fredag 6 november 2015

En berättelse om en ung mans bekymmer

En av de sista nätterna jag jobbade på Mercy Ships så kom jag att prata med en av de lokalt anställda arbetarna, en ung madagaskisk man som gav mig nya perspektiv på en av de föreställningsbilder jag hade om deras kultur; vi pratade om skillnaderna på våra respektive samhällen, det västerländska och det madagaskiska.

Jag tror det är lätt ibland som västerlänning att romantisera livet i fattiga länder. Typ att 'jo de har ju visserligen ingenting men de är glada och verkar ändå lyckligare än oss'. Och det kanske förvisso är sant, och jag tror att vi har mycket att lära av ett enklare sett att leva och se på sina liv. Men vi kanske förenklar det lite grann om vi tror att de fattiga alltid är glada på grund av sina knappa resurser.

En annan sån där romantiserad bild som jag haft är det att de tar hand om sina familjer bättre inom sådana här 'varma' kulturer, fattiga u-länder. Vi ser på det på ett idylliskt sätt att de lever ihop i stora familjer, att relationer är det viktigaste de har, att det sociala skyddsnätet är större, att de hjälper varandra... Men om det nu är så himla bra att leva såhär, varför har vi då i Sverige gått ifrån det?

Och mitt samtal med den här killen fick mig att inse att de stora familjerna, kollektivet framför individen också ibland stjälper varandra.














































Vi ger honom ett påhittat namn, säg Chris. Han är i min ålder och har alltså just nu ett avlönat jobb på Mercy Ships. Chris pappa klarade av att betala hans skolgång till att han var ungefär 15-16 år. C. jobbade sedan i fyra år för att kunna spara pengar till vidare studier.
Arbetslöshet är ett stort problem på Madagaskar, och C. vill skaffa sig en universitetsutbildning för att överhuvudtaget ha en vettig chans att få ett jobb i framtiden. Och hans pappa har uppmanat honom att inte gifta sig och skaffa familj förren han har en utbildning. Så långt frid och fröjd va?

MEN, den stora familjen, man lever i hop föräldrar och syskon, farföräldrar och föräldrars syskon, kusiner och fastrar och farbröder, ser inte med blida ögon på att M tjänar pengar och vill spara dem till att använda till sin egen utbildning. Han har ett jobb, han tjänar pengar, och familjen har inte tillräckligt med mat. Maten är (i deras mått mätt såklart) dyr och C berättar att hans familj är hungrig, det är inte alltid att alla kan äta sig mätta. Och de blir arga på honom om inte han ser till att alla får mat.
Jag ser dilemmat.
Självklart förstår jag att hans familj/släkt vill att den som kan ska köpa mat, så att ingen behöver gå hungrig. Samtidigt är det ju för att kunna skaffa sig en framtid för sig och sin kommande familj som C behöver pengarna för att kunna studera. För att sen kunna skaffa sig ett jobb. För att kunna försörja sig och sin familj. Pengarna räcker inte till båda.




C. berättar om en natt förra året när hans pappa blev allvarligt sjuk. C jobbade natt på båten och de försökte få tag på honom för att kunna ta pappan till sjukhus. Det var ju bara C. som skulle kunna betala för vården där. Och han betalade förstås, och var glad för det, att kunna hjälpa sin pappa. Och pappan överlevde men större delen av C:s undanlagda pengar som han tjänat på Mercy Ships för att använda till sina studier gick åt...

Jag frågar C om hans pappa har ett jobb. Han hade ett får jag veta. Ett enkelt jobb, men ändå ett jobb och han trivdes med det. Och fick betalt för. Men så en dag blev han av med jobbet, han behövdes inte längre. C berättar att pappan grät när han fick reda på att han inte hade ett jobb mer. Och det finns ju inte direkt någon a-kassa på Madagaskar. Så nu är det C som ska försörja familjen. Han bor i ett litet hus (vi skulle nog kalla det skjul) som han delar med sin farmor. Han verkar inte helt nöjd över den här livssituationen...

Jag frågar efter hans mamma.
Hon har lämnat familjen och bor i en annan del av Madagaskar. Jag frågar om han brukar träffa henne. Han säger att de pratar telefon ibland. Att resa och hälsa på varandra är för långt och för dyrt. C. säger att hans pappa hade en annan fru som var 'naughty' = elak. Men hon flyttade också och nu har han ytterligare en annan kvinna.





Så är det att leva i den stora familjen, där kollektivet går före individen. Du får offra dina egna drömmar för att ställa upp för din släkt. Och jag kan inte se det i svart eller vitt att det ena sättet att leva är det rätta och det andra är fel. Vi får välja mer själva i Sverige, men hur mår vi av denna individualism?

Och samtidigt; hur hade jag känt det om mina föräldrar under tiden för min utbildning hade krävt att jag slutade studera för att ta ett enkelt jobb och försörja dem? Hur vore det om alla mostrar, farbröder, mormors och kusiners problem hela tiden vore mina problem? Hur vore det om en oväntad sjukdom skulle innebära kostnader som måste få mig att planera om hela mitt liv? Att man aldrig kan veta säkert, att ens planer hela tiden kan omkullkastas av oväntade förändringar i familjen? Hur vore det att bära ansvaret inte bara för sitt eget liv utan för hela sin släkts liv?
Allt det här bär C.


Ändå.
Han är ju så glad. Och trevlig, och kärleksfull, mot alla, både oss sjuksköterskor, sina medarbetare och patienterna. Han skrattar, skojar och jag ser att hans glädje och kärlek är äkta.
Men ibland ser jag att han är trött också. Och nu när jag vet lite om hans historia beundrar jag den där glädjen och de där skratten ännu mer. Nu när jag vet vad han måste bära. Om jag jämför med min egen situation hemma i Sverige så inser jag att jag borde skratta mig lycklig av glädje varje dag för att jag har det så sjukt bra. Så många fria val. Och ingen familj som kräver saker av mig, att jag ska betala för deras sjukvård, att jag ska försörja dem, att jag ska offra min egen framtid och utbildning för deras skull.

Vi är lyckligt lottade. Och jag tycker vi borde inse det och bete oss mer som att vi faktiskt är det också.





Kärlek! /ia

Inga kommentarer: