Veckan som var tyckte jag var så härlig för att jag varierade min träning ganska mycket och var ute i naturen en hel del. Vädret var ju varmt och skönt i början av veckan iallafall och även igår var det ju helt ok.
Jag har sprungit skogs/bergsrunda vid Jungfruberget, jag har cyklat cykelutflykt runt Varpan (som slutade med en nedrans punktering och busstur sista biten tillbaka - men annars var det himla härligt, jag låg till och med och solade och läste en bok på bryggan en stund). Jag har gymmat två gånger, styrketräning är så himla roligt också. Jag har sprungit en kortare tempo-vända runt Kolgården, jag har sprungit intervaller på löpbandet på Friskis i lördags när det var ruggväder, min bästa tid på väldigt lääänge förresten, och sen igår, den nästan härligaste naturupplevelsen av dem alla: vandring.
Jag och Chellan kom tillslut iväg, efter lite planeringsstrul och vi vandrade Källsättenleden. Den är 20km lång, alldeles lagom för en dagstur, men vi fick pinna på lite eftersom Anders hade en tid att passa på eftermiddagen. Men det gick bra och verkligen så härligt att bara vara ute och gå på små skogsstigar, och dessutom med solen skinande på oss. Med en kort fika/kaffepaus så gjorde vi rundan på ungefär 4,5h, och på slutet kände man sig rätt härligt trött i ben och fötter.
Rätt lättvandrat, fast lite blött emellanåt, men ett tips för nån som vill vandra men kanske inte är jättevan.
När vi kom tillbaka till Stångtjärnsstugan hade jag fått punktering på min cykel, igen, och det var en liten spoil men det fick inte förstöra min härliga dag ute i skogen så jag försökte hålla humöret uppe ändå.
Naturen ja. Jag skulle ju skriva lite om mina tankar om Gud den här månaden var det tänkt och om det är någonstans jag tycker att man verkligen kan SE och KÄNNA Gud så är det väl ute i naturen. När man får röra sig. Det är liksom då, iallafall för mig, som det känns att livet är så som det är tänkt att vara. När jag ser hela den härliga skapelsen, hur vackert allt är, hur smart utformat det är, hur friskt och härligt och underbart det är ute i naturen, mycket vackrare än någonting vi människor kan skapa på egen hand, ja då blir det i alla fall för mig en väldig övertygelse om Guds existens, skaparkraft och välvilja. Tänk att han bjuder oss att vara i allt det här vackra utan att vi behöver göra någonting tillbaka eller att vi förtjänar det på något sätt.
'Naturen är min kyrka' sa jag till M. igår och även om jag såklart tycker det är jätteviktigt att ta sig tid att gå till den 'vanliga' kyrkan också och ha gemenskap med andra kristna och lyssna till Guds ord så är det ändå i naturen som jag tankar livskraft och blir riktigt boostad med.... ja, glädje, lugn, ro och frid typ. Guds gåva till människorna. Så ser jag på naturen.
Jag har sprungit skogs/bergsrunda vid Jungfruberget, jag har cyklat cykelutflykt runt Varpan (som slutade med en nedrans punktering och busstur sista biten tillbaka - men annars var det himla härligt, jag låg till och med och solade och läste en bok på bryggan en stund). Jag har gymmat två gånger, styrketräning är så himla roligt också. Jag har sprungit en kortare tempo-vända runt Kolgården, jag har sprungit intervaller på löpbandet på Friskis i lördags när det var ruggväder, min bästa tid på väldigt lääänge förresten, och sen igår, den nästan härligaste naturupplevelsen av dem alla: vandring.
Jag och Chellan kom tillslut iväg, efter lite planeringsstrul och vi vandrade Källsättenleden. Den är 20km lång, alldeles lagom för en dagstur, men vi fick pinna på lite eftersom Anders hade en tid att passa på eftermiddagen. Men det gick bra och verkligen så härligt att bara vara ute och gå på små skogsstigar, och dessutom med solen skinande på oss. Med en kort fika/kaffepaus så gjorde vi rundan på ungefär 4,5h, och på slutet kände man sig rätt härligt trött i ben och fötter.
Rätt lättvandrat, fast lite blött emellanåt, men ett tips för nån som vill vandra men kanske inte är jättevan.
När vi kom tillbaka till Stångtjärnsstugan hade jag fått punktering på min cykel, igen, och det var en liten spoil men det fick inte förstöra min härliga dag ute i skogen så jag försökte hålla humöret uppe ändå.
Naturen ja. Jag skulle ju skriva lite om mina tankar om Gud den här månaden var det tänkt och om det är någonstans jag tycker att man verkligen kan SE och KÄNNA Gud så är det väl ute i naturen. När man får röra sig. Det är liksom då, iallafall för mig, som det känns att livet är så som det är tänkt att vara. När jag ser hela den härliga skapelsen, hur vackert allt är, hur smart utformat det är, hur friskt och härligt och underbart det är ute i naturen, mycket vackrare än någonting vi människor kan skapa på egen hand, ja då blir det i alla fall för mig en väldig övertygelse om Guds existens, skaparkraft och välvilja. Tänk att han bjuder oss att vara i allt det här vackra utan att vi behöver göra någonting tillbaka eller att vi förtjänar det på något sätt.
'Naturen är min kyrka' sa jag till M. igår och även om jag såklart tycker det är jätteviktigt att ta sig tid att gå till den 'vanliga' kyrkan också och ha gemenskap med andra kristna och lyssna till Guds ord så är det ändå i naturen som jag tankar livskraft och blir riktigt boostad med.... ja, glädje, lugn, ro och frid typ. Guds gåva till människorna. Så ser jag på naturen.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar