måndag 31 mars 2014

kärlek. sol. livet. i bilder.

när man inte har tid, eller tar sig tid, för att blogga och skriva så mycket man vill och de inläggen man vill.... för att man istället är ute i naturen och vårsolen, promenerar, joggar eller åker bräda.... eller träffar vänner, är i kyrkan, myser med Micke eller städar lägenheten..... ja då får det helt enkelt lov att vara så.

men jag bjuder på lite av mobilens (ibland suddiga) bilder från de senaste dagarna så ser ni lite av vad jag haft för mig iallafall :) 

våråkning. så fint!

katten! som vill vara med överallt...


morgonpromenad

katten 2. frukoststund, hon placerad på magen.
avklarad löprunda

lugna morgonstunder
gymmet

morgonpromenad runt Gruvan






vårfint i köket
stretch ute efter en till löprunda. varmt och skönt!
chill i solen i backen

eftermiddagssol på uteplatsen i Baggbo. med lilla E. i bakgrunden, snart storebror :D

jag ÄR så tacksam för livet. gärna med lite sol. (och framförallt, människorna omkring mig)

kärlek! /ia

fredag 28 mars 2014

att inte sura och tappa modet

i Bibeln finns det uppmaningar om att om någon ber om något av oss/tar något från oss så ska vi inte kräva att få det tillbaka. och hur lätt är det? 

Men. det går att bestämma över sitt eget liv, över tankarna man tänker, hur man hanterar saker. Man kan inte påverka det som sker, men hur man tar det som sker. (hur många gånger hade du inte hört det innan?, haha)

och för att förtydliga detta tänkte jag ge exempel. på när jag t.ex. blivit bestulen på saker. och valt att inte förstöra för mig själv genom att älta det.

som jag skrev nyligen i min sista/senaste reseskildring så blev jag ju av med min kamera. surt. inte så mycket för penningvärdet av kameran i sig, utan för alla bilder jag tagit längs vägen. mina resebilder som för alltid är borta. de hade gärna kunnat få tagit kameran om jag bara hade fått ha mitt minneskort kvar.
så jag hade kunnat blivit oändligt arg på den som snodde den. och på mig själv eftersom det var jag som klumpigt nog la ifrån mig kameran, glömde den och var borta ca 5 min.

Men. taget är taget, gjort är gjort. vad hjälper det att jag tänker på det, grämer mig, blir ledsen, arg. ingenting, absolut ingenting. jag förstör bara för mig själv om jag ältar det och låter det förstöra en annars fin dag.
och jag tror inte ett dugg på hämnd. 
förhoppningsvis så behövde den som tog kameran pengar och fick ut nått vettigt av det. jag får leva med den förhoppningen.

samma den gången när min cykel blev snodd. surt. men den var borta och jag förstört mest för mig själv om jag blir sur, bitter, ältande.

om någon tar något av ens hjärta, en själ, ens kropp eller av ens stolthet och respekt så kan det väl vara ännu svårare att gå vidare och förlåta. men jag tror det är ett måste för att inte förstöra för sig själv. bitterhet är farligt och man tjänar ingenting till på att vara en människa som är otrevlig mot andra.

förlåtelse är stort och förlåtelse är kärlek!

vacker bild Micke tog för nån vecka sedan när han cyklade upp till toppen av hoppbackarna.
Falun by night
peace! /ia

onsdag 26 mars 2014

bäbisväntan och längtan

jag ska ju bli moster, igen, för andra gången. vilken lycka! 

det fick jag reda på tidigt tidigt, lite i förtid eftersom jag skulle åka iväg till Indien/Nepal då. att vara först utomstående med en sådan stor lycko-nyhet, det är ju nästan för svårt.
(hur skall det då inte vara att vara förälder och man vill berätta för allt och alla om lyckan inombords och så 'får' man inte fören en massa veckor senare??)

hursomhelst, det var inte det jag hade tänkt att detta korta (jag korta inlägg? ha -skämt! ;) ) inlägg skulle handla om.

för sen när jag/vi kom hem från våra resor berättade Micke att hans bror också skulle ha barn. deras första, och M.s första syskonbarn. stort!

kul tänkte jag, att vi båda ska få syskonbarn och det samma år dessutom.
sen.... visade det sig att båda skulle få sina söta bäbisfötter utkläckta i maj månad.
ännu fränare, tänkte jag. att vi ska få syskonbarn samma månad. då kan man ju liksom jämföra dem hur de växer och utvecklas och ja.. coolt.

och sen när vi var i Sälen tillsammans med M.s bror och hans tjej så frågade jag när hon var beräknad att föda. 18 maj. ok.
frågade mamma när det var syrran var beräknad... jo, 18 maj.

hur coolt är inte detta alltså? hur coolt som helst tycker jag iallafall. det innebär ju att de små barnliven är 'tillverkade' och fick sitt liv typ samma dag. yeah!

sen är det ju givetvis så att de kanske inte alls kommer födas den 18 maj nån av dem, att nån blir tidigt och nån sen och så. spännande att se vem som får bli moster/farbror först denna gång, säkert M., eftersom alla i vår släkt har det draget att vi är lite sena och sega, haha. Lilla Edvin var ju t.ex. nästan två veckor länge inne i magvärmen.


men hursomhelst. jag tycker det är fränt. hur stora är oddsen liksom att ett par som mig och M, båda har syskon som råkar skaffa barn (vilket man kanske inte gör varje dag direkt) och det blir samma dag. att mamma och M.s mamma ska bli farmor/mormor samma dag, osv, osv.

vilken häftig slump/sammanträffande skulle man kunna säga nu. men det finns ett liiiiitet problem. jag tror ju inte på slumpen!... 
vad ska vi då tro? jo, kanske att Gud har humor. att han har tajming. att han har tankar. att det finns nån mening med allt. att dessa 18-maj barn är sjukt efterlängtade och välsignade. 


spännande med små bäbisar och graviditeter tycker jag. i den åldern man kommit upp i nu så omger man ju sig med mer och mer sånt. träffar folk, pratar med tjejkompisar om det, läser vänners bloggar om det.
och blir ju så sugen.... men no, no, no! det får vänta.
först måste man gifta sig ;) och resa jorden runt. typ.

lite bilder från när Edvin var ca 1.5 månad gammal. älskade!




kärlek! /ia.

tisdag 25 mars 2014

Nepal del:4 Vandring i Himalaya


har kommit fram till, såhär ca 4 månader efter resans avslut, till min sista reseskildring. troligtvis höjdpunkten på hela resan: vandring i Himalaya. 


Första dagen var inte så lång vandring för först skulle vi flyga från Katmandu till Pokhara, och Flyget blev dessutom nån timme försenat. Sedan åkte vi bil ca 1h upp mot bergen där vi åt lunch innan vi gav oss iväg på första etappen, en eftermiddagsvandring bara då. väldigt soligt, fint och fin utsikt redan från början. 
Vi var sex st från gruppen som gick, inklusive mig och Frida, samt tre guider plus två bärare. det var en ganska lätt etapp den första, vandring i ca 2h och 40 min med 500 meters stigning. men det kändes ändå, man blev svettig och fick både flås och benstyrka, då det gick en del uppför. 
Såhär i början på nedre delen av bergen är det många små byar, man möter många andra vandrare och så. 
Vi sover i 'lodger', små övernattningshus, så vi slipper släpa med oss tält och sånt. riktigt mysigt, ibland går strömmen och man får roa sig med att prata med varandra och spela kort på kvällarna. 

gänget, första kvällen

Andra dagen gick vi upp vid  ca 06.45 och började vandra vid halv åtta. Denna dag var en riktigt bra vandrardag, så härligt! :)
Vi var inställda på att det var mycket uppför denna andra dag, så det blev nästan lindrigare än jag förväntat mig. Uppför gick man i trappor, lagda av sten. Det var så skönt att känna att kroppen fick jobba lite igen, en bra känsla. Min kropp behöver få arbeta för att jag ska må bra. Mötte många andra vandrare, och åsnor(!), i dessa branta trappor. Därför skulle man aldrig gå på utsidan, ut mot branten, när man mötte åsnor, då kunde man bli utknuffad, och troligtvis skulle det vara det sista man gjorde i livet.
Vädret var soligt och fint och man kunde vandra i linne och shorts. Toppenfint!
vi gick i 3,5 timme till lunch, upp på 2500m höjd, och det var nu jag tyvärr tappade bort min kamera, då ja la ifrån mig den på marken några minuter när jag skulle snyta mig.
Klantigt! Men men, jag ville inte låta det förstöra min vandring så jag försökte släppa det så fort som möjligt.

Efter lunch planade det ut lite i mer kuperad terräng och vi gick in i ett skogigare parti. Vi gick i rätt lugnt tempo med rast då och då.
När vi kom fram till lodgen för dagen var vi uppe på nästan 3000 meters höjd och allra sista biten kändes det faktiskt lite slitigt, men det är väl så det ska vara? :)

Helt magnifik utsikt från rummen där vi sover, en sådan frihetskänsla att vara uppe i bergen, och jag hoppas få göra fler vandringar snart.
Det blir rätt kyligt på kvällarna men där vi bor nu har de en vedeldad kamin och man får lite av en after-ski känsla av att sitta där nyduschad i myskläder, trött i kroppen efter en lång dag.


lunchpaus!


blivande popcorn på torkning
vilopaus
utsikt från lodgen vi bodde på natt två

Tredje dagen gick vi upp strax före fem för att vandra upp till vandringens högsta punkt, Poon Hill, innan soluppgången. Så vi gick i mörkret, och det var nog tur för då slapp man se hur långt och brant det var, haha. Det tog ca en timme, steg 400 höjdmeter, kändes i benen sådär innan man fått frukost i sig.

Poon Hill ligger på 3200m höjd och man ser många av denna bergskedjan, Annapurnas, toppar. det var inte helt klart väder men soluppgången däruppe var ändå fantastisk fin.

Frida!
Yeah!
soluppgång

våra fantastiska guider/bärare


Sedan vandrade vi ned igen, nästan värre att gå nedför, är ju mindre rytmiskt och man spänner sig mer eftersom man är rädd att halka på de leriga trappstegen. Tillbaka vid lodgen åt vi frukost och kl åtta var vi iväg igen, på dagens andra etapp.

Denna del gick mer i skogen, en rhododendron skog, häftigt. Säkert ännu häftigare i mars-april när de står i full blom. Vi började med rejält uppåt, igen, och vi vandrade upp på en ny topp också ca 3200m ö.h. 
Jag hade tur i oturen som hade min superförkylning de första dagarna i Nepal och bara var lite snorig när vi var ute och vandra. Nästan alla de andra blev nämligen förkylda när vi gick, flera stycken febriga och sådär och det var ju inte så kul för dem när det var denna veka som var den tuffaste fysiskt. 
Mitt på dagen, efter både lite upp och ner, så började vandringen gå nedför alla berg igen. Det kändes rejält i fötter och ben det också kan jag säga. 

Väldigt tyst, skönt lugnt att vara ute på vandring. Får ro att vara uppe bland bergen. Så skönt att inte vara uppkopplad på något sätt, inget internet, sms eller sånt där man har koll på jämt annars. 

När vi kom fram till lodgen var det ytterligare ett sånt där ställe med drömutsikt, det häftigaste jag nånsinn sett tror jag, och jag tycker man sover så skönt när det är lite kallt, i friskluften, påbylsad med underställ, sovsäck och tjockt täcke, mössa, sockor. friluftsliv = jag gillar!

buddistiskt bönemantra

utsikten från rummet

lodgen vi sov på
ahhhh vackert!

Fjärde dagen vaknade jag till ovanstående utsikt, och fick se den vackraste soluppgången jag någonsin sett. 
Detta var första dagen som jag kände av kroppen/benen rejält det var vaderna som fått sig superträningsvärk efter allt gående nedför i trapporna. Även denna dagen var det mest nedför, och glesare mellan andra vandrare och bärare så vi har kunnat gå lite för oss själv och pratat eller varit tysta och tänkt och mediterat lite för oss själva;)
Redan före kl. elva på förmiddagen var vi framme vid dagens destination och där vi skulle bo över natten. Det var soligt så man kunde sitta ute och njuta/sola. 

På eftermiddagen gick vi iväg på 'studiebesök' till en liten by, kollade på husen och folket. Vi blev inbjudna till en gammal dams hus och nä, det var väl inte riktigt samma standard som i våra svenska hus direkt. Och tanten bjöd på nått lokalt vin/sprit, som var gjort på ris tror jag, och det var bland det vidrigaste som jag någonsin smakat/smuttat på. Hehe.
Kul att få se dessa byar, hur vardagsfolket lever. och vilken lyx och överflöd vi i Sverige lever i, om man jämför. 

På kvällen tog vi det lugnt, åt middag, spelade kort, läste och la oss dö-tidigt och sov, som vanligt. :)

lite trötta vandrare...
fin paus!

nepalesisk guldkornsflicka

marknad längs vandringsleden
framme vid övernattningsställe. ljuva sol!
by-besök


dessa stentrappor....dessa åsnor

Sista dagen. Vi vaknade upp till ännu en strålande dag, trots att regnet vräkt ner under kvällen och natten. Även idag vandrade vi mestadels nedåt för berget. och nu var det riktig PAIN i vaderna. helt fruktansvärt stel och ont. 
En fin vandringsdag blev det ändå iallafall, det blev varmt fort och vi hade fin utsikt över bergen, risfält och småbyar längs vägen. Man ville liksom aldrig att det skulle ta slut...

När vi kom ner på nån lite större grusväg och den fantastiska utsikten var borta kände man av de trötta benen mer och det var ändå lite skönt att det snart var vilodags. Vid ettiden var vi tillbaka där vår vandring hade börjat och så småningom kom en bil som tog oss tillbaka till Pokhara.

Vi spenderade en sista eftermiddag/kväll i Pokhara, var på favoritcaféet en gång till, ut och åt middag och så.
Dagen efter flög vi tillbaka till Katmandu igen, och då när man vandrat klart och det var så nära att flyga hem, så ville man bara just det: hem, hem hem. 
En sista dag i Katmandu iallafall och jag tog en nepalesisk helkroppsmassage som kostade mig ca 100 kr och gjorde nått så sjukt ont i de stenhårda vandringsvaderna.

Jag kanske är knäpp. Men nästan den lyckligaste dagen på resan var nog den när jag fick flyga hem igen. Inte för att jag inte gillade resan, uppskattade den eller inte hade haft det bra. Utan för att jag ÄLSKAR hemma.
Borta bra men hemma bäst stämmer till tusen procent på mig, denna gång i alla fall.

Jag vill jobba, för att känna att jag gör något meningsfullt. Jag vill träna, för att må fysiskt och psykiskt bra. OCH, jag och Mikael hade ju varit ifrån varandra i fem veckor. Fem veckor utan kramar, pussar, att hålla om varann. Far to long!
Jo visst, det är som de där gamla och kloka människorna säger: Det är bra att sakna och längta efter varann. Man uppskattar varandra mer då. MEN det var jobbigt också. såklart. vet inte om jag vill göra om ett sånt uppehåll igen. men man klarar allt om man vill.

och återseendet.... blev kärt, som man säger. vi var alldeles pirriga innan, kommer jag ihåg. :)
och sen några dagar senare flyttade vi ihop.... det får väl räknas som ett vackert avslut på en vacker resa.


Nu i april skall jag ju både resa till Alperna och Spanien. Så mer reseskildringar kanske kommer snart, men detta var det sista från Indien/Nepal, endast fyra månader efter avslutad resa ;)
på återseende!

och de sista bilderna: 
sista morgonen. magnifikt!

risfält på vandringen nedför berget

bärare...med relativt lite packning.
sista bilden..



hemma i Sverige. glad och pirrig, hehe
kärlek! /ia