"Älska inte världens liv. Älska inte världens ägodelar. Kärlek till världen tränger undan kärleken till Gud. Så gott som inget som det som florerar i världen - att vilja bestämma allt själv, att vilja ha allt för egen del, att vilja verka viktig - har något med Gud att göra. Det bara skiljer er från honom. Världen och allt den vill ha och göra och få är på utgång - men den som gör det som Gud vill är på väg mot evigheten." (1 Joh 2:15-17)
Ibland får man, jag, lätt för mig att ett liv utan Gud skulle vara det enklaste och lättaste, det bästa och det som skulle ge mig mest glädje. Men att jag liksom ändå är tvungen att välja ett liv med Gud eftersom det är det som min inre vilja, mitt hjärta, säger åt mig. Jag inbillar mig att det är ett val som gör att jag kommer hamna i onödigt många svåra situationer, att jag måste välja bort all den här världens lycka, att jag kommer få avstå från sådant som jag egentligen vill ha...och så vidare.
Men hallå Ia? Vem är det som försöker lura i dig detta egentligen? Inte är det då Gud själv iallafall! För visserligen: Gud lovar oss inte att bara för att vi väljer honom så blir livet lätt, en dans på rosor. Det står till och med i Bibeln om lidande som vi kommer att få utstå just därför att vi är kristna. MEN det står också om hur Gud har lovat att gå med oss 'genom dödsskuggans dal', om hur Jesus är med oss i svårigheterna '..och jag ska vara med er alla dagar in till tidens slut'.
Gud är en GOD Gud. Han är kärlekens Gud och han välsignar, han vill välsigna oss, det mesta han kan, så hur kan jag då tro att jag skulle få ett lyckligare liv om jag valde bort Gud? 'Gud är ljus och inget mörker finns i honom' (1 Joh 1:5) Så varför skulle jag då tro att jag skulle få vandra i mörkret om jag väljer Gud?
Mina egna livserfarenheter säger ju också samma sak, egentligen, jag vet ju det: När jag vandrar med Gud, väljer honom som nummer ett, litar och förtröstar på honom, när jag vågar lägga mitt liv i hans händer, det är ju då livet blir som bäst. På de mest outgrundliga vägar som jag inte ens själv alltid kan skåda. Men Gud vet, han har en plan. Han välsignar våran väg när vi väljer honom, inte alltid och direkt, inte alltid på det sättet som vi själv önskat och tänkt oss, men han gör det.
Däremot, när jag väljer att vandra min egen väg. Tänker ut mina egna, (vad jag tror) kloka planer, så går det oftast inte alls som jag tänkt mig. När jag kämpar och stångar mig blodig för min egen lyckas skull.... ja då slutar det oftast i pannkaka. Såklart. Jag tror inte vi människor kan kämpa oss till ett lyckligt liv, jag tror inte ens vi ska sträva efter det. Rikedom är förgängligt, materiella ting betyder egentligen så lite, mänsklig kärlek kan svika, vänner kan lämna oss.
Om jag däremot väljer att satsa på Gud, väljer att tacka honom och fokusera på det han redan har välsignat mig med och ber om att få vandra i hans fotspår, efter hans vilja och plan, då tror jag den verkliga välsignelsen kommer. Kanske inte på det materiella planet, eller ens det som ses som lycka i mänskliga ögon. Men jag får det där andra som är så mycket viktigare: Frid på insidan. Lugn. En visshet om att allt kommer bli bra och ordna sig, hur hopplöst det än ser ut. Ett pirr i magen av att veta att livet kommer att bli ett häftigt äventyr tillsammans med Gud. En styrka och en kämpaglöd som inte utgår från mina egna viljor och resurser, utan ett hjärtats kämpaglöd där jag vill göra hans vilja. Där jag vill vara god inte för att få människors bekräftelse, utan för att jag vill avspegla Gud. Där jag vill älska inte för att få egen vinning utan för att Gud har älskat mig först.
