som ni vet kan jag inte vara inomhus när det är finväder. måste bara ut, ut, ut. idag, med en träningsvärkande kropp precis överallt fick det bli en långpromenad i skogen.
så ja.
något vidare bloggande blir det inte. och egentligen borde man väl inte behöva ursäkta sig. men ibland, så blir även bloggandet, som är bland det roligaste jag vet, någon sorts prestation. det med. jag måste blogga. inte för att jag vill. utanför.... för ja, vad då?
annars slutar folk läsa? har också någon sorts förvrängd uppfattning, tror jag, att Gud liksom kräver att jag ska skriva om honom med jämna mellanrum. heey, som att han inte skulle se mina tankar och min tacksamhet ändå.??
och jag gillar ju att skriva om det. och jag vill ju liksom dela med mig. men man får passa sig för alla måsten. när saker blir krav istället för villighet.
hursomhelst.
jag klottrade ner några ord här om dagen. som jag gör så sällan numera. det där poetiska. som det känns som jag också måste be om ursäkt för.
hur coolt är det att skriva dikter liksom...?
jag borde stoppa upp den där önskan om att vara cool i någons, eller mitt eget, arsle och bara vara trygg i den jag är, det jag gör, det jag vill göra.
men det är svårt.
man får inte tappa bort sig själv.
right, varsegod:
kärlek! /ia
så ja.
något vidare bloggande blir det inte. och egentligen borde man väl inte behöva ursäkta sig. men ibland, så blir även bloggandet, som är bland det roligaste jag vet, någon sorts prestation. det med. jag måste blogga. inte för att jag vill. utanför.... för ja, vad då?
annars slutar folk läsa? har också någon sorts förvrängd uppfattning, tror jag, att Gud liksom kräver att jag ska skriva om honom med jämna mellanrum. heey, som att han inte skulle se mina tankar och min tacksamhet ändå.??
och jag gillar ju att skriva om det. och jag vill ju liksom dela med mig. men man får passa sig för alla måsten. när saker blir krav istället för villighet.
hursomhelst.
jag klottrade ner några ord här om dagen. som jag gör så sällan numera. det där poetiska. som det känns som jag också måste be om ursäkt för.
hur coolt är det att skriva dikter liksom...?
jag borde stoppa upp den där önskan om att vara cool i någons, eller mitt eget, arsle och bara vara trygg i den jag är, det jag gör, det jag vill göra.
men det är svårt.
man får inte tappa bort sig själv.
right, varsegod:
kärleken
varm och röd
en större hand runt min lilla
lyckan
ler, och jag ber: stanna kvar
här hos mig, hos oss
värmen
iskylan som försvann
spöken i hjärnan som måste fly
närheten
som förminskar ärren
när det bubblar av skratt
osäkerheten
om att vara nummer ett.
eller två eller tre.
...fyra?
kärleken
när man vill stanna tiden
mörka ögon
mjuka läppar
när man vill vara
kvar
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar