för att bli på litte bättre humör. Och det hjälpte! :) (fast kanske inte så smart i längden att käka godis varje gång man drabbas av tristress. men ibland får man - man måste ju tänka på att man kan vara hälsosam mot sin själ också, inte bara kroppen... Och just nu var själens sugen på socker.)


Varför inte toppenhumör? Gick upp kl. 6 för att åka till ett möte i Borlänge kl. 8... Det mötet tog ca 15min. Så sen var det bara att åka hem igen. Känndes rätt ovärt. Så då köpte jag lite tröstgodis på vägen:)


Annan anledning till tristress: Ledig och har inte mycket att göra. Det tycker jag inte riktigt om. Men... ska försöka utnyttja dagen bra ändå. Så nu ska det bli en hemmafrudag med matbrödsbakning + städning. Och så borde jag plugga lite också... Men sen i em. tror jag mamma kommer förbi på en liten kaffestund och sen träning+hemgrupp ikväll det blir nice.


Och just nu håller jag på att bokar tågbiljetter till en Stockholmsweekend senare i maj. Det är riktigt riktigt nice! Längtar så efter att gå på Stockholmsgator igen och att få kramas och mysa lite med Madde, Olivia & Erica igen. Sånna grymma brudar!


Jaha, det var min dag det.
/ia.

onsdag 4 maj 2011

I say it best when I say nothing at all.

.



Psaltaren 36:8

Din nåd är dyrbar, o Gud,

i dina vingars skugga finner människor tillflykt

<3



/--

tisdag 3 maj 2011

men ett enda ont ord om dig har alltid fått mig upp i ringen.

Jag tycker synd om den som ska bo ihop med mig en vacker dag. När jag får mina eftermiddags-blodsockerdippar är jag ett monster! Eller beteer mig som en 3-åring typ. Inte så smickrande, speciellt inte när man tittar tillbaka på det i efterhand. MEN lugn, det finns ett enkelt botemedel: Sätt en kopp kaffe och en smörgås/banan framför mig så blir jag så snäll och gullig såååå igen :)

Fast man börjar lära känna sin kropp iallafall. På kvällarna när jag får plötsligt insättande illamående har jag lärt mig att: äta något saltat med extra salt på. Då går det över. Så då borde det ju vara det som är anledningen och inte så farligt att äta lite extra salt väl? Det händer ju i princip alltid efter svettiga träningspass så då borde det ju vara vad kroppen behöver.

När vi ändå är inne på ämnet: Vi har ju anmält oss till Tjejmilen nu. Känns lite läskigt, men mest spännande och sporrande än så länge. Idag blev det årets första Jungfrubergs-tur. Gick inte överdrivet bra men inte överdrivet dåligt heller. Tror jag iallafall är bättre form än samma tid förra året, så det kan man ju glädjas åt.

Och idag har jag varit en duktig sjuksköterskestudent. Och på den fronten kan jag behöva allt självförtroende som nånsinn går att få. Så förbenat läskigt att det börjar närma sig eximinationsdagen... Men idag är jag nöjd och glad med min insats. Det kanske finns hopp för den blivande yrkeskarriären trots allt.


godnatt!
(och hoppas bara ingen går förbi mitt öppna fönster nu ikväll. för jag lyssnar på musik som jag skulle skämmas att erkänna att jag lyssnar på. Men Jessica skulle vara nöjd om jag säger så, haha.)

/ ia

söndag 1 maj 2011

Du har varit ute i världen i flera år när jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå



"Alla andra har så roliga liv"

Jag tror faktiskt inte att jag är den enda som tänkt så. Varit avundsjuk på de där som reser världen över och gör massa roliga grejer. Eller de som hittar på massa här hemma, de som alltid är i full gång, har massor av vänner, underbara flick/pojkvänner som de jämt gör roliga romantiska grejer tillsammans med. Eller dom där som pluggar till de där coola yrkerna, som blir något speciellt, något som har bra anseende. De där som vågar bryta upp och flytta till nya häftiga ställen och träffar nya spännande människor. De där som verkar ha livet-är-en-fest inställning jämt. De där som verkar ha en bra relation till Gud och kan påverka människor i sin omgivning. Och så vidare... Ni fattar.

Har tänkt lite på det här och kommit fram till nåra saker:
- att alla andra jämt har roliga, spännande liv är nog inte en helt sann bild.
- ha tålamod, allt behöver inte hända nu
- se till att våga försöka förverkliga sina drömmar

Angående punkt ett sa min mor nåra kloka ord som gav mig en tankeställare. Typ såhär "tror du inte att det kan bero på facebook och alla bloggar och sånt som du tror att alla andra gör så roliga saker hela tiden" Och jo faktiskt, för ofta är det ju just när man gör något kul/spännande man delar med sig det till andra, t.ex. genom facebook-statusar. Och de flesta delar väl hellre en "Har bokat min drömresa till USA i sommar - det kommer bli awesome" -status än en "idag känns allt trist och jag känner mig ensam" -status. Och så tror vi att alla andra gör häftiga grejer hela tiden. Så om någon fått intrycket av mig att jag har ett coolt häftigt roligt liv pga facebookstatusar och liknande ber jag om ursäkt, jag lever ett helt vanligt mainstream liv som ibland är kul och ibland inte.

Punkt två: Jag drömmer om att resa, få se mycket av världen, andra länder, kulturer osv. Så då blir jag lätt så avundsjuk på de som reser nu. Och känner att jag inte gjort nånting vettigt av mitt liv och att jag bara har tråkigt. MEN, jag var efter studenten inte redo att ge mig ut i världen. Jag visste vad jag skulle vilja plugga till, så då började jag med det. Och just då var jag inte redo att flytta hemifrån heller. Och sedan när man väl börjat plugga blir man ju ganska fastlåst här. (Även om jag iallafall tog sabbatsår och hade mitt bibelskoleår i Stockholm - så fett värt! Och förresten trivs jag i Falun också för den delen.) Men grejen är ju den att jag har ju min chans sen. När alla de som varit ute och rest i nåra år bestämmer att nu måste de hem och plugga, då kanske det är jag som är ute och reser och tycker att jag har världens mest fantastiska jobb och kanske har träffat nån själsfrände och livet leker. Att ha tålamod att stå ut med att min bästa tid kanske inte är just nu, men jag håller på med en utbildning som kan ta mig mot mina mål... Och då kanske jag måste stå ut med att ha lite tråkigt just nu. Och kanske måste ha tålamod med Gudsrelationen också. Att de prövningar som man går igenom kommer leda till något bra såsmåningom, att man lär sig, formas, blir ödmjuk, Gudsberoende osv. Även om det ibland bara känns som man går vilse och går sönder.

Punkt tre: Man måste göra något själv också. Påminna sig om att man måste våga ta tag i saker för att kunna uppfylla det man drömt om. Det går inte alltid, man kan inte fixa allt själv, man kan t.ex. inte bestämma sig för när kärleken kommer. Men man kan tänka igenom vad det är man drömmer om och hur man skulle kunna göra för att komma dit. Vill man ut och resa så måste man ju ta tag i det också. Vill jag jobba utomlands måste jag fixa en del och våga släppa taget, lämna tryggheten. Vill jag träffa nya människor måste jag vara öppen för det.

Och jag tror det också är viktigt att inte ta på sig andras drömmar, vad man borde vilja göra i livet. Alla vill inte flytta till storstäder och ha coola välbetalade yrken. Alla vill inte skaffa villa, vovve, Volvo och barn. Alla vill inte ut och resa och se massa olika länder och kulturer. Alla vill inte göra karriär. Alla vill inte festa tre dagar i veckan. Alla vill inte ha 100 vänner. Alla vill inte kunna shoppa för tiotusentals kronor. Alla vill inte bli mest vältränade och ha snyggaste kropparna.

Vad vill du göra med ditt liv?
Ta reda på dina drömmar, våga försöka uppfylla dem. Men ha tålamod. "Living the dream" kanske inte funkar jämt, livet är inte sådant.


Argumentera gärna emot om ni tycker jag är helt ute och cyklar.

Kram
/ er ia.