fredag 29 januari 2016

Berättelsen om Dyllan

En av de patienter jag träffade och hade hand om när jag jobbade som sjuksköterska med Mercy Ships på Madagaskar var Dyllan.



Dyllan var bara 3 år gammal när han råkade ut för en olycka som gjorde att han fick svåra brännskador över bröst, axel, hals, ansikte och huvud.
Det var vinden som tog tag i en dörr så att stort kokkärl med hett vatten föll över Dyllans kropp.
Först var man rädd att han skulle dö av de svåra skador han fick, men han överlevde och hans hud läkte såsmånigom men det blev svåra dragningar i skinnet, det svullnade, han fick svårt att andas och han kunde inte röra sin vänstra arm.

Dyllans familj spenderade alla pengar och tillgångar de hade på att Dyllan skulle få vård på det lokala sjukhuset och på de olika mediciner han fick, men ändå hade Dyllan ont och var förhindrar att leka och göra det han älskade allra mest: spela fotboll. Han var helt enkelt för trött och hade för ont för att orka med ett aktivt liv och familjen tappade hoppet om att han skulle kunna få mer hjälp.

Dyllans mormor Augustine ville så gärna att Dyllan skulle gå i skolan men det ville inte han eftersom han blev retad och skrattad åt av de andra barnen där. Dyllan mådde dåligt, både fysiskt pågrund av brännskadorna men också psykiskt och socialt för att han såg annorlunda ut och inte kunde leka som andra barn.

Första gången Dyllan kom till Mercy Ships var 2014 och han blev opererad där. Människorna runt omkring honom såg en klok liten pojke med stor potential inför framtiden och personalen på avdelningen han låg på fick Dyllan att få en förändrar syn på sig själv. Han blev mer öppen och social och hans blyghet släppte. Han sprang runt och lekte, blåste såpbubblor, lärde sig att sticka och lärde sig även lite engelska.

Under hösten 2015, när jag var där, fick Dyllan sin andra plastikoperation som skulle hjälpa honom att bli mer rörlig i sin arm eftersom huden var för stram där. Förhoppningsvis kommer Dyllan nu kunna känna glädje inför att gå till skolan. Hans mormor Augustine uttryckte det såhär: "- Jag kan inte föreställa mig hur vårt liv skulle varit om inte Mercy Ships hade kommit till Madagaskar. Vi hade ingen annan, ni kom som ett svar från Gud på våra böner".


Jag hade som sagt hand om denna patient när han opererades för andra gången och jag slogs av hur tålig han var och hur han på något sätt kändes ganska bekväm med hela situationen. Efter sin operation hade Dyllan en vakuumpump som hjälper till att suga ut all luft under förbandet på det nyopererade hudområdet för att den nytransplanterade huden ska ha så goda förutsättningar som möjligt att läka och fästa sig på det nya hudområdet.
En natt när jag jobbade och Dyllan var en av de patienterna jag var ansvarig för så började vakuumpumpen att krångla och det verkade som det läckte in luft någonstans under förbandet. Jag gjorde vad jag kunde för att försöka hitta läckan och täppa till den, hela tiden med en Dyllan som var så tålmodig och nästan kändes som en vuxen fastän han bara var ett barn. Jag klämde och kände och bökade runt med honom fastän han helst bara ville sova. En sån tålig kille!

Och det han, och många andra patienter under min tid på Mercy Ships fick mig att inse är att deras skador handlar om mer än det fysiska, att deras annorlunda utseende har fört med sig ett socialt stigma och att deras nedsatta kapacitet att använda sina skadade  kroppsdelar påverkar deras livskvalité så enormt. Att få vara med och återupprätta dessa patienter kändes så enormt värdefullt, både deras fysiska åkommor men också att bemötandet vi gav dem kunde återupprätta dem själsligt och andligt, det var perspektiv jag inte riktigt hade tänkt på innan.


(Ska säga angående alla bilder och patientens historia att det är godkänt av honom och hans familj via Mercy Ships att visa och skriva om.
Vill ni få mer info eller läsa mer om Mercy Ships kan ni göra det på www.mercyships.org eller på den svenska sidan www.mercyships.se )

Dyllan tillsammans med sin mormor Augustine som var med honom stora delar av vårdtiden
Dyllan och en av plastikkirurgerna


Dyllan med sjuksköterskan Alexandra




Kärlek! /ia

onsdag 27 januari 2016

Aktivitet och vila

Jag vet inte hur det är med er, men jag är i alla fall en sån som tycker om att ta det lugnt. En riktig latmask med andra ord...? Njo, kanske...

Jag prioriterar och uppskattar iallafall oplanerad ensamtid. En bra sak med mina oregelbundna arbetstider är att jag de flesta veckor har någon vanlig veckodag varje vecka där jag är ledig. Dessa dagar försöker jag i möjligaste mån hålla relativt oplanerade för att kunna ha tid till sådant som fyller på mitt energiförråd: vara hemma, pyssla, läsa, fixa hemma med städ och tvätt och sånt, träna och kanske träffa nån vän om det finns energi över till det.
Jag har ju också valt att arbeta "endast" 85%, mycket av den anledningen att jag vill ha tid att återhämta mig mellan arbetspassen, att inte hela tiden stressa runt från den ena aktiviteten till den andra, att få mer tid över till lugna dagar med hemmapyssel.

Jag tror jag är något av en introvert människa, för även om jag tycker om att träffa människor så känner jag också att jag blir ganska trött av det. På ett sätt ger det en energipåfyllning, och jag älskar mitt jobb där jag dagarna i ända har med massa olika människor att göra, men jag känner också att jag behöver tid i ensamhet och lugn och ro för att inte tappa bort mig själv.


Den här veckan har jag en relativt lugn arbetsvecka, eftersom jag jobbar skift med oregelbundna arbetstider och vi lägger schema för 8-12 veckor i taget kan antalet arbetstimmar vara lite ojämnt fördelade över veckorna och denna vecka jobbar jag endast 20 timmar. Ibland blir det automatiskt som att man har en liten spontan inriktning på veckorna, typ 'den här veckan vill jag passa på att träna mycket', 'den här veckan vill jag prioritera att vara mycket med M. för vi har inte setts så mycket på slutet', eller 'den här veckan vill jag se till att träffa vänner och familj för det är det jag behöver för att känna att min energi fylls på igen'.
Och just eftersom jag har en sån lugn arbetsvecka nu så tänkte jag att det passade alldeles utmärkt att ta denna vecka i vilans tecken. 

Det jag ofta längtar efter att göra som prioriteras bort när man har hektiska dagar är bland annat att läsa böcker och att sticka. Så det försöker jag ta mig tid till denna vecka, och åhh vad skönt det är att bara ligga på soffan, sörpla kaffe och läsa böcker och handarbeta. Latmasken var det jag? Hihi.
Nädå, jag tycker man har rätt att ligga på soffan då och då och unna sig lunga stunder, man behöver det för att orka med i livet. Jag tänker att man, delvis omedvetet, ger ut ganska mycket av sig själv och att det är känslomässigt utmattande att jobba i sjukvården med mycket engagerande, och många gånger tragiska, patientfall. Så att man är lite trött på människor ibland och bara vill vara för sig själv kanske är naturligt?

Och vila behöver ju inte heller vara att enbart ligga på soffan, vila är nog för mig framförallt att inte stressa från aktivitet till aktivitet utan att ha tid att pausa emellan. Och även sådana grejer som jag verkligen älskar och som på ett sätt får ner stressnivån, typ träning, kan ändå kännas som ett stressmoment för att det innebär planering, tid att ta sig från punkt a till punkt b och mindre tid hemma.
Så den här viloveckan har jag också valt att nedprioritera träning, kommer nog träna några pass ändå men bara när jag känner att jag har tid och ork över, och inte försöka pressa in ett pass varje dag bara för att få det gjort.

Ibland oroas jag över hur livet ska bli om man nån gång skaffar familj, barn och så. Just nu känner jag hur jag har det det där stora behovet av att vara ensam ibland och att ha dagar som går i ett lugnt tempo. Har man någonsin dessa dagar om man har barn?
Och ibland får jag dåligt samvete för att jag tycker det är så skönt att vila och ta det lugnt. Vissa människor verkar ju vara supereffektiva och får tusen saker gjorda varje dag, hela tiden. Jag kan lätt låta en hel ledig dag gå åt att göra inte så mycket alls och har jag det intensivt i några dagar så känner jag ett stort behov av återhämtning, vila och ensamhet. Är det så att vi människor är olika och har olika behov av vila, eller är det bara jag som är "lat?" Det känns som att den effektiva människan är mycket bättre anpassad till det hektiska tempot som råder i samhället idag och att soffliggande och o-effektivitet känns som något fult?


Häpp, häpp, det var dagens funderingar om aktivitet och vila. En bra sak med lediga dagar och vila är ju i alla fall att jag både får tid och inspiration till att blogga. Något jag egentligen vill men som lätt faller bort när tidsschemat är pressat.

Mitt pågående alster, går sakta men säkert framåt 

Kärlek! /ia

måndag 25 januari 2016

En helg att njuta av och stoppa i minnesasken

Hej vänner!
I helgen har vi varit i Sälen, igen, hehe.
Åkte upp på fredagskväll efter jobb och sånt och tillsammans med tre kompisar hade vi hyrt en stuga i Tandådalen där vi bodde fredag till söndag. Supermysigt!
Det var en lite äldre stuga, ni vet än sån där typ allt är i träfärgat furu, men det var så himla mysigt med en öppen spis i allrummet och en liten bastu.
Och eftersom M. går under smeknamnet Pyromanen, haha, så var det fart i den där elden nästan konstant så länge vi var i stugan. Inte mig emot, tycker att en riktig eld är bland det mest stämningsskapande som finns.

På lördagen åkte vi till Trysil och körde där och igår en heldag i Lindvallen. På lördagskväll efter dagen i backen så drack vi kaffe och åt choklad, eldade i öppna spisen, bastade och gick ut och rullade oss i snön, käkade tacos och spelade spel tills vi gick och la oss. En sån där riktig drömkväll man kan minnas tillbaka till länge.

Och igår sken solen så fint uppe på fjället medan dimman låg tät nere över Sälenbyn. En riktigt fin dag att åka skidor på alltså. Vi åkte park före lunch och sen i det pudret vi hitta i skogen efter lunch och jag kan lova att jag är skapligt mör och mörbultad i kroppen idag, men det är ju precis så det ska vara efter en aktiv helg.

Lite skönt att sova ut och pusta ut i dag på dagen för börjar inte jobba fören 21 ikväll då det är nattjobb som väntar.

Som vanligt har jag varit lite dålig på att fota, ett gott tecken på att man har fullt upp med att vara i nuet tycker jag, men här är iallafall en liten kik på hur det såg ut i Lindvallen igår. Och som vanligt ger inte några mobilbilder en rättvis bild hur fantastiskt vackert det var.




Jag är så oerhört glad och tacksam för denna helgen med. För en frisk kropp och hälsa, för vänner och för världens finaste Micke, för en ekonomi som tillåter detta och för att vi lever i ett land och en värld där vissa människor har turen att kunna leva ett sånt här njutningsfullt liv i det fria utan rädsla för krig och våld.

Kärlek! /ia

fredag 22 januari 2016

Det går bra nu

Ni vet den där känslan när man kört på med träningen ett tag och vissa pass har känts riktigt motiga och tunga men så plötsligt släpper det och man riktigt känner att det hänt nått med kroppen och att man faktiskt har tagit ett kliv och blivit starkare eller snabbare eller fått bättre kondis.
Då kommer de där passen när det bara flyter på och man kan lyfta tyngre eller springa snabbare och allt bara känns så himla lätt. Att hitta flowet liksom.

Det har hänt nu för mig den senaste tiden och det är så himla roligt. Har tränat på rätt bra och regelbundet sen jag kom hem från Madagaskar och det är så himla peppande när det känns som att det ger resultat. Träning är ju som roligast när man känner att man utvecklas.
Hoppas jag kan fortsätta i den här träningsbubblan.
Träning är så roligt!

Jag brukar faktiskt inte ta så mycket spänniga och svettiga selfies på gymmet men det här var vad jag hittade i mobilförrådet.





Kärlek! /ia

tisdag 19 januari 2016

Madagaskarbilder (mina favoriter!)

Lite såhär sent omsider, efter alla julklappsinlägg och sånt, så kom jag på att jag fortfarande har en del bilder kvar från Madagaskar att visa er. Nu känns det som så längesedan jag var där, fastän det bara är cirka tre månader sedan.

Här kommer några av mina absoluta favoritbilder bland de jag tog, det är sol och solnedgångar, paradisstränder och palmer. Men också vardagslivet för människorna som lever där.
Bilderna är tagna på- och påvägen hem från en utflyktshelg till en strand som låg ett par timmar bort från båten. Vi åkte båt på kanalerna i ca tre timmar för att komma dit, en häftig upplevelse!































Kärlek! /ia

söndag 17 januari 2016

En fin dag

Idag har vi haft en riktigt fin dag. Och vilat, söndag är ju vilodagen. Jag jobbade dubbelpass igår, 06:45 - 21:30 och fick i gengäld vara ledig idag, och efter ett sånt långpass var det riktigt skönt med en lång sovmorgon och en dag utan stress. Stanna i sängen länge, mysa med katterna, solen lyste in. M. ordnade pannkaksfrukost och jag gjorde ingenting, hihi, lyxig morgon alltså.

Och det var ju ändå en fin och solig dag, trots rätt kyligt och då jag var instängd på sjukan från morgon till kväll igår så var det skönt att få komma ut i ljuset lite idag. Vi drog till Källviksbacken och åkte bräda några timmar, var skoj att få röra på benen lite och få frisk luft i lungorna.

Sen har vi ätit tacos, sett film x2 och smaskat lösgodis från Hemmakväll. Ibland får man väl ha sådana där riktigt oproduktiva dagar utan att ha dåligt samvete va?


Det är så fint när livet känns fint. Jag är rätt mycket av en känslomänniska, och nu känns det bra och jag är så glad, lycklig och tacksam. Att vi får ha det såhär bra. 
Och skulle jag nån gång känna mig lite nedslagen eller otacksam eller onöjd med tillvaron eller så, så räcker det att slå på en nyhetssändning för att få mig på bättre tankar igen. Så fort jag ser hur människor ute i den här världen har det, alla barn och vuxna som lider och har det svårt, så förstår jag att det liv jag har här är ett undantagstillstånd i lyckolandet. Jag kan inte annat än att vara tacksam.
Att vara trygg och att uppleva kärlek, att vara fri och att vara älskad, kan man begära mer än det?
Vill ropa ut min tacksamhet till Gud, varje dag.

Jag vill inte ta bra dagar för givet. Idag var en bra dag och jag är tacksam för det.


Kärlek! /ia

fredag 15 januari 2016

Skilda världar

När jag var fem år gammal... vi minns inte så jättemycket från den tiden va?
Men jag tror att jag minns att livet var ljust, jag lekte med min bästa kompis nästan varje dag och det största problemet i min tillvaro var väl att middagarna på söndag inte var så goda, för jag tyckte inte om kokt potatis och kött.

Jag hade en mamma och en pappa och en storasyster som alla var friska. Jag bodde i ett stort, fint tryggt hus. Jag lekte och fantiserade dagarna i ända. Jag fick god mat, ja, förutom på söndagarna då, och sov tryggt och varmt i min sköna säng. Och vaknade jag någongång och var rädd så kunde jag gå över till mamma och pappas säng och sova tryggt där, de som var stora och starka kunde ju självklart driva alla eventuella monster på flykt.
Jag var klädd i torra, fina, hela kläder och när jag skulle börja lekis fick jag en ny blommig fleectröja som var så fin och varm och skön.


För någon vecka sedan träffade jag en femåring på mitt jobb som inte hade växt upp som jag.
Vi kan för enkelhetens skull säga att hen är en tjej som kallas för Sadia (fast så var det naturligtvis inte på riktigt, men sekretessen ni vet!).
Sadia har ingen pappa, ingen närvarande i alla fall, död eller levande vet jag faktiskt inte. Hon föddes i ett land där det varit mycket krig och oroligheter, fattigdom och misär. Olika folkgrupper som ständigt krigar om någon sorts makt.
Sadias mamma hade blivit satt i fängelse, kanske inte direkt för att hon begått något allvarligt brott, men i ett land där allt oliktänkande bedöms som farligt så kan ju vem som helst hamna där. Sadia var då tre år och fick sitta med sin mamma i fängelse i ett år, det fanns ju ingen annan som kunde ta hand om henne... I fängelset blev Sadias mamma slagen, och S. var där. Hur mycket hon minns vet jag inte, men oavsett hur mycket minnen som förträngs tänker jag att en uppväxt i ett fängelse i ett krigsland måste sätta sina undermedvetna spår..?


Sedan flydde Sadia och hennes mamma, och de hamnade i ett flyktingläger. Ett stort flyktingläger, de fick en chans att överleva men livsvillkoren var fortfarande något som skulle kunna liknas vid misär.
Med hjälp av flyktingsmugglare så färdades de i en båt över Medelhavet, en farlig och besvärlig resa. En rädsla och skräck som sätter sina spår. Men de klarade det, de överlevde. Via Italien kom de till Sverige och hamnade till slut här, hos oss, i Dalarna.


Och där ligger hon, fem år, på en brists och jag är hennes sjuksköterska för dagen. Hur ska jag kunna bemöta på ett bra sätt, hur ska jag kunna förstå? Vi pratar ju inte ens samma språk? Hur ska jag någonsin kunna förstå vad Sadia varit med om, hur ska jag kunna veta hur det känns för ett barn som inte vuxit upp i trygghet? Litar hon på mig när jag sticker henne och tar prover, förstår hon varför jag gör henne illa, eller är jag bara ännu en person i ledet av skräckupplevelser? Hur kan hon återhämta sig från detta, hur kommer hennes barndom framöver att bli? Är hon trygg här i Sverige, får hon stanna? Eller ska hon och hennes mamma fortsättas drivas på flykt? Kan hon sova tryggt om natten här eller är de rädda för att någon ska bränna ner boendet de bor på? Kommer Sadia få chansen att gå i skola och lära sig svenska, växa upp med bra utbildning och såsmånigom få ett jobb hon trivs med? Eller har hennes trassliga uppväxt, som hon själv inte valt, stämplat henne för evigt?


Nästan varje dag är det någon av dessa människor jag möter. De som jag knappt ens kan föreställa mig vad de har gått igenom. Tillslut hamnar de på ett sjukhus i inlandet av Sverige. Hos oss, hos mig. Och de stora frågorna, om världen, mänskligheten, om ondska och godhet, om politik och religion, om kulturer och språk, om erfarenhet och livsvärden, dessa frågor bär jag med mig utanför sjukhusets väggar, jag bär dem i mitt hjärta, och jag undrar vad som är lösningen, vad som är rätt och fel, vad som är medmänsklighet och vad vi borde göra för att lösa situationen, på kort och på lång sikt?
Men mest av allt bara blöder mitt hjärta för dessa barn och dessa människor.


Flyktingar är människoöden, var och en. Det är inte siffror och kostnader och en grupp som kan klumpas i hop. Det är barn, kvinnor och män som av en eller annan anledning inte ser en framtid i det landet de vuxit upp. För mig är det en självklarhet att vi som vuxit upp så trygga i detta land ska göra vad vi kan för att ta hand om dem, ekonomiskt, praktiskt och själsligt, för att de ska kunna återfå tron på en god framtid. Det minsta vi kan göra är att bemöta dem på ett värdigt sätt.
Självklart kan tyckas, men uppenbarligen tänker inte alla så.


Till slut: jag är på någotvis glad att jag får uppleva detta. Det vidgar vyerna och får mig att tänka, känna och agera. Kanske kan det vara bra för Sverige också? Att få in världens lidande rätt in i våra liv, på ett mer levande och påtagligt vis än det vi endast har sett genom tv-rutan förut. En tv kan man stänga av och nyhetssändningar kan man ignorera men när ens vardagsliv påverkas av flyktingströmmen så är det inte lika lätt att strunta i det längre.
Kanske är det bra att vi inte kan fortsätta blunda och leva trygga i vår lilla bubbla av idylliskt liv? Kanske är det bra att vi tvingas se och förstå hur människor i andra delen av världen har det? Vad är det som så självklart säger att bara för att vi föddes som svenskar så ska vi slippa undan allt vad lidande och otrygghet heter? Det är, tyvärr, såhär det ser ut i världen och det kanske är dags att vi får öppna våra ögon och försöka ta in lite av vad ett liv på flykt innebär? Nästa gång kanske det är vår tur att fly? Tyvärr tror jag inte det scenariot finns i så många svenskars hjärnor, än...
Men jag håller fast vid min bibliska princip: Det är saligare att ge än att få.


Kärlek! /ia

onsdag 13 januari 2016

Tjugondag knut - då FASAS julen ut (litegrann, för att undvika separationsångest)

Tjugondag knut, då åker julen ut...
Heter det ju. Och buhuhujö säger jag och storgråter. 

Nädå, det gör jag inte alls. Men jag är ju ett stort fan av jul- och adventstiden och skulle gärna ha december tre månader om året typ, hehe. Jag vet att en del kanske inte alls håller med men jag älskar mörkret och myset, att det blir mörkt så tidigt på dagen och man ser alla ljusstakar och stjärnor tända i alla fönster. Så det där att det går mot ljusare tider och att människor börja prata om vår, det tycker jag inte riktigt om.

Och att folk städar ut julen typ vid nyår och tar in tulpaner och väntar på våren som snart sägs vara här, ahh det tål jag inte. Eller så kan man ju inte säga, det är ju personpåhopp kanske? Men aja, jag gillar julstämningen och vill gärna dra ut på den lite till. Det värsta är ju att stämningen försvinner lite, automatiskt, ju längre bort från jul man kommer.
Det där om att jag inte är något stor påhejjare av våren utan faktiskt tycker den är lite jobbig bidrar väl till att jag tycker att vi hamnat på fel sida av halvåret nu. Har skrivit lite om min vår-opepp bland annat i det HÄR inlägget.
Men jag får väl försöka skärpa till mig och inte deppa ner mig redan, utan vara glad för att den fantastiskt vackra vintern faktiskt har kommit nu. Så fint allt blir! Förhoppnigsvis har vi massa vintriga dagar framför oss då man kan leka i och glädjas åt snön.

Så, städar ut julen i dag på tjugondag knut, det gör jag bara delvis. Jag måste liksom fasa ut julen för att chocken inte ska bli alltför stor. Det är med sorg i hjärtat för varje liten julig pryl som åker bort faktiskt, advent är ju typ bästa tiden på året och i år var den så extra fin och bra. Så att ta bort någon tomte, lite gran- och enris som börjat bara, och byta till en mindre julig duk i grått istället för i rött får faktiskt räcka för dagens utfasning. Röd-vita gardiner, julstjärnan, Carolas julskivor och massa tända ljus överallt får följa med ytterligare ett par veckor tror jag.


Det är lite komiskt, hur olika vi människor är. Också i denna jul-fråga. Jag läser ju massa olika bloggar och det är slående hur vissa med sådan glädje städar ut julen och inväntar våren redan från första januari typ, medan andra, t.ex. UnderbaraClara är lite mer saktmodiga av sig, såsom mig, och gärna har kvar julen så länge det går. Tur man inte är ensam om denna separationsångest iallafall.

Mammas fina julkrubba

Adventsmys!

Pipen som gillar att sitta i julgranen


Kärlek! /ia

måndag 11 januari 2016

Söt-gulle-nöt

Världens sötaste?

Här är några bilder jag hittade i kameran som hade blivit bortglömda. De är på mammas och pappas gulliga kattungar som de fick i somras.
På de här bilderna har de vuxit till sig något och är någon månad gamla. Nu är de stora och utflugna och jag saknar dem ibland.Vilken dröm att få uppleva en sommar med kattungar!

Och jag dör söthetsdöden litegranna av dessa bilder.






Kärlek! /ia

lördag 9 januari 2016

På utflykt över helgen

Vi är i Sälen (gillar att telefonen vill autokorrekta Sälen till sälungar,) nu i helgen. Vi åkte upp i går kväll efter jobb och sover två nätter på ett mysigt vandrarhem här uppe. Det är ju ganska kallt, men väldigt vackert! Älskar att det äntligen kommit lite snö som gör att det ser ut som riktig vinter. Och alla träd här är snötyngda och det är ett speciellt magiskt ljus när solen skiner i allt det här kalla tycker jag. Fast inatt sägs det att det ska börja snöa och det är just det vi hoppas på, skulle vara grymt att få till liiiite puderåkning med våra brädor medan vi är här.
Imorgon blir det nog åkning på norska sidan, i Trysil. Bor typ mittemellan Sälen och Trysil så det är lika långt till båda.

Kallt var det ju att va ute i backarna idag alltså , fick typ brainfreeze några gånger. Men vi tog flera pauser inne vid brasorna i toppstugorna så det har gått bra ändå.
Det är så roligt och mysigt att åka iväg såhär tillsammans jag och M, och jag är tacksam över att vi får ha det så bra.

Nu väntar matlagning och sen dusch och bastu, snacka om att vi kommer somna som små lammungar i kväll. Eller sälungar kanske. Tihi.

Mysigt att värma sig framför brasan när det är kallt ute

Kärlek!  /ia

torsdag 7 januari 2016

Kär och galen

Nu är han hemma och jag är glad och kär. 



Idag har jag gjort en dagtur på jobbet och varit trött nästan hela dagen, det lättades något sen efter jobbet när jag gick till gymmet och köttade lite, favoritsysslan :) 
Myst och käkat med M. sen och även varit en händig typ som helt på egen hand och utan misslyckanden eller svordomar lyckades skruva ihop en Ikeamöbel efter konstens alla regler. Stoltheten på den!

Kramar på er vänner.
Kärlek! /ia

onsdag 6 januari 2016

Säg helst till långt i förväg om du ska ändra mina planer.

Om ni läste mitt förra inlägg om måndagen så såg ni ju att den inte riktigt gick som jag hade tänkt mig...

Och jag har kommit att tänka på, att jag tycker att omställningar är svåra och jobbiga. Det kanske är inte är några jättestora saker, oftast inte, men jag tycker inte om när jag har planerat någonting och så blir det inte så. Eller att ha förväntningar om någonting och sen ändras det och jag måste ställa om mig till en ny verklighet.

Idag hände det igen.

Återigen en liten sak som i det stora hela inte betyder mycket alls men som ställer till det i hjärta och hjärna hos lilla mig.


Tanken var att jag skulle hämta Micke och co. (compani är hans tre kompisar) på Arlanda när de landade där nu ikväll eftersom de kom så sent att alla tåg till Falun redan gått. Jag skulle låna en av kompisarnas bil eftersom Ms bil inte är kombi och vi därmed inte skulle fått plats alla fem med packning och sånt annars.

Liiite nervig var jag kanske av att köra dit själv med en bil jag inte kört förut, men jag såg ju liksom mitt scenario framför mig hur jag skulle vänta där på Arlanda och M. skulle komma och vi återförenas och det skulle vara så romantiskt. 

Och jag fejade lägenheten i stresstakt för att jag skulle hinna klart och åka i tid. MEN; ändrade planer nån timme innan avfärd: Ena kompisens pappa som åkt från Stockholm samma dag ringde och berättade att det var riktigt dåligt väglag och sånt, och att det troligtvis bara skulle bli värre och han tyckte inte att jag skulle ut och köra i det med en bil jag inte kände till. Så han erbjöd sig att hämta hem Hawaii-gänget istället för mig. Och det var ju supersnällt, egentligen. 

Det var ju bara det att det som skulle hänt i mina fantasier grusades. Inget romantiskt på Arlanda-återseende. Och det spelar ju ingen större roll, bara ca 3 timmars förskjutning på när jag får återse M, och skulle det från början varit bestämt att någon annan skulle hämta dem eller att de skulle åka tåg så vore det ju inga konstigheter alls. Det var ju bara mina förväntningar som fick sig en törn och det gjorde lite ont i hjärtat.
Fastän det bara väl var skönt kanske att jag slapp ut och köra?

Summan av kardemumman: Jag konstaterade återigen att jag tycker det är jobbigt när planer ändras och förväntningar kommer på skam. Fast det kanske inte är nått konstigt utan så det är för alla?

Aja, nu kommer han hem alldeles SNART iallafall :) Det ska bli ett kärt återseende hursom.

Finisen

Kärlek! /ia

En sån dag...

Gårdagen var väl inte riktigt min bästa dag, om man säger så, även om sakerna som hände mest är sådana där i-landsproblem..

Vi börjar såhär; vi har ju parkering på gården men om folk ställer sig ute på gatan på motsatt sida till våran port blir det skitsnävt att komma in i porten, och då den här nervösa bilföraren inte vill repa bilen så ställde jag mig ute på parkeringsplatserna på gatan istället.

Det är veckoparkering där, men då det var v.53 förra veckan och v.1 nu, alltså två ojämna veckor i rad, så tänkte jag att jag skulle vara smart och inte byta sida på bilen på söndag kväll, då hade jag ju hamnat på fel sida och riskerat p-böter...

Hursomhelst, gårdagen måndag började med att jag kände av att jag hade lite ont i tån när jag var ute och gick. Men det går väl över, tänkte jag?

Dagen flöt på rätt bra och vid tre tiden tänkte jag för en gångs skull åka på bilutflykt, bara jag. Det brukar inte hända så ofta, men planen var ett besök på IKEA i Borlänge, också lite för att bilen med lite dåligt batteri skulle få ladda upp sig.

När jag kommer ut ser jag att jag fått p-böter, 600 kr, FASTÄN jag stått på rätt sida. Alltså *#¤%!" pust och stön och argghhh! Och sen när jag ska åka iväg så startar inte bilen, såklart, helt död. Så mina planer får jag ju ställa in, plus att jag blir arg för p-boten och dessutom orolig att jag ska få en till eftersom jag inte kan flytta bilen.
Jag är ingen sån som brukar tjafsa så mycket och visst skulle jag väl kunna betala de där 600 spännen och så var det inge mer med det, men man tycker ju inte om att bli felbehandlad ju? 

Det står på lappen att man ska vända sig till polisen för att bestrida betalningsanmärkningen, men när jag ringer dit så hänvisar de mig till parkeringsbolaget som utfärdar det hela. På deras hemsida finns nått webbformulär man ska fylla i, men det funkar inte för att det står att min anmärkning ej är registrerad där. Ringer till Falu kommun eftersom det står att det är de som utfärdat boten, men där hänvisar de mig också till parkeringsbolaget. Och idag, när jag, efter alla dessa telefonköer, kommer fram dit så säger en halvdryg telefonist att jag ska vända mig till polisen, det är så det står på anmärkningen och de på parkeringsbolaget tar ej emot en överklagan. Haha! Tillbaka till ruta ett.
Och det var tydligen fler grannar som fått fel böter, lapplisorna verkade inte ha koll på att det var ojämn vecka två veckor i rad. Och alla bilar som faktiskt var felparkerade klarade sig, där fick man för att man skulle vara smart.

Aja, tillbaka till resten av gårdagen; på Friskis blir några tanter/damer irriterade på mig och skäller lite lätt för att de tycker jag tränger mig i kön när deras kort inte fungerar men jag testar om mitt gör det och det funkar och jag går in. Brukar väldigt sällan hamna i argumentationer men nu kände jag mig som en liten morrande morrhoppa. Rätt onödigt egentligen, både av mig och de argbiggande tanterna.
På spinningpasset: mina spinningskor är ganska tajta och då känner jag återigen att min tå gör väldigt ont. Så vid en närmare inspektion ser jag att jag fått nageltrång, för första gången i mitt liv, och halva stortån bultar, är röd och varm. Aj!

Och ja, förresten, när jag cyklar hem från Friskis så verkar det som att cykeldäcket punkterar sig.... Jag vågade inte undersöka det något vidare, tyckte jag hade haft nog med motgångar den dagen : )


Men som sagt, det här är ju ganska små petitessiga saker i jämförelse med mycket annat här i världen... Försöker tänka så när jag är mitt i såna här otursdagar också... det går väl sådär får jag erkänna.
Framåt kvällen hade jag lugnat ner mig dock.



Kärlek! /ia 


söndag 3 januari 2016

Årssammanfattning 2015

Hej vänner!
Förra året så gjorde jag den en årssamanfattning med rubrikerna hämtade från UnderbaraClara, och jag gör lika i år igen. Så här får ni lite sammanfattning om vad mitt 2015 handlat om och hur året var. 



Mina nio populäraste instagrambilder tydligen..:)


Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Ja, jag åkte till Madagaskar om volontärarbetade som sjuksköterska på med en kristen hjälporganisation, på en sjukhusbåt. Verkligen en upplevelse, ett minne för livet och en stor dröm som gick i uppfyllelse. 
Andra grejer som var nya för året var att vara ute på vandring med Micke, det har vi aldrig gjort tillsammans förut och den veckan på Högakustenleden var nog nästan bästa veckan på hela året.

Jag lärde mig att svetsa också 2015, det har jag aldrig gjort förut och det var roligt, hehe.


Madagaskar

Högakusten


Genomdrev du någon stor förändring? Nej, jag tror inte det? Mycket i vardagslivet var sig likt, men inte mig emot jag gillar trygghet och det vackra i den enkla, stillsamma vardagen.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, ett par älskade vänner fick äntligen deras efterlängtade, första barn. Så glad för deras skull! Några kollegor fick också barn.
Och inte att förglömma; mamma och pappas katt fick ungar :)
Jag och Micke skaffade oss vårat första gemensamma barn; ett fadderbarn från Sri Lanka.





Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Den 28:e augusti, det var då jag flög till Madagaskar och  även den 31:a augusti när vi fick kliva ombord på båten för första gången. Även den 26:e oktober, datumet då jag kom hem från min resa är något jag minns väl. 




Och jo, förresten, inte att förglömma. Den 13;e maj när jag fick min mens tillbaka efter många års väntan, läs mer om det HÄR i inlägget 'Friskförklaringen'.



Dog någon som stod dig nära? Nej, inte i år heller och varje år det inte händer är jag tacksam. Vet faktiskt inte hur jag skulle tackla en sådan sorg.
Vilka länder besökte du? Det blev 'bara' en utlandsresa det här året men det var ju inte vilken resa som helst utan den till Madagaskar. Min första gång på kontinenten Afrika, coolt! (om  jag får säga det själv, hehe).
Bästa köpet? Hmm, har väl inte köpt några prylar direkt, eller var det i vintras jag och M. köpte en ny dator tillsammans kanske? 
Annars; flygbiljetterna till Madagaskar. Som vanligt: att lägga mina pengar på resor och hemmet är mina bästa investeringar. Köpte lite nya soffkuddar nu till adventstiden med lite julinspiration och de är jag väldigt nöjd över. 
Jo, min nya bräda ju!

Bild från Åreresan


Gjorde någonting dig riktigt glad? Att jag blev antagen att få arbeta som sjuksköterska på Mercy Ships. Bra dagar med Micke. Julen med min familj och hela adventstiden. När jag klarade mitt mål i Blodomloppet och sprang milen på en bit under timmen. Bra träningspass. Mitt arbete och mina kollegor. Att fortsätta träffa Linnea. Att skratta med kompisar.




Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? En romantisk utlandsresa med Micke :) Fick ju lov att skippa Hawaii i år eftersom jag redan varit tjänstledig och inte kunde åka med. 
En fin midsommar. En rejäl riktig vinter med mycket snö. 


Hawaii 2014

En cool grej: Förra året var det enda jag skrev på den här punkten: "En utomlandsresa som innehåller någon sorts volontär/hjälparbete. " och det fick jag ju. Så Tacksam! Och en uppmaning till er alla: gör vad ni kan för att förverkliga era drömmar. Det mesta går om man verkligen vill och anstränger sig lite. Och ber till Gud om det :)


Vad önskar du att du gjort mer?  Litat på Gud mer och visat min tro mer aktivt i mitt sätt att leva, agera, handla, tänka, prata och skriva.
Skrattat och varit på bra humör och varit tacksam för det enkla lilla.


Också från vandringen, här framför Noringrås kyrka

Vad önskar du att du gjort mindre? Grubblat, oroat mig, tappat humöret, gnällt, varit negativ, slösurfat etc. Det gamla vanliga alltså :)
Favoritprogram på TV? Jag ser ju väldigt lite på tv (vi har ingen tv ens, men man kan ju kolla vi Play och Netflix och sånt) men en serie jag började kolla på nu i jul och som jag älskade var Fröken Frimans krig. Se den!
Bästa boken du läste i år? Hmm? Läser tyvärr inte så mycket böcker jag önskar att jag gjorde, älskar ju att läsa. Men kanske boken 'Jag heter inte Miriam' som handlar om en flicka/kvinna med romsk härkomst som överlever Andra världskriget och sedan kommer till Sverige, men med en mörk hemlighet. Den här boken är ett hett lästips! 


Största musikaliska upptäckten? Rend Collective, tror jag. Äntligen hittat lite lovsångsmusik jag gillar, det låter lite irländskt typ och lite samma stil som Mumford & Sons. Gillar! 

Sen så älskar jag ju alltid julmusik såklart! Helst Carola :) 


Den här boken läste jag också i år. Bra! 


Lite alla möjliga naturbilder från året som jag tagit och gillar. Naturen gör mig glad!; 










Vad var din största framgång på jobbet 2015? Vet inte om det var en 'framgång' på det viset men att jag fick tjänstledigt för att åka iväg och volontärarbeta på Madagaskar samt att jag fick föreläsa om det sedan när jag kom hem, inför hela Öron-Näsa-Hals kliniken.
Största framgång på det privata planet? Jag vet inte? Att vi håller ihop jag och Micke och att vi försöker ta hand om och vårda våran relation.  Att vi har bra relationer i min familj . Att jag har bra relationer till mina vänner. Så: välvårdade relationer kanske.



Jag och M.
Delar av familjen, från Alfreds dop som också var i år, precis ett år sedan idag faktiskt.


Största misstaget? 
Kan inte komma på något jättestort misstag sådär...
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Vet inte riktigt, gladare tror jag förutom några få undantags dagar/veckor då jag inte varit så glad, i vissa stunder otröstlig. Är ganska mycket av en känslomänniska så även om man vill och försöker vara glas så blir man ju sårad och ledsen ibland. Eller är med om jobbiga grejer.. Men sådant är ju livet här på jorden. 
Vad spenderade du mest pengar på? Min volontärresa till Madagaskar. Och välgörenhet kanske? Köpte en ny snowboard och liftkort lite här och där, allt detta ovanstående väl investerade pengar! 


Mitt hem i september och oktober

Solnedgång över Tamatave



Något du önskade dig och fick? Göra en volontärresa. Höjd lön. Ett bra träningsår utan några längre sjukdomsperioder där jag både förbättrade min kondition och min styrka.
Att åka till Åre med M. Vandra på sommarsemestern med M. 
Något du önskade dig och inte fick? Stabila känslor och att kunna lita på mig själv, mod att vara mer ärlig. Eller var jag det kanske? Även små steg räknas väl...? 
En uppfräschad blogg.
Mindre sötsug och mer disciplin gällande vad jag stoppar i mig.
Fred på jorden.
Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Hade ett kalas för närmsta familjen och Micke, samtidigt som vi 'firade' min hemkomst från Madagaskar två dagar tidigare.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mindre oro. Mindre krig och hemskheter i världen. Färre svenskar med hårda hjärtan som inte vill hjälpa dem som har det sämre än oss.



Vad fick dig att må bra? Att träna! Det är det bästa jag vet, man mår ju alltid så mycket bättre efter ett träningspass och när man får använda sin kropp.
Att vara med Mikael och att vara ifrån Mikael, att få lite egentid för att liksom hitta tillbaka till sig själv.
Att våga stå på egna ben och uppfylla mina drömmar. Lära känna nya vänner när jag reste med Mercy Ships. Vandringen, naturen. Att lita på Gud. Lagom mycket tid att vara ensam.

Katterna, promenader, vänner, husgrupp och kaffe fick mig också att må bra. 









Vem saknade du?  Ingen? Jo, nu saknar jag M! Kan sakna mina nyfunna norska vänner från Madagaskar-tiden. 

De bästa nya människorna du träffade? De på Africa Mercy samt några nya kollegor.

Mest stolt över? Att jag vågade satsa på min dröm, att jag vågade åka iväg själv och inte valde det enklaste alternativet att strunta i det. 
Att jag och M. klarat en höst på mycket distans så bra. Att jag vet mer och mer vad jag vill, blir allt tryggare i mig själv. Att jag är bra på att träna, löpningen utvecklades starkt under året bl.a. (från typ noll i utgångsläget, hehe).

Några av årets bästa dagar!

Semester!

Högsta önskan just nu? En snällare värld, både här i Sverige och världen i stort. Att jag och M. ska kunna älska varandra på ett bra sätt. Att få vara glad och tacksam och  att jag och de jag älskar ska få leva i fred, trygghet, hälsa och glädje.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Försöka vara ärligare, mot mig själv och andra. Vara mer glad och inte ta små saker förgivet utan faktiskt vara tacksam för det jag har. 



Så var mitt 2015, hur var ert?


Kärlek! /ia