-
(plitade ner de här orden för några kvällar sedan. För det händer ju rätt ofta att kvällen kommer och man inser att man hela dagen har haft fokus på helkonstiga grejer. Som hur man ser ut och presterar osv. När man kanske borde fokusera lite mera på att vara medmänniska)
Åh herregud. I nån stund av klarsynthet, när jag hittar boken ”Livet jag längtar efter” längst ner i bokhyllan slår mig insikten hur långt borta jag är.
All fåfänga, träning, utseende, killar, fester … allt man bekymrar sig för. All min snarstuckenhet, allt patetiskt, all besvikelse, all lessenhet, all självcentrering. All min upphängdhet.(Haha, tjejer, kommer ni ihåg ordet?)
Jag har det stundvis väldigt bra, för det finns glädje i det där ovanstående. Och det är inte det att jag känner förakt för mig själv för det liv jag lever. Bara sorg, för jag tror det hade kunnat vara allt det där men också så mycket mer… Om jag hade haft mitt hjärta vänt åt rätt håll.
Och nu kanske det här låter jättedeppigt. Men jag känner det inte alls så. Mer en insikt i hur mycket mer rätt riktning saker i livet kan ta. Vilka möjligheter, vilken chans. Bara jag inte har tappat bort hjärtat innan jag är där.
Och lugn. Den 22 augusti 2010 gav jag ett löfte, om att aldrig mer tillbaka gå. här finns det beskrivet. Det är det största löftet jag nånsin gett och som jag har för all avsikt i världen att hålla.
Så sov lugnt, det tänker jag göra.
Puss. /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar