en annan natt innan huden började lukta bränt.

-

jag har alltid varit rädd för kärleken...

rädslan – att stå på gränsen,
vid klyftan. Helvetesgapet.
Mellan den djupaste lyckan och den svartaste avgrunden
jag finns. jag finns inte.
Hjärtat i en berg och dalbana. Och vi vill skrika Stopp!
Men farten ökar. Och ökar.

rädslan – att släppa likgiltigheten och istället brinna
brinna upp, det bränner, bränner.
”inte leka med elden” lilla flicka.
Jag vill vara kall. Kallare. Kallast
Men jag kan inte förneka.
Så bränn mig inte!

rädslan – att visa sig svag
blottad, naken – bara ett rött hjärta som bultar
nått så stort, att tappa andan. Faller… Faller!
hårt.

då – finns Han där. Med sitt fadershjärta.
Så stort och bultande.
Och han fångar mig. Dig. Oss
Och vi får stilla vila. Och brinna.
Han blåser på oss. ”- Kväv inte varann mina barn!”
Men han låter oss brinna. Han ger oss bomull. Att linda våra hjärtan i.
Och det är ok. Det är ok.

/ia.