söndag 19 juli 2015

Bla, bla, bla....Det finns en anledning till att vi har två öron och en mun, eller hur var det?

Ibland känns det lite krasst som att man kan dela upp människor i två kategorier: de som bara pratar (och därmed tänker?) på sig själva i kategori ett,  och de som visar intresse för andra människor i den andra kategorin.

Jag attraheras mest av den andra nämnda sorten.


Självklart kanske det inte är så enkelt och så svartvitt. Självklart pratar alla om sig själva ibland, det måste man ju få göra. Men det som nästan får mig allergisk är de där människorna som endast berättar om sig själv, vad de varit med om, sina problem, sina eventuella sjukdomar och som efter nån timmes malande om sig själv eventuellt ställer en liten motfråga om nånting som har med något annat än dennes egna liv att göra.
Jag skulle vilja spela in ett samtal med en sån här person för att sen spela upp det för dem själva, kanske skulle de då kunna se något mer objektivt på sitt beteende?
Vill liksom inte döma någon, tycker nog mest synd om dem beter sig såhär, de inser nog inte själva hur missprydande det är att hela tiden prata om jag, min, mitt utan att visa intresse för andra människors liv?

(Och hoppas ju därmed innerligt att jag själv inte tillhör denna gruppen. Jag tycker oftast att jag lyssnar mer än jag pratar, men vem vet, jag kanske bedrar mig själv, hehe)

Det jag menar är inte att jag anser att man i vänskapsrelationer alltid måste prata 50% var varje gång man ses, någon gång kanske den ena har mer att berätta och nästa gång den andra. Det jag vänder mig mot är när det gång efter gång upprepas samma ältande av den enes liv medan nästan ingen motfråga till den andre ges.
Eller det exemplet när man träffar en ny människa för första gången och man efter ca en timmas samtal vet det mesta om dennes liv medan denne vet ingenting om dig eftersom den inte frågat något utan bara malt på om sitt eget. Att vuxna människor som ska anses kloka kan bete sig så?

Och den kanske allra svåraste frågan, hur säger man till en vän eller en bekant på ett 'snyggt' sätt att denna kanske bör ändra sitt beteende litegrann?

Nu känner jag mig som en missunnsam gnällig kärring typ och kanske är det bara jag som reagerar extra starkt mot det här? För att jag själv är den lite tystlåtna typen som sällan 'armbågar' mig in i ett samtal; jag väntar på att bli inbjuden genom att motparten visar att den är intresserad av det jag har att säga. Visar den inget intresse, då säger jag inget.

Och det är ju faktiskt ganska få, som jag känner i alla fall, som detta gäller. Tycker överlag att mina bekanta och vänner är alldeles underbara och där vi har relationer där man både ger och tar. Så som det ska vara!


  1. Kärlek! /ia

Inga kommentarer: