Ia: Nepal del:4 Vandring i Himalaya

har kommit fram till, såhär ca 4 månader efter resans avslut, till min sista reseskildring. troligtvis höjdpunkten på hela resan: vandring i Himalaya.

Första dagen var inte så lång vandring för först skulle vi flyga från Katmandu till Pokhara, och Flyget blev dessutom nån timme försenat. Sedan åkte vi bil ca 1h upp mot bergen där vi åt lunch innan vi gav oss iväg på första etappen, en eftermiddagsvandring bara då. väldigt soligt, fint och fin utsikt redan från början.

Vi var sex st från gruppen som gick, inklusive mig och Frida, samt tre guider plus två bärare. det var en ganska lätt etapp den första, vandring i ca 2h och 40 min med 500 meters stigning. men det kändes ändå, man blev svettig och fick både flås och benstyrka, då det gick en del uppför.

Såhär i början på nedre delen av bergen är det många små byar, man möter många andra vandrare och så.

Vi sover i 'lodger', små övernattningshus, så vi slipper släpa med oss tält och sånt. riktigt mysigt, ibland går strömmen och man får roa sig med att prata med varandra och spela kort på kvällarna.

gänget, första kvällen

Andra dagen gick vi upp vid ca 06.45 och började vandra vid halv åtta. Denna dag var en riktigt bra vandrardag, så härligt! :)
Vi var inställda på att det var mycket uppför denna andra dag, så det blev nästan lindrigare än jag förväntat mig. Uppför gick man i trappor, lagda av sten. Det var så skönt att känna att kroppen fick jobba lite igen, en bra känsla. Min kropp behöver få arbeta för att jag ska må bra. Mötte många andra vandrare, och åsnor(!), i dessa branta trappor. Därför skulle man aldrig gå på utsidan, ut mot branten, när man mötte åsnor, då kunde man bli utknuffad, och troligtvis skulle det vara det sista man gjorde i livet.
Vädret var soligt och fint och man kunde vandra i linne och shorts. Toppenfint!
vi gick i 3,5 timme till lunch, upp på 2500m höjd, och det var nu jag tyvärr tappade bort min kamera, då ja la ifrån mig den på marken några minuter när jag skulle snyta mig.
Klantigt! Men men, jag ville inte låta det förstöra min vandring så jag försökte släppa det så fort som möjligt.

Efter lunch planade det ut lite i mer kuperad terräng och vi gick in i ett skogigare parti. Vi gick i rätt lugnt tempo med rast då och då.
När vi kom fram till lodgen för dagen var vi uppe på nästan 3000 meters höjd och allra sista biten kändes det faktiskt lite slitigt, men det är väl så det ska vara? :)

Helt magnifik utsikt från rummen där vi sover, en sådan frihetskänsla att vara uppe i bergen, och jag hoppas få göra fler vandringar snart.
Det blir rätt kyligt på kvällarna men där vi bor nu har de en vedeldad kamin och man får lite av en after-ski känsla av att sitta där nyduschad i myskläder, trött i kroppen efter en lång dag.

lunchpaus!

blivande popcorn på torkning

vilopaus

utsikt från lodgen vi bodde på natt två

Tredje dagen gick vi upp strax före fem för att vandra upp till vandringens högsta punkt, Poon Hill, innan soluppgången. Så vi gick i mörkret, och det var nog tur för då slapp man se hur långt och brant det var, haha. Det tog ca en timme, steg 400 höjdmeter, kändes i benen sådär innan man fått frukost i sig.

Poon Hill ligger på 3200m höjd och man ser många av denna bergskedjan, Annapurnas, toppar. det var inte helt klart väder men soluppgången däruppe var ändå fantastisk fin.

Frida!

Yeah!

soluppgång

våra fantastiska guider/bärare

Sedan vandrade vi ned igen, nästan värre att gå nedför, är ju mindre rytmiskt och man spänner sig mer eftersom man är rädd att halka på de leriga trappstegen. Tillbaka vid lodgen åt vi frukost och kl åtta var vi iväg igen, på dagens andra etapp.

Denna del gick mer i skogen, en rhododendron skog, häftigt. Säkert ännu häftigare i mars-april när de står i full blom. Vi började med rejält uppåt, igen, och vi vandrade upp på en ny topp också ca 3200m ö.h.

Jag hade tur i oturen som hade min superförkylning de första dagarna i Nepal och bara var lite snorig när vi var ute och vandra. Nästan alla de andra blev nämligen förkylda när vi gick, flera stycken febriga och sådär och det var ju inte så kul för dem när det var denna veka som var den tuffaste fysiskt.

Mitt på dagen, efter både lite upp och ner, så började vandringen gå nedför alla berg igen. Det kändes rejält i fötter och ben det också kan jag säga.

Väldigt tyst, skönt lugnt att vara ute på vandring. Får ro att vara uppe bland bergen. Så skönt att inte vara uppkopplad på något sätt, inget internet, sms eller sånt där man har koll på jämt annars.

När vi kom fram till lodgen var det ytterligare ett sånt där ställe med drömutsikt, det häftigaste jag nånsinn sett tror jag, och jag tycker man sover så skönt när det är lite kallt, i friskluften, påbylsad med underställ, sovsäck och tjockt täcke, mössa, sockor. friluftsliv = jag gillar!

buddistiskt bönemantra

utsikten från rummet

lodgen vi sov på

ahhhh vackert!

Fjärde dagen vaknade jag till ovanstående utsikt, och fick se den vackraste soluppgången jag någonsin sett.

Detta var första dagen som jag kände av kroppen/benen rejält det var vaderna som fått sig superträningsvärk efter allt gående nedför i trapporna. Även denna dagen var det mest nedför, och glesare mellan andra vandrare och bärare så vi har kunnat gå lite för oss själv och pratat eller varit tysta och tänkt och mediterat lite för oss själva;)

Redan före kl. elva på förmiddagen var vi framme vid dagens destination och där vi skulle bo över natten. Det var soligt så man kunde sitta ute och njuta/sola.

På eftermiddagen gick vi iväg på 'studiebesök' till en liten by, kollade på husen och folket. Vi blev inbjudna till en gammal dams hus och nä, det var väl inte riktigt samma standard som i våra svenska hus direkt. Och tanten bjöd på nått lokalt vin/sprit, som var gjort på ris tror jag, och det var bland det vidrigaste som jag någonsin smakat/smuttat på. Hehe.

Kul att få se dessa byar, hur vardagsfolket lever. och vilken lyx och överflöd vi i Sverige lever i, om man jämför.

På kvällen tog vi det lugnt, åt middag, spelade kort, läste och la oss dö-tidigt och sov, som vanligt. :)

lite trötta vandrare...

fin paus!

nepalesisk guldkornsflicka

marknad längs vandringsleden

framme vid övernattningsställe. ljuva sol!

by-besök

dessa stentrappor....dessa åsnor

Sista dagen. Vi vaknade upp till ännu en strålande dag, trots att regnet vräkt ner under kvällen och natten. Även idag vandrade vi mestadels nedåt för berget. och nu var det riktig PAIN i vaderna. helt fruktansvärt stel och ont.
En fin vandringsdag blev det ändå iallafall, det blev varmt fort och vi hade fin utsikt över bergen, risfält och småbyar längs vägen. Man ville liksom aldrig att det skulle ta slut...

När vi kom ner på nån lite större grusväg och den fantastiska utsikten var borta kände man av de trötta benen mer och det var ändå lite skönt att det snart var vilodags. Vid ettiden var vi tillbaka där vår vandring hade börjat och så småningom kom en bil som tog oss tillbaka till Pokhara.

Vi spenderade en sista eftermiddag/kväll i Pokhara, var på favoritcaféet en gång till, ut och åt middag och så.
Dagen efter flög vi tillbaka till Katmandu igen, och då när man vandrat klart och det var så nära att flyga hem, så ville man bara just det: hem, hem hem.
En sista dag i Katmandu iallafall och jag tog en nepalesisk helkroppsmassage som kostade mig ca 100 kr och gjorde nått så sjukt ont i de stenhårda vandringsvaderna.

Jag kanske är knäpp. Men nästan den lyckligaste dagen på resan var nog den när jag fick flyga hem igen. Inte för att jag inte gillade resan, uppskattade den eller inte hade haft det bra. Utan för att jag ÄLSKAR hemma.
Borta bra men hemma bäst stämmer till tusen procent på mig, denna gång i alla fall.

Jag vill jobba, för att känna att jag gör något meningsfullt. Jag vill träna, för att må fysiskt och psykiskt bra. OCH, jag och Mikael hade ju varit ifrån varandra i fem veckor. Fem veckor utan kramar, pussar, att hålla om varann. Far to long!
Jo visst, det är som de där gamla och kloka människorna säger: Det är bra att sakna och längta efter varann. Man uppskattar varandra mer då. MEN det var jobbigt också. såklart. vet inte om jag vill göra om ett sånt uppehåll igen. men man klarar allt om man vill.

och återseendet.... blev kärt, som man säger. vi var alldeles pirriga innan, kommer jag ihåg. :)
och sen några dagar senare flyttade vi ihop.... det får väl räknas som ett vackert avslut på en vacker resa.

Nu i april skall jag ju både resa till Alperna och Spanien. Så mer reseskildringar kanske kommer snart, men detta var det sista från Indien/Nepal, endast fyra månader efter avslutad resa ;)
på återseende!

och de sista bilderna: