Man ska ju ta till sig av kritik, både positiv och negativ, av lagom mängd, och då jag fick en kommentar angående mitt kärleksinlägg då personen i fråga inte höll med om att det skrivs för mycket om kärlek utan snarare om sex och att man borde skriva mer om kärlek som motvikt och att man inte behöver utlämna några detaljer… så vill jag dels försvara mig lite, lite grann. För även om det skrivs om kärlek på ett bra sätt tror jag det är farligt när man tror, speciellt som singel kanske, att kärlek (av det romantiska slaget ) är det enda som räknas, det enda som gäller för att man ska bli lycklig. Har sett det så många gånger och jag tror det är farligt. MEN främst blev jag inspirerad av kommentaren att skriva mer om kärlek, på ett positivt sätt, kopplat till mig men utan att det handlar om mig och mina upplevelser. Och då dök det genast upp ett par i mitt huvud, som betytt oerhört mycket för min tro på kärlek. Min syster, Anna, och hennes man Mats. (och som vanligt skriver jag om personer utan att fråga om lov först – ni får väl skjuta mig på julafton om ni vill;) )
För ett par år sedan trodde jag inte alls på äktenskapet. Förstod inte det fina i det, det heliga. Förbundet. Jag ville inte ha några barn heller. Tyckte det vore alltför egoistiskt och elakt att sätta barn till en ond värld. Riskera att de skulle må dåligt. Jag var rädd för att bli världens sämsta förälder. Jag såg mig själv som en ensam, stark kvinna. Som satte all min tid, all energi, åt karriären. Springa runt på gator i New York, sitta i en skyskrapa och lägga all min energi på att jobba för en bättre värld, mänskliga rättigheter, utsatta barn. Osv. bli FN-diplomat kanske.
Jag tycker fortfarande att det är fina drömmar. Men jag tror inte längre att kärlek är lögn.
Det är många som bidragit till att jag fått min åsikt ändrad under vägen. Tänkte alltså nämna några av de första, och viktigaste personerna till att jag fick tillbaka min tro på kärleken. Och på äktenskapet. Min syster Anna. Och hennes man.
Hon har aldrig som jag strulat runt (alltså jag menar inte ”strulat runt” på DET sättet utan hon har inte varit lika besvärlig på detta område som jag då, om man säger så.) Och sen har hon inte strulat runt så heller, inte träffat en massa olika killar hit och dit. Men så, strax innan Anna skulle fylla tjugo tror jag, matchar Anna & Mats gemensamma vänner ihop dem på en resa till IKEA, kärlek vid första ögonkastet typ ? och cirkus 1, 2 (?) veckor senare är de ett par. Några år senare flyttar ihop, förlovar sig, nått år till och de gifter sig, sedan köper de hus och nu har de en liten 3-månaders Edvin! <3. Och hela tiden med kärlek och respekt. Hela tiden snälla mot varandra. Aldrig hårda ord, aldrig förakt, aldrig nedlåtande. Vad jag vet aldrig bråk. Husfrid. De arbetar gemensamt. Med varandra. Inte mot varandra. De delar på vardagens bördor. Stöttar och hjälper varandra. De är ett team. Ett oskiljaktigt team. Och passar som handen i handsken för varandra. Gjorda för varandra. Skapade för varandra. Menade för varandra. Bra för varandra.
Och att Mats blev en del av vår familj känns som en av de största välsignelser Gud har gett oss. För att se någon som gör min älskade syster glad är det bästa man kan tänka sig.
2009-07-25
Så: Tack för att ni får mig att tro på kärlek! <3
kärlek!
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar