-
jag hade kunnat skriva 1000 negativa ord om hur det känns just nu. tyvärr. det är lite jobbigt. om känslan av att tappa allt man byggt upp. Men vad skulle det tjäna till? Jag vet ju, det blir bättre igen.
Så jag väljer att inte skriva de där negativa orden. för att det inte ska få ännu mer utrymme i mitt liv.
Nä, jag väljer att publicera de här tankarna istället (det onda ska besegras med det goda, right!?):
Nu ska jag försöka förklara den här förändringen mot friskhet och glädje som skett i mitt liv. Om vad det är i min tro som möjliggjort det. Jag vet inte om det blir så enkelt, och jag är verkligen inte någon teolog, men jag ska försöka berätta såsom jag har upplevt det....
I många år tänkte jag att: Det måste ju vara nått fel på mig. Eftersom jag hade tron, kallade mig kristen (var det också), var frälst, gick i kyrkan, läste Bibeln, bad. Och jag ville tro. Men: Jag var helt död på insidan. Varför mådde jag så dåligt om jag nu hade hittat Gud, Jesus? Ja, det måste helt enkelt vara nått fel på mig och min tro eftersom jag inte förmådde vara glad eller glädja mig. Och jag undrade, eftersom det där svarta hålet på insidan hela tiden kvävde mig: Är allt falskt? Är allt det där om Guds kärlek bara hittapå-grejer? Varför upplever jag inget? Ingen kärlek, ingen glädje? Varför sitter jag i kyrkan och som en kritisk granskare och tänker att alla människor är falska eftersom de säger sig älska Gud men ändå tar vi inte hand om varandra. Jag var bitter. Jag hörde allt det där om att ha Jesus på insidan, om man hade Jesus i sitt hjärta skulle allt bli bra, man skulle vara glad, uppfylld, osv osv, även om man hade det svårt på jorden. Jesu glädje skulle liksom gå utöver allt det där. Och man pratade om helig Ande som var vår hjälpare … Men allt jag tänkte på var hur tjock jag var. Hur misslyckad. Hur ensam jag kände mig. Hur jobbigt och långtråkigt livet var.
För jag fattade inte. För det var hela tiden jag. Jag, jag, jag. Jag som hade en dålig tro. Jag som mådde dåligt. Jag som var ensam. Jag som var sviken. Jag gjorde mig själv till ett offer, inför andra människor.
Och jag skämdes över mig själv och min svaga tro. Tänkte: Hur ska jag kunna säga till okristna människor att jag tycker de ska börja tro på Gud och bli kristna. Ska jag säga: Bli som mig, bli kristen. Jag mår skit och har ofta ångest och tycker att livet är svårt och meningslöst, ibland vill jag helst dö. Men bli kristna ni, fine! Det kanske funkar bättre för er än vad det gör för mig..
Det skulle inte känts så äkta... Och jag visste inte om jag som kristen vågade visa upp de mörka sidorna av mig själv. Hur jobbigt livet var. För det måste ju vara nått fel på mig.
Jag tänkte på hur misslyckad jag själv var, eftersom vi kristna ska vara föredömen i hur man behandlar andra, man ska älska sin nästa som sig själv…Men jag tänkte ju massa med fula tankar om andra människor, var ofta otroligt osunt arg på min mamma, ville undvika människor som jag tyckte var jobbiga, tyckte att människor var falska osv. osv. Alltså inte särskilt god.
Men saker förändrades. Jag vet knappt själv hur. Jag tror det dels beror på att jag vet att människor bad för mig. Bön har en helt magisk, övernaturlig kraft. Jag tror det också berodde på att jag själv gav upp alla tankar på att hitta meningsfullhet, glädje och lycka på andra sätt än hos Gud. Jag tror det berodde på att jag fylldes med en sådan oändlig frid varje gång jag var i kyrkan och fick ha gemenskap med kristna syskon. Känner Det här är rätt, det är här jag vill vara.
Det finns också ett bibelord, som jag läst säkert 100 gånger, men aldrig fattat, på riktigt, tagit det till mig, i hjärtat, gjort det till mitt livs verklighet. Men det kom till mig och det förvandlade min verklighetsbild.. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig… (Gal 2:19-20).
Aha! Äntligen gick det upp ett ljus i mig. Det var inte jag som skulle prestera fram en bra tro, prestera fram lycka och glädje, prestera fram ett fint liv, prestera fram friskhet från ätstörningarna, prestera fram kärlek till andra människor osv. Nej, jag fick dö. Dö från mitt eget. Och istället låta Honom ta över mitt hjärta. Och eftersom Han är vacker, fylld med kärlek och frid, så blev även mitt hjärta fyllt av glädje, lycka, goda tankar.
Och även om jag, ia, fortfarande kanske är sjuk, har ätstörningar, har dåliga dagar och fula tankar om andra människor, har svårt att känna glädje och så, så spelar det liksom ingen roll, för jag bara ser på det, stoppar henne åt sidan och tänker ”det spelar ingen roll att du är sjuk för du är ändå död och det är Jesus som lever i mitt hjärta”. Jesus är inte misslyckad, ful, äcklig, tråkig, trött på livet osv. Han är vacker och strålande.
Och jo, vissa dagar får man kämpa lite mer för att kunna slå de där mörka tankarna ifrån sig. Men han som bor i mig är så mycket starkare än han som finns i världen. Han är en fis i rymden i jämförelse.
Och jag känner att jag äntligen kan vara äkta. Verkligen på riktigt kan säga att livet med Gud är helt fantastiskt. En spännande resa. En resa att offra allt för. Det enda som håller. Det enda som kan ge hjärtat glädje och frid. Det enda som kan göra mig till en bra människa. Verkligen kan säga att det är något jag önskar att varje människa fick finna.
Och jag kan bara säga att det känns fantastiskt fint att nästan varje dag få vakna med en bubblande livsglädje i mig. Att jag känner sådan kärlek till livet och till människorna. Det hade inte kunnat hända på mänsklig väg. Genom att kämpa mig till det.
Och ja, det är en evig tacksamhet. Jag vet hur det känns när man vill dö. Men nu vet jag också hur det känns när man vill leva, leva, leva! Leva för Gud, för hans värld, för människorna i den. Leva för er…
Kärlek!
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar