Where is life in this town?

-
-
Också en gammal text jag skrev på Betel (fast jag tror inte att jag lagt ut den förut...). Jag är dålig på att ta mig tid att skriva sånt numera. Och dåligt med inspiration och fantasi.
Men hursomhelst. När jag läste den här blev jag på nått vis glad. För att det känns inte som jag ser världen lika svartvitt som då. Att jag är lite mer hel än då... Ser lite mera ljus än i den här mörka, men sanna, texten. För jag tror trots allt att vi, var och en, är lite förstörda. Att allt inte är perfekt, som det var tänkt en gång.


Fem sinnen:

Min Gud, min Gud…
Jag ville se.
Se din underbara värld, med oförstörda ögon. Se din vackra natur, se det perfekta i varje människa jag möter här.
Men mina ögon har skadats. Och jag ser bara trasigheten, det förstörda, alla sprickor i fasaderna. Det gråa, betongen, regnet… en osminkad verklighet.

Min Gud, min Gud…
Jag ville höra.
Höra ljudet från ett paradis, ett porlande vattenfall, ljudet av en mild sommarbris. Jag ville höra en ljuv stämma som säger: jag älskar dig.
Men mina öron har skadats. Och jag hör skriken, dånet, larmen. En blödande värld, en värld där fasorna får människor att skrika, gråta. En högljudd klagan, var det här allt?

Min Gud, min Gud…
Jag ville känna doften av din ljuvlighet.
Av sommarens blommor, av nytvättad babyhud. Dofter som bara väcker fina minnen att le åt.
Men mitt luktsinne är skadat. Det luktar bränd hud. Det luktar hat, själviskhet, aska, fattigdom och avgaser.
Som ett tjockt täckte, en dimma omöjlig att ta sig igenom.

Min Gud, min Gud…
Jag ville smaka på ditt rikes härlighet.
Känna smaken av ett nytt vin, det fullkomliga, det perfekta. Smaken av kärlek, närhet och värme. Sötman i årets första jordgubbe, smaken av din älskades kyss.
Men mitt smaksinne är skadat. Det smakar beskt. En smak av bitterhet. Bara salta tårar på min tunga. Gud, när tar sorgerna slut?

Min Gud, min Gud…
Jag ville känna. Känna din närvaro i hela vår skapelse. Känna solen värma min hud, ömma smekningar av en modershand, den brinnande huden av fingertopp mot fingertopp.
Men min känsel är skadad. En förlamning. Kalla vindar av hårdhet som får mig att krypa ihop, liten, mindre, minst… Knivar genom kroppen, blodet, skorven, ärren under mina fingrar. När kan vi ta på varann utan denna hinna av tillgjordhet?

Min Gud, min Gud
Ge mig min syn, min hörsel, min lukt, min smak och min känsel tillbaka. Fader vår som är i himlen, tillkom med ditt rike och gör mig hel.
/ia, typ våren -10 kanske?


godnatt fina vänner!
/ia.