tankar

Jaha, imorn var det dags. Att bli döpt. Måste erkänna att jag faktiskt är lite nervös. Ja dels för såna saker som att t.ex. snubbla på dopklänningen, inte komma upp ur dopgraven (kan man drunkna där i?), att mina kläder ska bli alldeles genomskinliga, att bli ful i det blöta håret sen på kyrkfikat ( haha nördigt jag vet! Men erkänner iaf) osv.
Och också vad t.ex. min pappa ska få för intryck av min församling, detta blir ju första (och enda??) gången han är där.

Men jag blir också lite nervös inför seriositeten i det hela. Kanske borde jag chilla mer och bara se det som en naturlig grej. Det är det ju egentligen också, det hör ju liksom ihop med att man tror, ett naturligt steg att också döpa sig. Men samtidigt vill jag också verkligen stå för det jag gör. Vara beredd att ta ansvar för mina handlingar.

Och tänker liksom så här ungefär: Jag tycker man kan jämföra dopet med ett äktenskap. Fast med Gud, kyrkan, Jesus. (Nej, ja tror inte att jag kommer bli nya Kristi brud nu! ;) ) Men att man faktiskt lovar att det här är något man kommer följa resten av livet, oavsett om man vissa dagar kanske inte har lust alls. Men imorn kommer jag säga att det här är den väg jag vill gå, det här är inriktningen hela mitt liv kommer att ha, ända till döden. Och det är ju stort. Så därför vill jag ta det seriöst.

Och man kan ju se det lite som att jag innan dopet levt i lite sambo-skap med Jesus. Vi har ju hängt ihop och så, tyckt om varann. Men jag har ändå haft en möjlighet att ha bakdörren öppen, kunnat smita ut om det blivit för jobbigt. Om man ändrar sig. Inte bundit mig till något. Inte haft några skyldigheter. Från och med imorn kommer jag ha det. Jag kommer offentligt lova, inför min blivande församling, min nya familj, att följa Jesus för resten av mitt liv. Ett löfte jag vill stå fast vid.

Och jag känner att min tro gått igenom tillräckligt med kriser och stormar för att ta det här beslutet. För tron överlevde och den kom ut på andra sidan, starkare än nånsinn. För det var det enda som visade sig vara hållfast. När allt annat föll.

Att lita på föräldrar, ha sin trygghet i dem – föll.
Att sätta hela sitt hopp till vänner – faller. (för alla människor kan, och får, svika)
Att sätta lyckan till en pojkvän – du faller. (hårt – och det gör ont!)
Att ha din glädje i fester, alkohol, hångel, sex, att vara snygg, populär och omtyckt – du blir tom.
Att sätta din identitet i en vältränad kropp – du blir aldrig nöjd. Och dör på insidan.
Att ha ditt liv i pengar, konsumtion, kläderna, prylarna, upplevelserna – det fyller bara hålet i hjärtat för en stund.

GUD. Du höll. För du var större än allt detta. Du är skaparen. Och när jag har dig på plats nr.1 så kan jag fylla mitt liv med det ovanstående på rätt sätt, på ett fantastiskt sätt.

Och dopet känns väldigt bra ändå. Jag har verkligen övervägt det här noga. Haft tankarna på det i flera år. Och det känns rätt, finns liksom ingen annan väg att gå. Än ner i den där dopgraven. Dö ifrån mitt gamla jag. Ta lite ansvar för mitt liv. Sluta vela. Sluta ta den enklaste vägen ut. Ta ett beslut, och stå för det beslutet. I både med och motgång.
Och på köpet kommer jag dessutom få en massa nya syskon, eftersom jag ska bli medlem i Centrumkyrkan i Falun. Yeahj! Varit på församlingshelg nu och det är verkligen ett gäng med en massa helt underbara människor i blandad ålder. Så det känns fint att få bli omgiven i deras kärlek och gemenskap. En stor familj, som jag hoppas kan stötta i både med och motgång.
Och jag är väldigt peppad på att leva mitt liv i Falun de närmaste 1,5 åren. Vad jag kan få, men minst lika mycket vad jag kan ge.
Som sagt nervös, men glad. Det här är rätt.
Hade också önskat att jag kunnat dela dagen med mina fina Betel-vänner. Men ni är med mig i tanken, för ni var en del i den resan som ledde mig fram hit. Tack!


Som jag sa idag: visst finns det hinder även på den här vägen. Men jag är inte längre splittrad i vilket liv jag vill leva. Jag är helhjärtad i mitt vägval. Det är liv!

/ia.