I torsdags när jag stod i duschen hos mamma och pappa slog det mig: vad privilegierade vi är. Ja, det har jag väl tänkt förut också, men det slog mig återigen. Denna gång var det just det att jag stod i en varmdusch som fick mig att tänka tanken: tänk förr, när det inte fanns sådana moderniteter som varmvatten, hur var det att leva då? Hur var det för människorna här i kalla Norden under vintrarna? Vi kan ju så fort vi fryser göra något åt det; dra upp värmen i huset eller ta en varm dusch. Tänk att inte kunna det, något vi tar så enormt för givet.
Hur kallt måste det inte vara att vara uteliggare under vintern? Det är ju så skönt på kvällen när man är trött och frusen att krypa ner under tjocka täcket, men tänk de som inte kan det? Tänk de som bara sover i något kallt och dragit utrymme på en pappkartong?
Det brukar också ibland slå mig när jag tar mina promenader runt Gruvan, jag bor ju i gruvkvarteren här i Falun, vad privilegierade vi är när det gäller våra arbeten och arbetstider. Tänk förr, att jobba och slita nere i de där mörka, trånga, rökiga gruvgångarna ca tolv timmar om dagen. Två dagar om året hade de semester har jag för mig, en på jul och en på midsommar.
Visst ska man alltid kämpa för förbättrade arbetsvillkor men om man jämför hur vi hade det med hur det var för några hundra år sen i det här landet så får man ju nästan skämmas för att man är så pass gnällig som man är.... Livet var nog något helt annat då kan jag tänka mig, det gick väl mest ut på att överleva och försörja sin familj. Nu har vi så mycket annat att tänka och fundera på, lägga vår tid på, engagera oss i att jag ibland tror att livets alla möjligheter och val är det som gör att vi kan tycka att våra liv är komplicerade och att vi oroar oss för så mycket.
Har för mig att filosofen Jean-Paul Sartre konstaterade något i stil med att val skapar frihet och att denna frihet skapar ångest. Existentialismen. Kanske ligger det nånting i det?
Hursomhelst... att det var ett lyxigt privilegium med varmvatten filosoferade jag hemma hos mamma och pappa.... tills varmvattnet tog slut och jag fick duscha ur det sista balsamet ur håret i kallvatten. Då var det inte lika lyxigt och roligt längre!
Hur kallt måste det inte vara att vara uteliggare under vintern? Det är ju så skönt på kvällen när man är trött och frusen att krypa ner under tjocka täcket, men tänk de som inte kan det? Tänk de som bara sover i något kallt och dragit utrymme på en pappkartong?
Det brukar också ibland slå mig när jag tar mina promenader runt Gruvan, jag bor ju i gruvkvarteren här i Falun, vad privilegierade vi är när det gäller våra arbeten och arbetstider. Tänk förr, att jobba och slita nere i de där mörka, trånga, rökiga gruvgångarna ca tolv timmar om dagen. Två dagar om året hade de semester har jag för mig, en på jul och en på midsommar.
Visst ska man alltid kämpa för förbättrade arbetsvillkor men om man jämför hur vi hade det med hur det var för några hundra år sen i det här landet så får man ju nästan skämmas för att man är så pass gnällig som man är.... Livet var nog något helt annat då kan jag tänka mig, det gick väl mest ut på att överleva och försörja sin familj. Nu har vi så mycket annat att tänka och fundera på, lägga vår tid på, engagera oss i att jag ibland tror att livets alla möjligheter och val är det som gör att vi kan tycka att våra liv är komplicerade och att vi oroar oss för så mycket.
Har för mig att filosofen Jean-Paul Sartre konstaterade något i stil med att val skapar frihet och att denna frihet skapar ångest. Existentialismen. Kanske ligger det nånting i det?
Hursomhelst... att det var ett lyxigt privilegium med varmvatten filosoferade jag hemma hos mamma och pappa.... tills varmvattnet tog slut och jag fick duscha ur det sista balsamet ur håret i kallvatten. Då var det inte lika lyxigt och roligt längre!
 |
| Några änder runt Faluån. Foto: Ia Lindström |
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar