och han tror han är förälskad igen, det är så mycket i skallen. Men när du säger "godnatt, käre vän" så står du påklädd i hallen...

Och han ler och förvandlas som pojkar är små när de är nakna med kläderna på...

Problem 1:
Det är jättebra att vara snäll.
Men det kan vara farligt att inte kunna säga nej. Farligt att inte kunna sätta gränser.
Farligt att vilja vara alla till lags hela tiden.

En gång i tiden gav jag till och med av min egen kropp. Inte alls för att jag ville. Nej. Jag ville inte alls. Innerst inne skrek en liten tjej: Nej, NEJ, NEJ!!!!
Men jag ville vara snäll…
Helt fucking idiotiskt.
Jag ska aldrig göra så igen. Min kropp är min. Bara min, och möjligtvis guds, och den är helig.

Kanske till och med farligt ibland att tro att man kan rädda människor. Genom att vara god och snäll. Speciellt när det gäller de där vilsna småpojkarna (ofta äldre än jag själv iofs men...) som mitt lilla överbeskyddar hjärta ofta börjar banka för. Men kanske är det inte min lott att rädda deras oroliga själar? Speciellt när det jag tror är småpojkar ofta visar sig vara varulvar i fårakläder. Som precis som alla andra bara vill komma åt dig…
Och då kanske inte en sån som jag, som är alldeles för godhjärtat, blåögd och vek och gränslös ska ta mig an… och tro att jag kan bli en god vän.
För jag vet att jag ligger farligt nära den där gränsen hela tiden. Alltså inte gränsen med att ge min kropp till någon. Utan gränsen att ställa upp hela tiden.

Jag ska lära mig säga nej.
Om jag lär mig att våga, inser att det inte är farligt att säga nej. Och om jag lär mig att tydligt visa att mina avsikter inte alls tjej/kille grejen (jag har verkligen helt och hållet gett upp tanken på att ha ett förhållande med någon som inte är kristen. Ett rätt, bra och skönt beslut. Vilket innebär att ca 98% av sveriges befolkning, hur trevliga de än råkar vara, går bort direkt. Så äre bara. Och just nu finns mitt hjärta någonstans, och så länge det är det tänker jag definitivt inte se åt något annat håll!) Men lär jag mig att vara tydlig med mina avsikter, eller rättare sagt icke-avsikter, så kanske jag kan bli, just det, vän, med de där vilsna pojkarna. Men annars ska jag nog hålla mig ifrån dem. Det är ju klokt av mig att ha insett det iallfall.


Problem 2:
Är det nån mer som är som jag?
Som de gånger man själv verkligen skulle behöva hjälp och stöd, inte vågar be om det.

Att man de flesta dagar är social och trevlig och har kontakt med människor, försöker inspirera andra, men att det är just den dagen, den dåliga dagen, som man själv inte hör av sig, fastän man just då skulle behöva lite uppmuntrande ord.
Jag vet ju att jag har flera vänner som sagt: hör av dig när det blir jobbigt ia. Ring om du behöver prata. Du får höra av dig när du vill. Osv. osv.
Men de dagarna stirrar man bara ilsket på telefonen och tror att någon genom tankeläsning ska förstå att jag behöver dig, någon, just, just nu.

Så när jag är tyst. Det är då jag behöver er allra mest.

(och med det inte sagt att den dagen är idag – även fast jag känt mig mer på topp än såhär… lite ilsken, haha. jag tror mest jag behöver en vilodag, 8 dagars rätt hård träning på rak börjar nog ta ut sin rätt.. så imorn ska jag kanske fördriva dagen med shopping istället ;) )

Kärlek!
/ia.