torsdag 28 maj 2015

Det som är fint

Jag känner mig tacksam. För så mycket.

Den här delen av våren, den senare delen av den, försommaren, den kan man väl bara inte låta bli att älska? Solen som strålar mot mitt ansikte när jag cyklar till jobbet före halv sju på morgonen. Ljuset som fortfarande är kvar när man slutar halv tio på kvällen.

Tacksamheten för en kropp som fungerar. Som är frisk, som bär mig, som kan springa, lyfta, hoppa, jobba.

Tacksamheten för mitt jobb. Som är roligt, stimulerande, lärorikt, meningsfullt... ja som nästan varje dag får mig på gott humör, även om det såklart ibland kan vara slitigt och stressigt också. Men mina kollegor gör liksom att det känns bra ändå. De är guld värda! :)

Tacksamheten för Micke. Som gör mig glad. Som tycker om mig. Som vill vara med mig. Som värmer mig, som får mig att skratta och le. Som hittar på roliga och mysiga saker tillsammans med mig. Som gör att livet känns spännande istället för ensamt och trist. Som får mig att reflektera över vem jag är och vad jag vill, hur jag fungerar i en relation och vad jag kan förbättra för att bli den partnern jag skulle vilja vara.

Tacksamheten för min familj. Som är hel och vacker, som är frisk och välfungerande. Vilka har det egentligen så bra som vi har det? Där inga sjukdomar eller krig har förstört våran gemenskap.

Tacksamheten för mina vänner. Som förgyller mitt liv, fördjupar det, berikar det.

Tacksamheten för det liv jag lever i Sverige. Det är så oerhört privilegierat. Det är mat på bordet och varma sängar, det är jobb med lön och rättvisa villkor.Det är demokrati, fred och frihet. Det är alla världens valmöjligheter dukat på bordet. Ångestframkallande? Ja visst, i viss mån. Men framförallt ett privilegium många människor saknar.

Hej! :)

Tacksamheten till Gud. För att jag fått min mens tillbaka och fungerar som jag ska. För att jag har blivit befriad från de hemska sjukdomarna ätstörning, anorexi, hetsätning, bulimi.
Jag är tacksam för att Jesus dog på korset för min skull.
Jag är tacksam att jag är fri att vara den jag är skapad till att vara, att jag har en möjlighet att få bli den bästa versionen av mig själv.
Jag är tacksam till Gud för all den hjälp jag får att ta mig igenom vardagen. Alla banor han sopar, ja en riktig curlingförälder ibland ;)
Jag är tacksam att jag får be och gråta, klaga och skrika utan att bli dömd.
Jag är tacksam framförallt för alla de fantastiska människorna runt omkring mig som han har skapat och vars närvaro jag får njuta av.

Ibland är livet så fint så att man bara vill njuta och le. Man får ta tillvara på de stunderna och stoppa dem i hjärte-asken. Plocka fram när tiderna känns svårare.

Har du en tung dag idag? Försök plocka fram några fina minnen och tänk på när livet var snällt mot dig. Det kommer komma stunder och dagar då det är snällt igen. Jag lovar!






Kärlek! /ia

onsdag 27 maj 2015

Friskförklaringen

Så ska jag då skriva om vad det var för något livsomvälvande som hände där den 13 maj, det jag skrev om som borde kännas historiskt men inte kändes så just då.

Jag fick mens.

Och nu får ni följa med på min kroppsliga resa:
I december 2006/januari 2007 började jag dra ner rejält på maten samtidigt som jag började träna mer och hårdare. Januari 2007 var också sista gången jag hade min riktiga mens, men det visste jag förstås inte då. Men i och med att vikten rasade så försvann också mensen, det är ju så kroppen fungerar. Jag brydde mig inte särskilt om detta, tror nog nästan, sjukt nog, att jag blev glad. Det var ju liksom ett bra tecken på att jag hade gått ner mycket i vikt.

Redan hösten -07 hade jag kommit på bättre tankar, jag ville inte svälta mig och jag ville bli frisk, även om det var så mycket svårare än jag hade trott, framförallt att bli av med det ätstörda tankemönstret min hjärna anskaffat under de här månaderna. Jag hade gått upp till normalvikt igen och trodde att mensen skulle komma tillbaka också. Men icke.
Gick till min läkare på vårdcentralen och de sa att det inte var så bra att gå runt utan mens så jag började äta några hormonpiller (inte p-piller dock) som skulle göra att jag fick mens.

Jag kommer inte riktigt ihåg alla turer hit och dit under den här tiden, men var iallafall på undersökning på kvinnokliniken också och läkaren där rådde mig att börja äta p-piller för att få en regelbunden blödning varje månad. Så det gjorde jag. Och fick ju min mens, även om det då alltså var en p-pillers mens och inte min riktiga.

I omgångar, i och med att jag har känt mig friskare och tyckt att jag varit normalviktig och återställd har jag provat att sluta med p-pillren och hoppats att min riktiga mens skulle komma tillbaka. Jag har väntat och längtat, för det skulle ju vara det riktiga kvittot på att min kropp var helt normal och helt återställd från de tokerier jag utsatt den för tidigare.
Men icke.
Mensen kom aldrig och jag blev så himla besviken.

Visst hade jag väl mycket ätstörda tankar kvar och visst tränade jag mycket utifrån min viktångest, men jag kände ju mig ändå mycket friskare än jag varit innan och jag hade ju ett normalt BMI. Alltså borde jag väl få mens?

Frustrationen när den aldrig kom. Jag tror ju på Gud och på att man kan be till honom för saker man har problem med och jag kommer ihåg att jag bett, och att andra har bett, för att min mens skulle komma tillbaka. Men det hände inte. Och det blev en sådan besvikelse också i min tro på Gud att jag slutade be för detta, jag vågade inte bli besviken mer.

När mensen försvann var jag arton år och det var liksom inte aktuellt det där med att bli gravid. Och det är väl inte riktigt aktuellt nu heller men på ett helt annat sätt nu än när jag var 18. Nu vill jag ju kunna bli gravid även om det kanske dröjer några år till. Jag har ett fast förhållande sedan några år tillbaka, börjar ju faktiskt (hua!) sakta närma mig trettio och såklart att oron för att inte kunna bli gravid (ingen mens = ingen ägglossning = ingen möjlighet att bli med barn naturlig väg) blev allt större med åren.
Jag ville inte ha förstört min kropp på det sättet så att hela min framtid skulle bli påverkad av det.


I påskas tog mina p-piller slut och jag bestämde mig, i samråd med M, att inte förnya receptet utan att igen (första gången på ca 2,5 år faktiskt) att sluta med p-pillren för att se om min kropp kom igång. Och för att jag är lite tveksam till om det är bra och naturligt för kroppen att tillföra hormoner på konstgjord väg?

Hursomhelst.
Efter ca fyra veckor började mina bröst göra så fruktansvärt ont, spänna, ila, värka. Sådär som jag hört andra tjejer säga att de har det men aldrig upplevt själv. Då började jag ana att det kanske var något på gång i kroppen.
Och japp, den 13 maj 2015 hände det; min första riktiga mens efter ätstörningarna. Min första mens på över åtta år.

Jag tror det är naturligt att den kommer nu, för nu är jag ju frisk på riktigt. Jag tänker inte längre de där ångestfulla tankarna om mat, vikt och träning och kanske är det först nu min kropp är i tillräckligt balans.
Detta är tecknet på att min kropp är normal igen. Detta är min friskförklaring.


Kärlek! /ia

tisdag 19 maj 2015

Livets skönhet

Alla citat som följer är hämtade ur boken 'Något att hoppas på när det värsta har hänt' skriven av den norske författaren Per Arne Dahl.
Alla fotona är tagna av mig, ia, nu denna vår i bostadsområdet Elsborg i Falun.

'Där det finns mycket kärlek finns det också mycket sorg, men där det finns mycket godhet blir det också mycket styrka.'


'Men mod är inte detsamma som brist på fruktan. Mod är snarare en vilja att gå vidare, så att det onda inte får sista ordet.'


'...det är inte förklaringarna som ger tröst utan en tro på Guds närvaro och omfamning i nödens stund.'





































"Ropa högt till Herren, klaga, dotter Sion! Låt tårarna strömma som en flod dag och natt" (Klagovisorna 2:18)

'Gud är stor nog att tåla allt lidande och all klagan i världen.'





'...att det egna livet aldrig får bli ett självändamål. Att vara människa innebär att vara vänd mot någon eller något utanför sig själv, mot en livsuppgift, mot människor eller Gud eller mot en vision som kan göra världen till en bättre plats att leva på för fler än en själv.'  


'Försök se om det inte finns någonstans där du kan investera din medmänsklighet'


'Att hoppas betyder att vända sig mot världen istället för att förlora sig in i sig själv. Det betyder att be om hjälp snarare än att be om att kunna hjälpa sig själv. Den som ber om hjälp är aldrig helt hjälplös.'


'Livsmod är inte motsatsen till förtvivlan utan kraften att gå vidare trots förtvivlan.'




































'När svårigheterna tornade upp sig märkte jag snart att det fanns två sätt att möta dem på - antingen att reagera med hat och bitterhet eller försöka förvandla lidandet till en skapande kraft.'


'...att den obeväpnade kärleken är den starkaste makten i hela världen.'
































'Om döden är kall - låt oss då vara varma. Om döden är känslolös - låt oss då ha känslor och ge uttryck för dem. Om döden är hård - låt oss då vara mjuka. Om döden är stum - låt oss då tala. Ja, låt oss alltid gå emot döden!'


'Livet är ingenting värt utan döden. Det är döden som sätter allt i perspektiv. Det är bråttom med smekningarna, det är bråttom med orden, det är bråttom med breven.'


'För det första är den motsägelsefulla verkligheten en utmaning till oss alla, en utmaning i att leva när vi lever, älska när vi kan älska och tacka när vi har något att tacka för. Att satsa på livet långt där framme är ett riskfyllt projekt. Det är idag vi kan se med ömhet på den livskamrat som vi ibland blir trötta på. Det idag vi kan överraska våra barn eller försöka se möjligheter i livet.'


'Det handlar inte om att försöka tjuvkika på korten i Guds hand utan om att lägga sina egna kort på bordet. Vi vet inte vad Gud tänker, men vi vet att allt som är vårt angår Gud.'



'Mörkret kommer finnas här så länge världen finns, men han som är världens ljus har lovat att vara nära oss alla sortens dagar.'

Kärlek! /ia

söndag 17 maj 2015

Kristus for till himlen och jag fotar myror

Den här långhelgen blev inte så lång när det väl kom till kritan. Jobbade i torsdags, Kristihimmelsfärd, och sen tog jag ett extrapass på lördagen men var iallafall ledig i fredags och idag. De lediga dagarna har varit sköna även fast vädret inte riktigt var på vår sida. I fredags var jag och M på turné/utflykt till Bjurs, picknick på Ärtknubben (i vinterjacka, det behövdes!), och sedan hälsade vi på både Mickes mamma och mina föräldrar, praktiskt att ha alla samlade i Bjurs. Och så körde vi cross också, lite läskigt men väldigt kul också att köra den där där monstermaskinen :)

Igår efter jobbet sprang jag en runda, det är ju Blodomloppet (springlopp som jag ska va med i tillsammans med ett gäng från jobbet) om en vecka och även om det tar sig rätt bra med löpningen så är det nog på håret om jag klarar mitt uppsatta mål, milen under en timme. Det ska bli spännande iallafall och framförallt har det här loppet varit bra för att få mig motiverad att komma ut och träna löpning. Superbra!

Här lite bilder på myror, träd och annat man kan hitta i skogen. :) Älskar att vara ute och traska där!











Nu till veckan ska jag till Stockholm på kurs/utbildning med jobbet onsdag till fredag, samt jobba helgen så det blir nog mest det. Plus några bra löppass, det är vad som står på önskelistan inför vecka 21.

Kärlek! /ia

onsdag 13 maj 2015

13 maj som går till historien utan att kännas just historiskt.... just nu iallafall.... Vilket antiklimax.

Jaha, så kom plötsligt den dagen som jag väntat på i ungefär åtta år, på sätt och vis. Eller åtta år och fyra månader faktiskt för att vara exakt. Sedan januari 2007 har det fattats mig.

Jag har känt besvikelse för att det aldrig hände, främst för några år sedan. Nu på senare tid har jag liksom ganska naturligt nästan glömt bort det.
Jag har drömt om den här dagen. Fantiserat om hur det skulle vara och hur glad jag skulle bli, och hur jag skulle berätta för hela världen och hur jag skulle fira.

Men som ganska ofta när jag borde vare jätteglad så känner jag ingenting. Inte just nu iallafall? Som vanligt. Är det nått fel på mig som aldrig blir sprudlande glad när jag borde bli det? Borde bli gladare oftare än jag är men också skulle jag kunna vara ledsnare. Är jag känslokall?
Eller var det för att jag kände det på mig sen en tid tillbaka och därför inte blev så överraskad och chockad?

Hursomhelst, jag känner inget just speciellt. Kanske saknas glädjen för att jag inte känner att jag har någon just att dela den med, just den här händelsen, för att ingen riktigt vet hur betydelsefullt det varit för mig?

Det var ju nu jag skulle tjoa och tjimma om att jag skulle friskförklara mig själv. Och det gör jag också, jag friskförklarar mig med denna händelse.
Önskar att jag kunde känna lite mer glädje över det.

Och det gör jag nog också. Men inte just idag. Idag fick jag mest bara riktigt ont i magen. Av flera olika anledningar.


Ett inlägg i mycket mera klartext av vad det här handlar om kommer. Jag lovar. :) När jag känner mig på mer humör för att tjoa och tjimma och berätta för hela världen hur lycklig jag är.
En annan dag, när det känns mera rätt.

Kärlek! /ia

söndag 10 maj 2015

Mina bäbisar

Här kommer kattfotona jag tog för några dagar sedan. Mina älskade, lurviga, hårbolliga falukorvar.

Busungen: Lyon

Försöker fånga en fluga :)


Brorsan: Santos
Världen finaste katt!

Prinsessan



Kärlek! /ia 

torsdag 7 maj 2015

Att kunna frigöra sig för att kunna älska

"Älska inte världens liv. Älska inte världens ägodelar. Kärlek till världen tränger undan kärleken till Gud. Så gott som inget som det som florerar i världen - att vilja bestämma allt själv, att vilja ha allt för egen del, att vilja verka viktig - har något med Gud att göra. Det bara skiljer er från honom. Världen och allt den vill ha och göra och få är på utgång - men den som gör det som Gud vill är på väg mot evigheten." (1 Joh 2:15-17)

Ibland får man, jag, lätt för mig att ett liv utan Gud skulle vara det enklaste och lättaste, det bästa och det som skulle ge mig mest glädje. Men att jag liksom ändå är tvungen att välja ett liv med Gud eftersom det är det som min inre vilja, mitt hjärta, säger åt mig. Jag inbillar mig att det är ett val som gör att jag kommer hamna i onödigt många svåra situationer, att jag måste välja bort all den här världens lycka, att jag kommer få avstå från sådant som jag egentligen vill ha...och så vidare.


Men hallå Ia? Vem är det som försöker lura i dig detta egentligen? Inte är det då Gud själv iallafall! För visserligen: Gud lovar oss inte att bara för att vi väljer honom så blir livet lätt, en dans på rosor. Det står till och med i Bibeln om lidande som vi kommer att få utstå just därför att vi är kristna. MEN det står också om hur Gud har lovat att gå med oss 'genom dödsskuggans dal', om hur Jesus är med oss i svårigheterna '..och jag ska vara med er alla dagar in till tidens slut'. 

Gud är en GOD Gud. Han är kärlekens Gud och han välsignar, han vill välsigna oss, det mesta han kan, så hur kan jag då tro att jag skulle få ett lyckligare liv om jag valde bort Gud? 'Gud är ljus och inget mörker finns i honom' (1 Joh 1:5) Så varför skulle jag då tro att jag skulle få vandra i mörkret om jag väljer Gud?

Mina egna livserfarenheter säger ju också samma sak, egentligen, jag vet ju det: När jag vandrar med Gud, väljer honom som nummer ett, litar och förtröstar på honom, när jag vågar lägga mitt liv i hans händer, det är ju då livet blir som bäst. På de mest outgrundliga vägar som jag inte ens själv alltid kan skåda. Men Gud vet, han har en plan. Han välsignar våran väg när vi väljer honom, inte alltid och direkt, inte alltid på det sättet som vi själv önskat och tänkt oss, men han gör det.

Däremot, när jag väljer att vandra min egen väg. Tänker ut mina egna, (vad jag tror) kloka planer, så går det oftast inte alls som jag tänkt mig. När jag kämpar och stångar mig blodig för min egen lyckas skull.... ja då slutar det oftast i pannkaka. Såklart. Jag tror inte vi människor kan kämpa oss till ett lyckligt liv, jag tror inte ens vi ska sträva efter det. Rikedom är förgängligt, materiella ting betyder egentligen så lite, mänsklig kärlek kan svika, vänner kan lämna oss.

Om jag däremot väljer att satsa på Gud, väljer att tacka honom och fokusera på det han redan har välsignat mig med och ber om att få vandra i hans fotspår, efter hans vilja och plan, då tror jag den verkliga välsignelsen kommer. Kanske inte på det materiella planet, eller ens det som ses som lycka i mänskliga ögon. Men jag får det där andra som är så mycket viktigare: Frid på insidan. Lugn. En visshet om att allt kommer bli bra och ordna sig, hur hopplöst det än ser ut. Ett pirr i magen av att veta att livet kommer att bli ett häftigt äventyr tillsammans med Gud. En styrka och en kämpaglöd som inte utgår från mina egna viljor och resurser, utan ett hjärtats kämpaglöd där jag vill göra hans vilja. Där jag vill vara god inte för att få människors bekräftelse, utan för att jag vill avspegla Gud. Där jag vill älska inte för att få egen vinning utan för att Gud har älskat mig först.
'Sök först hans rike och hans rättfärdighet så ska ni få allt det andra också' (Matt 6:33)


En sneak-peak på mina kattbilder som jag håller på och redigera just nu. Santos och Lyon, världens finaste katter.
Här min vackra, busiga, tjocka dam; Lyon:



Kärlek! /ia

lördag 2 maj 2015

Flow

Åh, det känns som jag äntligen är inne i nån sorts flow igen, Gudsflow. Har saknat det, och tror jag vet vad det beror på att det är tillbaka. Jag har bestämt mig. Att satsa, att lyssna till det där lilla hjärtat inuti mig, att följa min längtan och mina drömmar (som jag bestämt tror att Gud har placerat där!). Jag har bestämt mig att våga anta utmaningen, göra det jag vill göra i mitt jobb för Guds rike, att anta min kallelse och följa Jesus. Även om det kommer kännas tufft också, bli jobbigt, en utmaning, längta hem, sakna hemma och M till tusen, så har jag bestämt att göra detta. Om jag får. Jag ber att Guds vilja ska få ske i mitt liv.
Och jag får häftiga bekräftelser på att det är så av Gudsmän och Gudskvinnor. Yeah! :)

Och jag tror det är därför jag är tillbaka i flowet. För att jag bestämt mig, igen, att följa Gud och denna gång på ett väldigt konkret och praktiskt sätt.


Är inne i ett kärleksflow på det rent mänskliga planet också. Min fina M! Han är bra, för mig. Jag tror ju absolut att på nått underligt sätt hänger det flowet ihop med ovanstående flow. Gud är ju kärlek.


Kärlek! /ia