Hur det har varit att komma hem från min Madagaskarresa

Ett tag nu har jag haft tanken att jag skulle skriva ett blogginlägg om hur det har varit att komma hem från min Madagaskarresa. Så det tänkte jag göra, lite kortfattat, nu.

Och samtidigt får ni några sparade mobilbilder som min kompis Sherri tagit. 

Fantastiskt vackra Palmarium

Den lilla sjöjungfrun? :)

Det var ju alltså i september och oktober som jag var i väg på min volontärresa med Mercy Ships. Jag kom hem i slutet av oktober så det är lite över två månader jag varit hemma.

Det påtagligaste är att det känns som att jag varit hemma jättelänge och tiden på Mercy Ships känns avlägsen på något vis. På både gott och ont så går det ju ganska fort att anpassa sig till nya miljöer. När jag var där på plats i Afrika gick det fort att anpassa sig till det livet och se det som sitt vardagsliv och sen ännu mer när man kommit hem och går tillbaka till sitt gamla liv så är man ju väldigt snabbt tillbaka i sina gamla hjulspår. På gott och ont som sagt. Det känns jättebra att vara hemma i Falun igen, jag trivs ju så bra hemma, i lägenheten, men min familj och mina vänner och på jobbet. 

På jobbet kan jag väl på ett sätt känna att jag trivs bättre hemma än vad jag gjorde på båten, jag tycker att jag känner mig mer kompetent som sjuksköterska här. Och det är väl inte så konstigt i och för sig eftersom allt var nytt på Africa Mercy och vi dessutom skulle tala engelska hela tiden. Jag kan också känna att mitt jobb här är mer stimulerande och utvecklande för mig än det jag gjorde på AFM, MEN jag är ändå så sjukt glad och tacksam för att jag fick chansen att åka. Jag lärde mig mycket, det var en dröm som uppfylldes, jag kommer aldrig glömma vissa av patientmötena och kommer alltid vara glad för den erfarenheten jag fick. Och inte minst för de vänner jag hade förmånen att lära känna och umgås med. 

Sherri och jag

Jag hoppas att jag bär med mig intrycken från Madagaskar länge, länge. Tyvärr är det väl lätt att känna att hela ens livssyn och värld blivit förändrat men att man sedan ändå efter en tid hemma återgår till gamla vanor och mönster. Men, som sagt, jag hoppas att det jag såg och mina tankar om tacksamhet för det vi tar för givet här i Sverige kommer att överleva länge. Jag VILL bära med mig nöden och fattigdomen i mitt liv här hemma, så jag minns och gör vettiga prioriteringar i mitt liv, inte oroar mig för småsaker, är tacksam för det jag har och gör mitt bästa för att hjälpa alla utsatta människor.

Något som ju tyvärr försvinner fort är den speciella och familjära känslan det var att leva tillsammans så många människor i ett sorts kristet kollektiv. Det kristna livet blev mer en del av vardagen där än hemma, där det ibland lätt kan bli att man går till kyrkan på söndagar men sen var det inte så mycket mer med det. Där bad vi ju tillsammans inför arbetspassen och sånt, och det var något fint men som man glömmer så fort och är tillbaka till sina vanliga svenska och sekulariserade livsstil och vanor.

Två andra vänner, Lynn och Wendy

Men som sagt jag är super tacksam att jag fick åka på den här resan, ångrar det inte en minut även om det innebar en del ekonomisk och att jag och Micke inte kunde resa tillsammans denna höst utan att vi har varit ifrån varandra mycket. Men jag tror det faktum att vi båda har stöttat och uppmuntrat varandra i den andras val, och att vi har hörts av väldigt mycket ändå har stärkt vår relation.

Och det är ju så jag tror i livet i stort: Om man satsar på det Gud har lagt i ens hjärta att man ska göra så ser han också till att saker runt omkring ordnar sig till det bästa.

Och sen om det blir någon mer sån här resa, snart eller långt i framtiden, det återstår väl att se. Just nu njuter jag bara av det jag fick vara med om och suger på den karamellen ett tag till och framtiden får väl Gud och hjärtat visa vad man ska göra med. 

Min och Sherris lyxiga säng i våran fina Bungalow när vi spenderade helgen på Palmarium

Och sist men inte minst: GOTT NYTT 2016. Jag hoppas ni hade ett fint nyårsfirande. Det hade jag, med tre av mina bästa tjejkompisar. Fast vi åt så vi blev helt utslagna tror jag, hehe :) Hade för en gångs skull tänkt mig att dricka lite vin men blev så mätt av vår tre rätters middag att nått vin fick jag då inte i mig, haha. Och lika glad för det är jag (men gladast är nog räven ;) )
Sen på årets första dag har jag hunnit med att träffa min familj hemma i Baggbo, inklusive syrran med make och barn. Så fint!
En enda grej har dock fattats mig. Min stora kärlek; Mikael. Jag saknar honom mer och mer för varje dag som går, men snart är han hemma.

Kärlek! /ia