'Sök först hans rike och hans rättfärdighet så ska ni få allt det andra också' (Matt 6:33)
En sneak-peak på mina kattbilder som jag håller på och redigera just nu. Santos och Lyon, världens finaste katter.
Här min vackra, busiga, tjocka dam; Lyon:
Ibland får man, jag, lätt för mig att ett liv utan Gud skulle vara det enklaste och lättaste, det bästa och det som skulle ge mig mest glädje. Men att jag liksom ändå är tvungen att välja ett liv med Gud eftersom det är det som min inre vilja, mitt hjärta, säger åt mig. Jag inbillar mig att det är ett val som gör att jag kommer hamna i onödigt många svåra situationer, att jag måste välja bort all den här världens lycka, att jag kommer få avstå från sådant som jag egentligen vill ha...och så vidare.
Men hallå Ia? Vem är det som försöker lura i dig detta egentligen? Inte är det då Gud själv iallafall! För visserligen: Gud lovar oss inte att bara för att vi väljer honom så blir livet lätt, en dans på rosor. Det står till och med i Bibeln om lidande som vi kommer att få utstå just därför att vi är kristna. MEN det står också om hur Gud har lovat att gå med oss 'genom dödsskuggans dal', om hur Jesus är med oss i svårigheterna '..och jag ska vara med er alla dagar in till tidens slut'.
Gud är en GOD Gud. Han är kärlekens Gud och han välsignar, han vill välsigna oss, det mesta han kan, så hur kan jag då tro att jag skulle få ett lyckligare liv om jag valde bort Gud? 'Gud är ljus och inget mörker finns i honom' (1 Joh 1:5) Så varför skulle jag då tro att jag skulle få vandra i mörkret om jag väljer Gud?
Mina egna livserfarenheter säger ju också samma sak, egentligen, jag vet ju det: När jag vandrar med Gud, väljer honom som nummer ett, litar och förtröstar på honom, när jag vågar lägga mitt liv i hans händer, det är ju då livet blir som bäst. På de mest outgrundliga vägar som jag inte ens själv alltid kan skåda. Men Gud vet, han har en plan. Han välsignar våran väg när vi väljer honom, inte alltid och direkt, inte alltid på det sättet som vi själv önskat och tänkt oss, men han gör det.
Däremot, när jag väljer att vandra min egen väg. Tänker ut mina egna, (vad jag tror) kloka planer, så går det oftast inte alls som jag tänkt mig. När jag kämpar och stångar mig blodig för min egen lyckas skull.... ja då slutar det oftast i pannkaka. Såklart. Jag tror inte vi människor kan kämpa oss till ett lyckligt liv, jag tror inte ens vi ska sträva efter det. Rikedom är förgängligt, materiella ting betyder egentligen så lite, mänsklig kärlek kan svika, vänner kan lämna oss.
Om jag däremot väljer att satsa på Gud, väljer att tacka honom och fokusera på det han redan har välsignat mig med och ber om att få vandra i hans fotspår, efter hans vilja och plan, då tror jag den verkliga välsignelsen kommer. Kanske inte på det materiella planet, eller ens det som ses som lycka i mänskliga ögon. Men jag får det där andra som är så mycket viktigare: Frid på insidan. Lugn. En visshet om att allt kommer bli bra och ordna sig, hur hopplöst det än ser ut. Ett pirr i magen av att veta att livet kommer att bli ett häftigt äventyr tillsammans med Gud. En styrka och en kämpaglöd som inte utgår från mina egna viljor och resurser, utan ett hjärtats kämpaglöd där jag vill göra hans vilja. Där jag vill vara god inte för att få människors bekräftelse, utan för att jag vill avspegla Gud. Där jag vill älska inte för att få egen vinning utan för att Gud har älskat mig först.
'Sök först hans rike och hans rättfärdighet så ska ni få allt det andra också' (Matt 6:33)
En sneak-peak på mina kattbilder som jag håller på och redigera just nu. Santos och Lyon, världens finaste katter.
Här min vackra, busiga, tjocka dam; Lyon:
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar