18 juni

jag har ju blivit fadder åt min lilla lill-kis Edvin, vid hans dop den 13 maj.

jag har inte träffat honom sedan dess. fastän vi bor relativt nära. men det är ju så, jag har jobbat massa helger, anna jobbar må-fredag. jag har ingen bil, och bussförbindelser till Gräv är inte det enklaste. och så har man sina liv och så är man lat.

och kanske detta är talande för mig. jag älskar edvin, men är inte den gulli-gull-barnkäraste människan på denna jord. (ännu - det kanske kommer när jag mognar till mig lite, hehe)

MEN det jag vill säga är att man kan ta ansvar för någon ändå, på ett helt annat sätt. jag bär med mig edvin, i bön, varje dag. (okej, nästan varje dag iallafall - för att inte framstå som heligare än jag faktiskt är). och det tror jag också är (minst) lika viktigt. att det har betydelse.
och då jag misstänker att jag och edvin kanske inte alltid kommer vara så fysiskt nära varandra (hallå, jag ska ju bli en backpacker och resa jorden runt. typ. kanske) så känns det fint och bra att veta att jag kan vara hans fadder på ett bra sätt ändå.

genom att be. att tänka på. välsigna. stötta. att be himelns Gud varje dag vara med edvin och välsigna hans liv och hans familj tror jag kan vara en fin och värdefull gåva att ha med sig på sin livsvandring.

så om DU kanske också känner ibland att du inte finns där fysiskt eller räcker till för människor i din omgivning: att be för någon, det kan man ALLTID göra.

en sån liten lillplutt han en gång var! <3

kärlek! /ia.