tankar som dyker upp ibland och som jag måste brottas med:
när jag ser/hör/läser om människor som arbetar mycket i/för kyrkan, kristna organisationer, missionerar, är pastorer/ungdomsledare, jobbar ideelt för nått 'kristet' eller så så kan jag bli avundsjuk.
inte för att jag egentligen skulle vilja ha (eller tro att jag passar) med att ha de jobben. men jag blir avundsjuk för att jag tänker att det måste vara så enkelt för Gud att vara nöjd med dem. (fast Gud älskar ju alla människor lika mycket som min klokaste vän Joakim påminde mig om idag. det är ju därför han är Gud) men åtminstone: det borde vara enkelt för dem att känna att de gör något med sitt liv som är Gud till glädje. De offrar ju så mycket av sin tid, energi och kraft i arbetet för Guds rike. de kanske kan känna sig tillräckliga på ett annat sätt än vad jag kan? (eller är det bara inbillning?)
och jag kan bli avundsjuk på dem som har ett ordnat 'kristet' privatliv. som umgås med 'rätt' sorts människor, hänger mycket i kyrkan, åker på konferenser och möten och konserter och massa coolt häng. sånt där som jag aldrig gör.
jag kan bli avundsjuk på dem som har ordnade förhållanden som vet till hundratio procent säkerhet vem de ska dela sitt liv med, de som har bästa vänner som tänker precis likadant och har samma livssyn.
jag kan bli avundsjuk på dem som aldrig behöver tvivla om de kliver för långt över de osynliga gränserna, som aldrig vinglar lite för mycket på vin-höga klackar, dansar lite för vulgärt till 'fel' musik, eller har kysst någon för mycket för att det ska vara passande. (det låter som att jag gillar att hänga på krogen. men jag är typ ut ca 1-3ggr per år kanske, haha)
jag kan bli avundsjuk på dem som har hela familjen och släkten i kyrkan, och det har varit så i generationers generationer. de som inte behöver vara rädd och tvivla på att de kommer få se sina familjemedlemmar i en eventuellt kommande himmel.
jag kan bli avundsjuk på dem som alltid har frid och är glada och lyckliga. de som alltid, av sig själva, är roliga, trevliga och genomgoda människor. de som inte deppar, tänker, gråter, surar. (okej, dessa människor kanske inte finns?)
MEN.
jag vet ju.
det är inte jag.
jag är viktig. tillräcklig. jag har min uppgift att fylla, här och nu. och jämförelse är bara till förbannelse. såklart Gud har en plan med mitt liv. Att det blir som det blir. Att han inte har satt mig att spendera all min tid innanför kyrkans fyra väggar. Att det finns någon mening med att jag har mycket, mest, kontakter utanför kyrkan.
att det finns en mening med att jag har just det jobbet jag har. att det finns en mening med alla de underbara vänner jag växt upp med och har fått förmånen att lära känna och fortfarande umgås med. att man kan göra något gott med att jag spenderar mina lördagkvällar och söndagmornar på sjukhuset, fester, krogen, sängen, hemma, skidspåret.
jag tror och hoppas Gud ser den längtan jag har med att leva mitt liv på ett bra sätt, efter hans vilja. jag tror att han kommer leda mig till det. jag tror han vill använda all den här icke-kyrkligheten jag lever i. (fast jag älskar att vara i kyrkan, det är inte det att jag inte vill - det bara råkar inte bli så)
jag tror också han blir väldigt glad över hur jag lär mig att leva här och nu, vara nöjd med mig själv, njuta av det goda och fina i livet.
just precis nu, i denna sekund, är jag lycklig.
jag tillåter mig med glädje att vara det.
när jag ser/hör/läser om människor som arbetar mycket i/för kyrkan, kristna organisationer, missionerar, är pastorer/ungdomsledare, jobbar ideelt för nått 'kristet' eller så så kan jag bli avundsjuk.
inte för att jag egentligen skulle vilja ha (eller tro att jag passar) med att ha de jobben. men jag blir avundsjuk för att jag tänker att det måste vara så enkelt för Gud att vara nöjd med dem. (fast Gud älskar ju alla människor lika mycket som min klokaste vän Joakim påminde mig om idag. det är ju därför han är Gud) men åtminstone: det borde vara enkelt för dem att känna att de gör något med sitt liv som är Gud till glädje. De offrar ju så mycket av sin tid, energi och kraft i arbetet för Guds rike. de kanske kan känna sig tillräckliga på ett annat sätt än vad jag kan? (eller är det bara inbillning?)
och jag kan bli avundsjuk på dem som har ett ordnat 'kristet' privatliv. som umgås med 'rätt' sorts människor, hänger mycket i kyrkan, åker på konferenser och möten och konserter och massa coolt häng. sånt där som jag aldrig gör.
jag kan bli avundsjuk på dem som har ordnade förhållanden som vet till hundratio procent säkerhet vem de ska dela sitt liv med, de som har bästa vänner som tänker precis likadant och har samma livssyn.
jag kan bli avundsjuk på dem som aldrig behöver tvivla om de kliver för långt över de osynliga gränserna, som aldrig vinglar lite för mycket på vin-höga klackar, dansar lite för vulgärt till 'fel' musik, eller har kysst någon för mycket för att det ska vara passande. (det låter som att jag gillar att hänga på krogen. men jag är typ ut ca 1-3ggr per år kanske, haha)
jag kan bli avundsjuk på dem som har hela familjen och släkten i kyrkan, och det har varit så i generationers generationer. de som inte behöver vara rädd och tvivla på att de kommer få se sina familjemedlemmar i en eventuellt kommande himmel.
jag kan bli avundsjuk på dem som alltid har frid och är glada och lyckliga. de som alltid, av sig själva, är roliga, trevliga och genomgoda människor. de som inte deppar, tänker, gråter, surar. (okej, dessa människor kanske inte finns?)
MEN.
jag vet ju.
det är inte jag.
jag är viktig. tillräcklig. jag har min uppgift att fylla, här och nu. och jämförelse är bara till förbannelse. såklart Gud har en plan med mitt liv. Att det blir som det blir. Att han inte har satt mig att spendera all min tid innanför kyrkans fyra väggar. Att det finns någon mening med att jag har mycket, mest, kontakter utanför kyrkan.
att det finns en mening med att jag har just det jobbet jag har. att det finns en mening med alla de underbara vänner jag växt upp med och har fått förmånen att lära känna och fortfarande umgås med. att man kan göra något gott med att jag spenderar mina lördagkvällar och söndagmornar på sjukhuset, fester, krogen, sängen, hemma, skidspåret.
jag tror och hoppas Gud ser den längtan jag har med att leva mitt liv på ett bra sätt, efter hans vilja. jag tror att han kommer leda mig till det. jag tror han vill använda all den här icke-kyrkligheten jag lever i. (fast jag älskar att vara i kyrkan, det är inte det att jag inte vill - det bara råkar inte bli så)
jag tror också han blir väldigt glad över hur jag lär mig att leva här och nu, vara nöjd med mig själv, njuta av det goda och fina i livet.
just precis nu, i denna sekund, är jag lycklig.
jag tillåter mig med glädje att vara det.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar