tisdag 30 april 2013

without you I'm lost

följande är mina tankar och jag kan inte garantera att de är helt bibliskt korrekta eller att Gud och kyrkor är helt överens med mig i det här, men ungefär såhär tänker jag:

många (kanske framförallt de som inte tror så värst mycket på Gud) funderar ju på om Gud står bakom allt som händer. och kanske framförallt allt ont som händer. Hur kan Gud vara god när så mycket ont får ske? Hur kunde Gud låta min mamma dö i cancer?, den där pojken bli påkörd av tåget osv osv.

jag tror INTE att det är Gud som låter det hända.

jag tror att den här världen är ofullkomlig. det finns död och förstörelse och ondska. jag tror det finns något ont, något som är motsatsen till Gud, och som vill döda och förstöra så mycket han kan.
jag tror INTE att han är en lika stark kraft som Gud, men däremot har han en hel del spelrum här på jorden. fram tills den dagen då Gud, Jesus, skall återupprätta allt (det vi kallar himlen) och då ska inga tårar finnas mer. 

jag tror också att människan har en mycket stark egen vilja. Gud låter oss ta våra egna beslut, låter oss leva våra liv fritt som vi vill, om vi inte med öppet hjärta ber honom att lägga sig i.

en vän frågade: Så du tycker att man ska tacka Gud för allt gott som finns i världen men att det inte är han som har med det onda att göra?

nja..
eller såhär då: Kommer då allt gott i människors liv från Gud?
i grund och botten tror jag det, eftersom det är Gud som har skapat allt gott. MEN jag tror inte heller att allt gott som händer i en människas liv som inte tror på honom, automatiskt har med Gud att göra.

på grund av den fria viljan tror jag att Gud lägger sig i de människors liv där han får TILLÅTELSE att göra det. om vi ber honom om det tror jag att han kan styra och leda oss, välsigna oss och beskydda oss från onda saker.

MEN jag tror också, om man inte tror på Gud så står man på ett annat sätt fri från Guds inblandelse i sitt liv. så då tror jag inte det goda kanske kommer från Gud, utan bara händer. och jag tror att det onda/hemska som sker i dessa människors liv absolut INTE är ett 'straff' eller så från Gud (för att man inte tror på honom) utan det är också bara något som sker eftersom den här världen är som den är, trasig och blödande. 

självklart har inte Gud allt inflytande över en människas liv vare sig hon säger 'Ja' till honom eller 'Nej'. Att det bara skulle gå väl för en sådan människa som sagt Ja.. Självklart råkar kristna människor ut för en massa skit i livet också, som inte är Guds plan. Annars vore det ju konstigt. Kristnas barn dör också unga. Vi råkar också ut för sjukdomar och elände.Men jag tror att man på ett annat sätt kan få Guds beskydd och välsignelse och att han många gånger räddar oss ur faror som vi inte ens vet om. 

Så: Vill man ha Guds inblandelse i sitt liv kan man be om det, men om man inte vill det tror jag inte han lägger sig i speciellt mycket, utan låter livet hända. Såklart han söker oss människor på olika sätt, men han styr oss inte.

och sen, viktigt: Jag tror att Gud kan vända varje dålig erfarenhet, varje livskris till något positivt i slutändan. Han kan vandra med oss, hjälpa oss, trösta oss och ge oss en styrka vi inte anade att vi hade.


så trodde jag på ett ungefär då.

kärlek! /ia

söndag 28 april 2013

Keep on trying

Ibland kan man tro att de 'goda' gärningar man utför, där man faktiskt tänkt till och ansträngt sig, inte var till nån nytta alls. Meningslöst. Och då kan man ju nästan bli lite bitter. 

MEN man vet ju inte alltid själv vad det har för betydelse för den andra. Jag har märkt att det långt senare kan visa sig att den goda handlingen hade en jätte-betydelse för personen ifråga. Bara det att man själv inte visste om det.

Så, slutsats: Det är ALDRIG förgäves att utföra något gott mot någon annan. Det kan komna att betyda mer än du anar. 

Kärlek! / ia

lördag 27 april 2013

jag vill ha dig här på riktigt inatt och suga liv ur din halspulsåder

min helg so far har varit bra.
har kommit igång ordentligt med träningen igen och ÅHH vad jag mår bra av det. ben+magstyrka i torsdags, skivstång + intervall igår, spinning idag. endorfinerna pumpar och jag känner att jag lever. inge plats för att vara låg och deppig här inte. älskar att känna kroppen jobba under mig, de träningspass man känner sig stark som ett jäkla urtidsdjur. då får man passa på att njuta. (och plågas lite)



igår hade jag en sån där skön hemmafru-dag också. tvätt x 2, handla mat, städa, matlagning osv. älskar det där hemmapysslet. (ibland. i lagom mängd).

och mathandlingen och lagningen var ju inte bara för mig utan för bästa-tjejerna som kom hit på nån sorts inflyttningsmiddag. eller var det nu var. trevligt som bara den iallafall och jag fick rosor (vägen till en kvinnas hjärta går genom blommor har vi också konstaterat, haha) och vi drack lite bubbel till efterrätten. mmm. (och yeah - jag kan ju banne mig laga mat. wiihoo!)



och sen skulle vi ner 'en kortis' på Pitchers.... och halv tre vart hemkomsten.... men det är bra, ibland ska man vara lite spontan (även om man som jag älskar att komma upp tidigt på morgonen och ut och hurta)

och det en liten speciell, men väldigt intressant kväll på krogen.
jag och kompis 1 fick sällskap vid bordet av kille nr 1 och nr 2. kompis och kille nr 1 bondade rätt bra.... snackade och ja kanske inte gick var och hem till sitt vid kvällens slut.

jag och kille 2... diskuterade Gud och tro och religion i x-antal timmar. sjukt intressant! och jag älskar när folk ute vågar fråga, och ifrågasätta min tro och varför man tror och sånt. för det får mig att tänka till och ställas mot väggen. det får mig att träna på att försöka formulera min tro i ord på ett lättförståeligt sätt. det får mig att inse hur människor ute i 'vanliga' världen tänker på Gud. och jag tycker det känns så tragiskt när det ofta kommer fram att människor ser på kristendomen som bara en stor hög med jobbiga, tråkiga regler som man måste följa, samt att Gud ligger bakom, okej-ar, allt som händer här i världen och därmed också all ondska, sjukdomar, skador, skit osv.

Om Gud vore sådan, bara en hård regel-makare som dessutom tillåter en massa ondska, då skulle inte jag heller tro på honom. det vore ju nästan att vara... dum i huvudet.  
men han är ju nått annat. godheten, skaparen, förlåtaren. kärleken.

så ja, jag tror att både jag och kompis tyckte det var en lyckad krogkväll: hon fick ragg och jag fick snacka Gud. 
yeah.

idag har jag tagit hand om ett diskberg.
Syrran och Mattan och Edvin-plutten var här sen. jag höll på att garva ihjäl mig flera gånger. 1,5åringar är rätt underhållande. 
och jag kunde bjuda på eget-bakat bröd och middag. och vi tog ett varv runt gruvan. Mysigt och sååå skönt att vara ledig på en helg för en gångs skull. jag känner mig ju som en normal människa typ :)


och ja sen spinning och nu blir det en till tjejkväll. mysigt. garanterat en massa tjejsnack.:)

yes yes.
keep on rockin' in the free world. 

puss och kärlek! /ia. 

fredag 26 april 2013



kärlek! /ia

torsdag 25 april 2013

du vill ut och dansa, jag vill sjunga fram en bön, som går rakt igenom himlen, och rakt igenom dig

nu tänkte jag skriva lite om jobbet och framtid och 'karriär' och lite tankar jag tänkt om sånt de senaste veckorna/dagarna.


häng på! :

jag upptäckte en tråkig känsla häromveckan. att jobbet kändes precis som ett..... jobb.
nått man gör, måste göra, för att få sin lön för att kunna få pengar till att överleva, leva och göra de där sakerna man vill göra. men jag fick den där känslan som jag inte vill ha av ett jobb: man går dit och betar av sina timmar för att man måste, man vill att det ska gå snabbt så man får gå hem, och man känner ingen lust och inspiration.

jag brukar ju inte känna så. det roliga med mitt jobb och min arbetsplats är ju att jag brukar tycka det är SÅ kul, inspirerande, lärorikt, häftiga människomöten, världens bästa arbetskamrater, utvecklande, meningsfullt osv.
och jag blev rädd att jag hade tappat den känslan. den viktiga känslan.
började tänka: är det det här jag ska hålla på med? är det det här jag VILL hålla på med? (det kanske inte var sjuksköterskeyrket i sig, utan mer den plats jag befinner mig på just nu. jag blev rädd att tappa känslan av meningsfullhet och inspiration.)

MEN. 
jag tror det mest var en liten personlig dipp. trötthet. att det hänt så mycket kul utanför jobbet som man vill ha tid att lägga sin energi på (typ flytta och komma i ordning med lyan ). samtidigt VET jag ju också att det inte är öronsjukdomar jag vill pyssla med hela livet. även om jag trivs hur bra som helst. just nu. och ska göra mitt allra bästa att göra varje dag meningsfull och vara en så bra sjuksköterska och kollega som jag kan vara. 

det vände också denna vecka eftersom jag har fått pyssla med så roliga grejer: dels en väldigt bra och lärorik utbildning (i akutsjukvård typ - välbehövligt för min del, nu behöver jag kanske inte vara skräckslagen längre, heh)

och sen: BARNEN. 
dessa fantastiska barn som förgyller mina dagar. (förstår inte vad jag skriver om här - har ju inbillat mig att jag inte gillar barn men det stämmer nog inte har jag insett.... haha)

har varit på dagkirurgin. och jobbat ihop med några av mina favoritkollegor. OCH träffat och tagit hand om dessa underbara godingar till ungar alltså.
serverat lite pannkaka. nån glass här och där. skjutsa ungarna till op, försöka lugna lite.
sticka världens gulligaste mörka-bruna-ögon-tjejen i armen. sex år. sååå duktig! rädd, men sa inte ett knyst, bara lät mig sätta nålen (och I did it on first try - min yngsta unge hittills tror jag, lite stolt :) )

och frågvisa femåringar. som frågar om ALLT man gör. varför? rätt charmigt.
och blonda-pojken med blå, lite rädda, efter-operation ledsna ögon. cutest ever! 

blyga gråtande 3-åringar.
downs-syndrom-barn som pussar på en så fort de ser en.

alltså åhh jag smälter. 

jag tror nog att jag, icke-barn-älskaren, får börja omvärdera det där lite om att man inte skulle vilja ha några egna. om hundra år när jag mognat till lite vill man nog det ändå. (att jag fysiskt inte kommer kunna föda några barn om hundra år - jooorå ;)  )

och så jag får väl fråga min chef om jag alltid kan få jobba på dagkirurgin med kidsen, haha.


detta är dock konstigt.
för det sista (förutom op och anestesi) jag skulle vilja vidareutbilda mig till är nog barnsjuksköterska. för jag tänker att jag inte passar ihop med barn. vet inte hur man hanterar dem.
och jag har tänkt att jag kanske skulle vilja jobba med onkologipatienter (cancer) och ändå är det när jag slipper i från det tunga avdelningsjobbet med cacerpatienterna och får de 'lätta' patienterna som jag tycker det är roligast.
eller nä, blandningen är roligast.

men börjar verkligen tänka till på vad jag VILL egentligen. onkologi? psyk/missbruk? ungdomar? sjukhuspräst/diakon? distriktssköterska? ätstörningstjejer? kvinnoklinik? ungdomsmottagning? vårdcentral?

har på riktigt faktiskt seriöst börjat tänka tanken att jag skulle kunna tänka mig att vidareutbilda mig såsmånigom, om inte alltför länge kanske. jag som varit så nöjd med att jobba och sagt att jag aldrig ska plugga igen. men om det är något man verkligen vill så skulle man ju va motiverad till det.

svammel svammel.

just nu är jag precis supernöjd med att vara där jag är. både i 'karriären' och det privata. På Elsborg med katterna. himla fint att få ha det så alltså.
tacksamhet. 

så: barn och vidareutbildningar - yes, om hundra år :)

först måste jag ju åka till Indien och Afrika och Israel och Italien och Afghanistan/Iran/Irak (Mellanöstern) och Pakistan och Filippinerna och Sri Lanka och Chile och Alaska och New York och Paris och Rom.
typ.

från St:Petersburg - Helsingforsresan, -11
kärlek! /ia

tisdag 23 april 2013

snabba cash

jag har precis skickat in min deklaration. och påmindes om ett inlägg jag tänkt skriva ett tag. jag funderar bara på hur jag ska uttrycka mig för att inte låta kaxig eller självgod.

men det handlar om välsignelse och omsorg
ekonomiskt och materiellt. 

(från Gud alltså. ja vem annars skulle jag jiddra om i min blogg, det är väl det enda jag gör, haha. och lite träning också - mitt liv i ett nötskal ;) )

jo såhära då:
I Bibeln, den där bra boken jag försöker läsa rätt mycket ur och vill ska påverka mitt liv och som jag tror är Guds ord så står det ganska mycket om ekonomisk och materiell välsignelse. ni har väl hört det där om att den som ger den får.

det står om att med det måttet man mäter upp åt andra med det måttet ska det mätas upp åt en själv.
och det står mycket i Bibeln om att vi ska hjälpa varandra, ekonomiskt och materiellt, när andra har det sämre ställt än vad vi själva har. 
Gud har en väldig omsorg om de svaga, se bara här, ett av hundratals exempel:

' Ge honom (de pratar om fattiga) villigt, utan att gräma dig över att du ger, ty för detta skall Herren, din Gud, välsigna dig i allt du gör och allt du företar dig. Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land. ' 5Mos 15:10

ha! 

och jag tror ju detta är sanning. skriven för att tillämpas. inte bara som fina ord eller principer utan som ren konkret sanning. också när det gäller materiella saker och pengar. och jag tror att man får igen, på riktigt, i detta nuvarande liv.
blir ekonomiskt välsignad. det är ju inte därför som jag ger, för att jag ska få cash, men jag tror på riktigt att det kan bli en konsekvens av det hela. 

så därför berättar jag detta:
i många år har jag gett en del pengar till välgörenhet, församlingen, hjälporganisationer, fadderbarn osv. enligt ett enkelt mått: tio procent, varje månad.så vissa månader blir det ganska många tusenlappar jag ger iväg. andra mindre.
(NÄ, detta inlägg är inte till för att putsa på min gloria, fortsätt läsa så ska jag snart komma fram till poängen)

det känns bra. (oftast, hehe)
och sen jag har börjat med detta har jag blivit så ekonomiskt välsignad. 
pengar dyker upp lite här och var som jag inte räknat med, högre lön än jag trott, nån bortglömd semesterersättning osv osv. pengar har liksom aldrig varit några problem under de år jag pluggat och bott hemifrån, inga lån eller så. 
(okej, jag har jobbat hårt och levt smart (det är billigt att inte äta, haha!) också såklart) 

MEN jag tror att jag blivit välsignad också. för att jag VÄLJER att dela med mig.
jag tror Gud hintar hur han tänker sig att ekonomin i hans rike ska fungera. 
Prova du med vettja!  

och sen får man självklart välja
välja att t.ex. se det som en slump att jag just fått den högsta skatteåterbäringen iallafall jag hört nån få. eller bara se det på mänskligt vis.

jag väljer att se det som Guds omsorg.

och jag har blivit så överbevisad om hans omsorg i så många andra bitar av livet också på senaste, det kan handla om bostad, katter, familj, jobb, Mikael, friskhet från ÄS, osv osv. men det ska jag nog skriva ett eget inlägg om så ni inte behöver läsa världens längsta inlägg just nu. 

( för nyfikna hur mycket skatteåterbäringen var på.... törs man säga sånt? I Sverige?)
jo hej ut med hakan och näsan i vädret: femton och ett halvt tusen, typ.
kanske jag ska köpa en cykel?  eller dricka mycket vin i Italien, haha )

nä. 
bara tacksamhet. 
till en god Gud som ger så mycket gott till mig.
amen,

kärlek! /ia

det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt, du kan kalla det förnuft men aldrig sunt

en sak som är bra med att jag inte är ätstörd längre är detta:

jag får inte panik av att vara sjuk och inte kunna träna. och jag går defintivit inte och tränar med halsont och feber som jag har kunnat gjort förr ('jag ska ju bara gymma lite' -idiotitänk)

jag tar hand om mig och min kropp nu.

och visst saknar jag träningen. och lite olustig i kroppen blir jag ju. men det kan botas med en promenad eller så.
visst vill jag ha endorfinkicken, behöver den, för att jaga lite hjärnspöken långt bort.

men jag klarar mig i väntan på detta. kan må bra ändå.


och det som är lite, lite skönt med att inte kunna träna är ju att man med gott samvete kan stanna hemma med sin trötta kropp och få tid till att inne-mysa med sig själv lite grann, se film, pyssla, sitta vid datorn, ja sega runt helt enkelt... inte ständigt vara på väg med ombyten och väskan packad hit och dit.

ja, lite skönt.
men nu vill jag kunna träna snart igen.

sånt här kan man ju pyssla med när man har tid

puss! /ia

måndag 22 april 2013

Leave the clouded mind and the heavy heart


en ny (men bra, tror jag) tanke/insikt som ploppat upp i tänkar-huvudet de senaste dagarna:

den här världen blöder för mycket, mår för dåligt, för att jag ska gå runt och navelskåda mig själv och må dåligt jag med.

världen har inte råd med det. 
jag har inte tid med det.

jag tror vi behöver fler människor som orkar lyfta blicken och se andra. orkar vara glada. orkar hjälpa. orkar kämpa och orkar säga ifrån.
jag vill inte vara en människa som bara tänker/funderar/stänger in mig, mår dåligt, isolerar mig, tro att jag inte kan nått osv.

jag kanske inte alltid är glad till 100%, men jag tänker att det är bättre att försöka att sprida och dela med sig av den glädje man bär på, om det så är 10 eller 90 %, än att tro att man måste må 100%bra för att kunna hjälpa andra.

jag tror inte att jag har helt 'rätt' tro. jag vet att jag gör fel. roffar åt mig. blundar för människor och orättvisor. vill bestämma och vara Gud över mitt eget liv lite allt för ofta. kan vara feg och bekväm.
förlåt för det.
MEN jag tänker att det är bättre att 'gå ut i världen' med den tro jag har. ibland liten och skör. ibland stark nog att flytta berg. 
om man skulle vänta tills man är 'färdig' kommer man få vänta hela sitt liv. 
rätt ofta kan jag få nån släng av lätt panik över jag inte är tillräckligt 'bra'. inte tillräckligt kristen. att jag lever för världsligt. men jag tror att den paniken i sig gör mycket mer skada än sättet jag lever. för jag vet att ett bra sätt för guds motståndare att få mig handlingsförlamad är att placera den där otillräcklighets-ångesten i hjärtat på mig.

jag har inte den perfekta kroppen, är inte så vältränad som jag skulle önska. MEN om jag skulle stänga in och isolera mig och och se ner på min kropp, hata den, ända tills jag var helnöjd, ja då skulle jag få hålla på en livstid.
nä, istället vill jag använda den. glädjas med den. vara glad och tacksam för att jag kan gå, springa, hoppa. göra sånt som är så sjukt kul: träna, åka skidor, bräda osv osv.
min kropp kan ta hand om patienter. min hand kan stryka en ensam människa över ryggen. mina fötter och ben kan ta mig var jag vill. mina ögon kan se. mina läppar kan kyssa.
jag vill inte vänta på att den ska bli perfekt.
jag vill välsigna min omvärld men min kropp. NU.



jag tror den här världen blöder för mycket, att det är för många människor som behöver Gud för att jag skulle ha tid att stänga in mig i kyrkan 24/7. det finns alldeles för många människor utanför kyrkan som kan behöva höra lite om Guds-kärleken för att jag med gott samvete skulle kunna vara inne i 'kretsen' måndag-söndag. kyrkan och gemenskapen behövs för att fylla på förråden, men sen är det dags att gå ut därifrån igen och dela med sig. 


så sammanfattat: jag försöker sluta att granska och skåda mig själv så mycket, döma mig, och vill istället låta Jesus fylla upp mitt inre (och döma mig den dagen det är dags) och istället ägna min energi åt att försöka vara en god medmänniska.
Älska Gud och älska människor. inte panika och döma.


kärlek! /ia

sjukmyset

nu när jag varit/är sjuk så tycker jag att jag har det rätt lyxigt ändå. igår var Mikael (som jag väl lyckats smitta ) här nästan hela dagen och var sjuk med mig, och så har jag ju myssällskap av katterna.
så ensam och isolerad slipper jag ju vara.


och idag när jag är lite piggare så är det en alldeles lagom aktivitetsnivå att vara hemma, inne och pyssla och dona. har bakat matbröd och sånt. jag är så pysslig och duktig och det är ju sjukt kul ju, baka och laga mat och sånt där.
tänk att jag insett det till sist.

men nu ska jag snart stoppa näsan utanför dörren en stund, möta upp Jessica och sen ska vi manifestera tillsammans med vårdförbundet för hälsosamma arbetstider. en viktig grej att stödja tycker jag.

så tjo hej, vi hörs sen. 

kärlek! /ia 

söndag 21 april 2013

game over

idag händer något som inte händer så ofta: jag har sjukanmält mig från jobbet. min typ andra sjukdag sammanlagt de typ 7-8 åren man sommar- och extrajobbat och sånt.

så även om jag känner mig lite mesig (jag tänker ju lite så att om man kan stå på benen så kan man gå till jobbet) så får jag väl träna på att ge upp det där duktig-flicka syndromet och kasta in handduken ibland, jag med. även om jag får lite dåligt samvete av det.

vad det är för fel? ett vasst rivjärn i halsen och värk i kroppen. dagens pers var nog att ta sig upp ur sängen, (halv ett, haha) klä på sig, gå ner på stan och köpa alvedon + en sallad. uhuh
så kanske det är legitimt att få vara lite sjukskriven då.

nog om det.

ska skriva nått vettigt om ett tag. kanske. om jag orkar.
eller imorgon.

kärlek! /ia

fredag 19 april 2013

provsmakar livets heroin

äta för att man är hungrig.
det får gärna vara gott och helst lite nyttigt/näringsrikt.
sluta när man är mätt.

träna och motionera för att det är kul och för att man mår bra av det.
men mer än så var det inte. enkelt. lätt som en plätt.

jag ägnar inte längre alla mina dagar åt att tänka på mat eller planera min träning.
en sån oerhörd BEFRIELSE.
jag kan njuta av livet istället för att ha vikt-ångest.

och ett bra tips/knep är: härma andra människor.
om man inbillar sig att man inte kan äta utan att bli tjock så kan man snegla på helt normala människor. du kommer se att de äter ganska många gånger på en dag. de äter riktig lagad mat i ordentliga portioner två gånger om dagen, lunch och middag.
ibland unnar de sig nått fikabröd eller godis.
de tränar nån/några gånger i veckan

de är normala människor med normala vanor och blir inte super-jätte-tjocka för det.
alltså kan jag göra likadant.
härma de normala människorna och lita på min kropp.

det tog cirka sex år att ta sig hit.
men jag är sjukt tacksam och lycklig för det.
jag kan ju liksom leva nu.

på tal om det kom ett utav mina favoritbibelord skickat i min Bibelcitat-app (bra grej!) i morse.


'Jag (Jesus alltså) har kommit för att de skall ha LIV, och liv i överflöd' Joh 10:10.


detta bibelord har hjälpt mig så mycket för det har fått mig att inse att livet med Gud innebär något mer än att bara hålla näsan precis ovanför vattenytan, för att överleva, såsom mitt liv kändes i många, tunga år.
Nä, riktigt liv, det liv Jesus gett mig, det innebär ett löfte om att vara levande. på riktigt. inte bara överlevande. Riktigt liv innebär glädje och känslor och gemenskap och dagar fyllda med liv och rörelse. energi.
det innebär äkthet. att man kan vara sann mot sig själv och mot andra.

Liv i överflöd innebär att man (jag, experten på detta) inte behöver ha dåligt samvete när en massa goda gåvor kommer till en och man riktigt njuter av livet.
Kärlek, närhet, glädje, vänner, skratt, endorfiner, mat, kroppar, naturen, materiell skönhet, ekonomisk välsignelse...
Ja sånt är från Gud. Hans goda gåvor till oss. Det är bara att TACKA och ta emot när livet är snällt mot en.

Ja detta bibelord passar bra nu, för jag har kanske aldrig varit så levande.

Tacksamt. som sagt.

Kärlek! /ia.
 
It's like an explosion every time I hold ya, wasn't jokin' when I told ya You take my breath away, you're a supernova.


Kärlek! /ia

tisdag 16 april 2013

när mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: 'va är bäst för mig'

jag undrar, som vanligt...

... varför ett bombdåd i USA med tre döda (väldigt tragiskt, missförstå mig inte!) får sådan ENORM medial uppmärksamhet.

folk facebookar om det, pratar om det och tidningarna skriver massa om det. såg en kvällssändning av nyheterna på Tv nu när jag kom hem från jobbet och större delen av sändningen handlade om det. man intervjuade, spekulerade och vem som kunnat utfört det och varför osv. osv.


och då vill jag säga heeeeey. ok, det har hänt något hemskt MEN hur många dör inte av bombningarna i Syrien, varje dag.
Afghanistan.
Irak.
Afrika.
Pakistan.

yeah, you name it.

men när vita människor dör. vita, västerländska människor. som är lika oss. som har pengar. som är, i våra och medias ögon, värdefulla, ja då uppmärksammas det så sjukt mycket mer.
de med samma klass. samma färg. samma religion. samma politik. samma kultur.

ja jag tycker det är sjukt.

helt sjukt att det inte verkar räknas lika mycket när icke-hel-vita människor dör. eller de med andra religioner och kulturer. som att de får sköta sig själva och vi skiter i det.
jag menar, USA ligger väl geografiskt minst lika långt bort från oss som Syrien??


jag blir arg över ondskan i världen.
men minst lika arg vilken ondska vi VÄLJER att värdera värre än någon annan.

att vi, helt enkelt och krasst, väljer att värdera vissa människors liv högre än andras. 


                                                          Rank ett: vit man med pengar.


Lägre rang:
mörk man. skulle ju kunna vara en terrorist. eller...?
kvinna. negress. säker osmart och analfabet. yeah right?

indisk kvinna. låg kast. fritt fram att våldta och förtrycka. 
eller hur tänker vi?

hejdå, nu ska jag gå och spy lite!

kärlek! /ia.

so give me hope in the darkness that I will see the light







om dagens 24-åriga ia hade kunnat säga något till mig själv som den jag var för tio, fem, ett år sedan....
... så hade det varit ganska mycket. en del livserfarenheter att dela med sig av.

men framförallt hade jag velat sagt det här: det vänder. det blir bättre. du blir FRI. tillslut. du kommer snart vara livsglad igen. du kommer få känna hur det känns att vara genomlycklig och nöjd. ha frid i själen och hjärtat.

jag hade velat sagt att det kommer en dag du vet att du inte behöver prestera eller vara alla till lags för att räcka till och duga.

jag hade velat säga att man med tiden lär sig vad äkta vänskap är. att man efter några år lär sig vilka relationer man vill lägga tiden och energin på, vårda. att vänskap är något stort som sträcker sig över åldersgränser och mer handlar om livssyn och att det ska 'klicka'.
jag skulle berätta att de vänner man kan vara trygg och absolut sig själv med, att de är de som är de äkta vännerna. det är de som räknas och är viktiga. inte vad folk i allmänhet tycker och tänker om dig.
att några få, riktiga vänner, är mera värt än guld.

jag hade velat säga att relationen till en enda människa aldrig ska/får/bör vara så viktig att den påverkar hela ditt liv negativt. att du så smånigom kommer att orka bryta dig loss. att man kan bli fri att tänka: om jag inte räcker till för den enda människan så har jag ändå så många personer runt omkring mig som ger mig positiv energi istället för tryck över bröstet.
välj att vara med dem, de du mår bra av.
en enda människa kan inte få förminska dig, oavsett hur stark relationen till den människan är.

jag hade velat säga att det är viktigare att må bra, på insidan, och att ha livsenergi, än att ha en fin yta. jag hade velat säga att det kommer att komma en dag när du kan känna dig duglig och okej utan smink, plattat hår, och smalaste kroppen. 
att det inte är värt att plåga sig själv, förlora sig själv, för att man tror att man skulle vara lyckligare med tio kilo mindre. 
jag skulle berätta att tiden i ditt liv när du var som lyckligast var också då du vägde lite mera, och orkade leva.

jag skulle berätta för dig, lill-ia, att relationen, symbiosen, till sina föräldrar är något man växer ifrån, måste växa ifrån och bryta sig loss från. och trots att den skilsmässan kan göra ont och vara jobbig så måste den ske för att man ska bli sin egen. det är värt det.
och sen kan man lappa och laga relationerna till att hamna på en vuxennivå.
men först måste man bli fri. och man måste lära sig att ha gränser in till hjärtat. att vem som helst inte får ta sig in.

jag skulle berätta att din relation till Gud skulle förvandlas. ganska helt och totalt. från prestationen, görandet, att vara en duktig flicka, att aldrig göra fel...
... till att bli en levande relation till Jesus. livsviktig.
ibland krampaktig: jag drunknar och du måste rädda mig.
ibland den absolut största tacksamheten och livsbubblet man kan tänka sig.
ibland ilska, tvivel och funderingar. 

att tron handlar om samspelet Gud, världen, mig själv och andra människor. att man inte ska klara allt själv utan det finns en ande, hjälparen, som vill ge dig kraft och visa dig vägen.

Jesus.
en svår relation. men en levande relation.
på riktigt. allt eller inget, på liv och död.
fantastisk. 
men inte byggd på vad andra människor säger till dig att du ska tro på. hur du ska tro, vad du ska göra.

nä, jag skulle berätta att den tro som bär kommer du hitta i Bibeln, genom att be och ha gemenskap med andra kristna. inte genom att gå runt med ett ständigt dåligt samvete för att du tror att du inte räcker till och att Gud på något sätt sitter och letar efter felen i ditt liv.


jag skulle berätta för henne, lilltjejen, hur fint vardagslivet kan bli.
hur mycket roligare det är att jobba, och göra något meningsfullt, än att plugga och gå i skolan.
jag skulle berätta att det kommer en dag när du kan släppa den där ständiga stressen och pressen: plugget, för lite tid, träningen, pengarna. 

hur kul det var att upptäcka andra sporter än fotbollen. hur roligt, skönt och bra det var att flytta hemifrån och få rå om sig själv och bo i stan.
jag skulle berätta att du kommer att möta någon och få uppleva något stort, när det känns på riktigt. när det känns bra och man bara vill stanna tiden.

men eftersom jag inte kan säga det till lill-ia, så säger jag det till er:
ifall det är nån, tonårstjej eller annan, som är i något av det där just nu.

ja åh, vad jag skulle vilja viska ömt i ditt öra, du som har det svart just nu: Ge inte upp! det vänder och blir bättre.

jag lovar.



kärlek! /ia.

måndag 15 april 2013


dina ögon var ett fritt fall, varje gång

idag är jag ledig och kör på temat lång.

långpromenad, långfrukost (löööööv it! - känslan av: ingen stress), klädkod: långkalsonger (okej, underställ då men det är ju typ samma sak, lite skönare bara)
långbak, 20min att sno ihop smeten, sen 1,5h i ugnen. smidigt!

snart kommer mamma förbi på en eftermiddagsfika och ikväll står ett svettigt spinningpass på schemat.
och jag känner mig som en hurtig hemmafru typ.

frysen börjar fyllas med diverse matlådor, jag och Micke lagade en skitgod (och stor) lasagne igår och än så länge går det ju riktigt himla fint det här med att köpa, laga och äta ordentligt. yeahay! jag har ju bestämt mig. 
fint och välstädat har jag det också -igår köpte jag tulpaner till mig själv :)
jag är så duktig, hihi.

jag tror att den här lägenheten, det här boendet, livssituationen och arbetssituationen jag befinner mig i just nu har väldigt stora förutsättningar att skapa: VÄLMÅENDE. det känns tryggt och hoppfullt.

(mer om detta, om att jag tror på Guds omsorg och välsignelse, ska jag skriva mer om i ett annat inlägg)



Men en helt annan sak tänkte jag säga nu:
det kan vara bra att skriva inlägg där jag uppmanar andra till att göra 'goda saker' för då får jag en liten insikt: men jag då? 

och man måste ju leva som man lär.
så när jag hade skrivit något om att skicka kort till en bortglömd mormor kom jag att tänka på: hur enkelt är det inte att slå en signal till grandma och prata lite. och hur glad skulle inte hon bli för det? änka sedan många många år, och många gamla vänner börjar gå bort.

hursomhelst: jag ringde. och farmor blev jätteglad för det. och jag blev glad för att hon blev glad. och det var så enkelt fixat. summa summarum: två nöjda och glada människor.

det är så jag tänker mig det där ringar på vattnet-spridandet av kärlek, glädje, godhet.

så, återigen utmaning: vem, gammal som ung, borde du kanske höra av dig till som skulle bli väldigt glad?

en gammal bild på oss. 
kärlek! /ia. 

söndag 14 april 2013

världens sötaste?


tänk, i minst nio månader ska vi iallafall mysa ihop. lycka!

kärlek! /ia

fina fisken

såhär efter några dagar i stan måste jag säga att det är helt underbart att ha fem-minuters cykelavstånd till allt igen: jobbet, stan, friskis. framförallt jobbet. man vinner ju så mycket tid.

och så är det, än så länge, väldigt skönt och mysigt att få rå om sig själv, sköta sitt eget hushåll, fixa med mat, städ tvätt. ta ansvar: om det inte är jag som gör det blir det inte gjort. ansvaret: jag vill ha det fint alltså ser jag till att hålla det fint.
och jag är ju inte hel-ensam heller, två små söta katt-monster väntar ju mig varje dag när jag kommer hem. igår var min aktivitet innan jag åkte till jobbet: ligga i sängen och klia katterna på magen. inte helt fel.

i fredagskväll hade vi lite samkväm i lägenheten, Johanna, Jocke, Chellan och jag. vissa (jag) åt sushi. så himmelskt gott! längtat sen jag kom hem från indien typ, men i Bjurs så blir det ju inte så mycket sushi varken gjord eller köpt en fredagkväll.
hursomhelst, en mycket trevlig kväll. ett glas vin och massa skratt. så skönt att kunna bjuda hem folk till sitt eget. så ja, nästan perfekt kväll. fast bara nästan.
någon saknades.


och sen jobb resten av helgen. tjing.
kärlek! /ia

fredag 12 april 2013

'Istället för att förbanna mörkret får man tända ett ljus.'

jag tror det är väldigt människor på den här jorden som ÄR onda. även om de finns såklart, eftersom ondska, uppenbarligen, finns och världen ser ut som den gör. 

en som var alltigenom god?
däremot tror jag det finns väldigt många människor, som du och jag till exempel, som är väldigt kapabla till att vara BÅDE onda och goda, att göra både onda och goda gärningar.

och eftersom de flesta av oss är så kapabla till GODA saker så tycker jag det känns oerhört HOPPFULLT. jag tror det finns en oerhörd POTENTIAL TILL GODHET som är outnyttjad.

när jag tänker på hur otroligt många, ja de allra flesta, människorna jag vet om och känner, hur fina, snälla, fantastiska de (ni!) är så tänker jag: världen skulle kunna bli lite mer varm och snäll och kärleksfull om vi bara UTNYTTJAR och använder den här godhets-potentialen lite mera.

Hur?
Jo vi ska helt enkelt pusha och uppmuntra varann lite mer. Locka fram det bästa ur varandra. Inspirera varandra. Göra varandra goda genom att se det goda i varandra.
Sprida godhet som ringar på vattnet.

Istället för att fokusera på de fel/otrevligheter människor gör (alla har dåliga dagar, alla har rätt att vara icke-perfekta) så kan vi fokusera på det bra/positiva hos varandra. om någon människa gör något fel/taskigt mot dig, skit i det, förlåt, haka inte upp dig på det utan gå vidare. människan i fråga kanske har varit med om något som du inte har en aning om. (såklart man måste få bli sårad och arg om någon sviker och sårar på riktigt, men det är en annan grej. nu snackar jag om de små, men ack så störiga, sakerna) 

MEN om en människa gör något gott mot dig, eller någon annan, uppmuntra det. påpeka att det var schysst gjort och att du uppskattade det.  
berätta för människorna som gör dig glad att de är viktiga och betydelsefulla för dig.


OM du har en dålig, negativ dag, försök att INTE sprida negativ energi omkring dig. kanske det går att bita ihop, ta din pissdag, prata med någon utvald, men INTE spy galla över hela världen. skulle inte det kännas bättre efteråt?

Och när du är sprudlande glad och lycklig. Dela med dig! Gör små positiva utrop, skriv nått klischigt med mycket hjärtan på facebook (it’s me, haha). Köp en tårta till dina arbetskamrater. Skicka ett kort till en bortglömd gammal mormor. skicka ett jag-älskar-dig sms till din bästa. 

Sprid kärlek helt enkelt.

Och kanske: gör något gott mot någon du inte känner. Ge pengar till välgörenhet/uteliggare/tiggare. Le mot gamla farbröder. Säg hej till okända människor. 


Tycker ni jag kärleks-flower-power-flum-snackar?
tyck gärna det.
jag tycker att jag är klok och att det är bättre och coolare att försöka sprida kärlek än att göra det som de här tiderna säger åt dig: förverkliga dig själv, satsa på dig själv, bli din egen lyckas smed

försök att bli glad utan andra människor om du kan. ett STORT lycka till. det lär behövas!

jag avslutar med att citera det en gammal vän, Karl-Johan, skrev i ett blogginlägg nyss:

'Istället för att förbanna mörkret får man tända ett ljus.'

klokt.

Jesus sa ju såhär också: 'Sannerligen, det ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.'

kärlek! /ia. 

onsdag 10 april 2013

But you saw no fault no cracks in my heart

tankar som dyker upp ibland och som jag måste brottas med:

när jag ser/hör/läser om människor som arbetar mycket i/för kyrkan, kristna organisationer, missionerar, är pastorer/ungdomsledare, jobbar ideelt för nått 'kristet' eller så så kan jag bli avundsjuk.

inte för att jag egentligen skulle vilja ha (eller tro att jag passar) med att ha de jobben. men jag blir avundsjuk för att jag tänker att det måste vara så enkelt för Gud att vara nöjd med dem. (fast Gud älskar ju alla människor lika mycket som min klokaste vän Joakim påminde mig om idag. det är ju därför han är Gud) men åtminstone: det borde vara enkelt för dem att känna att de gör något med sitt liv som är Gud till glädje. De offrar ju så mycket av sin tid, energi och kraft i arbetet för Guds rike. de kanske kan känna sig tillräckliga på ett annat sätt än vad jag kan? (eller är det bara inbillning?)

och jag kan bli avundsjuk på dem som har ett ordnat 'kristet' privatliv. som umgås med 'rätt' sorts människor, hänger mycket i kyrkan, åker på konferenser och möten och konserter och massa coolt häng. sånt där som jag aldrig gör.

jag kan bli avundsjuk på dem som har ordnade förhållanden som vet till hundratio procent säkerhet vem de ska dela sitt liv med, de som har bästa vänner som tänker precis likadant och har samma livssyn.
jag kan bli avundsjuk på dem som aldrig behöver tvivla om de kliver för långt över de osynliga gränserna, som aldrig vinglar lite för mycket på vin-höga klackar, dansar lite för vulgärt till 'fel' musik, eller har kysst någon för mycket för att det ska vara passande. (det låter som att jag gillar att hänga på krogen. men jag är typ ut ca 1-3ggr per år kanske, haha)

jag kan bli avundsjuk på dem som har hela familjen och släkten i kyrkan, och det har varit så i generationers generationer. de som inte behöver vara rädd och tvivla på att de kommer få se sina familjemedlemmar i en eventuellt kommande himmel. 

jag kan bli avundsjuk på dem som alltid har frid och är glada och lyckliga. de som alltid, av sig själva, är roliga, trevliga och genomgoda människor. de som inte deppar, tänker, gråter, surar. (okej, dessa människor kanske inte finns?)


MEN.
jag vet ju.
det är inte jag.

jag är viktig. tillräcklig. jag har min uppgift att fylla, här och nu. och jämförelse är bara till förbannelse. såklart Gud har en plan med mitt liv. Att det blir som det blir. Att han inte har satt mig att spendera all min tid innanför kyrkans fyra väggar. Att det finns någon mening med att jag har mycket, mest, kontakter utanför kyrkan.

att det finns en mening med att jag har just det jobbet jag har. att det finns en mening med alla de underbara vänner jag växt upp med och har fått förmånen att lära känna och fortfarande umgås med. att  man kan göra något gott med att jag spenderar mina lördagkvällar och söndagmornar sjukhuset, fester, krogen, sängen, hemma, skidspåret.

jag tror och hoppas Gud ser den längtan jag har med att leva mitt liv på ett bra sätt, efter hans vilja. jag tror att han kommer leda mig till det. jag tror han vill använda all den här icke-kyrkligheten jag lever i.  (fast jag älskar att vara i kyrkan, det är inte det att jag inte vill - det bara råkar inte bli så)

jag tror också han blir väldigt glad över hur jag lär mig att leva här och nu, vara nöjd med mig själv, njuta av det goda och fina i livet.

just precis nu, i denna sekund, är jag lycklig.
jag tillåter mig med glädje att vara det.


kärlek! /ia

sambo-kärlek

första natten i lyan:

har ett vattenglas på bordet bredvid sängen.
vaknar av att det blir blött i ansiktet. vad händer? jo, katten står på bordet, har stoppat ner tassen i glaset och skvätter på mig.
schysst stil va?

Lyon.

haha. dessa katter.
jag kommer snart att älska dem. samtidigt kan de driva mig till vansinne. speciellt när de leker som galningar nätterna. när jag egentligen hade behövt sova.

öronproppar nästa.
:)

kärlek! /ia 

tisdag 9 april 2013

'Jag tror det lugnar sig nu, alla tvära kast, det lilla hjärtat det pulserar än'

bär på en liten lätt känsla av lycka.
om det går för sig...?

Cyklade till jobbet idag för första gången sen augusti typ. Kändes väldigt fint. Har hunnit varit ute på en jogg runt gruvan vid åtta i morse också. Hurtigt! ;)

Och tvättat och diskat och packat upp alla kläder. Nästan klart nu. Det blir mysigt och jag tror jag kommer trivas fint. Och katterna och jag ska nog kunna bli bästisar såsmånigom.

Och så undrar jag: hur mycket/många olika känslor kan en människa rymma samtidigt? Hur många olika sorts tankar hinner man tänka på en dag?
En annalkande huvudvärk på g.
Men kanske är det bara resultatet av att man börjar slappna av efter senaste tidens bestyr och tvära kast?

Nu är maten slut, åter till jobbet. :)

Några av lördagens tjejer. Mys!
kärlek! /ia

måndag 8 april 2013

ett, två, tre

jaha, då börjar nytt kapitel i bostadshistorien. från och med i dag är jag Falu-bo igen.

och jag ska inte jiddra massa om det och lägenheten just nu, har massa uppackning kvar som jag borde ägna mig åt.

ska bara säga detta:
det ska bli jättekul och så och jag tror jag kommer trivas MEN jag har ju varit rädd för det där med att bo ensam. för att jag blivit så frisk och mått så bra av att bo ihop med andra i nästan sju månader. fått hjälp med att laga mat och stöd att äta.

och oron slår mig ibland. men jag har bestämt mig för att bekämpa den. oron för att jag ska fucka upp och inte äta ordentligt och träna för mycket. den där gamla välbekanta historien ni vet. 

men det är ju mitt val. och jag ska banne mig bevisa för mig själv att jag klarar det. att jag minsann inte ska halka tillbaka i några fula ätstörningsvanor bara för att jag måste ta hand om mig själv igen.

och för att underlätta för mig själv så har jag delat upp den här utmaningen i tre enkla steg att följa:

1. KÖP ordentlig mat.
2. LAGA ordentlig mat.
3. ÄT ordentlig mat i ordentliga portioner.

(och ha balans mellan träning och återhämtning)

se där. lätt som en plätt! tre små enkla steg.

jag har börjat idag med att storhandla. förut, i min dumma slarvperiod, gick jag alltid rakt förbi kött och fisk-diskarna och stannade typ bara bland frukt och grönsakerna. pappa sa ju till och med att han trodde jag skulle förvandlas till kanin, haha :)
men nu har jag handlar både lax, torsk, köttfärs, skinka, bacon osv.


och vet ni vad vänner. om ni på nått sätt skulle märka att jag slarvar med det här så ger jag er all rätt i världen att säga åt mig på skarpen! för det psykiska måendet när man inte äter ordentligt det vill jag aldrig, aldrig uppleva igen.


och vet ni vad som är bra i den här historien?
i mitt tillfrisknande har jag kommit såhär långt:

jag tycker det är okej, ja till och med bra och nästan klädsamt, med lite kurvor. inte bara på andra, som förut, utan även på mig själv. att jag vill ha en röv och ben och bröst. att jag inte vill vara platt som en planka och smal som ett benrangel, även om jag skulle kunna.

jag vill vara stark som attan med en lite lagom blandning av muskler och fett.
yeah nu kör vi.
utmaningen.

jag SKA klara detta.


puss och kärlek! /ia

söndag 7 april 2013

break my heart for what break yours

har varit på kvinnojoursutbildning i helgen.
och det var mycket som var bra och intressant och lärorikt. och fint att få komma tillsammans med andra, som har andra erfarenheter, och diskutera och reflektera.

vi såg bland mycket annat på en film som var baserad på små barn som berättade om hur våld och alkohol i deras nära relationer (mamma och pappa) hade påverkat dem.

det var en tjej, ca 8år, som hade en våldsam och alkoholiserad pappa som sa ett citat som liksom grävde sig fast i mig:

'Om det var förbjudet att vara ledsen och man hamnade i fängelse för det så skulle det inte finnas nåra människor kvar här ute för då skulle alla sitta i fängelse'

så underbart uttryckt tyckte jag. enkelt. man får vara ledsen! det är viktigt att vara ledsen om man är det. visa sina känslor, inte kväva dem. går man igenom tuffa saker är det självklart att det påverkar en.

jag tänker på alla barn som växer upp i så dåliga förhållanden. så som inga barn borde behöva ha det.
jag är glad att det finns människor som vill göra något åt det. eldsjälarna.
jag är ingen sån. men jag vill bidra med det lilla jag kan.


åter till flyttlådorna...!
kärlek! /ia

fredag 5 april 2013

And we will be who we are, and they'll heal our scars, sadness will be far away

Imorse var jag ute och gick på skoterspåren i snön och skogen. Och drabbades jag återigen av den där känslan. Den stora, stora tacksamheten. Tacksamheten till Gud och tacksam för livet. För att jag tror att han har omsorg om mig och ordnar allt till det bästa.

Jag är så tacksam för vändningen mitt liv tagit. Från nattsvart och ångest till livsglädje och tacksamhet. Världen är vacker och livet är spännande men framförallt är det människorna jag är tacksam över.

Alla fantastiska människor som Gud skapat och låter mig få ta del och omge mig av. Att jag äntligen lärt mig uppskatta dem på riktigt. Dela den mänskliga gemenskapen istället för att frivilligt ställa mig utanför.
Att vara i livet, mitt i det pulserande livet.

Har säkert sagt det förut men kan säga det tusen gånger igen: alla ni! Vänner, familj, alla arbetskamrater, tjejerna, Jocke, Mikael, hemgruppen, kyrkan, gamla Betelvänner, pluggkompisar, nya bloggvänner, Indien-tjejerna och många fler. 

Tack vare er vill jag vara med, leva, orka, vara glad,
TACK.

Kärlek! /ia. 

organiserat kaos?

- Hur många mjukis/träningströjor kan en människa äga?

- Efter kaos kommer ordning...? eller....?

- Tack och lov att jag ska flytta in i en lägenhet med mycket förvaringsutrymmen. För första gången i mitt liv. Halleluja! 

- Jag klarade av något mycket oväntat igår, och som gjorde mig stolt: Jag sa nej. Sa nej till att jobba extra fastän jag kände att jag borde. ställa upp. men jag gjorde det, sa nej, och är sjukt glad över det just nu.
(och sen fick jag in en pvk på första försöket på en dam som narkosen brukar behöva komma och sätta nål på - lite stolt över det med, hehe. fast som min kollega Micke så snällt sa: även en blind höna kan pricka rätt, haha)

Flyttpackar, helt enkelt.


kärlek! /ia

torsdag 4 april 2013

work hard


det sägs att denna man (!) har sagt/twittrat typ såhär:
träning ska vara blod, svett och tårar. inte instagram, kesella och fruktsallad.

jag vet inte riktigt vilken kategori jag själv tillhör. nånstans däremellan kanske.
men hursomhelst himla träffsäkert uttryckt iallafall! :)

och nä, jag instagrammar ju inte så mycket när jag tränar. för jag är så sjukt äckligt svettig då. så kanske jag överväger lite åt Kinnaman-hållet ändå. ;)

kärlek! /ia

and we will be free

Så mycket handlar om ha rätt inställning.
Allt blir så mycket bättre, lättare, om man orkar att iallafall försöka ha en positiv inställning och attityd.

Alla människor stöter på problem, små eller stora, nästan hela tiden. Det ingår i livspaketet. Men hur man bemöter sina problem, det kan man, delvis, bestämma själv.

Dessutom vill jag skicka med detta denna dag: allt blir lättare om man ser till att äta och sova ordentligt. Motionera, vara ute. Få solljus på sig. Umgås med människor som ger dig kärlek och energi.
Ja ta hand om er idag vänner. Vi behöver den bästa versionen av varann.

Kärlek! /ia

måndag 1 april 2013

i det fina, tunna ljuset mellan våran värld och din



om vi inte låtsas om känslor och oro och magen och ont-hjärtat och tårar så har det varit en BRA påskhelg. värt att va ledig på. som jag hoppades: mycket aktiviteter, träffa folk, och finväder. nice!

och nä, helt ledig blev jag ju inte tillslut. hoppade in och jobbade ett kvällspass på påskaftonen, men det kan väl vara bra med lite Ob-tillägg också:) och ju alltid trevligt att träffa arbetskamraterna på önh.. som får en att skratta och skingra tankarna.

har hunnit med en trevlig påskbuffé-kväll i stan-kyrkan, en långfredagsgudstjänst (fin och innerlig!) i Bjursåskyrkan och, nästan bäst, en träningsdejt + tacokväll med Emelie. så gött att få kötta ett skivstång+intervallpass med en sån härligt träningskompis. och ta igen lite snack. fiiin tjej! ja fin hela familjen Frank förresten. Tack för mat och fika!:) 

och annars har jag åkt snowboard tre av de lediga dagarna, och längdskidor en. riktigt fint ju! det är så det ska vara. ute och frilufta så mycket man bara kan i solen och snön. Kanske det var säsongsavslutningen på både längd och brädan för i år. Hoppas inte. Har iallafall skrapat ihop 440km på skidorna, får väl vara helt ok för en icke-vasaloppssäsong, tror jag kom upp i ca 60mil förra året.
och brädåkandet går faktiskt bättre och bättre så synd att det var stägningsdax i Bjurs idag.
det är ju såhär det ska vara. soligt, varmt, lite tö... ja shit vad sorgligt när snön smälter bort. jag älskar ju snö! det borde vara sommarvärme med snö, det skulle vara så mycket roligare då.

låg i pappas knä och lapade sol/halvsov på söndagseftermiddagen. fint!
jag är ju inget super-big-fan av våren, typ april när snön är borta och innan det börjar bli grönt och så. och det där ständiga ljuset som kan vara skönt men också skära i hjärtat. MEN jag tänker att man helt enkelt får gilla läget och göra det bästa man kan. det handlar ju mycket om inställning. så den här våren hade jag tänkt göra till den allra bästa någonsin, oavsett förutsättningar...

OCH det har jag börjat lärt mig och tänka på. det finns alltid saker att vara glad, tacksam över. (typ mat på bordet, tak över huvudet, frisk kropp, levande föräldrar, icke-krig, möjligheten att ha fritidsintressen, vänner osv osv. ) och alltid något att se fram emot. 
om någon grej känns tung försöker jag tänka på t.ex. resor att se fram emot (ska ju till Italien (Sardinien) en vecka med brudarna i aug/sept och har nu bokat Indien/Nepal-resan i okt. yeah!). eller alla dagar på jobbet som säkert kommer innebära skratt och vara trevliga (jobbigt => utvecklande). Alla roliga träningspass som ligger framöver. Motiverad att köra hårt! ;) Alla tjejkvällar det förhoppningsvis blir i vår/sommar. Att det blir höst, december, jul igen (ja, det ser jag redan fram emot, crazy tjej, haha)

OCH en ny grej jag alldeles nu i dagarna, dessa röriga dagar, gjort klart med och som jag har att se fram emot inom väldigt snar framtid: En flytt till stan. Och inte vilken flytt som helst, utan till en tvåa på Elsborg. toppen ju, Elsborg är ju mitt dröm-område just nu så när en sån här chans dök upp från liksom ingenstans så var det ju som en bra lösning. och så glad att jag fick den. snabb inflytt också, hade vart segt att vänta i flera månader. ja, faktiskt så tror jag ju inte på slumpen. utan på en Gud som har planer och som hjälper. och som sagt, en bra lösning tror jag.

liiite tråkigt att lämna Bjurs ju, trivs ju liksom bra här med, mycket bättre än förr, men Bjurs står ju kvar och kan ju hänga här och va uppe i Baggbo hos mor&far när jag är ledig och så.
men förutom att träffa Mikael, som varit så sjukt nära och det bästa med att bo här hemma i vinter, så har jag ju nästan alla mina aktivitets-grejer i stan och det blir en del åkande: jobbet, Friskis, kyrkan, Jocke, tjejerna, hemgruppen osv osv. fast om jag bara kan bo i lägenheten till årskiftet så kanske jag flyttar hem igen nästa vinter så man kan nöta mer skidor och bräda :) hehe.

och kan skriva mer om lägenheten sen, det är iaf ett andrahandskontrakt åtminstone fram till nyår, (och jag måste börja bli ekonomisk igen och jobba extra om det går) men det nog nästan bästa av allt, det jag ser så himla mycket fram emot: jag får två katter med på köpet (!!!!!!!!). att ta hand om. Åhh så glad jag blir när jag tänker på't. Jag som kattlängtat. Jag som inte ville bo själv om jag inte hade katt. Min lilla bäbis som dog för två veckor sen. Ja, det känns också som en riktig välsignelse faktiskt. ett bönesvar. kanske kan låta töntigt men för mig är det viktigt och betyder mycket, för det kan nog behövas lite kattpäls att borra ner ansiktet i om man känner sig ensam, ledsen eller vår-gråten kommer. ha några som möter en varje dag man kommer hem från jobbet. som delar en stor säng. yeah - jag ska bli världens bästa kattmamma! hehe.

gött att eftermiddags-nästan-powernappa i solen efter en heldag i backen med trötta muskler. är förresten blåslagen både här och där - men så ska det va! :)
kärlek! /ia