Sommartid. Jag är tystnaden och vinden.

Hittade en liten poetisk-grej-text med som tydligen också var opublicerad. Bjuder på den nu istället. Tyckte väl kanske den var för personlig då när jag skrev den. Men det är över nu.

Jag drar mig själv
i smutsen.
Allt för detta enda:
Att undvika ensamheten.
Och det blir billigt.
Jag blir billig.
Det som skulle vara fint,
Och dyrbart.

Och jag låtsas.
Och blundar. Och med all min tankekraft
Kan jag få dina händer,
till att säga: du är underbar och fantastisk.

Men när jag vaknar upp
Ser sanningen. I det vita ögat
Så vet jag.
Vi reducerar kärleken.
Till kroppar.

Men att vara den som går.
Frivilligt gå från skratt till tårar.
Tillbaka till min ensamhet.
Frivilligt gå från värme till kyla.
Det krävs styrka.
Och jag är så svag.
Svagare än svag.
Knäsvag.
Hos dig.

/ia.