glöm det förra inlägget jag skrev! det om min rädsla. (först hade jag tänkt ta bort det. mest beroende på att jag har en tendens att skämmas. skämmas för mina problem, att jag har/har haft ätstörningar osv. men det tror jag är farligt.. !)
MEN jag hade en helt fantastisk dag igår. en fantastisk dag med massa skratt, massa glädje, umgänge med massa underbara människor och jag njöt av en massa god mat och härliga bakverk.
är det inte fantastiskt? jag tror nästan jag njöt mer av gårdagen än av min egen student faktiskt. för livet är inte så besvärligt, komplicerat, kärleksproblemat, alkoholbaserat som det var då. jag är mer hel nu.
en bra dag på jobbet, med tid över för samtal med kollegor. positiv feedback på det arbete man utför. kalas-fest på jobbet med SÅ härliga arbetskamrater. tre studentfester med massvis av härliga vänner och folk. där jag snarare blev hög och fnittrig av all mat och socker än att jag mådde dåligt av det. (vi skrattade bland annat härligt åt insikten att Jesus ju faktiskt var langare. han förvandlade ju vatten till vin, hehe)
för det är ju värt SÅ mycket mer. att kunna umgås, slappna av, skratta. och inte hela tiden tänka på vad man stoppar i sig, må dåligt över hur tjock man kommer bli osv osv.
jag har kanske lärt mig nu. lärt mig att leva.
och det bästa exemplet är att spana in er, normala, människor. se att ni äter och njuter av mat och kakor och inte verkar må dåligt över det, och ni blir absolut inte tjocka av det, ser jag ju. och kan ni, så kan jag!
jag börjar mer och mer lita på min kropp. att en dag av mat- och socker -frosseri inte gör att jag går upp tio kilo. litar på att de, relativt, sunda vanorna jag har i vardagen räcker för att att ha en normal, sund, frisk kropp. det har blivit så mycket lättare att ha sådana här festdagar, nu är det mest bara om det blir en lång period av frossande som det blir jobbigt. och längre perioder av frossande är ju inte heller bra för kroppen. jag inser att jag faktiskt är skapligt tränad och att det gör att jag kan lita på att min kropp tar hand om allt jag stoppar i mig.
igår kände jag mig glad och vacker. (får man göra det? får man skriva så? - JA, det får man!)
och sen på kvällen, när jag kollade fotbollen hemma hos C & K, och man får träffa föräldrarna till en liten, liten prematur-gosse på 1800g, som trots allt mår bra och verkar klara sig fint, ja då drabbas man av en sådan tacksamhet och lycka till Gud att sådana här små skit-petitesser jag har hängt upp mitt liv på de senaste åren känns så meningslösa.
man blir så tacksam för livet.
och igår kväll när jag kom hem... det hade kunnat vara en sån där kväll med massvis av jobbig ångest och panikkänslor och självförberåelse och destruktivitet och förakt. men det var känslor av glädje och tacksamhet. så istället för att gråta och vrida mig som en ål i sängen satt jag på en lovsång och höjde mina armar i tacksamhet mot Gud. förstår ni den känslan - den förvandlingen??
och det känns som det är vid såna här tillfällen, när jag känner som jag gör nu och gjorde igår som jag får hoppet och tron om att: Jag håller kanske på att bli helt frisk, på riktigt nu. Vad häftigt det vore!
ja, jag är så glad och tacksam. för alla fina människor jag fått chansen att möta. det är inte jag, min kamp, som gör mig frisk. det är Gud, böner och goda tankar som gör mig frisk.
det enda som gör mig lite ledsen nu är (ok, förutom regnet då) att min kamera slutat fungera. så jag har inte kunnat fota alla fina studenter och mottagningar, min fina, röda sommarklänning eller nått annat vackert. bjussar på en fjolårets istället, midsommar.
snart är det dags igen! :)
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar