--
Och det spelar ingen roll. Om jag är 15, 17, 19, 23.
Jag hade kunnat välja den enkla vägen. Att vara där, med alla andra. Som alla andra.
Men jag väljer dig Gud. Och ibland får man en insikt. I kampen det innebär. Jag valde att berätta om dig i kväll. Fastän jag hade kunnat låta bli. Och min största bön är att det ska betyda något för någon…
Jag hade kunnat varit som dem. Som dansade med sina vänner. Som gick hem med någon.. Eller som åt bullar med den trygga vänskapen. Men jag valde dig Gud. Varför fick inte jag leva i den trygga kyrkvärlden? Varför sände du ut mig bland människorna som inte vill veta av dig. ?? Varför ska mitt liv alltid vara en kamp mellan två världar?? Jag VET, Gud att du aldrig, aldrig nånsinn, kommer låta mitt liv vara bekvämt och enkelt. För jag vet du vill nåt mer.
Men jag kan inte hjälpa det. Inte ens nu. Att tårarna rinner när jag vandrar hem, ensam, i en svart natt. På (jag vet! – sorry) alldeles för vingliga klackar. I natten. När jag hade kunnat följa. Valt värmen. När alla andra går hem två och två. Så är det jag, och en svart natt. Och tårarna. 15,17,19,23...
Men jag väljer dig Gud. Nu och för alltid. Och det får kosta alla tusentals tårar. För jag skall vittna om dig för evigt. Det är det som är min lott. Det här är mitt spruckna kärleksbrev till dig.
Kärlek!
/ia.
1 kommentar:
Det här var nog det finaste jag nånsin läst! Vi från den 'trygga kyrkvärlden' har så himla mycket att lära av dig, Ia! Fortsätt sprida så mycket glädje som du redan gör och vik för allt i världen inte av från den väg Gud leder dig på.
Skicka en kommentar