torsdag 30 juli 2015

De blandade känslorna inför Afrika

Känslorna inför det här med att åka till Afrika har varit lite blandade, såklart, annat vore väl konstigt?

När jag först ansökte så var det väl mest som en spännande dröm, en längtan, ett hopp om ett äventyr. Ett pirrig undran om hur det skulle kunna bli. När jag sedan först fick reda på att jag var intagen, men jag ändå inte visste när jag skulle få åka, så var det ju fortfarande mest pirrigt, och lite som en triumf att jag hade kommit in. Ett Ha! -jag ska ut på äventyr. Men det kändes fortfarande inte så verkligt,  mest som något spännande men diffust.

Sedan, när jag fick reda på att det inte fanns en plats för mig så blev jag väldigt besviken. Jag trodde ju liksom att det var klart att jag skulle få åka. HÄR kan man läsa lite om mina känslor just då. Ganska dystra.

Sedan, när jag fick det slutgiltiga beskedet att jag faktiskt hade fått en reservplats, blev jag såklart glad. Väldigt uppspelt och lite småstressad.
Men då kom också de lite konstiga känslorna av småpanik och känslan av att inte vilja åka. Kanske är det en naturlig reaktion när ett beslut är taget och det inte finns någon återvändo. Självklart kändes det fortfarande roligt och pirrigt också, men det är ju när det är för sent att ångra sig som man inser vad det är man tackat ja till. Haha. Det var nog mest känslan av att det blev så verkligt som skrämde mig lite?
När man tror att man bara ska vara här hemma och inte åka iväg då tycker man att allt känns trist, tråkigt, grått och på rutin. Och sedan när man ska få åka hemifrån så inser man vad man har här hemma, att man ju faktiskt tycker om de där rutinerna, vad man kommer missa här hemma, vad och vilka man kommer sakna och så vidare.

MEN.
Sverige står ju kvar.
Och jag tror jag behövde nån vecka på mig att landa i beslutet, inse vad det är jag ska göra. Och nu när jag dessutom också fixat klart det mesta praktiskt så som vaccinationer och intyg, flygbiljetter, försäkringar etc. så börjar glädjen och förväntan ta över mer och mer igen. Visst, det känns läskigt såklart, men jag är ändå väldigt glad att jag ska göra det här. Det är en chans man kanske inte får så många gånger i livet och jag vill ta den.

Dessutom känns det ju tryggt och bra, grunden i det hela, att detta är något som jag tror att Gud har planerat för mig, att min vilja och hans vilja (faktiskt, haha) ligger i synk denna gång. Och då kan det väl inte bli annat än bra även om det säkert inte blir som jag har tänkt mig. Det blir saker sällan här i livet har jag märkt. :)



Kärlek! /ia

onsdag 29 juli 2015

Skapandets längtan

Jag drömmer om att skapa.

Skapa någon form av hantverk, något användbart, något beständigt, något rejält och vackert.
Skapa minnen för livet, upplevelser från resor världen över, olika kulturer, olika syn- ljud- och luktintryck, minnen från olika människor och platser som påverkar mig till att bli den jag är.
Att kunna avbilda det vackra, dela med mig av det i bild och text, att kunna skapa en plattform där jag får dela med mig av det jag tycker är viktigt i livet.
Skapa ett hem, ett eget kärleksfullt hem, ett hus med en själ och just våra personligheter avspeglade i en blandning av gammal och nytt, funktionellt och vackert.
Skapa en familj, att kunna överföra all den kärlek som går, allt det vi lärt oss av livet, till en ny generation.

Jag drömmer om att skapa.
Skapa en kropp som är stark, fast och hållbar, som gör att jag kan hålla huvudet högt och ryggen rak, en kropp som bär mig och som jag själv kan bära med stolthet. Starka muskler och ett stort, starkt hjärta.
Skapa vänskapsrelationer som är starka och hållbara, hållbara livet ut.
Skapa en Gudsrelation och Jesustro som blir något mer än min privata ensak, något som ska få påverka hela mitt liv och skina igenom, i min personlighet, i mina val, i min livsstil, vare sig jag vill det eller inte.

En bild från Högakustensemestern

Jag drömmer om att skapa. Som ett tack till Skaparen vars avbild han skapat oss till.

Kärlek! /ia

måndag 27 juli 2015

Bonussemestern

Min riktiga semester tog ju slut för två veckor sedan men då jag tog åt mig några extra nätter första veckan jag jobbade fick jag i gengäld ledigt de dagar jag skulle jobba förra veckan, så det blev alltså en hel veckas sammanhängande ledighet, nästan som en bonussemestervecka alltså:) Man tackar!

Och då M. fortfarande hade semester också så passade det ju extra bra och vi beslöt oss för att åka på en liten roadtripp i södra Sverige för att hälsa på Mickes syskon, något vi inte hann med under den 'ordinarie' semestern.

I måndags, direkt efter mitt nattjobb, (hu!) packade vi bilen och drog till Göteborg, M. körde så jag fick iallafall någon timmes slummer i bilen. I Göteborg var vi i två dagar där vi bland annat gick på Liseberg en dag, var lite på stan, klättrade klättervägg och faktiskt fick njuta lite av solen lite grann ibland.

Sedan drog vi oss upp längs Västkusten till Ljungskile där M.s syster och hennes sambo nyss köpt hus som det var första gången vi hälsade på i. Supermysigt, gammalt, men fräscht renoverat hus ute på landet. Och till min stora förtjusning så hade de skaffat kattunge för ett tag sen, Tessla den supersöta! Kattgalen som jag är :)
Efter ett par trevliga dagar hos dem med bland annat lite Kite-surfning (inte för mig, blåste alldeles för mycket), hundpromenader, filmkväll etc. så åkte vi sedan vidare mot Linköping. Där bor Mickes bror, sambo samt deras 1-åriga son Henry. Även de har flyttat till nytt hus sedan vi var där sitt så det var en riktig hus-spanings-semester vi var ute på. Kul att få se hur folk bor tycker jag och R & A har ett helt nybyggt hus som var superfräscht och mysigt med.
Vädret var väl inte riktigt på vår sida dessa dagar så vi hängde mest hemma, men det var kul det med. Blir aldrig tråkigt med en vild ett-åring i huset :)

Igår drog vi oss hemåt igen, M. började jobba idag och jag börjar imorgon. Idag har jag ägnat mig åt uppackningsfix samt allt som ska bli klart inför Afrikaresan, det är ju mycket med olika vaccinationer, intyg och såvidare som ska fixas.

En bild på Veronica och Freds hund Loke. En sån fining!:)

Lite fler bilder från semestern kanske kommer senare.

Så nu vet ni vad förra veckans bloggfrånvaro beror på. Mycket bloggfrånvaro från min sida har det varit faktiskt, men jag kommer självklart försöka blogga när jag är på Madagaskar och även nu innan, så ni får följa med i uppladdningen lite :)


Kärlek!/ia

söndag 19 juli 2015

Bla, bla, bla....Det finns en anledning till att vi har två öron och en mun, eller hur var det?

Ibland känns det lite krasst som att man kan dela upp människor i två kategorier: de som bara pratar (och därmed tänker?) på sig själva i kategori ett,  och de som visar intresse för andra människor i den andra kategorin.

Jag attraheras mest av den andra nämnda sorten.


Självklart kanske det inte är så enkelt och så svartvitt. Självklart pratar alla om sig själva ibland, det måste man ju få göra. Men det som nästan får mig allergisk är de där människorna som endast berättar om sig själv, vad de varit med om, sina problem, sina eventuella sjukdomar och som efter nån timmes malande om sig själv eventuellt ställer en liten motfråga om nånting som har med något annat än dennes egna liv att göra.
Jag skulle vilja spela in ett samtal med en sån här person för att sen spela upp det för dem själva, kanske skulle de då kunna se något mer objektivt på sitt beteende?
Vill liksom inte döma någon, tycker nog mest synd om dem beter sig såhär, de inser nog inte själva hur missprydande det är att hela tiden prata om jag, min, mitt utan att visa intresse för andra människors liv?

(Och hoppas ju därmed innerligt att jag själv inte tillhör denna gruppen. Jag tycker oftast att jag lyssnar mer än jag pratar, men vem vet, jag kanske bedrar mig själv, hehe)

Det jag menar är inte att jag anser att man i vänskapsrelationer alltid måste prata 50% var varje gång man ses, någon gång kanske den ena har mer att berätta och nästa gång den andra. Det jag vänder mig mot är när det gång efter gång upprepas samma ältande av den enes liv medan nästan ingen motfråga till den andre ges.
Eller det exemplet när man träffar en ny människa för första gången och man efter ca en timmas samtal vet det mesta om dennes liv medan denne vet ingenting om dig eftersom den inte frågat något utan bara malt på om sitt eget. Att vuxna människor som ska anses kloka kan bete sig så?

Och den kanske allra svåraste frågan, hur säger man till en vän eller en bekant på ett 'snyggt' sätt att denna kanske bör ändra sitt beteende litegrann?

Nu känner jag mig som en missunnsam gnällig kärring typ och kanske är det bara jag som reagerar extra starkt mot det här? För att jag själv är den lite tystlåtna typen som sällan 'armbågar' mig in i ett samtal; jag väntar på att bli inbjuden genom att motparten visar att den är intresserad av det jag har att säga. Visar den inget intresse, då säger jag inget.

Och det är ju faktiskt ganska få, som jag känner i alla fall, som detta gäller. Tycker överlag att mina bekanta och vänner är alldeles underbara och där vi har relationer där man både ger och tar. Så som det ska vara!


  1. Kärlek! /ia

onsdag 15 juli 2015

Going to Africa

Jag tänkte att nu kanske det är dags att sluta mummla och hymla om det där jag varit lite hemlighetsfull med de senaste månaderna. Typ HÄR och HÄR.

Det har gått undan på slutet, allt gick så fort och det känns upp och ner och konstigt och spännande och ledsamt på en och samma gång (ska skriva om mina blandade känslor inför detta i ett annat inlägg tänkte jag). Men mest spännande, tror jag.

Egentligen känner jag mig inte ens redo att skriva om det ännu, skulle vilja suga på karamellen ett tag till och berätta för alla de jag räknar som nära öga mot öga istället för att berätta om det på bloggen, men det är ju så snart att det inte ens riktigt finns tid för det.
Jag skulle personligen för min egen del också vilja suga på karamellen, låta det landa och smälta in men det känns inte riktigt som jag hunnit det heller, än iallafall, och nu är jag mitt inne i en massa förberedelser som måste fixas och det ganska illa kvickt.

Hursomhelst.

Jag ska åka till AFRIKA och arbeta som sjuksköterska där två månader i höst. Och som sagt, det gick undan när jag väl fick slutgiltiga beskedet så redan den 30 augusti (känns skitsnart ju!) så ska jag vara på plats. Jag ska till MADAGASKAR och arbeta för en amerikansk, kristen organisation som heter Mercy Ships och alltså är ett sjukhus på ett stort fartyg som lägger till i hamnar i olika länder och hjälper människorna där. (Läs mer på deras hemsida HÄR om ni är intresserade)

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hur gick då det här till?.
Har inte velat skriva om det så jättemycket på bloggen innan jag visste nånting men redan i januari i år började jag kolla upp möjligheterna att få åka med Mercy Ships. Jag kände till dem sedan länge och det var faktiskt en dröm redan innan jag pluggade till sjuksköterska att få göra detta, och att åka till Afrika har nog varit en dröm i iallafall 15 år.

Min plan från början var att använda min semester och åka cirka fyra veckor någon gång under våren eller sommaren, men det visade sig att minimumtiden för att få ansöka för att jobba som sjuksköterska var två månader. Så då lade jag det projektet åt sidan, tänkte att det skulle innebära en massa krångel med jobbet att få åka iväg i två månader samt att det kändes som lång tid att vara borta hemifrån.

Men den där längtan och drömmen i mig ville inte försvinna och det kändes som att det var en längtan nedlagd av Gud, det jag verkligen verkligen skulle vilja göra, och jag bad mycket över det, och så i mars/april nån gång sökte jag då ändå en tjänst som sjuksköterska på skeppet, i två månader, där det kunde bli nån gång mellan augusti i år till juni nästa år. Jag skrev i ansökan att jag behövde veta minst tre månader innan för att min arbetsgivare kräver det (jo, jag var beredd att säga upp mig om jag blev antagen, inte för att jag inte trivs på min nuvarande arbetsplats utan för att denna dröm och längtan är så stor).

I april fick jag veta att jag var antagen men inte när mellan augusti 2015-juni 2016 det kunde bli aktuellt för mig att åka. Men ändå väldigt glad och pirrig att det skulle bli av :) Pratade ändå inte så högt om det med alla eftersom jag inte visst när.
Sedan i juni när jag inte hört något på ett tag mejlade jag och kollade och då skulle jag inte få någon plats för att det var fullsatt, så jag hamnade på någon sorts reservlista (utan nån aning om hur stor sannolikheten var att jag trots allt skulle få en plats). Besvikelsen då, när jag trott att min dröm skulle gå i uppfyllelse, för att sedan inse att det inte alls var så, den var stor....

MEN knappt en vecka senare fick jag veta att det fanns en reservplats och att det alltså var redan nu i slutet av augusti. De ville ha besked fort, och ja allt gick undan, mitt beslut att ta denna plats, min ansökan om tjänstledigt som gick igenom (halleluja, det hade jag knappt vågat hoppats på!) - så det blir 6 veckors tjänstledigt och 2 veckors semester medan jag är där.

Det kan göra lite, lite ont i hjärtat att det är just i september och oktober jag ska vara borta eftersom jag älskar den svenska hösten, det är något av min favoritperiod på året MEN jag vågade liksom inte riskera att säga nej till den här reservplatsen och sen kanske inte bli erbjuden någon mer.
(Och JA det gör mycket ont i hjärtat att jag ska vara ifrån M i två månader, men det får också skrivas mer om i nått annat inlägg...)

Och tja... nu håller jag på att förbereda mig som bäst, det är ju som sagt var inte så jättelång tid innan jag åker, och det är visum, flygbiljetter, vaccinationer, försäkringar och allt sånt där som ska fixas....

Ja nu vet ni.
Drömmen, äventyret, det läskiga men spännande.

En Instagram-semesterbild på det... Den dagen och kvällen var ljuvlig och magisk. Och tröttsam i benen :)

Kärlek! /ia

tisdag 7 juli 2015

Mobillös

Semestern var fantastisk! Helt fantastisk. Vi kom hem inatt och håller på och packar upp och sånt nu, jag ska berätta mer sedan och kanske visa lite bilder.
Min mobil har inte fungerat sedan i fredags, ska ner på Telia nu och se om jag kan få lite ordning på det, men om någon hört av sig via sms eller ringt sedan i fredags eller vill mig något idag eller kommande dagarna kanske det är säkrast att höra av sig på facebook.
Har varit rätt skönt att vara mobillös och istället njutit av den vackra naturen och endast M.s sällskap i fulla drag.

Sov-utsikten från tältet en natt på vandringen

Chip hej,
Kärlek! /ia