träningsglädje

.

- Jag har aldrig förut tränat så här mycket.
- Jag har aldrig förut tränat så här hårt.
- Jag har aldrig förut känt mig så här stark.
- Jag har aldrig förr haft en sån här träningsglädje!

Förut i perioder när jag tränat mycket har jag jämt känt mig så sliten, vissa pass tvingat mig själv att träna, bara för att få bort obehagskänslorna (har lärt mig att ångest är ett starkt ord som man ska vara lite försiktig med…).
Hursomhelst, jag är så himla glad, för nu tror jag dels att kroppen vant sig vid en rätt hög träningsdos men framförallt tränar (och äter) jag mycket mer effektivt och smartare än förr. Duktigt av mig att hitta lite mera rätt. Så att kroppen pallar 6 dagar per vecka eller träning 7dar i rad utan att gå under.

Hur är jag smartare nuförtiden då?
Jo, det jag kör, kör jag hårt, men försöker vila andra delar av kroppen. T.ex. såhär: har jag varit på spinning, sprungit eller gymmat ben nåra dar i rad vet jag att jag måste vila benen 1-2 dagar för att inte bli helt stum (det var främst benen som tog stryk förr). Men det innebär ju inte att man behöver vila helt. Kan man t.ex. köra mage, triceps, axlar ena dagen på gymmet. Och typ bröst, biceps, skuldror den andra. Plus nån promenad. Så har man vips vilat benen i två dagar, de är pigga och fit for fight igen, medan man blivit sjuuukt tränad på överkroppen undertiden ;) Och sen behöver ju de musklerna ha sin vila i nåra dar, så då kan man köra lite löpning, spinning, ben/rygg-gym nåra dar igen. Och så kan man rulla på. (Jo såklart det kan vara vettig med nån heldagsvila ibland också)

Och så det där med maten då. Att äta smartare, hur gör jag det? Jo, förr trodde jag att jag fick lov att äta mycket innan träning för att jag skulle orka. Och sen kunde jag äta skitlite/dåligt efteråt för då tyckte jag att jag redan fått min ranson för dagen, och att det ju inte var så långt att ”stå ut” till frukost. Inte konstigt att mina stackars små benmuskler blev jätteslitna när de inte fick någon mat (protein) som kunde bygga upp dem igen efter nedbrytande träning.
Jag äter fortfarande nått innan träningen, men inte lika mycket. ( = annat positivt -> mindre problem med sura uppstötningar.) (haha, gosch vad fräsch info jag ger om mig själv här nu alltså). Och så äter jag mer efter träningen istället. Och försöker äta bra saker som bygger upp, typ ägg, keso, blodpudding, fisk. (Köttfronten undviks dock i stort sett).
Och så gör ju säkert värmen, ljuset och att jag kommit mer tillrätta med min järnbrist såklart att man blir piggare på träning. (och kanske lite fina saker att titta på i gymmet)

Det enda som irriterar mig nu är ju att det här hade man väl kunnat listat ut tidigare. Om man varit bättre på att lyssna på goda råd om vila och mat. Men man är ju född till att vara så förbannat envis så man måste lära sig av sina egna misstag och inte kan lyssna på andras tips. Så gör jag jämt. Lite korkat ja.

Och faktum är (törs knappt säga det här för man blir så rädd för bakslag då…)
Men det var längesen jag kände mig så frisk. På ät-fronten alltså. Nu när jag tränar hårdare än nånsinn förr (med glädje!) så är också matnojan mindre. Känner att jag kan äta. Att det inte spelar så stor roll. Är inte så fokuserad vid vågen (klarade nyss 2,5veckor utan vägning!) så länge jag känner mig stark och pigg och märker att jag kan ha mina gamla kläder igen, som jag kunde ha innan Stockholmsåret.

Ja, jag har nog inte på flera år, sen skiten började, känt så lite frustration och förakt för min kropp. Jag är glad att jag har den, att den bär mig, att den gör att jag kan träna. För det är ju det jag älskar! Så då måste ja väl helt enkelt tycka om den kropp som gör att jag kan göra det jag älskar.

Min idol och mina gener, haha! : )

/ia