Jaha, så kom plötsligt den dagen som jag väntat på i ungefär åtta år, på sätt och vis. Eller åtta år och fyra månader faktiskt för att vara exakt. Sedan januari 2007 har det fattats mig.
Jag har känt besvikelse för att det aldrig hände, främst för några år sedan. Nu på senare tid har jag liksom ganska naturligt nästan glömt bort det.
Jag har drömt om den här dagen. Fantiserat om hur det skulle vara och hur glad jag skulle bli, och hur jag skulle berätta för hela världen och hur jag skulle fira.
Men som ganska ofta när jag borde vare jätteglad så känner jag ingenting. Inte just nu iallafall? Som vanligt. Är det nått fel på mig som aldrig blir sprudlande glad när jag borde bli det? Borde bli gladare oftare än jag är men också skulle jag kunna vara ledsnare. Är jag känslokall?
Eller var det för att jag kände det på mig sen en tid tillbaka och därför inte blev så överraskad och chockad?
Hursomhelst, jag känner inget just speciellt. Kanske saknas glädjen för att jag inte känner att jag har någon just att dela den med, just den här händelsen, för att ingen riktigt vet hur betydelsefullt det varit för mig?
Det var ju nu jag skulle tjoa och tjimma om att jag skulle friskförklara mig själv. Och det gör jag också, jag friskförklarar mig med denna händelse.
Önskar att jag kunde känna lite mer glädje över det.
Och det gör jag nog också. Men inte just idag. Idag fick jag mest bara riktigt ont i magen. Av flera olika anledningar.
Ett inlägg i mycket mera klartext av vad det här handlar om kommer. Jag lovar. :) När jag känner mig på mer humör för att tjoa och tjimma och berätta för hela världen hur lycklig jag är.
En annan dag, när det känns mera rätt.
Kärlek! /ia
Jag har känt besvikelse för att det aldrig hände, främst för några år sedan. Nu på senare tid har jag liksom ganska naturligt nästan glömt bort det.
Jag har drömt om den här dagen. Fantiserat om hur det skulle vara och hur glad jag skulle bli, och hur jag skulle berätta för hela världen och hur jag skulle fira.
Men som ganska ofta när jag borde vare jätteglad så känner jag ingenting. Inte just nu iallafall? Som vanligt. Är det nått fel på mig som aldrig blir sprudlande glad när jag borde bli det? Borde bli gladare oftare än jag är men också skulle jag kunna vara ledsnare. Är jag känslokall?
Eller var det för att jag kände det på mig sen en tid tillbaka och därför inte blev så överraskad och chockad?
Hursomhelst, jag känner inget just speciellt. Kanske saknas glädjen för att jag inte känner att jag har någon just att dela den med, just den här händelsen, för att ingen riktigt vet hur betydelsefullt det varit för mig?
Det var ju nu jag skulle tjoa och tjimma om att jag skulle friskförklara mig själv. Och det gör jag också, jag friskförklarar mig med denna händelse.
Önskar att jag kunde känna lite mer glädje över det.
Och det gör jag nog också. Men inte just idag. Idag fick jag mest bara riktigt ont i magen. Av flera olika anledningar.
Ett inlägg i mycket mera klartext av vad det här handlar om kommer. Jag lovar. :) När jag känner mig på mer humör för att tjoa och tjimma och berätta för hela världen hur lycklig jag är.
En annan dag, när det känns mera rätt.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar