fredag 28 juni 2013

sagt i vår. av KarinLena-MariaKristina :)

- Vad hade man blivit för sorts människa om livet alltid var enkelt?

- Ännu en kliché: Ny dag, nya möjligheter

- Inga förväntningar, ingen besvikelse..

- Efter regn kommer solsken

-Tårar syns inte i regn?

- De dagar man känner noll oro och bara FRID. När man faktiskt förmår lägga ALLT i Guds händer och vid Jesu fötter. #äkta frihet

-När man inte känner sig stark i psyket väger det faktiskt upp att känna sig stark i kroppen #hälsa

- Hittade en plånbok på bussen och tog pengarna...eller NÄ det gjorde jag ju inte eftersom jag är snäll som en liten ängel.

-Man får inte tänka så mycket på livet att man glömmer att leva det.

- Jag LEVER, inte bara överlever. 'Jag har kommit för att ni ska ha liv, och liv i överflöd'. Glad och tacksam är jag för det.

- Jag ÄR. Här och nu. Närvarande. Njuter tacksamt av det fina. Tack Gud för det, du har en plan.

- Får öva på att få bort overklighetskänslan: Jag förtjänar inte att ha det såhär bra. #kärlek

- När två blir ett.... är man då föralltid endast halv när den andra inte är närvarande? #kärlek

- jag är tacksam att jag har ett jobb att gå till. som är givande, roligt och med goda arbetskamrater.

- Man får ofta så mycket mer gott än vad man förtjänar. Välsignelse. Vi är rikt materiellt välsignade i Sverige, låt oss ta till vara på det.

- ikväll ska jag undervisa i kyrkan om pengar, konsumtion, miljö. vad jag har gjort idag? shoppat kläder. #intehellersåkristuslik

- när det man har är så bra att man blir livrädd att förlora det. #kärlek

- man behöver inte alltid vara hurtig och duktig. ibland går man bara hem från jobbet och dör lite i soffan

- om jag fortsätter att träna med den här intensiteten samtidigt som jag äter ordentligt misstänks att jag snart kommer ha en röv som Anja Pärsson

- Godmorgon. Gud var med och välsingna denna vecka. Amen.

- Det enda att göra mot dåligt humör och enormt godissug: Konditionsträna :)

- 'Var ska man lägga näsan om inte i blöt?'

-Utegym!

- Sommarvärme!

- Hårdträning, sol, kaffe, vänner och pussar inom ramen av några timmar...Det gör mig glad!

- Vad jag försöker lära mig här i livet: att inte ge upp eller tappa modet vid minsta lilla motgång.

- Tack Gud för livet, våren, glädje, frihet, friskhet och kärlek!


kärlek! /ia

torsdag 27 juni 2013

happy ending

alltid om jag känner mig ledsen, orolig, nedstämd, arg, upprörd, ensam, över-tänkande, utmattad....vadsomhelst som kan vara negativt, så mår jag bättre när jag får komma till jobbet.

varför det? jo jag har bra arbetskamrater. får träffa trevliga patienter. men framförallt tror jag det är detta: jag får lyfta blicken från mig själv, mitt eget liv och ta del av andras. koncentrera mig på andra istället navelskåda mig själv. jag får vara till hjälp och nytta. det känns meningsfullt. man blir sysselsatt.

just detta att få vara till betydelse för andra tror jag är oerhört viktigt och något alla borde prova på.

tack för jobbet! tack arbetskamrater och tack Gud som ser till att jag har ett jobb och hamnade på en sån sjukt (hehe - ordvits) bra avdelning.

kärlek! /ia

ni som håller pennan glödande

tänk... att varje gång jag tänker 'jag skiter i det här' angående att skriva och blogga, så liksom dyker det upp något litet tecken eller kommentar som gör att jag tänker 'nä, jag skiter inte i det här'
ett dalande skriv-självförtroende får sig en liten knuff uppåt igen.

för ibland tappar man ju liksom inspirationen. jag kan väl inte ha nått vettigt att säga? jag har ju babblat på om samma saker så länge nu känns det som. ätstörningar, att bli fri från dem. Gud.
lämnar ut mig själv ganska mycket ibland. och även om jag inte tycker det är särskilt jobbigt, jag är ju igenom det där nu, så: är det värt det?

ibland känns det inte så. för det kan bli mer en press, en prestation, jag måste blogga, och jag måste göra det bra och om något vettigt, jag måste ha många läsare.
istället för att det känns som den där flödande källan som det ibland kan vara när man är inne i flowet.


jag har ju också känt, och trott, att det här med att skriva var liksom min grej, en gåva, från Gud, att förvalta och ta vara på.

också där kan tvivlen bli stora. om jag inte orkar skriva, kastar jag bort den gåvan då? om jag inte hinner skriva, prioriterar jag fel då? eller är det bara den perioden i livet just nu? tid för att leva, vara, istället för att sitta framför en dator?

om jag inte har någon inspiration längre, tomt, vad innebär det? hur står det till med min egen Gudsrelation när jag inte hittar inspiration att skriva om det längre? är det för att jag tänker så mycket att hjärnan nästan brinner upp som det inte finns så mycket mer att dela med sig av?

hursomhelst. varje gång jag känner så, så känns det som att Gud visar mig: heey, håll i. det betyder något, för någon. du ska. det är värt det. du kan.

ja, sånt här, gör att jag försöker och vill fortsätta.

Hej is! :) Jag har trillat in på din blogg och älskar den! :) Jag tror också på Gud! Jag har också min bakgrund med strikta regler kring kost och träning men finner mer och mer att jag mår så mycket bättre utan dessa! Jag är inte rädd för mat eller fika längre! Äta är en stor del av livet som är så njutbart! :)

.......

Hej ia ! Jag uppskattar verkligen ditt stöd , tips och hjälp det betyder jätte mycket för mig . Att du lyssnar på mig hur jag känner och mår och ändå förstår mig . Och finns där för mig som ett stöd igenom den här kampen . Så är jag oerhört glad att jag hat fått vetat vem du är ! Dina tips råd och hjälp hur man tar sig ur denna mardröm har hjälpt mig jätte mycket ! Och att du har varit med om samma sak är ett plus för du vet vad man går igenom och det är lättare och prata med någon som har upplevt samma sak. Vill bara säga att dit stöd och hjälp hat betytt jätte mycket för mig !    


Men TACK tjejer.
ni gjorde min dag.  

 
kärlek! /ia
 
och förresten, är det inte ofta så med nästan allt, att precis när det känns som man vill ge upp så händer det något, och man får hoppet tillbaka. tur är väl det. och jag måste sluta vara en mes. lite mer fighting spirit. go girl!


tisdag 25 juni 2013

midsommar. jul. och nått däremellan

det har varit midsommar och det går alltså mot mörkare tider. vilken tur att man har snön, skidor och snowboard att se fram emot, så det finns ju roliga saker att vänta på till vintern även om jag uppskattar ljuset och värmen väldigt mycket.
och spännande med indienresan i höst såklart :)

ett halvår till jul nu ju. mys-tiden - jag är ju en riktig advents/december-älskare. 

det betyder också att det är ett halvår sen jul. och därmed 6 månader med Micke.
du gör mig trygg
men som sagt, vi har ju just haft midsommar.
jag var en pessimist innan, hävdade att jag inte tyckte om storhelger och så..... men jag måste erkänna, jag hade rätt så fel... midsommar vart jättetrevlig och bra.

är inte en sån där som orkar skriva om allt i minsta detalj men är väldigt glad för jag hann med så mycket.
hade barnfritt (katterna var hos sin farmor & farfar ) så jag passade på att vara i Bjurs hela helgen och hann umgås mycket med både familj, vännerna och Mikael.

Dössberget x 2. dans kring stången. grill x flera. Edvin-bus. fotboll och femkamp. pizza och årets första dopp. fin helg.

här lite bilder:

majstångsresning på Dössberget. och sen små grodorna ;)
tre uppklädda dalkullor
Team Black Mamba vann såklart kubbspelet (jag var ju med!)


kärlek! /ia

måndag 24 juni 2013

find myself in bed with the same old snakes

det finns en tjej jag nästan inte alls känner, men som jag ändå bryr mig väldigt mycket om. hon befinner sig på ett av de värsta ställena på jorden: fast i anorexi- och ångest-träsket. hon bad mig om råd, hur hanterar man ångest?

ja... om jag hade något bra svar på den frågan.... men, trots allt, jag är ju här idag, nästan-ångestfri, från att ha haft den som min trogna, trogna vän i alldeles för många dagar och år. så nånting måste jag ju ha gjort, nånting måste ha hänt. 

och eftersom jag tror att det är ganska många som brottas med det här ibland, ångest inför mat eller något helt annat, så tänkte jag att jag kunde dela med mig av mitt snabbt ihopslängda svar till den här tjejen....

Hej xxxxx.
hur blir man av med den, ångesten? svår fråga.
en grej, som du säkert redan hört, kan ju vara att försöka att inte vara ensam med sin ångest. säga till någon, vara med någon. försök vara med andra människor så mycket det bara går. ensamhet förstärker ofta det hela. (svårt - eftersom det känns så pinsamt att säga: hej, jag har ångest, kan du vara med mig så jag inte gör något dumt mot mig själv...)

sedan, ibland, tror jag man måste acceptera ångesten men försöka låta den göra så lite skada som möjligt. om man har superångest och står inför alternativen att typ springa en mil, spy upp maten eller skära sig själv så kanske det är bättre att göra något av de två första än att göra illa sig själv. eller det bästa: låta ångesten vara i kroppen MEN vara helt stilla, ligg på soffan och vila tills den går över. även om det tar några timmar som känns värre än helvetet själv. 

det kan vara bra med ett miljöombyte., att göra något helt annat. åka bort. för mig hjälpte det mycket att åka till Indien och bo i ett kollektiv så jag var omgiven av andra människor hela tiden. det fanns liksom inte tid och plats för ensamhet och tankar och ångest.

kanske  du prata med någon som varit med om samma sak.

att äta det man klarar av att äta, inte det som utsätter en för allra mest ångest. sånt man inte ångrar efteråt och vill spy upp. ofta funkar kanske mat bättre än fika

var glad över de små framsteg du gör, beröm dig själv! försök tänka positivt och snälla tankar om dig själv och din kropp..

efter en ångestattack, tänk på hur jobbig den var och att du inte vill va med om det igen. tänk att det faktiskt är mycket bättre att må bra än att må dåligt. att det inte finns någon 'vinst' i att må dåligt eller plåga sig själv med svält. 


jag skrev en  text om ångest en gång, så här kände jag:

De där tankarna.
Som övermannar dig.
Överfaller dig. Våldtar dig. Bränner dig. Äter dig. Inifrån och ut.

Den där känslan.
Det gnager, tär, kliar, sticks.
Och du kvävs. Han stryper dig.
Den elaka herr Ångest, som bara vill det onda i ditt liv.

Det där trycket – över ditt bröst.
När han tar det som är ditt.
Din glädje, ditt lugn, din frid -  dig själv.
När han vill plåga dig.
I en helveteseld.

Den där oron
När det kryper i dig – kryper tusen kryp av obehag
Rastlösheten – bara springa, springa,
Fort
 Bort från han som jagar dig.
Han, som vill skrämma dig till döds.

Men
Det är inte sant.
Han finns inte.
Han är i din hjärna
Och ju mer du springer - desto fortare kommer han jaga dig
Stanna upp
Andas
Se honom i ögonen
Dra ut honom i ljuset
Och du kommer se:
Han är bara inbillning. Ett luftslott.
Ditt hjärnspöke
-          Och nu är han död och finns inte mer..!


sen tror ju jag på Gud. det är ju inte så att det bara är att be om att slippa ångest och så blir det så..... men jag tycker liksom ändå att det hjälper. att jag tänker att det finns någon som skapat mig och tycker om mig som jag är och som inget hellre vill att jag ska må bra
någon som liksom är större och starkare än ångesten. att man aldrig är ensam även om det känns så. jag tror ju liksom att Gud, Jesus, kan befria en från det där onda som övermannat ditt liv. 
jag brukar tänka att ätstörningarna och ångesten är en ond fiende som försöker lura mig och bara förstöra, och att den onda fienden INTE ska få vinna. 

försök gripa tag i den där lilla lilla livslusten och glädjen som finns inom dig om mata den sidan med bra saker, så kommer den tillslut att växa och växa tills det blir större än ångesten.

det är svårt och en tuff vandring att göra. 
men varje gång man härdat ut ångesten och vunnit över den är det värt det och ett litet steg mot friskhet. 

stora kramar! /ia


ja. that's it.
några råd. som kanske kan hjälpa någon, lite lite grann. då blir jag hjärtligt glad. ingen förtjänar att leva sitt liv i ångest, alla förtjänar att vara fria människor.

det fina i livet.

kärlek! /ia

söndag 23 juni 2013

med en grundton av tacksamhet

Gud, jag kanske inte lever som jag borde...?

MEN jag lever.!
i allra högsta grad. och känner mig oerhört tacksam över att jag får vara med om så mycket fint, roligt och bra. att jag får känna såhär. att jag njuter av livet. att jag ÄR mitt i det, inte i det förflutna och inte i framtiden.

jag ÄR här och nu.

jag känner kärlek och glädje. tacksamhet. skrattar. är ledsen ibland, gråter. kan känna upproriskhet och självgodhet. ilska och uppgivenhet.
alla känslor på paletten. jag är trots allt, glad för dem.

och i hopplösheten Gud, är det du som ger mig hoppet tillbaka.


alla människorna jag får omge mig med. mina fina fantastiska vänner. min familj. att ha Mikaels arm runt mig när jag sover.
det är ju liksom ni, den mänskliga gemenskapen, som gör det värt att leva.
 
 
vi har mat på bordet. får äta oss mätta, och mer därtill. midsommar.kalas och fest. äta och dricka gott. att få vara ledig.
lite sol emellanåt.

ja en grundton av tacksamhet. det är vad jag känner.


kärlek! /ia

onsdag 19 juni 2013

she's so lucky

jag fundera ibland över den där självklara inställningen att det är lycka vi hela tiden ska sträva efter.
att vara lycklig, glad och ha roligt. att det är det som är meningen och målet med livet.
vem har bestämt det? måste det vara så? är det självklart?

och nä. jag tycker inte att det är nått fel med det. vem vill inte vara lycklig och glad liksom? JAG VILL!

men... jag funderar lite. och har liksom inga färdiga åsikter eller svar.

vad gör vi för att komma dit? till den där eviga lyckan? kan det hända att vi trampar andra människor på tårna på vägen dit? -då tycker jag inte att det är ett lika bra mål längre.

och den här strävan att jämt vara glad och ha roligt... vad gör den med oss de dagar då vi faktiskt inte är särskilt glada eller har speciellt roligt? 
kanske det gör oss extra nedstämda. att vi känner oss misslyckade? för att vi inte klarade av att vara 100% lyckliga, för att vi inte har roligt jämt.

kan den här strävan skapa en inre stress hos oss? att tid som inte spenderas med roliga saker känns bortkastad? att det blir svårt att vara still, stanna upp? svårt att vara ensam med sina egna tankar?

kan den här strävan efter lycka göra att vi konsumerar på ett ohälsosamt sätt? för oss själva och för världen, jordens resurser. att vi tror att vi måste köpa, ha, för att bli lyckliga. ? 
att vi får en dålig arbetsmoral för att det bara är fritiden, det roliga, som räknas?


som sagt, såklart man vill vara glad och lycklig. men kanske att det liksom kan få vara ett delmål, något som kommer automatiskt när man strävar efter annat?

vad? ja, vad är alternativen?
jag vet inte riktigt.

kanske att sträva efter att ta hand om.

ta hand om varandra, oss själva, jorden, naturen, de andra människorna. 
kanske kan vi sträva efter att ha frid? att känna ett lugn och harmoni över hur jag lever mitt liv. något som känns rätt i längden. sträva efter att få friden från Gud så att jag sen klarar av att hantera allt annat.
ha rätt prioriteringar.

ja jag vet inte.
funderar högt bara.
men jag är rädd att den ständiga strävan efter lycka dels kan få oss att känna oss väldigt tomma och stressade, dels att vi skadar varandra och jorden på vägen.


det vackra

kärlek! /ia

tisdag 18 juni 2013

jag har blivit lite klen tror jag. jag som aldrig brukade ha huvudvärk har nu upptäckt hur drygt detta fenomen är... typ varje dag när jag jobbar dagtid. energikrävande.
kunde man inte få gå en stresshanteringskurs? eller lite löneförhöjning åtminstone? hehe. eller fler timmar på dygnet? eller en privat livscoach?

och man stressar upp sig för så dumma saker ju. jag inbillar mig att jag borde så mycket, för att inte få dåligt samvete.
borde träffa den och den och den. inbillar mig att mina vänner blir besvikna annars. fast det säkert inte är så. alla är ju ganska upptagna. men stressar upp mig om jag säger nej eller ställer in/skjuter upp en kompis-dejt. och jag borde hinna åka ut till föräldrarna oftare. och jag borde hinna träna varje dag. jag borde alltid ha snyggt och välstädat.
jag borde blogga mera.
borde be. borde sova mera.

MEN. det där att jag inte hinner blogga för att jag jobbar. tränar. träffar Micke. tar hand om lägenheten och katterna. träffar kompisar, försöker stötta.... hjälper vänner att flytta. går på olika sorters sammankomster och kalas.... det tänker jag inte ha dåligt samvete för. försöka iallfall.
men jag vill ju. det är bara tiden som aldrig finns...

färdiggnällt för idag ;)

kärlek! /ia

måndag 17 juni 2013

Fuck

söndag 16 juni 2013

Till min Gud

'Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.' 

Kärlek! /ia

lördag 15 juni 2013

Life's for the living so live it or you're better of dead

nu kommer ännu ett sånt där friskhetsinlägg:

när jag åkte till Indien var det ett beslut som jag visste innebar att jag skulle bli tvungen att rubba mina mat-, levnads- och träningsvanor.

det skrämde mig. men jag vågade göra det ändå. för jag ville inte vara bunden till min tvångsmässighet.
ville utmana mig att klara av det.

och det ändrade mig, gjorde något med mig.

kanske den största inre resan: jag lärde mig två viktiga saker: jag kan äta mat flera ggr dag och träna måttligt och ändå inte rusa upp i vikt.
2: man mår bättre med mycket mänsklig gemenskap: bo ihop, äta ihop, jobba ihop, hitta på saker ihop.

vackra Sverige!

men.
historien tar inte slut där.

och det är del två av historien jag tänkte berätta nu:

för sen då, när man kommer hem....?
jag hade ju bestämt mig, såg det som en utmaning att hålla fast vid den där friskheten.
men i ärlighetens namn har jag ingen aning om ur det skulle ha gått. om inte. 
det är svårt att bara kämpa hela tiden om det inte kommer naturligt. men något hände. eller rättare sagt: någon hände.

förut har jag ju alltid dippat i friskhetsperioderna. haft bra perioder men sedan trillat tillbaka. upp och ner. friskt och sjukt. inte haft kraften, modet, eller framförallt glädjen att hela tiden orka hålla fast i det friska.

men nu, efter Indien dippar jag inte. utan känner mig frisk på riktigt. (ha, tänk att få säga så efter 6år äntligen!) jo, delvis beroende på mig själv, att jag vill må bra, kunna äta och se.

men framförallt.
det som hjälpt: att vara glad och på gång. i språnget. mindre tid till tankar. mindre tid till ensamhet. få höra fina saker om sig själv. och det är ju inte min egen förtjänst.

ja, vad hade hänt om inte?

en av de största anledningarna till att jag orkar hålla fast i det här friska är att det ganska snabbt efter hemkomsten från Indien kom in en människa i mitt liv som gjorde mig glad. levnadsglad.

någon som liksom får upp humöret på mig så fort jag råkat begravt det under kudden. en person i vars närvaro jag faktiskt börjat lita på att jag och kroppen duger som den är.
någon som tar på mig på ett sätt som gör det omöjligt för mig själv att hata min egen kropp. en människa som säger saker som gör att jag inte trillar ner i det där svarta hålet av självförakt.
närhet som läker mig. ord som får mig att växa.

och när man vill vara den bästa versionen av sig själv inför en annan människa så inser man också att man måste äta för att må bra. för att orka vara glad. orka göra grejer. för att man inte ska bli en lipsill eller en sur-bitch. så därför blir jag motiverad att äta. för att orka vara en människa man faktiskt vill vara med. 

mat blir mindre laddat med Mikael. jag ser att jag kan äta mat utan att gå upp i vikt. godis nån gång då och då. fika ibland, jag dör inte av det. det är roligare att laga mat när man är två - latheten i mig orkar ju inte alltid det, rätt ofta struntar jag ju i mat bara för att jag inte orkar laga den. så nu kan jag inte 'smita' från mat lika ofta, hehe.


ja, jag känner mig tacksam. när jag tänker på hur det hade gått om jag alldeles själv skulle ha försökt behålla det där friska jag hittade i Indien och innan. känner mig tacksam över alla glada stunder jag fått uppleva de här senaste sex månaderna.
jag är tacksam till Gud för att jag tror att han ser vad vi behöver, skickar den hjälp som behövs för att man ska orka kämpa vidare. för att han svarar på böner.

Tacksam till Mikael som gör mig glad och som hjälpt mig att sluta se mat som något läskigt man behöver vara rädd för.

Tacksam till livet, att jag får vara med och leva, utan ångest.
det är ett fint liv. 

igår var jag lite indisk.
OCH åt en massa mat  och fika på studentkalaset. ångesten nådde mig inte efteråt. jag sa nej till den, den fick inte komma in och förstöra för mig. första studentkalaset på så många år utan ångest. Halleluja! 
kärlek! /ia

onsdag 12 juni 2013

att vårda sitt hem och sin kropp

jag upptäcker att mina intressen har utvecklats.

förut kunde jag nog endast säga att träning var mitt intresse. mitt intresse och mitt tvång. roligt - ja. men för mycket, jag slet ut mig. men eftersom en dag utan träning var en dag med fördubblad ångest, så därför körde man ju på.

så vilken befrielse nu när jag inte känner att jag måste träna varje dag. befrielse - och tid och ro till annat. 

senare fick jag ett intresse till som utöver träningen också kunde kännas meningsfullt.

det är att skriva. bloggandet. ordet. att skapa något.
kreativiteten. att känna sig nöjd och kunna bli euforisk över något man faktiskt tyckte var både roligt och som man är ok-bra på att göra.

nu har jag utvecklats ett steg till.
förutom träning och att skriva har jag upptäckt att jag tycker om hemmapyssel. att jag nu när jag har en riktig lägenhet som känns som ett riktigt hem, faktiskt vill vårda den. på samma sätt som jag ser på mitt kropp på ett annat sätt, ett hem för min själ och ande, som jag vill vårda. därför finner jag uppriktig glädje i att försöka ha det fint runt omkring mig.
får ro och frid av att pyssla och feja, laga mat, baka.

visst, det kanske inte är favoritintresset att städa och diska, men resultatet av det gör mig väldigt tillfreds så därför tycker jag om det. 

och eftersom jag vill vårda min kropp och vara snäll mot den, ge den vad den behöver av näring, träning  och vila, har jag också börjat uppskatta riktig matlagning, bakning osv mycket mer.

hemma-fruig glädje helt enkelt! :)
inte min ära utan all cred till Johanna för detta fantastiska fikamys.

så en sån här dag när jag börjar jobba 13.30 och kan ägna förmiddagen åt morgonpromenad, långfrukost, hemmafix och bloggande tycker jag är riktigt schysst. 

och dessutom underlättar det ju för motivationen att hålla ordning när man har en annan människa än sig själv här hemma rätt ofta. är man själv kan man ju lätt skjuta upp det där hemmafixet till 'imorgon' men har man någon annan än sig själv att tänka på så tar man lättare tag i det på en gång.
så vi kan väl tacka Mikael lite också för att jag lärt mig att bli skapligt ordningssam. :)

kärlek!/ ia

måndag 10 juni 2013

den bättre versionen av mig

ett argument för mig själv, och som liksom gör att jag vill hålla fast vid min tro är att jag vet att det gör mig till en bättre människa.

jag är nog ganska egoistisk av mig, i botten.
utan Gud, utan bibelläsning, kyrkbesök, bön, stillheten när man stannar upp och tänker till.... utan det, tror jag den 'fula' sidan av mig hade tagit över.

jag hade bara velat att JAG skulle ha det bra, att JAG skulle vara lycklig hela tiden, kanske på bekostnad av andra människor.

med sig själv i centrum så vill man hela tiden synas, få uppmärksamhet, vara speciell och märkvärdig. med sig själv i centrum kan man aldrig slappna av, för man är aldrig nöjd. man kan alltid putsa lite mer på fasaden, försöka bli lite snyggare, coolare, bättre, populärare, duktigare. 

jag känner den där sidan av mig. den ploppar upp då och då med sitt fula tryne.
jag blir stressad av den.

för då vill jag styra mitt liv, jag vill ha kontroll. jag vill skapa livet själv, bestämma över mig själv och andra.
vill liksom ha Guds roll. då blir man besviken när man inte får precis som man vill. man har svårt att vara nöjd med det man har. man blir besviken på andra människor när de inte uppträder på exakt det viset jag vill att de ska betee sig på.

MEN. när jag söker mig till Gud. när jag försöker att se människor på det sättet Jesus skulle ha sett dem, (som var beredd att dö för oss!) då blir jag lite, lite bättre. 

lite mindre självcentrerad. lite enklare att sätta andra framför mig själv. lite lättare att 'offra' min tid för saker som kanske betyder mer för andra än att jag själv får ut njutning av det. lite enklare att avstå livets alla bekvämligheter. lite enklare att faktiskt se och lyssna till andra människor på riktigt, istället för att skåda min egen navel. lite enklare att ge, istället för att se andra människor som medel på min klättring till 'det lyckliga livet'.

det är så skönt!
befriande att gå i den riktningen. den största friheten: att inte förstora sig själv och sitt eget liv. att slippa tro att man är universums centrum. 
att kunna slappna av, sluta stressa. inte ha behovet av att livet alltid ska vara perfekt och så som jag vill. att släppa behovet av att försöka styra andra människor och göra dem lika mig, och istället se dem som de underbara personer de är: med sina gåvor, olikt mina.

ja.
att försöka se människor på Guds vis istället för på mitt vis gör skillnad. en skillnad som känns gott i hjärtat. 

du kanske är genomgod av dig själv? grattis!
jag är det inte.!

därför är jag glad att jag har Gud. som stoppar lite vett i min hjärta och hjärna och gör mig till en liten bättre version av mig själv. och , förhoppningsvis, till lite mer glädje och nytta för er, för världen.


jag och pappsen. bäst!
 
kärlek! /ia.

söndag 9 juni 2013

you were made to meet your maker

ibland får man omvärdera saker. sig själv, det man gjort och sina handlingar.

ibland kan det vara bra när någon annan människa, alldeles omedvetet, får en att omvärdera en del av sitt liv som man sett på på ett problematiskt sätt.

jag har på senare tid fått upp ögonen för att jag inte behöver se saker så svart eller vitt. att saker som jag kanske sett som ett misslyckande inte behöver vara det.

(det klurigaste med detta inlägg: hur skall jag få fram det jag vill säga i detta inlägg utan att bli alltför privat, personlig och lämna ut mig själv?? svårt - för det är personliga områden..... men jag försöker! )

jag är (ju) kristen. som ni nog fattat.
är uppvuxen med det - fast ett självständigt val och beslut där i trettonårsåldern nån gång. viktigt!

genom mamma och kyrkan är jag också uppväxt och uppfostrad på ett visst sätt. vissa saker är fel/mindre bra och vissa saker är det rätta (bästa?). (och de har de säkert haft rätt i!)

MEN om man då failar. (som man gör när man är människa)
inte lever som man blivit lärd.... inte alltid förstår, inte alltid vill, så är det lätt att känna sig misslyckad. dålig. man bryter mot allt som man blivit upplärd liksom.

jag tror att jag framförallt i tonårstiden gjorde en väldigt stor grej av det här.
vääääldigt svart eller vitt.
och väldigt mycket ångest när man gjorde fel och framförallt kanske för att man egentligen inte ångrade sig så himla mycket. dubbelt värre liksom.

vad babblar jag om?
jo, t.ex. de där ständigt känsliga frågorna om bl.a. alkohol, sex före äktenskapet osv osv. saker som visst är väldigt viktiga MEN som förstoras upp så sjukt mycket enligt min mening. det finns ju andra saker på agendan också liksom. kanske framförallt attityder. till Gud, till mig själv, till omvärlden.

och länge tyckte jag väl att jag var världens största syndare, typ - ni fattar - eftersom jag hade druckit mig full.

nu i efterhand: kanske den ångesten var mycket mer destruktiv än själva drickandet i sig.
NÄ jag säger inte att det inte är betydelsefullt och viktigt hur man hanterar alkohol. MEN jag tror inte grejen att jag drack mig full nåra gånger som 16-åring och att det fortfarande kan hända typ en gång per år är den grejen som gör Gud sömnlös om nätterna liksom.

och hursomhelst.
jag såg mig själv som misslyckad och dålig kristen eftersom jag inte kunde leva upp till de där reglerna och kraven som fanns.
dålig människa. dålig förebild. dålig dotter. dålig kompis. dålig flickvän. dålig församlingsmedlem. dåligt barn till Gud.  
(vilket bland annat gjorde att jag straffade mig själv genom att sluta äta - idiotiskt!)

det var antingen eller.
jag tänkte aldrig på att det faktiskt finns en skillnad på att dricka litegrann till att ofta supa sig full och ha problem med alkohol.
jag tänkte aldrig på att grejen att man kanske inte kommer vara en okysst oskuld när man gifter sig inte innebär att man för den saken ligger runt eller har sex med vem som helst.


jag pratade med en vän/bekant. som jag inte haft kontakt med på några år. och som liksom blev tagen och typ imponerad och påverkad av min syn på sex. att han beundrade att jag varit restrektiv och var lite avundsjuk att jag liksom inte tagit lätt på det utan hållt mig till bara det som varit seriöst och på riktigt.


så, jag försöker.
att istället tycka att jag är 'dålig' som dricker något glas vin då och då istället se det som en bra grej att jag inte super och inte har problem med alkohol. att jag kan ha väldigt roligt nykter. att jag värderar så sjukt mycket andra saker viktigare i mitt liv än alkohol. det är ingen avgud.

och istället för att döma mig själv för att jag liksom inte levt upp till andras krav på återhållsamhet så försöker jag vara stolt och glädja mig åt att det är så otroligt FÅ människor som liksom fått komma nära mig.
i en tid som är väldigt översexualiserad. så är det för mig fortfarande något väldigt fint och intimt som handlar om närhet och kärlek.


det är skönt att bli vuxen.
skönt att våga stå på egna ben, ta egna beslut.
det är skönt att äntligen ha fått en självkänsla som håller
det är skönt att ha en personlig relation till Gud+Jesus och inte bygga den på andras tro och åsikter
det är skönt att sluta döma sig själv så hårt och överlåta domen åt Gud.
det är skönt att inte vara fast i någon osund relation till alkohol
det är skönt att inte se allt i svart och vitt
det är skönt att inte hata sig själv och sin kropp utan istället acceptera den och känna sig stark och glad

det är skönt att ha slutat tycka att jag är en dålig människa och istället ha blivit befriad
älskad. skapad. en helt okej människa - inte perfekt - men jag är jag och det är unikt, ingen annan är ju mig.



kärlek! /ia

fredag 7 juni 2013

sommartider hej hej.

jag gillar sommaren - jättemycket - mer än jag mindes. har ju gjort mig själv till mest ett vinter och höst-fan, men egentligen älskar jag ju värme och sol och så också.

fina sommardagar/kvällar och det är sådär gudomligt vackert och solen som värmer huden och man blir pigg och glad och får energi. visst är det underbart?

MEN
ändå. kan ni känna igen er i sommarstressen, (som jag skulle vilja kalla den) stressen att det måste vara såååå himla roligt jämt. roligt och trevligt. och man måste hela tiden göra roliga saker, hitta på grejer, vara ute, ta till vara på sommaren /solen, alltid njuta.

och det är den stressen jag tycker kan vara jobbig. att en sommarkväll som inte spenderas ute i sällskap med goda vänner räknas som bortkastad.
att man måste ta till vara på de soliga dagarna och det känns så fel att sova länge, att vara inne och pyssla/städa/fixa osv. eller att jobba.

att vara för sig själv känns mindre okej på sommaren. man måste hela tiden vara social, annars känns det ensamt och misslyckat.

helgerna måste vara fullspäckade med grillfester och utekvällar.
dagarna borde vara fyllda med strand/båt/sjöliv. man borde hinna med allt det där roliga som man inte kan göra när inte är sommar.

man borde hälsa på alla de där man inte hinner annars. vara med hemvändare samt de man brukar vara med. en dejt på sommaren måste vara superromantisk. eller?

man ska njuta av glass och grillat och massa kalas och fester och samtidigt hinna träna till en bikini-kropp... good luck liksom!

och samtidigt ska man hinna jobba 100%. och ta hand om sitt hushåll och städa, diska, tvätta, laga mat. (okej, jag borde inte gnälla, har ju varken hus, trädgård eller barn..)


aja.
jag älskar sommaren högt.
men den gör mig stressad också.
man blir hög på den, lycklig av den  - men ger den harmoni och vila? nja, knappast.

tur vi bara har sommar nån månad om året ;)


eller vad tycker ni? är det bara jag som upplever sommarstressen?

kärlek! /ia

onsdag 5 juni 2013

You're not alone in this

jag tänkte bjussa på två citat jag gillat lite extra mycket de senaste dagarna.

det första kommer från en av mina allra största förebilder/inspirationskällor, Moder Theresa:

' If you can't feed a hundred people, then feed just one '

(det lilla gör skillnad. man kanske inte kan rädda hela världen, men man kanske kan rädda någon ).

det andra citatet, kommer från mig själv, haha. (hur självgod är man inte om man citerar sig själv???  - men tycker ju faktiskt att jag kan formulera och klämma ur mig nått klokt då och då)

'Man får inte tänka så mycket på livet att man glömmer att leva det '

och jag ligger ju i riskzonen jämt. hur sjutton kan man tänka så mycket på livet hela tiden? ibland på gott, ibland på ont. 


kärlek! /ia

tisdag 4 juni 2013

vad ska man bli när man blir stor?

ibland blir jag så otroligt stressad.
för jag tänker att alla tankar jag har om mitt yrkesliv måste ske innan trettio. typ. vet inte varför....

jag blir så rädd att slänga bort min tid. att inte leva ut min fulla potential. att inte göra det det är tänkt att jag ska göra.
att bli bekväm.

och stressen: vad vill jag göra? och hur kommer jag dit.
läser om så sjukt mycket olika saker och blir tänd på så olika grejer, hela tiden.

missbruk? psykisk ohälsa? barn och ungdomar? jobba utomlands? journalist? skriva? kvinnohälsa/frågor? invandrare? cancer?

har jag ens rätt utbildning? vill jag bli nått annat?
distriktsköterska? barnmorska? diakon? sjukhuspräst? journalist? psykolog? kurator? socialarbetare? KBT-are/psykoterapeuft?

just den oron. att man valt fel, (trots att jag älskar mitt jobb.) men tänk om det finns nått ännu bättre?

det är så sjukt mycket jag skulle kunna tänka mig att göra. vill allt.
och visst det är säkert bra att tänka på att inte fastna i saker av bekvämlighet, bra att drömma, bra att få inspiration, bra att ha stora planer.

MEN det här att tro att jag måste göra allt inom typ fem år, och den här stressen.... känns inte så nyttig. för den får mig ju att tappa fokus på här & nu. gör mig otålig och okoncentrerad.
och man måste lära sig att nöja sig också. ta till vara på det man har.

så: jag bidar min tid. vill inte stressa fram några beslut. lägger mitt yrkesliv (som allt annat) i Guds händer och ber och hoppas att han styr in mig på rätt grejer.  där jag kan göra nytta och samtidigt njuta av att ha ett bra jobb. jag tror absolut han kan fixa det bättre utan mina panik-tankar.

så: sluta stressa och känn friden nu ia!

ja tänk om jag kunde sluta stressa upp mig för små fjantsaker. vad bra det skulle vara. övning pågår.

några jag älskar

tack och bock och kärlek! / ia.
 

söndag 2 juni 2013

2013-06-02

ett bibelord jag läste denna veckan har hjälpt mig ganska mycket.

'Som Guds medhjälpare uppmanar jag er också att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud.' 2Kor 6:1

Jaha ja.
Vad betyder nu detta?

Jo, jag började fundera lite över Guds nåd. vad innebär det? Jo, det jag först genast kommer att tänka på är ju Jesus. och det han gjorde och har lovat. Vad? jo, han dog på ett kors och tog på sig allt, för att vi skulle bli helt och fullkomligt FRIA. att vi skulle slippa bli dömda. har lovat att vara med oss, ta hand om oss.

och jag är ju en expert på att just kasta bort den nåden. genom att döma mig själv alldeles för hårt. genom att känna mig otillräcklig. genom att tro att jag måste prestera för att förtjäna min egen, andra människors och Guds kärlek. 

och jo, jag vet, och inser när jag läser detta, att det faktiskt ju är rätt taskigt med Gud/Jesus att liksom strunta i/glömma/kasta bort det där han har gjort för mig/oss. att jag liksom väljer att vara rädd istället för fri. orolig istället för att ha frid. fastnar i prestationsträsket istället för att bara vara glad över att jag är perfekt skapad och älskad precis som jag är.

sen är ju liksom det att jag vill göra något vettigt med mitt liv, hjälpa andra, som ett gensvar. det ska inte vara ett tvång. 
och istället för att försöka sopa undan mina brister, fel, synder under mattan så får jag helt enkelt erkänna: jag gör inte alltid som jag borde. det finns själviskhet och egoism i mitt liv. bekvämlighet. jag behöver nåden.

nämen vilken tur då, att Bibeln finns. och påminner mig med sina kloka ord. 

så, nu har jag tränat på att ta till mig och tänka på det där bibelordet varje gång jag trillar tillbaka i diket att jag måste prestera. tänker på att jag inte ska kasta bort den nåd Jesus gett mig, att jag får vara precis som jag är.

Tack och bock för det!

för att jag, med all rätt, FÅR vara bara fri, glad, älskad, räddad, lugn, tacksam, harmonisk.



kärlek! /ia

lördag 1 juni 2013

And If I knew what your were thinking, I would stop this boat from sinking

som ni vet kan jag inte vara inomhus när det är finväder. måste bara ut, ut, ut. idag, med en träningsvärkande kropp precis överallt fick det bli en långpromenad i skogen.

så ja.
något vidare bloggande blir det inte. och egentligen borde man väl inte behöva ursäkta sig. men ibland, så blir även bloggandet, som är bland det roligaste jag vet, någon sorts prestation. det medjag måste blogga. inte för att jag vill. utanför.... för ja, vad då?

annars slutar folk läsa? har också någon sorts förvrängd uppfattning, tror jag, att Gud liksom kräver att jag ska skriva om honom med jämna mellanrum. heey, som att han inte skulle se mina tankar och min tacksamhet ändå.??
och jag gillar ju att skriva om det. och jag vill ju liksom dela med mig. men man får passa sig för alla måsten. när saker blir krav istället för villighet.

hursomhelst.
jag klottrade ner några ord här om dagen. som jag gör så sällan numera. det där poetiska. som det känns som jag också måste be om ursäkt för.
hur coolt är det att skriva dikter liksom...?

jag borde stoppa upp den där önskan om att vara cool i någons, eller mitt eget, arsle och bara vara trygg i den jag är, det jag gör, det jag vill göra.
men det är svårt. 

man får inte tappa bort sig själv.

right, varsegod:

kärleken
varm och röd
en större hand runt min lilla

lyckan
ler, och jag ber: stanna kvar
här hos mig, hos oss

värmen
iskylan som försvann
spöken i hjärnan som måste fly

närheten
som förminskar ärren
när det bubblar av skratt

osäkerheten
om att vara nummer ett.
eller två eller tre.
...fyra?

kärleken
när man vill stanna tiden 
mörka ögon
mjuka läppar
när man vill vara
kvar


kärlek! /ia