--

Det förlorade:

Jag ville vara vit. Som snö.
Men jag svek. Och blev svart. Röd. Och tillslut alldeles grå…
Som en urtvättad trasmatta, använd.

Jag ville vara bra. Som man ska vara.
Men jag svek. Mig själv, mina ideal, mina drömmar.
Som en barbie, jag gör vad du vill.

Jag ville vara som det förväntas. Göra min plikt.
Så jag svek. Dig, med min falskhet.
Som en skådespelerska, jag gör min roll.

Och svart, rött, grått kan aldrig bli vitt.
Kanske ljusbeigt.
Men jag drömde en gång om att vara vit. Som snö.



Och så vill jag säga TACK. Ett stort tack till de människor som tydligen hade röstat fram mig till ”Årets kvinnliga förebild” på Betel, nu på Nobelfesten vi hade i onsdags. Det värmer så enormt så ni anar inte och jag blir så sjukt ärad över att lilla jag, bland alla dessa fantastiska tjejer och kvinnor här på Betel får denna utmärkelse. (Jag som inte ens kan ett dyft om musik, bland alla dessa duktiga musiker) Jag ska bära med mig det och verkligen försöka leva upp till det. Och det gör man nog bäst genom att vara sig själv och söka Gud. Och det bästa av allt är att denna utmärkelse, för mig iallafall, blir ett kvitto på att den livsstilsförändring jag faktiskt gjort har gett resultat. Och det känns fint och gör det värt att kämpa vidare på denna bana. Om någon sagt för ett år sen att jag skulle bli utsedd till kvinnlig förebild på en bibelskola hade jag nog skrattat högt. Jag har verkligen inte levt som en förebild borde göra. Men den här vägen jag börjat vandra på nu känns som den kan ta mig långt, både till ett bra liv och till slut ända hem till Gud.
Och ett tack till, till dig som vågar vara ärlig. Och som gör att jag vågar visa sidorna av mig själv som jag är mindre stolt över. För när man inte blir dömd så känns det fint att få dela sånt som gjort ont, men som gjort en till den man är…


/ Ia.