-
Studenten... lyckans dag. och jag bara gick sönder den kvällen. på grund av dig. och grät mig till sömns. som nästan alla andra nätter den våren...på grund av dig...och en hemsk sjukdom.
Följande är också ett gammalt inlägg.
Och jag vet att jag kanske skriver för mycket om mig själv. Men som sagt, om det är tvunget att göra så för att slutgiltigt lämna saker bakom mig så har jag nog inget val. Plus att det finns en viktig poäng i det jag vill säga. Jag vill hindra mig själv från att göra samma misstag igen, och peppa andra att inte göra de misstagen.
Så nu får ni en liten liten del av storyn. Om droppen som fick bägaren att rinna över. För även om det var här historien började, så var det så, så mycket bakom som låg långt bak i tiden. Saker som jag förstått först nu i efterhand…
Så poängen med detta inlägg kan lika gärna sägas nu: Det är ok att vara ledsen! Stäng inte in det inuti dig, för då kan det bli jättefel…
Så varsegod:
”Jag mår bra nu, allra allra oftast. Det gör jag. En helt ny glädje. Jag har fått mitt liv, min livslust tillbaka.
För några dagar sedan lyssnade jag på en låt. Satte på en skiva från då. Lyssnade på en enda låt, och jag var tillbaka till när jag var 17,18 år. När det var svart. Kallt. En enda låt, och det räckte för att hjärtat skulle kramas åt, tårarna börja rinna. Jag minns.
Jag minns känslorna hos den tjej som var jag. Och tårarna rinner nu av denna låt för jag tycker synd om den tjejen som var då. Det gjorde så ont. Och jag ser nu, vad jag inte såg då: Att det var OK att det gjorde ont. Det var helt förklarligt att jag var ledsen. Men då förstod jag inte det. Jag trodde inte jag hade rätt att vara ledsen. Och eftersom jag inte trodde att jag hade rätt att vara ledsen så delade jag inte med mig. Höll min smärta inombords. Det var det som var felet, det som var problemet, det som ledde fram till så mycket, mycket dåligt. Problemet var inte att bli dumpad, problemet var att inte kunna hantera det på ett vettigt sätt. Att jag bara grät och panikade i min ensamhet. Att jag inte berättade för mina föräldrar, vänner, honom, hur ont det gjorde.
Behöll allt inom mig, och jag tog ut det på helt fel sätt. Jag bestämde mig för att gå ner så mycket som möjligt i vikt. Det började som ett expriment. Som övergick i dödligt allvar. Som blev allt. Som var lekande enkelt, för jag hade all motivation i världen. Jag hade inget annat att leva för. Jag bestämde mig för att blir jag tillräckligt smal, blir jag tillräckligt sjuk, då kommer han se mig igen. Då kommer jag få göra det jag vill allra, allra, allra helst av allt. Gråta. I hans famn.
Jag hade fel. Så fel, så fel. Så sjukt fel. Jag förvred min hjärna för många, många år framåt…
Det var ok att vara ledsen. Jag hade varit kär. Tillåtit mig att vara kär. För första, och kanske enda gången i mitt liv. Men det största, det värsta, det i efterhand dumma: Jag var beredd att offra. Offra allt för honom (man ska inte göra så!). Jag var på väg att offra en av mina allra bästa vänner, och kanske hela mitt tjejgäng. Jag var beredd att offra en bra/lydig relation till mina föräldrar. Jag var beredd att offra kyrkgemenskapen, träningen. Jag var beredd att offra vad jag visste Gud sa var rätt. Jag var beredd att offra mina egna ideal, min kropp och mina drömmar om mitt framtida liv. Jag var beredd att offra min tid. Offra allt.
Och när jag så hade tagit det beslutet, att offra allt för honom… så sa han helt plötsligt: Nej tack. Nej tack ia, jag vill inte ha dig. Inte ha din kärlek. Inte ha ditt liv. Inte ha allt det du hade tänkt och redan har offrat för mig. Jag vill inte ha dig.
Jag gick sönder.
Jag hade varit beredd att offra allt. Och blev lämnad.. Ensam. på ett trägolv. Jag minns det än idag. Måndag. Det var ett telefonsamtal. Ett jävla telefonsamtal… hur feg får man bli? Kunde du inte se mig i ögonen?
Men nej, problemet var inte att bli dumpad. Problemet är när en ung människa inte har utvecklat en förmåga att hantera problem. När man inte känner sig själv. När man inte har nån trygghet i den man är. Det var inte hans fel. Vill man inte vara med någon så måste man få säga det.
Och det hade räckt där. Jag hade kanske klarat det. Med ett tydligt och definitivt slut. Brutit ihop och kommit igen…. Men att sen, i 11 månader, bli släpad hit och dit. Som en lydig hundvalp. Du ville ha mig. Du ville inte ha mig. Du var med en av mina kompisar. Du sa att du ville, du sa ”jag hör av mig” tusen gånger om. Full förstås. Och du hörde aldrig av dig…
Och jag följde med dig hem. Och du lovade. Men du höll aldrig vad du lovade. Fastän jag trodde på dig.
Du gjorde sönder mig.
Och när du gjorde det förbjuda…
Jag har förlåtit. Förlät kanske alltför fort. Men jag glömmer aldrig. Glömmer aldrig rädslan. Känslan av att vara rädd för den man tror man älskar. Och det här händer inte mig.
och dig behövde jag bara några få månader i skilda städer för att komma över. helt och totalt. men sjukdomen... det tog fem år.
Men jag läker nu. Tillslut. ”
Så vänner: Är ni ledsna… Var ledsna! Tillåt er att vara det. Det behöver inte vara värsta stora grejen. Tillåt er att vara ledsna över stora grejer och små grejer. Är man ledsen så är man. Och har rätt att vara det. Och framförallt: dela med er. Till någon enda åtminstone. Bär inte allt själv! Människor finns där och vill lyssna bara du tillåter dem och släpper in dem. Tro inte att du måste ha kommit över din sorg efter en viss tid, att det är ok att vara ledsen i någon vecka men inte mer. Man får vara ledsen så länge man behöver det. Man får blanda ledsenhet och glädje i en vild salig blandning om man vill det.
Och kan du gråta: Gråt. Så mycket du vill, så mycket du känner för. Gråten kanske läker dig tillslut.
Och sist: Ta hand om er. Och ta hand om era hjärtan. För även om man läker, vissa saker får man aldrig ogjorda.
Kärlek!
/ia.
ps. för sjutton! kombinera aldrig, aldrig att ni får för er att ni ska banta och gå ner i vikt, med en period av ledsenhet och dåligt mående. det kan urarta totalt och är livsfarligt! lova mig det! ok? d.s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar