tänk.

En text jag INTE skrivit själv. Men som jag tyckte var så bra så att den bör delas med sig av.

”Orkar inte”
Du försöker bli stark igen, du spanar otåligt efter tecken på att du håller på att återfå krafterna, du spänner dig för att möta utmaningen.
Dödsryckningar, inte livstecken. Den tid är förbi när du var stark. Det är för sent nu att gå ner från korset.
Fly inte från svagheten. Var inte rädd för utblottelsen. Sluta kämpa. Var stilla… anar du… KRAFTEN?
Hemligheten tycks pinsamt enkel: först när jag äntligen ända ner i botten accepterar att jag är människa, då kan Gud bli Gud
… i mig.


(tolka fritt!)


Och så tar vi en till på samma gång:


Att lämna sin egen rättfärdighet
är som att ute på ett stormigt hav kliva ur sin kära båt – ”ja, det är gediget hantverk rakt igenom, jag har byggt den själv” – och sätta foten rätt ner i vattnet och börja gå – ”detta är absolut vansinne, nu har jag ju ingenting att hålla mig till, jag drunknar!”
Först när jag känner urberget under fötterna och vänder mig om och ser mitt ynkliga lilla skal sjunka som ett såll i det svarta djupet, slår mig chocken så hjärtat stannar:
- Gode Gud, hur kunde jag ge mig ut i den där!


(tolka fritt!
men jag tror det handlar om att våga släppa taget om kontrollen över sitt eget liv. Inse att man faktiskt inte kan eller förmår att ha hela kontrollen, utan att överlämna den till den som har skapat oss, som från allra första början hade en plan för våra liv. att lita på det, att den planen leder oss rätt, är nog ändå ganska mycket mer förnuftigt än att tro för mycket om sin egen förmåga att skapa sig sitt liv på ett bra sätt. "man är sin egen lyckas smed" tycker jag är ett dumsnutigt uttryck, fast ofta lever vi nog som att vi tror att det var så... Min lilla träeka jag byggt, som jag tror är så snygg och bra och hållfast, klarar inte trycket när stormen kommer. därför kliver jag ur min egen båt, mitt eget självförverkligande, och börjar gå mot Gud. Och under mina fötter finns då en bergfast grund, en grund som alltid står fast och stadig... det var min lilla tolkning)

/ ia

ps. jag har jullov och en blåtira. livet är fint.

'