Lidande…
Jag har allttid tyckt det ordet är lite obehagligt. Vem gör inte det liksom?
Och när det står om lidande i Bibeln, om att man som kristen måste vara beredd att lida för sin tro, så är det lätt att skjuta det ifrån sig. Överhuvudtaget är det väl så att man inte gärna tar till sig de texter man tycker är jobbiga, krävande och svåra att förstå. Lätt att tänka ”jamen det där måste ju bara vara något som gällde då, för över 2000 år sedan. Det är nog inget jag behöver ta till mig och rätta mig efter”.
MEN, jag tror inte att man ska hoppa över de texter, ord som känns svåra. Utan ta reda på, vad betyder det egentligen?
Och jag tror, (tyvärr??) inte att 2000-talets Gud har förvandlats till en mys-gud på rosa moln som bara vill att vi ska flumma runt och söka exakt efter det som världen söker efter: att bli så lycklig och framgångsrik som möjligt, söka sig själv, självförverkligande, häftiga upplevelser, fina mysiga relationer med rätt människor, ett tryggt liv i säkerhet med lite lagom utmaningar i vardagen.
Jag tror han har tänkt mer än så. Utmanar oss mer än så. Har tänkt något häftigare. Något som inte bara handlar om jag, min och mitt. Utan något som handlar om hela den här mänskligheten. Något som handlar om att våga sätta all vår tillit till honom.
Och då kanske man måste börja fundera på det där ordet lidande. Inte skjuta det ifrån sig (som jag så gärna gör – för jag är livrädd för det!)
Jag har tänkt att allt lidande är samma sak. Att uppleva lidande är det där som jag redan provat på och aldrig vill tillbaka till. Ensamhet, ångest, en oro inuti. Myror i kroppen. Tryck över bröstet. Svårt att andas. När allt är grått. Tråkigt. Att inte kunna vara här och nu, inte kunna slappna av. Det är lidande och jag vill aldrig mer ha det!
Och då har orden om lidande blivit något jobbigt som jag inte vill ta åt mig. För ibland blir jag så rädd, när jag mår såhär bra, är såhär glad, att det snart ska ryckas ifrån mig. Jag är inte rädd att få tillbaka mina ätstörningar, faktiskt, men jag är rädd för ångest, ensamhet, dåligt mående, självförakt, misslyckanden, långtråkighet, meningslöshet. Jag är rädd att svika och göra illa människor.
MEN, nu det viktiga. Jag tror jag börjar komma underfund med att Bibelns lidande, trons lidande, är lidande av en annan sort. Det allra värsta lidandet jag vet, ensamheten, tror jag aldrig kommer inkluderas i det lidandet. För du kommer aldrig, aldrig nånsin vara ensam i ditt lidande för tron. För du har Gud med dig. På din sida. Han lämnar dig aldrig. Och dessutom, och förhoppningsvis, kommer du alltid ha några kristna syskon runt omkring dig som kommer dela ditt lidande och dina bördor. Att lida tillsammans. Det känns ok. Det är att lida ensam som jag är livrädd för.
(obs! nej jag anser inte att tron är, ska vara, en himla massa lidande bara. såklart. det är glädje, djup, djup glädje från hjärtat och ut..)
Jag tror att trons lidande är av det slaget att det kanske t.ex. innebär att man inte kan sträva efter allt det världen strävar efter. Kanske inte kan sträva efter personlig lycka, framgång och karriär på samma sätt. Att man inte bör sträva efter pengar på samma sätt.
Man kanske inte kan skratta åt allt andra människor skrattar åt. Man kanske inte kan prata skit och baktala människor (visserligen ser jag verkligen inte att strunta i detta som ett lidande, men…). Man kanske bör avstå att festa loss helt och totalt och gå in för att jag ska ha så roligt som möjligt och istället bli den som tar hand om sina vänner. Man kanske inte kan leta upp nån tillfällig relation att söka tröst och närhet i. Man kanske inte kan följa sin kropps lustar hur som helst utan stå ut med att vänta och då samtidigt bli idiotförklarad av samhällsnormerna. Man kanske måste avstå från att konsumera hej vilt och vad som helst och ibland stå ut med att det är lite jobbigt att ofta ha dåligt samvete för de människor här på jorden som inte alls lever i det överflöd som vi gör. Man kanske måste värna om miljön på ett annat sätt än vad icke-kristna gör. Att sätta andra främre än en själv, det är tufft. Det är inget jag är bra på. Men jag vill försöka.
Man kanske kommer bli utsatt för hån, att människor förlöjligar det man tror på. Jag tror det kan komma tider där det kommer bli svårare att få jobb om man är öppen med sin kristna tro. Svårare att bli accepterad i samhället, i grupper.
SÅ: följande är ändå lidande som jag kan stå ut med. Och det känns faktiskt skönt att säga att lidandet i ensamhet tror jag är det värsta jag kan uppleva, och det har jag redan upplevt, så jag känner att jag behöver inte vara rädd för något.
Fast jag är inte supersugen på att bli torterad och halshuggen faktiskt… Om jag ska vara ärlig.
Puss och hej!
Och kärlek, alltid kärlek.
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar